Första gången publicerat 16/12 2012
Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.
Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.
Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.
I själva verket är det mycket enkelt:
De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.
Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.
Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.
–
Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.
Jan Olof Bengtsson 
Allt sedan den tidiga barndomen har julen varit viktig för mig. Det har yttrat sig på alla sätt och nivåer. Förberedelser som peppersbakning och dekorering, lyssnande på julmusik, påhittande av diverse lekar och upptåg, kyrkobesök, läsning av bibeln och esoterisk religiös litteratur. Så är det ännu idag, men det finns ett undantag. Jag tittar inte på Kalle Anka längre. Så har det inte alltid varit, snarare tvärtom. Under barndomen var det en stor högtidsstund när jag, min syster och kusinerna i samma ålder, bänkade oss framför detta TV program. I början var det magiskt, liksom mycket är i barndomen, men på tid och längd blev det mest något som man bara skulle se. Jag har förmodligen sett det 30 gånger, de allra flesta med de personer jag nämner ovan vilka har firat jul på samma plats i ungefär det antalet gånger.
Jag kommer också att tänka på en gång – det måste varit tidigt 80-tal (jag är född -73) – då jag och min syster var och handlade med våra föräldrar. I ett varuhus visade de då Kalle Anka, men det var INTE JULAFTON. Detta, att man kunde visa Kalle när det inte var jul var en tanke som var mycket besynnerlig för mig. Eftersom jag så småningom blev civilingenjör hade jag väl redan på den tiden en slags känsla för det tekniska. Jag förstod att man kunde “spela in” Kalle, men det var ändå – fundamentalt sett – ett brott mot naturlagarna att visa Kalle när det inte var jul. Och, minns jag att jag tänkte: vad händer om detta missbrukas? Om alla kan se Kalle alltid, vad händer då med “ritualen”?
Så var då Kalle egentligen en ritual? För mig var den säkert det, och för många andra också. Men egentligen tror jag att det handlade om att tecknad film på den tiden var rätt ovanligt på TV, och att det helt enkelt var spännande att se den av den anledningen. I något mer sentida skede så hade väl TV3 t.o.m monopol på Disney, vilket gjorde det ändå svårare. Jag minns att jag på samma sätt var väldigt alert om det visades någon film om t.ex Bamse eller Tintin på TV. Det var exklusivt, vi var svältfödda på det.
Det som nu har hänt sedan några år tillbaka är att jag har sett Kalle så många gånger att det är nästan fysiskt omöjligt att den den längre. Man kan alla repliker utantill och så vidare. Det går inte. Därför tror jag Kalle är självreglerande. Man ser den så länge man orkar, sedan gör man det inte längre. Ett helt analogt exempel är väl “Grevinnan och betjänten” på nyår. Jag försöker se den, men det går knappt. Idag ser jag tillbaka på de tider då dessa program var levande, magiska, för mig, men inser att det egentligen inte var – eller är – programmet som var det utan själva högtiderna. Programmen pekar på något, de pekar på stämningen under dessa högtider, som väl är rätt speciell när man är barn. Det kunde varit något annat än dessa program.
Dagens barn har ju inte problemet att de är svältfödda på tecknad film. Problemet är väl snarast det omvända. Den finns överallt och alltid. Det är bara att slå på YouTube eller SVT play. Därför tror jag att dagens barn kommer att i grunden stå frågande till traditionen med Kalle. De kommer helt enkelt inte att förstå den. Den är inte relevant för deras tid. Det är självreglernade här också.
Ska vi alltså avskaffa Kalle? Nja, Kalle är nog fortfarande viktig för många. Men morgondagens Kalle-konsumenter kommer att vara föräldrarna, inte barnen. När föräldrarna går i pension gör Kalle det också.
Motpolaren Oskorei skriver lite om julen här: http://www.motpol.nu/oskorei/2014/12/25/tankar-pa-juldagen/, Under artikeln har min kommentatorskollega, den Väldige, skrivit en kommentar. Väldige frågar sig: “Frågan blir alltså: Hur fyller vi åter julen med en högre mening? (Förutom att vi givetvis fortsätter med att äta gott, trivas tillsammans, ge presenter, och så vidare.)”. Den frågan är viktig, och den kan tillämpas på alla våra högtider, samt överhuvudtaget på den nyskapande traditionalism som så väl behövs. Just Kalle tror jag personligen löser sig själv, men Väldiges fråga, den är viktig.
En fortsatt god jul och ett gott nytt år tillönskas JOB från
RB
Glöm inte att återpublicera detta inlägg även i år. Det har ju blivit något av en tradition. 🙂
Tack, hade glömt det! Kommer senare idag!