Jan Olof Bengtsson

Tyrgils Saxlund föreläser på Heimdal

Tyrgils Saxlund är en litteraturhistoriker, kulturskribent och politisk idédebattör som länge hade olika politiska uppdrag för Moderaterna – när jag första gången träffade honom på en konferens på Dalarö hotell på 80-talet arbetade han, vill jag minnas, på partikansliet vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm – men som s.a.s. inte passar in i partiet sådant det utvecklats under senare årtionden. De sista åren före pensioneringen var han biträdande chefombudsman hos stockholmsmoderaterna.

I många år syntes han i exempelvis Svenska Dagbladets och Svensk Tidskrifts spalter. Tillsammans med Carl Johan Ljungberg utgav han 1979 en samling uppsatser, Tankar om det goda samhället. Hans litterära kunskaper äger stor bredd, och omfattar i lika hög grad övrig nordisk litteratur som svensk.

Saxlund är, slutligen, också en utomordentlig operakännare, och föreläser ofta i detta ämne. Samlingen av opera-CDs på den vackra gården utanför Eskilstuna där han nu bor är sant imponerande (man förstår att en lika omfattande “vinyl”-samling också måste finnas någonstans, eller ha funnits), och lyssningar där, åtföljda av Tyrgils’ sakkunniga konversation, och i största allmänhet åtnjutande av hans och hans hustrus generösa gästfrihet och umgänge, är ett sant nöje.

1975 disputerade Saxlund vid Stockholms Universitet på en avhandling med titeln ‘1914 års idéer: En studie i svensk litteratur’, som han dock alltid framhåller sitt missnöje med, betonande hur olyckliga omständigheter framtvingade ett förhastat avslutande. Ämnet är dock viktigt och fortfarande otillräckligt behandlat. Jag citerar några stycken från förordet och det första kapitlet:

“1914 års idéer var en oenhetlig grupp av politiska uppfattningar, som uppstod kring första världskriget. Företrädarna för dessa idéer var konservativa och stod i den samtida politiska debatten på den försvarsvänliga sidan. Under världskriget ställde de sig ofta på centralmakternas sida. Idéernas filosofiska rötter finner man också i tysk filosofi från 1800-talet och från tiden före och under världskriget.

I sin mest genomtänkta form företräddes idéerna av professorn i statskunskap Rudolf Kjellén. Genom sitt författarskap i press och i olika tidskrifter och genom sin verksamhet som riksdagsman hade han möjligheter att påverka stora grupper av opinionen. Det torde inte heller vara någon tvekan om att 1914 års idéer innebar en levande realitet för många, trots att Kjellén parlamentariskt var relativt isolerad…

För den kulturuppfattning som låg under idéerna spelade Kjelléns professorskollega och vän, kanske också inspiratör, Vitalis Norström en avgörande roll. Norströms kulturkritiska författarskap angreps utifrån skilda utgångspunkter av både Hans Larsson och Hjalmar Söderberg. Som författare är både Norström och Kjellén hemfallna åt ett skrivsätt, som ofta gör deras tankar dunkla och svårförståeliga.

Det fanns även andra konservativt sinnade filosofer, som inte stod främmande för 1914 års idéer eller för vissa inslag i dessa, t. ex. Harald Hjärne.

Politiskt företrädes idéerna närmast av den grupp, som kallades unghögern. Denna rörelse fortsatte sin politiska verksamhet även efter världskrigets slut och kom att företrädas av personer som Adrian Molin, Erik Arrhén och Rütger Essén. Även den s. k. aktivismen tog intryck av idéerna.

Vad innebar 1914 års idéer mera konkret? Hur har de uppfattats av eftervärlden? Den senare frågan är lättare att besvara kortfattat än den förra. 1914 års idéer har genomgående uppfattats i negativa termer. De har setts som uttryck för krigsdyrkan och aktivistisk krigshets. Man har pekat på deras antidemokratiska tendens och nationella storvulenhet…

I viss mån är också polemiken mot 1914 års idéer en förlängning av Strindbergsfejden. Nittiotalister och konservativa angriper Strindberg – eller angrips av honom – medan liberaler och socialister stöder honom. Frontställningen är densamma när det senare kom att gälla 1914 års idéer. Idéerna försvaras av personer som Kjellén, Böök och Hallström, de angrips av t. ex. Hans Larsson…

Konflikterna gällde också helt olika sätt att betrakta tillvaron. I Vitalis Norströms kritik mot Ellen Keys framtidsoptimism och rationalism finner man ett exempel på detta. Det existerade en konservativt präglad kritik mot hela den rationella 80-talsandan. Vitalis Norström beundrade den tyske filosofen Rudolf Eucken, vars idealistiskt färgade förkunnelse är helt i linje med reaktionen mot rationalismen. Euckens och Norströms idéer fick stor genomslagskraft icke minst bland yngre teologer och kyrkomän.”

Avhandlingen är uppdelad i två huvuddelar, där den första behandlar de nämnda filosofiska, statsvetenskapliga och teologiska idégivarna (och ytterligare några sådana), den senare idéernas uttryck i skönlitteraturen. Det finns ännu inte mycket annat skrivet om detta som en mer enhetlig strömning, och Saxlunds avhandling erbjuder en början; andra bör följa i hans spår, och mycket återstår inte minst när det gäller den av den nödvändiga urskillningen präglade bedömningen av dessa idéer och de strider de gav upphov eller bidrog till.

Slutligen vill jag nämna att man numera då och då kan ta del av Saxlunds värdefulla, initierade kommentarer också i denna blogg.