Jan Olof Bengtsson

De som tittat på mina inlägg med hänvisningar till Voegelin skulle kanske vänta sig ett förespråkande här av hans alternativ till de dominerande teoretiska riktningarna inom samhällsvetenskapen under 1900-talet som tillräckligt – hans “new science of politics”, hans nya Ordnungswissenschaft. Eller åtminstone att dennas allmänna ansats befanns tillräcklig. Utan tvekan har Voegelin en rad betydande efterföljare som vandrar denna väg, även om straussianerna fortfarande s.a.s. är det dominerande alternativet bland de mer konservativt inriktade.

Men redan i min inledning till den översättning av Voegelin jag gav ut i början av 00-talet tog jag upp bl.a. den kritik som riktats mot Voegelin från vad som kan kallas den idealistisk-historicistiska traditionen, i den variant som representeras av Ryns värdecentrerade historicism (jag tog också upp frågan om förhållandet till vissa relevanta, alternativa modernitetstolkningar, den mer allmänna frågan om fler delsanningar i moderniteten än de av Voegelin erkända, och behovet av personalistisk modifikation och komplettering). Denna kritik har också diskuterats av Michael P. Federici i hans introduktion till Voegelin i ISIs Library of Modern Thinkers. Sådan den på dessa ställen framförts är den i hög grad av samma slag som den som också, och i långt större utsträckning, träffar Strauss. Men mer och annat kan tilläggas.

Voegelin är en skarp kritiker inte bara av de riktningar som följt efter den idealistisk-historicistiska, utan också av denna senare (med idealismen förstår vi här naturligtvis endast den moderna tyska). Och han är det på grunder som inte alltid framstår som helt övertygande. Jag föreslår att man kan gå djupare i den idealistisk-historicistiska traditionen – med den specifika sammanvägningen av perspektiven i de två leden i denna sammanställning som jag försökt diskutera – och upptäcka vissa hållbara positioner som han förbiser.

Därför förespråkade jag nyligen, i sammanhanget av frågan om socialkonservatismens ursprung som togs upp i Samtiden, ett återvändande till och återupptagande av dess ansatser. Jag har skrivit en del om idealismen och den värdecentrerade historicismen här, men ska också försöka precisera vad jag syftar på med hänvisning inte bara till filosofin i allmänhet utan också med hänvisning mer specifikt till samhällsvetenskapen.

Min uppfattning är fortfarande, som jag skrev i inledningen till Vetenskap, politik och gnosticism, att Voegelin och den idealistisk-historicistiska traditionen “med vissa ömsesidiga justeringar kan teoretiskt förenas”. Självklart är det också så att den förres perspektiv utgör ett viktigt korrektiv till den senare (detta gäller ju för mig även Lindbom och den traditionalistiska skolan); detta gäller i synnerhet momenten av den under 1800-talet frambrytande irrationalismen och subjektivismen i den tyska filosofin, även om den äldre idealismen själv, i den hegelianska dialektiken, i detta avseende själv tillhandahöll ett korrektiv. Riktningarna kompletterar och korrigerar hursomhelst varandra.