Jan Olof Bengtsson

Svar till Rasmus Fleischer

Det visar sig att även Rasmus Fleischer, som driver bloggen Copyriot, gav sig in i den debatt om “radikalhögern” i slutet av förra året som inleddes av Björn af Kleens långa artikel i DN. Till skillnad från Kleen men i likhet med Expo och möjligen (hon uttrycker sig oklart) Maja Hagerman, påstår Fleischer explicit att jag gjort “antisemitiska” uttalanden.

I Kleens artikel, skriver han, “nämns bara tre personer med förankring i forskarsamhället: nationalekonomen Tino Sanandaji, idéhistorikern Jan Olof Bengtsson och arkivchefen Lars-Erik Hansen. Det är särskilt frapperande med Bengtssons antisemitiska uttalanden men av sådant märks inga direkta spår i hans bidrag till den utmärkta volymen Tysk idealism. Såvitt jag vet har varken Bengtsson eller Hansen någon hemvist på universitet eller högskola. Av de tre nämnda är det veterligen endast Sanandaji som ägnar sig åt forskning med direkt relevans för en nationalistisk rörelse.”

Jag inser att man inte kan fortsätta bemöta alla påhopp av det här slaget. Det är givetvis vid det här laget, efter mina svar till Expo, till Kleen, och till Hagerman, fullständigt överflödigt att säga mer i frågan om “antisemitismen” i det citat från mig i Kleens artikel som Fleischer avser. Jag besparar därför mina läsare ännu en upprepning och hänvisar Fleischer till dessa svar, men markerar för undvikande av vidare missförstånd av den typ tydligen på sina håll uppstått att jag ingenstans i svaren har återtagit något av vad jag sagt eller bett om ursäkt för någonting: det enda jag har gjort är att förklara vad det är jag har sagt och vad jag inte har sagt.

Till skillnad från de andra har Fleischer alltså bemödat sig att gå till åtminstone en av mina vetenskapliga publikationer för att undersöka om någonting av den antisemitism han menar att Kleen visat att jag uttryckt här i bloggen återfinns i den. Jag välkomnar verkligen detta grepp. Gå igenom alla mina publikationer, akademiska såväl som andra: Fleischer kommer inte hitta ens några indirekta spår av “antisemitism”. Därefter har han att förklara vad som är så frapperande med den formulering Kleen citerar, och vilken hans definition av “antisemitism” är. Om Fleischer vidhåller att jag gör “antisemitiska” uttalanden kräver jag en utförlig och detaljerad diskussion med honom om detta.

Det stämmer förstås att jag inte har “någon hemvist på universitet eller högskola”, och som jag i viss detalj förklarat beror det ju just på dessa angrepp av vilka Fleischers är ett i raden: p.g.a. dem fick jag i höstas inte längre fortsätta undervisa vid Lunds universitet.

Att jag överhuvudtaget svarar även på Fleischers angrepp beror på att han också säger en del annat, som är av åtminstone viss betydelse, och relaterat till vad jag tidigare skrivit om hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. “Onekligen har en del hänt sedan dess”, skriver han nu om detta fem år gamla inlägg. Han tycks instämma med Kleen i att det nu finns intellektuella i SD, eller att man, med Per Svenssons ord i Kleens artikel, nu åtminstone kan se “intellektuella på glid mot partiet”; mer entydigt tycks de accepteras som förefintliga i gamla SDU, som Kleen fokuserar på.

Fleischer gör några observationer om både termen intellektuell och termen akademiker med anledning av Kleens användning av dem. Han konstaterar riktigt att den senare under inflytande från anglosfären genomgår en betydelseförändring, från “person med examen från högskola eller universitet” till “någon som är anställd på högskola eller universitet, som forskare eller lärare”. Den förra, som även jag skrivit litet om, är enligt Fleischer “ett begrepp som varken har eller bör ha en fast definition”; han menar att det enbart “borde användas deskriptivt, men glider obönhörligen mot det normativa”. Detta skulle, inte minst i ljuset av Fleischers egen användning av termen, förtjäna att utredas närmare. Jag figurerar trots min brist på akademisk hemvist som akademiker i den nya snävare betydelsen, som Fleischer givetvis ser som en underavdelning till intellektuella; såvitt jag kan se nämns tre, inte bara två, ytterligare personer med “förankring i forskarsamhället” i Kleens artikel, men förvisso är detta inte många.

Fastän han är med på att en del hänt, tycks Fleischer fortfarande skeptisk till omfattningen av intellektuellas förekomst i partiet. Eller snarare i “radikalhögern”. Klein tenderar enligt honom att “överdriva radikalhögerns förankring bland ‘intellektuella’, utan att göra klart vilka och hur många dessa är”. Det är lite oklart vad han grundar denna uppfattning på. Att det finns många inom vad som är avses med “radikalhögern” som med normalt samtida språkbruk kan benämnas intellektuella är ju uppenbart. Det går snabbt, och kräver inte någon journalistisk specialkompetens, att hitta och identifiera dem på nätet.

Fleischer är, tror jag, orolig över förekomsten av intellektuella inom radikalhögern eftersom sådana utmanar och ifrågasätter den dominans av intellektuella inom vänstern som naturligtvis sammanhänger med den vanliga föreställning om den intellektuelle som jag diskuterat: den intellektuelle som per definition vänsterintellektuell, där “vänster” ska förstås som involverande ett stort komplex av med den västerländska radikala moderniteten sammanhängande antaganden av olika slag. Just p.g.a. denna förståelse av begreppet tvekar ju jag själv att omfatta och bejaka det som beteckning på mig själv, trots att andra ofta gör det. Och såtillvida ser jag heller ingenting problematiskt med att det eventuellt inte finns några intellektuella i SD. Samtidigt inser jag att det, givet det sedan länge etablerade språkbruket, vore direkt vilseledande om jag uttryckte mig så: termen är oundviklig, och det är förvisso också ett faktum att betydelsen av “högerintellektuell”, oaktat fenomenets tidigare relativa sällsynthet i Sverige, är fullt begriplig inom ramen för detta språkbruk.

Men nu var det alltså intellektuella i “radikalhögern”, inte i SD, som Fleischer talade om. Liksom Kleen kopplar han emellertid också på oklart sätt ihop de båda, och framför allt radikalhögern och det gamla SDU. Tongångarna är övertagna från Kleen: denna höger “återfinns strax till höger om Sverigedemokraterna” i “välbeställda kretsar i Sveriges storstäder“, “på Grand Hôtel i Stockholm”; den består av “elitister” i gamla SDU och kretsen kring Motpol/Arktos, på stort avstånd från “stolpskotten på riksdagslistan”. Heléne Lööw “fäller [sic] ett viktigt påpekande” i Kleens artikel: “Att placera tankegodset i en arbetarklass på landet blir ett sätt för intellektuella att befria sig från problemet. Det hänger också samman med den inbitna föreställningen om att kunskap är motgiftet. Att extremismen härrör ut ett bildningsproblem. Så är det naturligtvis inte. Detta är intellektuella skapelser. Även hos våldsutövarna.”

Kopplingen mellan SDU och radikalhögern är signifikativ, och ju karaktäristisk inte bara för dessa vänsterkritikers grepp och förståelse utan även för SD-ledningens. Frågan om definitionen av begreppet “radikalhöger” tränger sig naturligtvis på som oundviklig för diskussionens elementära meningsfullhet. Men någon sådan erbjuds inte. Större delen av Fleischers inlägg ägnas en artikel av Henrik Arnstad om nätuppslagsverket Metapedia, som har Wikipedia som förebild. Det är väl inte helt klart att Fleischer i allo delar Arnstads av Stefan Löfven övertagna, bisarra uppfattning om SD som ett neofascistiskt parti, men att Metapedia är fascistiskt, eller “högerradikalt (för att inte säga fascistiskt)”, håller han med om, och han har endast helt marginella invändningar mot artikeln.

Vad som enligt Fleischer och Kleen är fascistiskt, neofascistiskt respektive högerradikalt, vad de senare termerna betecknar, och därmed vad exakt som genom de nya elitistiska intellektuella ska anses ha påverkat SDU och t.o.m. i åtminstone någon usträckning SD, förblir på detta sätt oklart; ingen begreppsutredning tillhandahålls, endast ett vagt hot utmålas: trots att så få akademiker i betydelsen forskare/universitetslärare nämns av Kleen och det är oklart hur många de intellektuella är, säger Fleischer att det ändå är “viktigt att vi som är verksamma i ‘akademiska’ eller ‘intellektuella’ sammanhang inte kan förvänta oss att slippa möta fascister eller andra högerradikaler där. Tvärtom tror jag vi måste räkna med mer sånt, om inte annat till följd av aktiva trollningsförsök.”

Den utsträckning i vilken jag kommit att associeras med allt detta, och det faktum att jag förvisso har förespråkat en politisk linje i några avseenden överensstämmande med gamla SDU:s, en linje för det “nya tredje” i SD, gör att jag inser att hela den här oklart suggestiva journalistiska bilden av intellektuell radikalhöger, antisemitism, forskarsamhället, SD/SDU, fascism, Cadierbaren och våld måste tittas närmare på. Jag ska för detta syfte återvända till Kleens artikel, som jag tidigare ignorerade i allt utom påståendena om mig själv.