Ett nytt parti?

Idag inleds SDU:s förbundskongress i Ängelholm. Jessica Ohlson föreslås för omval som ordförande och Adam Berg, vår utmärkte gamle sekreterare i SD Stockholms stads distriktsstyrelse, som vice ordförande. I ett år har man varit ett helt fristående politiskt ungdomsförbund. Ett år har gått sedan SD:s för alla utomstående – och även för mig, som haft möjlighet att göra åtminstone en del mer interna efterforskningar – fortfarande obegripliga beslut att avskilja sina tusentals välartade, välutbildade, välanpassade och engagerade ungdomar, som utgjorde partiets självklara framtid och tillförde resurser bortom det s.k. “moderpartiets”.

Givetvis har frågan många gånger kommit upp under detta gångna år om de nu borde rekonstituera sig själva som ett nytt parti. Jag tillhör dem som svarat ja.

Det finns ett enormt tomrum i svensk politik bortom SD. I de flesta europeiska länder fylls detta tomrum antingen av de partier som står relativt nära SD eller rentav samarbetar med dem i EFDD-gruppen, eller av andra partier som, existerande tillsammans i respektive länder med de partier som står relativt nära SD, går längre i många viktiga frågor.

Att “gå längre” innebär inte självklart enbart att gå längre åt höger. De mer eller mindre nationalistiska partierna befinner sig väl nästan samtliga i stor utsträckning i en helt egen dimension, bortom den historiska höger-vänster-skalan. “Gå längre” betyder därför i stället endast längre i denna egna dimension. Denna skillnad beror emellertid inte enbart på det distinkt nationalistiska ideologiska inslaget. I mycket hög grad beror den också på att den historiska höger-vänster-skalan blivit förvrängd av högerns liberalisering, på dess övergivande av den genuina, principiella och fullständiga socialkonservatism som var en politisk verklighet under det tidiga 1900-talet. En bifurkation kom att äga rum, där enbart nationalismen förde vidare denna tradition, under det att högern förföll till enbart bolagshöger och helt enkelt reservationslöst underordnade sig och uteslutande tjänande den alltmer globala kapitalismen med vidhängande filosofiska, moraliska och kulturella antaganden.

Att principiellt ideologiskt längre åt höger på denna skala, alltså bortom enskilda även från ett socialkonservativt perspektiv motiverade reformer ifråga om skatter och annat, är därför knappast aktuellt för SDU och nationalistiska partier i Europa, även om det är ett faktum att det i Sverige finns ett exceptionellt tomrum även där. Det väsentliga tomrummet i Sverige i jämförelse med övriga Europa är tomrummet i den nationellt socialkonservativa riktningen.

SD fyllde delvis tomrummet, och det var ett historiskt avgörande steg för Sverige. Men nu växer tomrummet igen, och är redan, som jag skrev, enormt. Den första anledningen till detta är att SD:s positioner förskjutits från den ursprungliga, skarpare nationalistiska positionen, vad jag kallar “det gamla första”, till “det gamla andra”, en entydig anpassning till den dominerande s.k. “liberala”, från höger till vänster rådande hegemonin.

Chefsideologen Mattias Karlsson (han gör inte själv anspråk på denna titel, utan hänvisar anspråkslöst till den unga kraften Aron Emilsson som mer kvalificerad) har ett, eller åtminstone ett, charmerande drag, nämligen hans insisterande på att SD, med det huvudsakligen av honom själv skrivna partiprogrammet, representerar en genuin konservatism. I somras dundrade Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist: “Jag hoppas ni läser detta mycket, mycket noggrant Mattias Hans Karlsson, Richard Jomshof och andra SD-are. Ni är just nu vårt enda hopp – ni får inte vrida åt vänster. Ni måste tagga upp retoriken, inte anpassa er.” Karlsson svarade: “Skulle vara intressant att någon gång få höra några verkliga, konkreta exempel på den ‘vänstervridning’ och ‘liberalisering’ som man ifrån vissa kretsar ständigt varnar för och påstår har ägt rum. Gällande invandringsfrågan kan jag konstatera att partiet inte haft en mer restriktiv politik än vad vi har just nu sedan 1999.”

Karlsson upprätthåller denna höga konservativa svansföring trots att han vet att många, inklusive mig, både kan ge och många gånger har gett sådana konkreta exempel. Men det finns faktiskt något sympatiskt i detta. Karlsson vill verkligen företräda en genuin konservatism, och i åtminstone avsevärd utsträckning gör han det också. Inbjudan av Roger Scruton till det stora mötet i Västerås i våras var bara ett exempel, en av många manifestationer av denna vilja.

Det vore inte heller självklart rättvist att säga att SD inställsamt kompromissar och anpassar sig till den liberala hegemonin för att möjliggöra ett regeringssamarbete med M. Så här lät det från Karlsson i somras: “Noterar att Moderaterna idag gick ut och välkomnade att Socialdemokraterna äntligen ‘vaknat upp’ angående behovet av att förbjuda tiggeriet. Den oinvigde skulle lätt kunna tro att förbud mot tiggeri har varit en ståndpunkt som Moderaterna förfäktat sedan partiets grundande…Det Moderata hyckleriet och bondfångeriet är så skamlöst, så hutlöst och så kallhamrat att inte ens en härdad och cynisk politisk veteran som jag kan undgå att bli äcklad.” Karlsson bifogade ett klipp med ett replikskifte i riksdagen mellan Fredrik Reinfeldt och Björn Söder om tiggeriet. Jimmie Åkessons ord om M i sitt sommartal i Sölvesborg var inte mindre hårda.

Men faktum kvarstår, vänstervridningen och liberaliseringen har ägt rum. Det nya förhållandet till USA, den globalistiska liberalismens huvudsakliga instrument, som Åkesson signalerade redan före riksdagsinträdet 2010 är det främsta exemplet jag givit, en förändring vars konkreta följder kunnat avläsas i ställningstagandena under Maidankrisen i Ukraina, i förhållande till Ryssland, och senast ifråga om NATO. Ett annat exempel som jag fått anledning att beröra är relationen till Expo. Ett tredje kunde vara ställningstagandena till Pridefestivalen. Det är inga småfrågor. Och det finns mer.

Men SD:s positionsförskjutningar är inte den enda anledningen till det åter växande och redan enorma tomrummet bortom SD. Den andra är det signifikativa faktum att de partier som faktiskt fyllt detta tomrum försvunnit. Redan för femton år sedan ansåg en utomordentligt stor del av SD, innefattande många mycket framstående aktivister, att partiet kompromissat för mycket med etablissemangsliberalismen. Man bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, som stramade upp eller återställde den ursprungliga mer långtgående nationalismen, med starkare betoning på de sociala frågorna – en tydligare socialnationalism, s.a.s. När det nya partiet nästan omedelbart började sönderslitas av interna strider och personkonflikter, krympte snabbt, och slutligen efter ett tiotal år som minimalt och osynligt promilleparti lades ned, kan man inte förebrå SDU:arna om de bara kan tänka att vestigia terrent, hur uppenbara skillnaderna mot dem själva än må vara: som jag insisterat står SDU för “det nya tredje”, under det att ND av naturliga skäl redan från början uppvisade de drag av sunk-bunker som SD i rörelsen mot det “gamla andra” med varierande framgång försökte frigöra sig från.

Ett mycket viktigt resultat av ND-utbrytningen som inte ska förbises är emellertid tidningen Nya Tider, där det nedlagda partiets bästa krafter nu samlats. Ja, de interna konflikterna ledde rentav till att två tidningar överlevde partiet, som båda erhöll presstöd. Den andra, Nationell Idag, som kvarhöll det ursprungliga partiorganets namn, är nu nedlagd, men Nya Tider är även ensam en så viktig ny medieaktör att den i sig kan sägas i efterhand ha rättfärdigat hela ND-projektet, hur misslyckat det än var i den organisatoriska formen av ett parti. Och detta åtminstone hittills – och det är anmärkningsvärt länge givet det exceptionella svenska politiska klimatet – framgångsrika resultat är något SDU:arna bör ha i åtanke: det är ett spår som inte förskräcker, utan tvärtom antyder att det partipolitiska misslyckandet till stor del kan ha haft rent tillfälliga, personella orsaker. Här driver man frågor som inte bara från ett rent socialnationalistiskt utan även strikt konservativt eller socialkonservativt perspektiv SD felaktigt har släppt.

Ännu ett parti har kommit och gått i tomrummet, nämligen Svenskarnas Parti. De gick ännu mycket längre i socialnationalistisk riktning, och var i själva verket en ombildning av Nationalsocialistisk Front, som under en kort tid hade givits det av historiska skäl bisarra namnet Folkfronten. Det är oklart i vilken utsträckning ombildningen också innebar en ideologisk omprövning, en rörelse bort från nationalsocialismen, men i någon utsträckning var det utan tvekan fråga om detta; kanske kan man tala om en “neofascistisk” vidgning (för att använda en av Mattias Karlsson ofta använd term), ett omfattande även av andra ideologiska komponenter och inspirationskällor. Jag drar denna slutsats inte minst av den såvitt jag förstår till partiet ursprungligen åtminstone delvis knutna Motgift-radion, där Jonas De Geer medverkar.

Hursomhelst har alltså även SvP lagts ned. Här har vi naturligtvis rört oss mycket långt i den rent nationalistiska riktningen, och det är oklart hur relevanta observationer i denna ideologiska terräng är för SDU:arnas överväganden. Men det är inte orimligt att många tolkar SvP:s öde som att en mer långtgående och renodlad nationalism helt enkelt för närvarande inte är gångbar, ja rentav omöjlig i Sverige i partipolitiska termer.

Bilden av det eventuellt avskräckande tomrummet kompliceras emellertid av Borgerlig Framtid och Kristna Värdepartiet. Kan de inte i någon mån sägas fylla tomrummet bortom SD? Jag tror inte det. De bidrar utan tvekan till att fylla ett tomrum i svensk politik, och såtillvida som de stramar upp M respektive KD i vissa värdefrågor och när det gäller vissa historiskt konservativa perspektiv lägger de sig närmare SD i dess konservativa och ibland kanske också delvis dess socialkonservativa aspekt. Men eftersom de inte går utöver SD på dessa punkter kan de inte sägas ligga bortom dem, bara bortom M och KD. Och deras skärpta ståndpunkter i invandringsfrågan i jämförelse med den övriga borgerligheten är inte tillräckligt för att de ska kunna sägas gå bortom SD i SD:s specifika, egna dimension, nämligen den nationella.

Däremot är dessa partier på annat sätt i hög grad relevanta för frågan om SDU:s eventuella partibildning, nämligen ifråga om dessa partiers respektive grundläggande, bakomliggande idéer, den typ av partier de är. Dessa idéer är i BF:s fall såvitt jag förstår en allmän uppstramning av M:s politik, och i KV:s fall av KD:s. I båda fallen är det, tror jag, i hög grad en allmän uppstramning, en skärpning över hela linjen, rörande de flesta frågor. En skärpning som innebär en återgång till ståndpunkter som de gamla partierna släppt eller ett kvarhållande av ståndpunkter som de är på väg att släppa, i dessa partiers egna anpassningar och kompromisser, deras egen “vänstervridning” och “liberalisering”. Och de två nya partiidéerna består s.a.s. enbart i denna generella skärpning; deras program handlar, med, såvitt jag förstår, några undantag, enbart om att gå längre än de närmast liggande borgerliga partierna i alla eller de flesta frågor.

Det relevanta för SDU ligger här i den fråga som statsvetare i denna situation ställer sig: är detta tillräckligt som idé, som grund, som motiv för ett nytt parti? Nykomlingarna har på ett allmänt plan eller i stort samma ideologiska profil som M och KD, men går bara litet längre i den gemensamma dimensionen. Är det tillräckligt för att locka väljare från de gamla partierna? Förstår de skillnaden, när det bara är fråga om olika nyanser av samma färg? Om så, tycker de skillnaden är tillräckligt stor? Kommer de verkligen vara motiverade att byta parti?

Alla nya partier som tagit sig in i riksdagen under de senaste årtiondena hade, som Markus Uvell påpekat, en mycket stark, ny, och för dem själva specifik fråga eller ståndpunkt som tydligt definierade dem, fick dem att framstå med en profilskärpa som både väckte väljarnas uppmärksamhet och pedagogiskt klargjorde varför de skulle rösta på just dem. Eftersom BF inte har någon sådan är dess utsikter ifråga om parlamentarisk framgång enligt Uvell helt obefintliga (Uvell uttalade sig såvitt jag minns inte om KV, men jag antar att samma sak gäller om dem).

Detta är säkert i mycket riktigt. Men det säger mer om det svenska politiska klimatet än om dessa partier. Det finns ett tomrum bortom både SD och M/KD, men väljarna förstår inte att det på många sätt behöver fyllas. Om BF och KV inte har en chans, är det s.a.s. inte deras fel. De gör det rätta, de gör vad de kan.

Det som är relevant för SDU i deras exempel är att SDU befinner sig i samma förhållande till SD som det i vilket BF och KV befinner sig till M respektive KD. Under förra årets strider anförde SDU-ledningen med rätta att det inte var fråga om någon nämnvärd ideologisk skillnad gentemot “moderpartiet”, att det enbart handlade om personkonflikter, eller, mer exakt, att SD-ledningen i sina uteslutningar och i avskiljandet av ungdomsförbundet drevs uteslutande av egna personliga intressen och prestige. Det var ett mycket plausibelt argument. Ingenting SDU sagt eller skrivit föll utanför principprogrammets ramar. Man gick något längre i vissa frågor, men det handlade endast om tonvikter och nyanser. Skillnaderna var helt normala, och i synnerhet helt normala eftersom det var fråga om skillnader som ett ungdomsförbund stod för – normalt avviker sådana förbund i större utsträckning från sina “moderpartier” än vad SDU gjorde.

Men detta ställer givetvis SDU inför samma problematik som BF och KV när det är fråga om att starta ett nytt parti. Vad de, som de historiskt sett ut och som de ser ut idag, har att erbjuda är en mindre skärpning av SD:s politik över hela linjen, och i både i socialkonservativ och nationell riktning. Men inte någon stor, ny, uppseendeväckande och övertygande enskild fråga och position.

Det är begripligt att de tvekar. Men återigen, det är inte deras fel att det svenska partipolitiska landskapet ser ut på det här sättet. Det är inte deras fel att SD ser ut som det gör, och det är inte deras fel att opinionen ser ut som den gör. Det tomrum jag här diskuterat är och förblir abnormt. Därför menar jag att SDU för Sveriges skull bör ombilda sig till ett nytt parti. Vi talar om tusentals ungdomar med den typ av kvalifikationer jag inledningsvis nämnde, och icke få av dem är erfarna politiska djur vars hela liv (nästan) varit politiken, ofta sedan mitten av tonåren. Det finns förvisso andra sätt att vara politiskt aktiv än som partipolitiker och parlamentariker. Men det är just detta dessa ungdomar siktat på. Att börja om nu är förstås en stor uppgift. Men detta är som sagt ungdomar, och ungdomar som behöver en stor uppgift. Det finns ingen anledning att vara rädd för ett misslyckande. Skulle de misslyckas finns det ingenting vanhedrande i det. Det finns ingenting vanhedrande i att misslyckas när man försöker göra det rätta, när man gör allt man kan. Om så sker, har man bara fått nya värdefulla insikter på vägen, som blir grunden för de för den bestående Saken nödvändiga omprövningarna och omställningarna.

Det skulle väl dröja innan det nya partiet kom in i riksdagen. Men skillnaden mellan att gå längre i SD:s specifika riktning och att gå längre enbart i M:s eller KD:s är stor. Det är nämligen bara SD:s allmänna profil och ståndpunkter som har framtiden för sig. Samhällsförfallet går snabbt, och opinionen förändras i samma takt. Att rummet är tomt bortom SD är i högsta grad problematiskt redan idag, inte bara abnormt. Det behöver redan fyllas, av ett parti som går längre än SD över hela linjen, driver på SD, driver på debatten, driver på opinionen – och så småningom vinner över opinionen.

Det finns som sagt andra former att verka politiskt: som debattör, i nya mediasatsningar, i nya think-tanks, i nya föreningar, ny utbildningsverksamhet, kanske rentav i ett fortsatt fristående ungdomsförbund utan koppling till något parti. Men ett parti kan redan från början hjälpa till som en plattform för en framtidsdiger åsiktsriktning, kan tills vidare bli ett värdefullt fokus för dess opinionsbildning och debatt, även som litet och utanför riksdagen. Jag tror inte att BF och KV är meningslösa – det är bara det svenska politiska spelfältet som är märkligt. Allt som kan göras för att förändra den måste göras. Och mycket kan omedelbart åstadkommas. De bästa alternativmedia har redan visat vägen; trots det allmänna opinionsläget finns intellektuellt faktiskt i Sverige inte något tomrum; de resurser som i detta avseende behövs är tillgängliga.

Det är således, föreslår jag, möjligt att tillräckligt motivera och, på sikt, framgångsrikt driva ett parti vars idé är en allmän skärpning av SD:s politik, både därför att det är just SD:s politik och ingen annan som skärps, och därför att skärpningen, de åsiktsskillnader som redan finns och som nu kan betonas och förstärkas, är sådana som bara kommer bli mer angelägna, uppmärksammade och centrala med tiden. Skärpningen av just dessa ståndpunkter är, tror jag, tillräcklig – att det inte alltid räcker att ha en enda stor, ny och unik fråga visar Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Junilistan. I stället kan SD:s politik inte bara återställs och korrigeras på vissa punkter, utan förbättras, fördjupas och vidareutvecklas. Det finns tillräckligt många faktorer som gör att detta idag skulle bli något nytt och intressant. Avgörande är förstås också hur man gör allt detta, men jag har inga tvivel på att SDU:arna kan göra det bra. Ingen kan i dagens osäkra läge veta om, och i så fall efter hur lång tid, ett sådant parti kan nå riksdagen och makten.

Så skulle man kunna hoppas att även SDU:arna resonerar på årets kongress. Men gör de inte det har jag mer att säga.

4 Responses to “Ett nytt parti?”


  1. 1 PlebisPlebojis (@MenyKU) September 10, 2016 at 8:56 pm

    Tror det är bättre om ett nytt parti inte har någonting med SD att göra. Men vad tycker du om Liberala Partiet och Enhet? De har trots allt en del överlappning med vad de partier du nämnde står för…

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 11, 2016 at 8:56 am

      Jag kan inte se att de fyller det tomrum jag talar om.

  2. 3 RB September 11, 2016 at 8:03 pm

    Som utomstående till SD kan jag bekräfta att hela SDU-affären ter sig egendomlig. Som utomstående – och väljare – finns det inget “partiledningen har alltid rätt”, utan man är hänvisad till att försöka ta in den information som finns och göra en egen bedömning. Min tanke var från början – och är väl alltjämt – att det hela ursprungligen i grunden handlade om att Mattias Karlsson hade en version av sverigedemokratin som han trodde på – hans sätt att rädda Sverige om man så vill – och att han trodde att tiden var för knapp för att tillåta chansningar med andra varianter. SDU i sig tror jag inte han såg som något större hot med detta, men oron fanns för att den organisationen på något sätt, via ett slags sluttande plan, kunde bana väg för de som hade ett annat sätt att ta sig an saken. Därav talet om “neofascister” o.dyl. Sedan kan en och annan personlig agenda ha smugit sig in i det hela, förmodligen på båda sidor om konflikten.

    Om det verkligen var så, vem kan säga att resonemanget var otänkbart? Det kan man naturligtvis inte, sådant förekommer. Likväl tror jag att ett parti i längden behöver en viss grad av fria tyglar för att inte stagnera. Och att risker är en del i detta, som inte kan undvikas. Alltså tycke jag att det som skedde var väldigt olyckligt, och svårbegripligt utifrån de förklaringar som gavs. Att ett parti utesluter sitt eget ungdomsförbund borde vara bland det mest ickekonservativa man kan hitta på…Det gamla SDU får i längden svårt att klara sig utan ett moderparti – systemet är uppbyggt så – och “ungsvenskarna SDU” får dras med stämpeln av att vara styrda av moderpartiet. Lösningen på denna gordiska knut skulle väl i så fall vara just det du föreslår, nämligen att gamla SDU startar eget. Samt att SD hittar något sätt att hantera Ungsvenskarna, så att de i grunden får styra sin egen organisation, men att moderpartiet har någon metod att tillfälligt “parkera” organisationen, kanske i väntan på landsdagarna – om de av någon anledning skulle spåra ur fullständigt. Det gäller för alla parter att försöka lära sig av det som hände och agera utifrån detta, inklusive hantering av relationen mellan SD och ungdomsorganisationen i stadgarna.

    Jag har också lyssnat på de flesta av Kasselstrands radiosändningar i “Den kokta grodan”, för att försöka få kläm på vad det är för en person. Både han och Berglund uttalar sig ganska frispråkigt, men någon extremism har jag inte lyckats uppspåra.

    När det gäller förutsättningarna för ett nytt parti tycker jag att du gör en riktigt bra genomgång. Finns väl egentligen inte så mycket att tillägga. De partier du nämner har jag sett som en slags Fågel Fenix-partier, som har uppstått då de gamla ursprungliga varianterna har upplevts som förstelnade och urvattnade. Jag har börjat försöka sätt mig in i BF och Kristna värdepartiet lite mer för att se vad de egentligen har att säga. Ytterligare ett exempel skulle kunna sägas vara Landsbygdspartiet, som då skulle vara “återfödelsen” av Centerpartiet. Observera här dock skiftet från jordbruksparti till landsbygdsparti. Stefan Torssell brukar ibland påpeka att C inte kunde behålla stödet från rekordåren under Fälldin bl.a. för att man inte gjorde skiftet jordbruk -> landsbygd, så det nya partiet är intressant på så sätt.

    Nyligen funderade jag också över förutsättningarna för politiskt engagemang i Sverige. En tanke tog form: Kan det var så att bristen på politiskt engagemang beror på att de som vill engagera sig inser att väljarna har en mycket begränsad vilja att spåra upp nystartade partier och ge dem sitt stöd? Jag tror det faktiskt, åtminstone skulle det vara så för mig. Det är ju också lite det du är inne på i ditt inlägg. I och med de partier du (och jag) tar upp – inklusive SD som jag räknar som nytt – så ligger egentligen bollen nu hos väljarna. Sverige förfaller. Kommer väljarna att ta sig ur soffan och spåra upp de alternativ som finns? I så fall kommer de som vill starta ytterligare partier, t.ex hypotetiskt sett SDU då, att få förnyad energi de också.

    Har du lust, ork och vilja, fortsätt gärna skriva om vad som behöver göras inom ramen för “det nya tredje”. Kan bli inspiration för SD och SDU. Jag har inga jättekunskaper men agerar gärna bollplank, och hoppas andra kommentatorer också gör det.

    RB

  3. 4 Marcus September 12, 2016 at 11:25 am

    Jag tror att det här vore det bästa. Det blir i grunden ohållbart när SD växer till 20-25% att ha med mer “radikala” (i en svensk kontext) konservativa och nationalister med en massa människor som tills nyligen röstade på Moderaterna, KD, kanske FP och i allt väsentligt är neokonservativa, liberalkonservativa, klassiska liberaler och dylika men som inte gillar islam och det meningslösa samhällskaos som nu äger rum och eventuellt har någon “traditionellt konservativ” fråga (anti-abort, anti-feminism) men i grunden står för den liberaldemokratiska hegemonin precis som alla andra. SDU:s program utmanade detta liksom Fria Tiders, Nya Tiders och annan opinionsbildning, och blev därmed ett hot mot detta nya “Stor-SD”.

    Men där finner man också SDU:s potential. Det finns en stor, kanske långt större rörelse som kan bilda opinion åt ett nytt sådant parti, och man kan ha helt stängda gränser och repatriering (vilket inte ens SD driver) som sin huvudfråga. Det varningens finger man får lyfta är ju just det du skriver om ND, med småpåveri och personkonflikter som sliter sönder inifrån. Kanske är det bästa ur det perspektivet att bara ha ett smalt (men ack så “radikalt”) program med det mest väsentliga för att få Sverige på rätt köl igen, och därefter låta folk få fria tyglar att driva andra frågor.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi