Jan Olof Bengtsson

Carl Johan Ljungberg behandlar i sitt senaste blogginlägg den amerikanska teapartyrörelsens utveckling; ‘Amerikanska tepartyrörelsen skippar religion och invandring’ är rubriken:

“När den nykonservativa vågen uppstod i president Trumans 50-tals-USA var den rätt olik sina europeiska kolleger. Mer evangeliskt religiös, mer inriktad på familjen, mer positiv till en fri ekonomi och inte minst mer antikommunistisk. Till det gemensamma hörde tonvikten på tradition och historia; man ville ha kvar länkarna mellan amerikansk och anglosaxisk kultur.

Idégivare som Russell Kirk, Peter Viereck och Robert Nisbet (liksom tidigare Irving Babbitt) gav den tidiga rörelsen ett ansikte. De var akademiker och klart mera kosmopoliter än senare högergestalter som ofta drog åt populism. Kirk och hans kolleger framhöll värdet av USA:s egen tradition men också av att vårda banden till ett klassiskt europeiska arv.

Rörelser som på senare år kallats ‘höger’ har ofta sprungit fram ur folkliga stämningar som utlösts av vrede mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati liksom en ‘imperiell’ presidentmakt som upplevts strida mot ett gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik. Till dessa folkliga protestfenomen hör den omskrivna ‘Tepartyrörelsen’ som för några år sedan rörde upp känslorna och även har utövat starkt och delvis obstruktivt inflytande på arbetet i kongressen.

Vad inte alla i Europa lagt märke till är en vital förändring som det sista året skett i Tepartyrörelsen.”   Läs mer

Denna gång måste jag dock påpeka att, i tredje stycket, motståndet mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati och mot den “imperiella” presidentmakten som strider mot gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik kanske kan framstå som enbart en produkt av “folkliga stämningar”, som “folkliga protestfenomen”.

Så är ju ingalunda fallet, som Babbitt-kännaren Ljungberg vet. Detta är i högsta grad ett arv från grundlagsfäderna, och därmed en central del av huvudströmningen i amerikansk konservatism överhuvud – och en alltmer accentuerad sådan sedan slutet av 1800-talet. De folkliga strömningarna, i vissa avseenden delvis alltifrån den populistiska rörelsen (i den distinkta amerikanska meningen) från den tiden, och fram till teapartyrörelsen, är väl snarare endast ett komplement.