Vår näste statsminister, Stefan Löfven, betonade gång på gång under valnatten hur oerhört, oöverstigligt långt Sverigedemokraternas värden ligger från hans egna.
Detsamma hördes i olika varianter från alla de andra riksdagspartierna, och nu på morgonen stämmer ledarskribenter och kommentatorer in. Igen. Fortfarande. Med monoman enständighet. På samma sätt som de gjort sedan SD:s riksdagsinträde för fyra år sedan. Formuleringarna tycks från många starkare än någonsin, även om analyserna inte på något sätt vidgats och fördjupats, även om det är samma gamla trötta och nötta klyschor som används.
De här åren har varit ett uppvaknande. Helt nya sidor av personer som man trodde var åtminstone någorlunda normala och omdömesgilla har avslöjats. Och inte bara till vänster utan även inom vad som i Sverige uppfattas som höger. SD har varit en katalysator, som uppvisat dem som knäppa extremister.
Naturligtvis visste jag att de var mycket radikala, och jag var väl förtrogen med de historiska rötterna till och den åskådningsmässiga innebörden av denna radikalism. Men att de var förmögna till den bisarra och neurotiska fanatism vi nu ser, att de kunde sjunka till sådana kuriöst konforma och infantila uttryck för radikalismen, hade jag faktiskt inte anat.
Deras samsyn är total. Vänsterns ledare hyllar högerns, och högern avstår frivilligt och helt i onödan från makten och överlämnar den till vänstern. Jag förstår inte vad de talar om. Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD?
Med vår framgång igår har Sverige tagit ännu ett stort steg mot normalisering och hälsa. Men när etablissemanget med sådan styrka fortsätter insistera på hur långt dess värden ligger från SD:s, måste vi på allvar ställa frågan: vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?
Jan Olof Bengtsson 
Min gamle vän Ulf Adelsohn uttalar idag i Veckans Affärer att Reinfeldt gör ett misstag när han lämnar regeringsmakten till vänstern med en riksdag utan vänstermajoritet. Helt rätt.
Och vad man nu bör göra är att ställa upp Per Westerberg som omvald talman och söka majoritet för det namnet. Det bör vara helt möjligt (t o m med ev avhopp inom alliansen). Om man verkligen är så klok är ännu en helt öppen fråga.
Man kan notera att SD hade en formidabel framgång trots medias hänsynslösa angrepp (journalistkåren är idag genomsyrad av vänster, miljöpartister etc. Det går inte att lita på ett ord av vad de skriver).
Därtill kom en total brist på seriös bevakning av SD och en personförföljelse utan motstycke i modern politisk historia (Åkessons spelande är bara ett exempel).
Löfven talar nu om demokratiska partier till vilka han räknar stalinismens politiska arvtagare i svensk politik…
Ja du Jan Olof, det moderna Sverige är sannerligen en egendomlig värld. Men om man ska förstå detta tror jag att man måste inse att det är kopplat till at vi under en rätt lång tid har haft det så bra i det här landet att vi har kunnat kosta på oss en politik som egentligen inte håller i normala fall. Vi har haft vad jag i en del andra inlägg på nätet har kallat en “oändlig solidaritet”. Tillämpat på invandringspolitiken betyder det helt enkelt att man lägger sig i ett ändläge som är så moraliskt högtstående – eller kanske egentligen “moraliskt högtstående” att ingen egentligen kan ifrågasätta ens moraliska nivå. Att göra detta är bekvämt för den som gör det, och kan kosta på sig att göra det, eftersom man helt skippar den moraliska kampen, och de jobbiga frågeställningarna som de flesta människor och länder måste leva med. Man är god – och man kan njuta av sin godhet – men man gör det på lånad tid, tills verkligenheten kommer ikapp. Och när man en dag vaknar upp och inser att man hade fel – att det hela inte håller – då är det hart när omöjligt att ändra på det det hela eftersom man har målat in sig i ett hörn, eller kanske bundit upp hela sin existens på det gamla synsättet.
Någonstans där tror jag Sverige har hamnat. Orsakerna till massinvandringen och allt det andra som har försummats eller sopats under mattan, är naturligtvis många och komplexa, men det som genomsyrar det hela är att etablissemanget har kostat på sig att under årtionden koppla ur det själsvständiga tänkandet när det gäller invandring och integration. Och nu skördar man konsekvenserna när samhällsutvecklingen har löpt amok och dessutom SD stormar fram och påpekar att kejsaren är naken. Etablissemanget har målat in sig i ett hörn och, den som som har målat in sig i ett hörn får färg på sig när han ska ut. Det vill man inte eftersom färgen i det här fallet är en gulblå mix och skulle signalera till hela landet vilka som har haft rätt hela tiden.
För så är det: att börja tänka självständigt nu innebär – nästan med nödvändighet – att man landar i slutsatser som påminner om SDs. Det går liksom inte att undvika. Hur skulle det gå till? Och ger man SD rätt så kommer nästa fråga: Om vi ger SD rätt, vilket berättigande har då vårt eget parti? Varför ska vi finnas till? Vilket syfte fyller vi? Det finns bara två sätt att komma ur en sådan knipa. Antingen ger man både SD och ens egen hittillsvarande inställning fel, och kommer med något som man anser vara en tredje väg. Eller så ger man SD helt rätt på invandringsområdet, men anser att poltiken på andra områden måste vara en annan. Oavsett vilket så är det svårt eftersom SDs program idag – trots de brister du ofta pekar på här på bloggen – idag är så bra att det inte är helt enkelt att hitta på något bättre. Dessutom finns risken att väljarna genomskådar att man gjort en kovänding, och egentligen ger SD rätt.
Svaret på frågan “Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD” måste därför för mig bli att farligheten ligger i hotet mot existensen av de etablerade partierna. Det handlar inte längre om en idé-debatt, om vad som är bra eller dåligt. Det handlar om tillhörighet, om identitet, och man är beredd att slåss för den till det bittra slutet. Det handlar om sociala krafter, och sociala krafter är som vi båda vet oerhört starka.
Etablissemanget består idag av tre grupper: de som verkligen tror på det de gör, de som har en annan agenda, och de som genom ödets nycker har har hamnat där de gjort, men – för sent – insett att det hela inte håller. Om folket verkligen förstod Sveriges läge så skulle valresultatet bli ett annat – var så säker – men de flesta förstår ännu inte. Förtroendet för makten är ännu fundemental, och det är kanske inte så konstigt efter 200 år av fred och långvarig socialdemokratiskt odlad statsindividualism.
Så nej, SD har nog inga speciellt “konstiga värden” och inte de flesta inom etablissemanget heller egentligen. Man är bara på olika sidor om staketet. Det är folket mot systemet nu.
RB
När det gäller JOB:s avslutande mycket viktiga fråga, “vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?”, så har jag försökt anknyta till den i min andra kommentar om David Horowitz bok “Hating whitey and other progressive causes”:
https://janolofbengtsson.com/2012/06/30/david-horowitz-hating-whitey-and-other-progressive-causes/#comment-49560
Jag vill också säga att när det gäller SD:s funktion som katalysator för att visa på var de knäppa extremisterna finns, så var jag för min del rätt väl förberedd när det gäller människor som normalt finns i eliten och yttrar sig i massmedia, så där fanns just inga chocker för mig personligen.
Däremot har jag ett antal gånger nyligen blivit svårt chockad av mängden bisarra hatyttranden på Facebook från människor som jag trodde att jag kände som någorlunda vettiga. Det är ju bra att man får veta sanningen om gamla vänner och arbetskamrater, men det tar nog ett tag innan jag hämtat mig från mina nya insikter på den punkten är jag rädd.
Någon som känner igen sig?
Tyrgils Saxlunds påpekande om att SD hade en formidabel framgång trots pressens fruktansvärda påhopp på partiet och dess företrädare är viktigt. Vi förstår nämligen med hjälp av detta fenomen att det ändå finns hyggligt många människor i Sverige som försöker tänka lite på egen hand, och som har förstått att den svenska pressen då vanligen är ett odugligt hjälpmedel. Ja, att det i själva verket mycket aktivt motarbetar alla som försöker bilda sig egna uppfattningar om väsentliga samhällsfrågor.
Inlägget av “RB” håller väldigt hög klass tycker jag, och bör vidarebefordras till alla som kan tänkas vara mottagliga. Några försök till kommentarer följer:
* Väldigt träffsäkert påpekande om dessa som “skippar den moraliska kampen” och i stället njuter av sin egen godhet. Om inte detta är att vara ond, eller åtminstone att utöva ondska, ja, då vet jag inte vad ond eller ondskefull skulle vara för något. Den som varit med i diskussionen ett tag förstår ju också givetvis att just detta kidnappande av det goda och den moraliska problemformuleringen är absolut central hos de samhällsnedbrytande krafter som står i motsats till exempelvis SD (man får alltså hoppas att SD verkligen står i motsats till dessa krafter.)
* Liknelsen med att den som målat in sig i ett hörn får färg på sig, och att den som i detta läge vill ut ur hörnet, får blågul färg på sig är faktiskt superb och bör citeras flitigt!
Vi kommer förstås att få se ett groteskt spel med Svarte Petter nu, där olika politiker och journalister kommer att pröva att närma sig verkligheten en liten aning, varefter ett allmänt fördömande kommer, men samtidigt, då och då, kommer någon att visa förståelse. Och så vidare. (Att betrakta denna process blir kanske en ultimat akt av blandade känslor där förundran, intresse och lättnad kan komma att blandas med äckel, skadeglädje och annat otrevligt och olämpligt, men det får man väl ta som utmärkta tillfällen till introspektion/inre inspektion antar jag.)
När det gäller RB:s analysförslag angående identitet samt etablissemangets tre huvudgrupper känner jag att den är lika träffsäker och användbar den. Det finns mycket intressant analys och diskussion att göra i dessa tankars kölvatten!