Jan Olof Bengtsson

Anonyma, kloakmässiga påhopp på partivänner, ofta från personer som har avsevärd kännedom om interna partiförhållanden och uppenbart är relativt centralt placerade, ja ibland t.o.m., som i nätdebatterna kring förra årsmötet i SD Stockholms stad, är av de initierade lätt identifierbara anställda partifunktionärer, tillhör de dystraste fenomenen kring detta parti.

Jag har länge försökt motarbeta nätforumet Flashbacks kloakeri i största allmänhet. När jag först upptäckte Flashback för fem år sedan, efter att min uppmärksamhet fästs på att en tråd där ägnats mig, gav jag mig, genom inlägg här i bloggen, in i en trevlig och värdefull diskussion med deltagarna. Snart tog dock tyvärr kloakproblematiken över, och det blev nödvändigt att övergå till polemik mot kloakeriet. Inom kort urartade tråden helt.

Men jag har alltid försökt fortsätta tro på Flashback och bedöma forumet med urskillning. Jag har erkänt värdet av och bejakat möjligheterna med dess paroll om “yttrandefrihet på riktigt”, och även sett en avsevärd förbättring, d.v.s. reduktion av kloakinnehållet, under senare år, exempelvis i signaturen DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som, på det hela taget, är ett viktigt fenomen i den nya svenska mediaverkligheten.

Därför är det mycket tråkigt att nu se ännu en förtals- och smutskastningskampanj, denna gång i en tråd om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad. Jag själv och två andra som sitter i styrelsen under innevarande verksamhetsår angrips. De två andra föreslås även sitta kvar i den nya styrelsen. Eftersom jag avböjt att medverka i det nya förslaget beror attacken på mig enbart på att jag, i samband med att jag offentligt meddelade här i bloggen att jag inte ställer upp för omval, uttryckte stöd för det. När jag sedan riktade kritik mot tråden i ett svar till en kommentator som frågade om min uppfattning om den, fortsatte, och intensifierades, attackerna.

Men jag är ju van och härdad. Det är bara att dra på sig kloakrensaroverallen, hålla för näsan och ge sig ned ännu en gång. Det skulle förstås vara lätt att bara ignorera allting. Men just därför att jag vill tro på Flashback och dess skribenter, tar jag det hela på allvar. Jag tänker, vid behov, fortsätta försöka göra det ingen annan gör.

För några år sedan prövade jag att frångå den princip jag tidigare följt och nu återgår till, nämligen principen att svara och diskutera endast genom inlägg i denna egna blogg: jag skrev själv, i egenskap av “Kloakrensaren“, i tråden om mediakriget. Jag anknöt till inlägg om en grupp konservativa opinionsbildare som intog med SD:s överensstämmande ståndpunkter rörande mångkulturen, men ändå kände sig tvungna att markera avstånd till partiet. Jag föreslog att detta hade att göra med en s.a.s. mer allmän “kloakproblematik” i perceptionen av partiet, skapad inte bara av Flashback utan även av debatten i många nätfora och kommetarfält. Jag uttryckte m.a.o. en åsikt om de nämnda opinionsbildarna, på samma sätt som hela tråden var ägnad sådan opinionsbildning i media. Moderatorn “Siegfrid” påstod emellertid groteskt nog att mina inlägg var off topic, utdelade en varning, och raderade inläggen. När jag enligt instruktionerna överklagade till “admin4” och “admin5” fann den förre modereringsåtgärden riktig och den senare svarade inte ens.

I detta läge startade jag en egen Flashbacktråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, ägnad kloakproblematiken, men denna gång begränsad till kloakeriet på just Flashback. Även i den är det, menar jag, mycket lärorikt att studera responsen på mina argument. Jag vågar tro att den hade viss effekt, att många skribenter läste den och höll med. Situationen har i alla fall förbättrats i enlighet med mitt syfte, åtminstone i vissa centrala politiska trådar. Men de som själva skrev i denna nya tråd var med endast enstaka undantag våldsamt fientliga. Efter en tid blev en moderator, “ÅnkelGunnar”, som själv omedelbart gett sig in i diskussionen, så upprörd av min argumentation att han helt godtyckligt och grundlöst började ta bort mina inlägg, och till slut stängde han av mig.

Så ligger det alltså i själva verket till med yttrandefriheten på Flashback. Man får inte kritisera kloakeriet. Det är just kritik mot själva kloakmässigheten, oavsett övriga åsikter, som många finner så oerhört upprörande och provocerande. Och det är det jag finner så allvarligt, och inte bara för SD utan för hela den politiska kulturen i Sverige. Hur är det möjligt att inte förstå att det är ett problem?

Inte sällan tycks skribenterna helt enkelt förneka att det är fråga om kloakartade påhopp, och tro att det bara handlar om legitim och på adekvat sätt framförd kritik. Men hur kan någon bestrida att exempelvis de nya angreppen på bl.a. Per Ossmer, Per Sefastsson, Jenny Ribsskog och mig är kloakartade?

Signaturen Frappant menar nu rentav att det är jag som är kloakartad. Jag är enligt henne ”the pot calling the kettle black”. Men det är inte kloakeri att benämna kloakeri kloakeri, att kalla en spade en spade. Förbluffande nog säger Frappant i nästa andetag, omedelbart efter att hon kallat mig den svarta pottan, att jag gör fel i att vara en gentleman som inte för kampen med de medel fienden använder, att jag ”följer en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i”, att jag uppvisar en finkänslighet som fienden bara flinar åt. Min fiende här råkar ju vara just kloakeristerna och deras kloakeri.

Och hur är det möjligt att förneka att påhoppen är påhopp, och fega anonyma sådana? Förra året drabbades hela den nya Stockholmsstyrelsen av detta, i enlighet med vad jag inledningsvis skrev ovan. Nu drabbas nästan hälften av samma på förra årsmötet valda styrelse. Men oavsett vem som angrips är jag ju mot metoden i sig, som sådan. Som jag ett oändligt antal gånger förklarat säger jag inte att den ska förbjudas, att yttrandefriheten ska inskränkas, utan bara att jag också, i samma yttrandefrihets namn, har rätt att bekämpa metoden och polemisera mot dem som använder den.

För partiets skull har varken jag eller någon i det nya styrelseförslaget gått ut, velat gå ut, eller avsett att gå ut med någon offentlig kritik mot vad som återstår av den sittande styrelsen, och jag har flera gånger kritiserat båda sidor i förra årets konflikt för deras grova offentliga anklagelser och motanklagelser. Men nu dyker alltså omedelbart nya kloaksmutskastare upp i Flashbacks underjordiska offentlighet, och det framgår att åtminstone trådstartaren, “TjockisMattias”, är en starkt engagerad, aktiv partimedlem som står mycket nära tf ordföranden och tf vice ordföranden.

Fenomenet är mycket allvarligt. Varför förekommer detta i sådan monstruös utsträckning just i SD? Varför beter sig en sådan person på detta sätt? Det är uttryck för en osund partikultur, och det strider mot partiets kommunikationsplan. Varför har vederbörande inte fört en vanlig, intern diskussion om detta? Det finns tyvärr, som jag själv fått erfara, fall där sådan diskussion inte fungerar, eller snarare där man överhuvudtaget inte kan få till stånd en sådan. Men det gäller inte i det nu aktuella fallet – här finns ju åtminstone ännu alla möjligheter till det. Om denna medlem emellertid verkligen anser sig ha legitim kritik som måste framföras externt, offentligt, varför gör han det inte i en civiliserad ton, och varför vågar han inte skriva under med sitt verkliga namn? Vad han gjort är att han ytterligare fördjupat partiets kloakproblematik och stött bort fler opinionsbildare och viktiga nya väljare – inte minst i Stockholm.