Till socialkonservatismens akademiska ursprung hör inte minst den tyska historiska skolan inom nationalekonomin. Flera olika riktningar och betydande företrädare ryms inom den, men där kan generellt sägas finnas centrala och grundläggande insikter rörande ohållbarheten hos de idag sedan länge dominerande riktningarna inom nationalekonomin, såväl som det nödvändiga alternativet.
Inte minst viktigt är dess betoning av kontextspecifika analyser och avvisande av teoretiskt tvivelaktiga abstraktioner, apriorismer och matematiska modeller. Dess historicism och förståelsen av det större sociala och kulturella sammanhanget och dess betydelse är aspekter av vad jag kallar den idealistisk-historicistiska traditionen i vidare mening.
Naturligtvis måste dess ansatser, i linje med dess egna principer, förnyas, vidareutvecklas och tillämpas på dagens historiskt framvuxna situation. Och denna situation är, föreslår jag, sådan att man måste gå längre i ifrågasättandet av de dominerande nationalekonomiska riktningarna och deras grundantaganden än vad den historiska skolan hade anledning att göra under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
Det är uppenbart både att deras företrädare internationellt sett huvudsakligen är verksamma vid institutioner – inklusive de akademiska – finansierade av ekonomiska och ideologiska intressen som från dem önskar specifika ståndpunkter och argument, och att samtidigt knappast någon som helst verklig vetenskaplig konsensus råder.
Den klassiska nationalekonomins föreställning, exempelvis, att det överhuvudtaget skulle kunna finnas en ”marknad”, en isolerad sfär av ekonomiskt handlande, i sådan utsträckning fri från andra samhälleliga, politiska och kulturella faktorer som påverkar ekonomin att det skulle vara möjligt att identifiera med naturvetenskapens analoga eller rentav identiska “lagar” för dess specifika funktionssätt, framstår som alltifrån början absurd.
Inte minst när sedan länge nationalekonomin med nödvändighet måste i realiteten till avgörande del handla om det monstruösa, gradvis framvuxna och konsoliderade internationella banksystemet och dess rent illusoriska penningproduktion, eller snarare – då den av antydda skäl är obenägen att belysa dess verkliga natur – om dess verkningar och resultat, blir dess anspråk på vetenskaplighet i slutsatserna om ekonomin som sådan ofta svåra att ta på allvar.
”Marknaden” är, liksom det närliggande begreppet ”frihandel”, en ren abstraktion som, i lika hög grad som andra ideologiska begrepp, med tiden visat sig vara i högsta grad skadligt inte bara för de västerländska nationernas ekonomier och deras hela jordbruks-, hantverks- och industriproduktion, utan i lika hög grad – och därmed sammanhängande – för deras sociala struktur och kulturella och moraliska värden. Att fokusera på “marknadsekonomins” abstraktion, en ren idealtyp, en reduktiv teoretisk modell, innebär att det större sammanhanget åsidosätts, och att politiskt prioritera den innebär att det förstörs.
Få tycks idag på allvar tänka igenom vad de menar när de använder dessa termer. Den “fria marknaden” är sedan länge en ideologisk dogm för stora grupper, och i synnerhet ”frihandel” har blivit ett obligatoriskt standardslagord som kommit att få uteslutande enkla, goda konnotationer av typen tillväxt, välstånd, framsteg. Detta är faktiskt ofta långt ifrån inte bara den samtida utan också den historiska verkligheten. Den traditionella, välgrundade konservativa oppositionen har glömts bort.
Till dessa föreställningar knyter sig den absurda, simplistisk-reduktionistiska idén om homo oeconomicus och en rad andra från den tidigmoderna perioden, upplysningen och delvis romantiken härstammande idéer som i märklig utsträckning fortlever genom nationalekonomins alla senare modifikationer. Det groteska och för all angloamerikansk liberalism grundläggande, om än kontinuerligt modifierade arvet från Hobbes kom med tiden att kombineras inte bara med upplysningsrationalistiska ytligheter utan även med element i romantikens godhetssentimentalism.
Ur dessa sammantagna eller i olika urval kombinerade vanföreställningar utvecklades gradvis liberalismens utpräglat ideologiska läror i deras många varianter, där till en början utilitarismen omväxlade med en kvardröjande men problematiskt omtolkad naturrätt, och senare ingick föreningar med i samma ideologiska mening mer eller mindre socialistiska idéer.
Mot allt detta står socialkonservatismen, vars ekonomiska tänkande fast etablerar sig på den konkreta historiska verklighetens mark och därmed, fri från abstraktion och ideologi, förmår kvarhålla och vetenskapligt beakta väsentliga element även av traditionella uppfattningar av människan och samhället. Redan från början ägde den historiska skolan inom nationalekonomin också en distinkt socialpolitisk dimension som svarade mot tidens krav. Här finns för dagens förnyade socialkonservatism ett arv av insikter att återerövra och ansatser att fullfölja.
Die historische Schule der Nationalökonomie
Jan Olof Bengtsson 
Vad är din uppfattningmom den s.k. österrikiska skolan inom nationalekonomin? Den österrikiska skolan förklarar i princip bankväldet över världen som ett resultat av etablerandet av centralbanker som alltid ger prioritet åt att stödja privatbankerna i kristider så att dessa banker sväller till abnorma proportioner. Lösningen, enligt denna skola, är att avskaffa centralbankerna vilket skulle göra annan bankverksamhet betydligt mer obetydlig i samhället än vad som är fallet idag.
Den österrikiska skolan var en av den historiska skolans huvudmotståndare, men kritiken av banksystemet innehåller utan tvekan viktiga delsanningar. Därför finner du i min kategori Economics även en del material som är influerat av denna skola. Det är inte kontroversiellt utan tvärtom av största betydelse att på detta sätt kunna urskilja och acceptera delsanningar på olika håll, och även i teoretiska system som man som helhet tar avstånd från. P.g.a. den viktiga analysen av banksystemet, och även de många andra riktiga ställningstaganden som företrädare för denna skola idag, i egenskap av paleolibertarianer, gör i olika politiska frågor, är jag ibland överens med dem, och avstår jag från att hela tiden skjuta in mig på deras ohållbara åskådningsmässiga utgångspunkter ifråga om marknaden, friheten och människans natur och handlande, liksom exempelvis på von Mises’ problematiska faktiska politiska associationer och allmänkulturella sensibilitet.
Von Mises problematiska politiska associationer? Du syftar på hans tid som rådgivare åt den österrikiska regeringen då och denna regerings politiska inriktning?
Ja, bl.a. det. Jag tror han hade skumheter för sig då. Och på hans samröre med den tidiga Europa-enhets-rörelsen. Och senare med allehanda libertarianer.
Även om man inte har en socialkonservativ inriktning är mitt intryck (efter studier i nationalekonomi, ekonomisk historia och historia) att de ekonomer som också är bevandrade i historia är bättre på att bedöma situationer än de som bara håller på med matematiska modeller. De ‘neoklassiska’ ekonomerna ser inte vad som är verkligt nytt respektive vad som kan ses i ljuset av äldre händelser, de saknar den historiska ramen. Med sina ‘modeller’ missar de krisutbrott som dot.com år 2000 och finansbubblan 2008, och deras recept för att lösa den pågående krisen är ungefär som att tappa blod från en människa som har blodbrist. Historikerna är förmodligen också bättre på hantering av källkritik. (Det finns sidogrenar av nationalekonomin som sköter sig bättre, men då måste utövarna ändå kowtowa inför neoklassikerna för att få vara ifred.)
Hade de varit vanliga knegare, och inte haft beskydd av ‘höga vederbörande’, hade väl de flesta ledande nationalekonomer fått sparken på grund av ren och skär inkompetens.
Ja, jag tror din beskrivning är helt riktig – tack för bra kommentar!
En diskussion av yttersta vikt. Så vitt jag förstår är det på svensk mark bara Andreas Cervenka, och nu, Jan Olof Bengtsson som offentligt har några invändningar mot vad som pågår i den nationella ekonomin/världsekonomin.
Jag vill egentligen bara tillägga en aspekt: Guldmyntfoten. Mitt intryck är att en nyckelfaktor som i hög grad möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i var borttagandet av guldmyntfoten. Det var då världsekonomin lämnade verkligheten och försvann in i drömmens rike.
Rätt eller fel?
Frågan om guldmyntfoten
Instämmer med Väldiges kommentar: Ett mycket viktigt område som tas upp här, och att det mesta av den behövliga debatten verkar ha uteblivit i det offentliga rummet. Varför? Antagligen har vi här att göra med frågor av typen “som alla vet är invandringen en lönsam ide”, dvs man har bestämt sig för något som “alla vet”, och när etablissemanget hävdar sådant så brukar det vara ett bra tecken på att svaret snarare ligger någon annanstans, och att det är läge att försöka finna ut vad detta är. Vissa “insikter” passar bättre ihop med en fråmgångsrik karriär än andra.
Jag kan i alla fall påstå att jag ägnat lite tid senaste året åt att sätta mig in i nationalekonomin och vad det egentligen är som ligger bakom problemen. Den finns säkerligen många frågor som är av stor vikt, men två uppenbara som jag observerat är följande:
1. Frågan om frihandel eller protektionism, och alla varianter däremellan. JOB tar ju upp denna fråga i inlägget. Jag läste nyligen Paul Craig Roberts bok “The failure of laissez faire capitalism”, som är en utmärkt översikt av vilka områden som försummats i de etablerade “sanningarna” på ekonomins område, inklusive frågan om frihandel. Roberts driver tesen att Ricardos frihandelsteori var fel från början. Den är korrekt i vissa specialfall, annars inte. Utifrån detta hävdar han att det uppenbarligen är så att frihandel inte har gynnat USA, eller ens USAs industri, när det gäller handeln mellan USA och Kina. Det är svårt att, i alla fall för mig, säga emot Roberts här, och har han rätt i detta sammanhang så blir ju frågan relevant även när det gäller andra länders handelrelationer. Eller åtminstone handel mellan olika handelszoner eller världsdelar.
2. Bankernas makt över penningmängden. Många har naturligtvis skrivit om detta, men jag har hittills mest studerat Bill Still, vilken även han har omnämnts här på JOBs blogg. Hans första film “The money masters” är en grundsten i sammanhanget och kan verkligen rekommenderas. Den finns utlagd på YouTube. Bill Still är emot guldmyntfoten (se Väldiges fråga) och vill istället ha ett system där “Fractional reserve banking” avskaffas och staten ger ut egna pengar, utan att först låna upp dem från andra aktörer. Dessa pengar fördelas sedan precis som nu enligt statsbudgetens prioteringar. Han ger dock guldbaggarna, som han kallar dem (ex Ron Paul), rätt i det att de har identifierat problemet korrekt, penningmängdens kontroll alltså, men att de krånglar till saken i onödan med att knyta det till guldet, samt att det i sådant fall enklare kan manipuleras.
Vi behöver borra vidare här! Och försöka komma fram till något vi kan vara ense om. Jag vet inte om varesig Roberts eller Still har rätt men de har i alla fall gjort ärliga försök till att ställa fram nya synsätt.
RB
“RB” om ekonomin