Jan Olof Bengtsson

Nu har det lugnat ned sig i kloaken. Förhoppningsvis har mina inlägg bidragit till det. I så fall har det än en gång visat sig att det är fullt möjligt att, även om det är tidskrävande, på effektivt sätt bemöta anonyma påhopp och allmänna dumheter av den typ som så ofta förekommer där nere. Man hoppas nu att alla kan ansluta sig till det samlande styrelseförslag för SD Stockholms stad som presenterats, och som, vad man än må tycka om enskildheter, jag tror i alla fall på det hela taget kan sägas överensstämma med vad jag kallat “enhetslinjen”.

Varken den gamla eller den nya SDU-ledningen tycks heller dela trådens kritiska analys av nystartsförslaget, så de spekulationer som förekommit om att det var missnöjda SDU:are som låg bakom den, kan sannolikt glädjande nog avfärdas nu. De gamla försvararna av SDU som anslöt sig till trådstartarens angrepp är kanske snarare gamla nationaldemokrater med ännu äldre konflikt med SD-ledningen och utan närmare insyn i vad som sker i Stockholm.

Dock kvarstår en del missuppfattningar om mitt eget förhållningssätt till frågan om distriktsstyrelsen som jag, efter att hittills ha inriktat mig på de politiska missuppfattningarna av det nya styrelseförslaget, nu tänker kommentera. Signaturen SmokeyNegroni menar med rätta att trådstartarens kloakerier, de påhopp på det nya styrelseförslaget och mig själv som redan föranlett mig att skriva en hel serie inlägg, bara riskerar att få mig att avfärda tråden och ”stänga [m]itt sinne för de intelligenta diskussionerna och den relevanta kritik som framförs här”. Så har dock ännu inte skett, jag har bemött vad som kunnat urskiljas av kritik som överhuvudtaget är meningsfull att bemöta, och jag fortsätter nu med detta.

Smokey är en av dem som tror att jag är naiv. Han tycks inte ha läst mitt bemötande av denna missuppfattning i inlägget Problemet med Magnus Olsson. Som jag förklarade där, och som jag tvingades förklara ett oändligt antal gånger i olika sammanhang redan förra våren med anledning av den ”enhetslinje” jag försökte försvara, menar jag att det är naivt att tro att jag är naiv. Det är märkligt att man kan göra sådana anspråk på att förstå politiska maktstrider och samtidigt inte uppfatta mina tal- och skrivhandlingars performativa funktion under förra årets konflikt såväl som nu.

Jag är nog, skriver han, ”tyvärr inte så mycket mer än en snäll och naiv akademikertyp. Han [d.v.s. jag] förstår sig inte på politiska maktstrider, för han har placerat huvudet uppe bland molnen och det är där han vill ha det. Ansträngningen för att förstå sig på politiska maktstrider skulle störa hans själsfrid, så han låter bli. Därför blir det tyvärr helt ointressant vad han har att säga, om han nu ens sade något alls med sina luddiga formuleringar.”

De sista påståendena om att jag kanske inte säger något alls och att mina formuleringar är luddiga är bara irrationellt nonsens av den typ som så ofta tillgrips på Flashback. Jag har ju redan i flera inlägg visat att det bara är så att Smokey och andra helt enkelt inte förstår vad jag säger, och att det beror på att de, förblindade av hat mot Mattias Karlsson, är oförmögna att uppfatta att det händer annat i partiet än det som passar in i deras gamla analys och problembeskrivning, att det är en ny situation.

Samsynen hos dessa förfelade kritiker när det gäller mitt förhållningssätt till politiska maktstrider är emellertid anmärkningsvärd. Smokey kommenterar på följande sätt mina formuleringar förra våren om att jag inte förstod vad de då pågående konflikterna i sak handlade om, och där jag uppmanade till åsidosättande av personmotsättningar för partiets och Sveriges skull, till övervinnande av de missförstånd som döljer det som förenar: ”Inte ens när han är i skottgluggen för det själv, så förstår han målet och metoden bakom Mattias Karlssons måttlösa maktambitioner. Jag tänker mig att JOB nog har läst Machiavelli, men att han trots allt inte har förstått vad boken handlar om.” Och: ”Maken till naivitet! JOB förstår verkligen ingenting. Förbluffande! Men jag har trots allt träffat många akademikertyper som honom i mitt liv. På sitt eget område är de briljanta, men utanför det är de naiva. På det personliga planet är de viljelösa, och mer precist: De saknar viljan till makt. Och i och med denna avsaknad så förstår de sig inte heller på det politiska maktspelet. Det är en främmande värld för dem, ungefär som för ett tamdjur som tittar in i djungeln men inte kan förstå kampen som pågår där.” Smokey är överens med Frappant, som tycker att jag “mest liknar vad F G Bengtsson kallar ‘…en stackars Fågel Blå…bland den höga politikens gamar och slaghökar'”.

Men sanningen är att jag bara agerar på det sätt jag tror är bäst för den politik jag arbetar för, och konflikterna har varit skadliga för den. Jag försöker också vara verksam på andra områden än politiken och har därför aldrig prioriterat någon politisk karriär: här i bloggen anger jag tre nivåer av engagemang, som också utgör en hierarki. Därför styrs mitt politiska engagemang även av mina ståndpunkter på de övriga nivåerna. Att kämpa för poster i partiet och själv insistera på att man själv är den mest lämpade för dem är från mina utgångspunkter onödigt. Men om jag prioriterade en politisk karriär i SD skulle det knappast tjäna vare sig mina personliga maktsträvanden eller det jag tror på att ytterligare engagera mig i förra årets personkonflikt som sådan, där ena sidan tonade ned de politiska skillnaderna och den andra producerade de mest krystade bevis för sina anklagelsepunkter. Det vore bara småskuret och sekteristiskt. Jag har sagt vad jag har att säga om den konflikten, det kan inte missförstås, och det förblir vad som gäller för min del.

Påståendet att jag är ”viljelös” är särskilt anmärkningsvärt när det nu börjar framstå som om det i själva verket inte heller för den av Smokey representerade åsiktsgrupperingen i kloaken handlar om någonting i sak politiskt väsentligt. Min enhetslinje handlar däremot definitivt om något sådant, som med stor tydlighet beskrivits genom åren här i bloggen: det “nya tredje”. Jag skrev förra våren många ganska vitt spridda inlägg om konflikten som framför allt men inte uteslutande var kritiska mot partiledningen, och i samband med landsdagarna i november fick jag anledning att följa upp med ytterligare sådana, om medlemsutskottets ordförande. Har Smokey läst dem? Vilka ytterligare viljeyttringar vore motiverade?

Frappant är emellertid inne på samma märkliga spår: ”JOB är väl ingen enkel Karlsson-marionett. Men han är ett exempel på att intelligens och gott omdöme långt ifrån alltid förenas i samma person, och dessutom saknar han riktig övertygelse åt något annat håll än att akademisk stil och profil är viktigast här i världen. Han är ett tomt käril.” Bara så att jag förstår vad han (inte hon, har det visat sig) menar: kan Frappant ge exempel på företrädare för SD som uppvisar mer riktig övertygelse åt något håll? Kan han peka på några sådana som givit ett innehållsligt fullständigare uttryck för sin ideologiska (och övriga) åskådning?

Jag påminner om att vad som föranleder Frappants kritik i denna tråd är att jag inte, som han, menar att Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund är de bästa att utgöra presidiet i SD Stockholms stads styrelse under nästa verksamhetsår, utan att jag tror att David Lång och Jakob Eriksson kommer göra ett bättre jobb. ”Gentleman kan man vara bland gentlemän”, skriver han. “Man sviker saken, och man sviker Sverige, om man inte för kampen med alla medel som också fienden för den med. Om man börjar följa en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i…då har man förlorat innan man har börjat.” De stora orden visar att frågan om Hesselbäck/Haglund contra Lång/Eriksson för Frappant är dödligt allvar: “Det är väl ett beslut som man kan ha rätt att fatta för egen del, att vara som lammet för slaktaren för att man tycker det är så fruktansvärt jobbigt att vara motvalls. Men när ett folk med tusenåriga traditioner hotas, då har man ett ansvar för mer än bara sin egen högvärda person. Då får man göra det som behövs och vara den man måste vara, då är finkänslighet och fundersamhet två mycket stora misstag man kan göra sig skyldig till, och dessutom något som fienden bara flinar åt.”

Detta är patetiskt. Men hade det verkligen handlat om några avgörande politiska sakfrågor skulle kritiken ändå knappast ha framstått i mycket bättre ljus. Jag måste förstås erkänna att mitt politiska engagemang såväl som jag själv har brister. Men jag känner inte igen som någon mer utbredd uppfattning att jag är som lammet för slaktaren, tycker det är jobbigt att vara Motvalls o.s.v. Signaturen MrSkargard skriver rentav att jag ”är beredd att be om ursäkt för [min] egen existens så fort [jag] blir ifrågasatt”! När jag först läste detta, som skrevs med anledning av mitt inlägg SD och kloaken, trodde jag att det var ironi riktad mot trådstartaren, Tjockisen, som påstått att jag är ”så mesig och dålig att [jag]…står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. Jag trodde Skargard ville peka på hur löjligt felaktigt detta påstående var.

Egentligen är det förstås också löjligt att bemöta en figur som Tjockisen, som registrerat sig på Flashback enbart i syfte att kasta smuts på det nya styrelseförslaget, och som skriver på betydligt lägre nivå än de andra (om han bara hade sakligt ifrågasatt förslaget, även om det skedde anonymt, hade jag respekterat det och det hade kunnat leda till en värdefull diskussion). Men eftersom Skargard möjligen instämmer, och jag nu står här i periferin, avskild från både akademin och politiken, utan några mer pressande åligganden, avsätter jag ytterligare lite tid för att säga följande.

Expo och DN ”kommer gående” och antyder att jag är antisemit och neofascist. Jag svarar att jag inte är det, i motsats till vad Tjockisen tydligen hoppas och tror att Hesselbäck och Haglund skulle gjort. Att försvara sig mot påhopp och felaktiga anklagelser är inte att be om ursäkt för sin existens, det är att värna sin existens. Har Tjockisen tänkt på varför Expo och DN angriper mig och inte dem han stödjer? När har jag darrat och skrivit att jag egentligen är PK? När har jag backat från någonting jag blivit påhoppad för? Tvärtom har jag varje gång upprepat, ja insisterat på just detta. Jag kan nämna att den påstått extremistiske neofascisten Gustav Kasselstrand av detta skäl riktade vad som av mina underjordiska interlokutörer utan tvekan skulle betecknas som Karlsson-artad kritik mot en första version av mitt svar Antisemitismen och jag, och motsatte sig publicering av det i februari förra året. Därför publicerade jag det först i april i bloggen, och i reviderad form, efter ett andra påhopp från Expo och ett nytt sådant från DN.

Vidare är min ambition också att gå till motangrepp. Jag vill uppvisa angriparnas problematiska motiv. Jag är ute efter att vederlägga och rulla tillbaka det de står för och verkar för. Och det är det jag, mutatis mutandis, nu också gör med felbedömningen av nystartsförslaget och rumpstyrelsen i Stockholm. Tycker Skargard att jag, som alla andra, bara ska förakta och ignorera Flashback?

Även signaturen KlausStein ansluter sig till de övrigas uppfattning. Han förklarar visserligen att han inte syftade på mig när han talade om ”gubbar”, och tar avstånd från vad jag tolkade som ett radikalmodernistiskt åldersförakt som både var förkastligt i sig och märkligt när de personer han försvarade mot mig nästan alla var betydligt äldre än jag. Stein har i själva verket ”tvärtom under hela [sitt] liv alltid hyst stor respekt för äldre just för deras erfarenheters skull. Ordet ’gubbe’ ska i sammanhanget läsas ut som en fortsättning på ordet ’kastrerad’ och beskriver snarare en håglös, impotent person. Någon som är ’fat and happy’, fast varken fet eller glad. En person som gett upp och istället glider med trots att han egentligen vill något annat. Kort sagt, en kastrerad person. Och det har ingenting med ålder att göra, utan med brist på virilitet och energi.”

Karaktäristiken gäller, visar det sig alltså, bara mina partivänner Mikael Jansson, Joakim Larsson och den nu som ordförande för Stockholmsdistriktet aktuelle David Lång, och inte mig själv: ”Vad det gäller JOB själv sedan kan iaf. jag konstatera (med den insyn jag har vilken jag inte tänker gå in närmre på) att han inte är en kastrerad gubbe i vilket fall. Det får man ge honom.” Men återigen, man kan inte undgå att fråga sig vad i kritiken av de andra partiföreträdarna det politiskt handlar om här. Det visade sig ju att Stein inte bryr sig särskilt mycket om de ideologiska och åsiktsmässiga skillnader som jag tog för givet att skribenterna läste in i konflikterna och betraktade som hela anledningen till sitt engagemang, inklusive den maniska besattheten av Mattias Karlsson och hans förment tyranniska maktvilja.

Hursomhelst: jag menar mig driva en tämligen distinkt och entydig politisk linje, inte vara håglös, inte ha gett upp, inte glida med, inte egentligen vilja något annat. Jag har även delvis haft invändningar åtminstone mot Jansson och Larsson i frågorna om NATO och aspekter av förhållningssättet till Ryssland, liksom jag ifrågasatt vissa företrädares ståndpunkter i Mellanösternfrågor. Eftersom Stein tycks känna till sådana saker om mig blir det desto märkligare att han ändå ansluter sig till Smokeys och Frappies uppfattning av mitt förhållningssätt till den hårda och vilda politiska djungeln.

Stein talar om mitt ”korta politiska inhopp i SD”, som om jag redan lämnat partiet. Men jag agerar som sagt bara på det sätt jag menar bäst befrämjar den sak jag och, i för mig åtminstone hittills tillräcklig utsträckning, partiet arbetar för. Jag är givetvis medveten om maktdimensionen och eftersträvar förvisso s.a.s. makt för denna sak. Men ingen av skribenterna förstår de subtiliteter som i den komplexa verkligheten är involverade här. För att tillspetsa det och anknyta till Smokey: de förstår inte vikten av själsfrid i detta sammanhang, av att också ha huvudet bland molnen, av att förstå det faktiskt viktiga och relevanta för det som sker på jorden av vad som försiggår även bland molnen. Det är inte bara så att falsk romantisk pseudoidealism som förnekar de hårda realiteterna leder bort från verkligheten; det är också så att den likaledes vanliga typen av falsk, förment illusionsfri realism som ignorerar den sanna idealismen i lika hög grad leder bort från den.

Stein tror att ”inhoppet” var ”ett par första stapplande steg utanför elfenbenstornet [jag] vanligtvis tillbringar [min] tid i”. Men ända sedan början av 80-talet har jag kontinuerligt haft åtminstone viss kontakt med partipolitiken, tidigare i KD och M, och dessutom tror jag att mitt elfenbenstorn – ja, för vissa syften bejakar jag ett mått av distans till åtminstone några aspekter av det politiska livet – är av delvis speciellt slag. Även om det står i den politiska periferin kan bevisligen åtminstone viss påverkan på politiken utövas från det.

Men alldeles oavsett detta ligger mycket av det väsentligaste jag försöker göra bortom politiken, på de andra nivåerna av min (anspråkslösa) verksamhet som jag nämnde ovan. Jag tvekade verkligen när William Hahne föreslog att jag skulle lämna elfenbenstornet. Det handlar om kulturella, filosofiska och andliga budskap som jag försöker förmedla – saker som även av rent strukturellt-institutionellt systemtvång motarbetas i dagens samhälle och akademi. Jag är m.a.o. dissident i fler avseenden än det politiska, ja på nästan alla områden och nivåer av min verksamhet och mina övertygelser. Alla dessa har betydelse för politiken, men i sig är politiken bara en del, och till skillnad från de andra områdena och högre nivåerna finns det många bra personer i SD som kan ta hand om den.

”Tyvärr”, skriver Stein, ”bjöd verkligheten på starkt motstånd och visade ingen hänsyn till hur JOB tyckte att saker och ting egentligen borde funka, så han sprang skrämt in igen och låste dörren efter sig”. Skrämmande är kanske ett för starkt ord för de saker och ting som inte funkade så som jag tycker att de borde funka. Men det stämmer verkligen att de inte gjorde det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få det som funkat dåligt att funka bättre. Men till slut nåddes en gräns, där det ”starka motståndet” gjorde att det inte längre kändes meningsfullt att fortsätta med detta under ytterligare ett år, på bekostnad av det övriga jag ägnar mig åt i elfenbenstornet. Om man vill ha mig med i partiarbetet kan vissa saker helt enkelt inte funka som de funkar.

Att konstatera detta är inte att ”varken förstå SD eller partipolitik”, som Stein säger. Inte heller är det att ”kasta skit ut ur sitt fönster”. Var har jag gjort det? Jag har inte ens gått in på orsakerna till att jag inte ställer upp för omval, utan bara fokuserat på de allmänna politiska missförstånden rörande nystarten. Jag tror på partiet och mina partivänner, även, på rätt plats, dem jag inte i allo är överens med. Tilltron hos enstaka underjordiska skribenter till den sittande rumpstyrelsen, till Jimmy Hesselbäck som en svensk Donald Trump och Maggi Haglund som en trygg farmor för medlemmarna är verkligen rörande. Dessa två kommer som jag redan sagt förhoppningsvis förbli delaktiga i partiarbetet. Tilläggas bör dock att även Haglund nu hoppat av och inte heller hon ställer upp för omval.

Jag hoppas nu att med nystartsstyrelsen allt kan utvecklas i rätt riktning. Om så sker kan jag kanske, när man nått tillräckligt långt om några år, komma tillbaka i någon begränsad roll om intresset finns kvar. Det stämmer inte att jag har låst dörren. Och under tiden är alla välkomna till elfenbenstornet. Här finns som sagt, förutom allt det andra, även politik.