Nätdebattören “Den Väldige”, som tidigare gav sig in i diskussioner främst i den nu nedlagda Axess-bloggen under Johan Lundbergs tid som redaktör, tar i en kommentar till mitt inlägg om den historiska skolan i nationalekonomin upp frågan om guldmyntfoten och dess avskaffande:
“En diskussion av yttersta vikt. Så vitt jag förstår är det på svensk mark bara Andreas Cervenka, och nu, Jan Olof Bengtsson som offentligt har några invändningar mot vad som pågår i den nationella ekonomin/världsekonomin.
Jag vill egentligen bara tillägga en aspekt: Guldmyntfoten. Mitt intryck är att en nyckelfaktor som i hög grad möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i var borttagandet av guldmyntfoten. Det var då världsekonomin lämnade verkligheten och försvann in i drömmens rike.
Rätt eller fel?”
Mitt svar är att det är rätt att den s.k. “världsekonomin” i högre grad än tidigare försvann in i drömmens rike med guldmyntfotens bottagande, men att man med “fractional reserve”-systemet naturligtvis redan gjort det, och att den verklighet guldmyntfoten representerade s.a.s. endast var guldets, inte den reella ekonomins.
Det finns försvarare av guldstandarden som framför viktig kritik inte minst av just detta system, och det rådande internationella banksystemet i övrigt. Här återfinns exempelvis den österrikiska skolan, en av den historiska skolans huvudmotståndare. Det är inte kontroversiellt utan tvärtom av största betydelse att kunna urskilja och acceptera delsanningar på olika håll, även i teoretiska system som man som helhet tar avstånd från.
P.g.a. den viktiga analysen av banksystemet, och även de många andra riktiga ställningstaganden som företrädare för denna skola idag, i egenskap av paleolibertarianer, gör i olika politiska frågor, är jag ibland överens med dem, och jag avstår därför från att hela tiden skjuta in mig på deras ohållbara åskådningsmässiga utgångspunkter ifråga om marknaden, friheten, människans natur och handlande o.s.v. Eller exempelvis på dess idag mest kände representant, von Mises, och hans problematiska politiska associationer och allmänkulturella sensibilitet, som påverkade hans ekonomiska bedömningar och värderingar.
Men med inlägget om den historiska skolan ville jag skjuta in mig just på de nämnda svagheterna. De delas även av andra av den klassiska nationalekonomin influerade skolor, som skiljer sig både från den historiska och den österrikiska. Och till svagheterna kan, menar jag, läggas även försvaret för guldmyntfoten som en tillräcklig garant för att vi inte lämnar verkligheten, ja som i sig i viss mån och på visst sätt representerande den ekonomiska verkligheten.
Det är, menar jag, ännu en illusion, om än inte lika stor som den som skapandet av pengar genom nya obetalbara lån med ständigt stigande räntor innebär. Guldet är guldet, och det har ingenting att göra med allt det som utgör ekonomin i övrigt. Även strikt tillämpad i form av reservkrav blir guldstandarden oflexibel och begränsande för den ekonomiska utvecklingen.
Guldmyntfotens princip härstammar naturligtvis från den tid då pengarnas värde ännu var relaterat till de faktiska myntens reella metallvärde. Men pengar är inte någon ändlig naturresurs utan en symbolisk storhet som måste tillhandahållas av staten och regeringen i förhållande till den reella ekonomin i dess helhet och för dess produktiva syften – mer när expansiva möjligheter och därmed reellt välgrundade behov föreligger, mindre när expansionen uteblir och penningmängden inte längre motsvaras av reella värden. På detta sätt kan också penningvärdet stabiliseras.
Det är m.a.o. inte det faktum att “papperspengar” eller digitala pengar används (det gjorde de alltså naturligtvis även på guldmyntfotens tid) som “möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i”, utan det faktum att det är centralbankerna och det övriga internationella banksystemet som de är kopplade till som skapar dem, och att de gör det på det här antydda sättet.
Jan Olof Bengtsson 
Vill man ha tillbaka guldmyntfoten kan man lika gärna be om det enväldiga av Gud givna arvkonungadömet på en gång. I bästa fall opraktiskt, i värsta fall katastrofalt farligt.
Det mesta som kallas ‘pengar’ idag är ettor och nollor i databaser, mynt och sedlar en mindre del. Statens uppgift bör vara att se till att full sysselsättning råder, att nyttiga resurser inte ligger stilla och förfars genom att se till att konton skapas för att kunna aktivera resurserna. Penningmängden kan alltså balanseras mot en sunt fungerande ekonomi utan sidoblickar på tvivelaktiga guldreserver. Detta är ett enkelt sätt att beskriva en komplicerad process som kräver mycket gott handlag med ekonomi/resurshantering och politik, en process som inte löser alla problem men som är smakligare än en konstlad metallbaserad valuta som i princip tar strupgrepp på ekonomin (“pengarna är slut”).
Instämmer.
Tack till JOB för utförligt svar!
En undrar angående detta:
“Men pengar är inte någon ändlig naturresurs utan en symbolisk storhet som måste tillhandahållas av staten och regeringen i förhållande till den reella ekonomin i dess helhet och för dess produktiva syften – mer när expansiva möjligheter och därmed reellt välgrundade behov föreligger, mindre när expansionen uteblir och penningmängden inte längre motsvaras av reella värden.”
Jag är med så långt, men såvitt jag förstår är det ju inte staten exlusivt som tillhandahåller pengar längre, även om det kanske står i någon paragraf någonstans att det är så, utan det går till så att du skaffar en oktroj, sätter upp en bank, skaffar dig låntagare, trycker på en knapp på ditt interna datorsystem, och pengar “uppstår” vilka du lånar ut.
Har staten verkligen kontroll på dessa processer och vet vilka pengamängder, digitala eller andra, som verkligen är i omlopp? Och finns det något som tyder på att man försöker minska penningmängden, elektroniskt eller inte, vid behov?
Bloggarbjorn:
“Penningmängden kan alltså balanseras mot en sunt fungerande ekonomi utan sidoblickar på tvivelaktiga guldreserver. Detta är ett enkelt sätt att beskriva en komplicerad process som kräver mycket gott handlag med ekonomi/resurshantering och politik, en process som inte löser alla problem men som är smakligare än en konstlad metallbaserad valuta som i princip tar strupgrepp på ekonomin…”
Ja, det kanske är så. Låt oss säga att det är så. Och att det är en komplicerad process som kräver gott handlag kanske jag får säga att jag redan förstått? Det var ju bara det lilla problemet att man inte har detta goda handlag såvitt jag förstår?
Hur skulle ett sådant gott handlag då se ut mer konkret, och hur kan man komma till en situtation då detta goda handlag också används? Med eller utan kungligt envälde.
Vad jag säger är att pengar “måste” tillhandahållas av staten och regeringen på det sätt jag beskriver, inte att så sker; och jag säger det just därför att så ej sker.
OK, tack, nu hänger jag med!