Jag hade missuppfattat allt.
Först efteråt, när jag läste David Gellermans rapport på Motpol, insåg jag hur fel jag hade.
I enlighet med min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med Motpol-kretsen, identitärerna, den nya högern o.s.v. bör bejakas, en linje jag drivit och tillämpat här i bloggen i många år, tog jag mig nu i helgen för första gången till Motpols stora årliga evenemang, endagskonferensen Identitär Idé. Denna gång firades dessutom Motpols 10-årsjubileum.
Men det enda jag gjorde där var att gnälla och klaga och skälla.
Arrangemanget med lokalens hemlighållande, som anvisade besökare att samlas vid tunnelbanestationen för att därifrån vägledas av arrangörerna, framstod först som litet märkligt och överdrivet. Identitär Idé har ju funnits i många år, och evenemang med s.k. “högerradikaler” är ju nu överhuvudtaget vanliga, okontroversiella, överallt förekommande, mainstream. Men sakkunskapen upplyste om att det främst hade att göra med problemet med islamistisk terrorism, eftersom en av talarna var Mimi Al Laham (“Syrian Girl”). Väl framme verkade det dock som om det inte fanns några säkerhetsåtgärder alls, det var fritt fram för vem som helst att gå in, med stora väskor. Många tycktes inte ens ha köpt biljetter i förväg.
Av programmet, som inte delades ut utan fick uppletas upptejpat på finstilt A4 på en vägg, framgick att båda huvudattraktionerna, Al Laham och Greg Johnson, hade bortfallit. I tre timmar väntade de hundratals deltagarna i en alltför varm lokal med inom kort mycket dålig luft på att något skulle hända. Ingenting sades, ingen förklaring till förseningen gavs. Efter någon timme ombads de som köpt s.k. VIP-biljett att gå fram till podiet. Där fick man en skylt som det stod VIP med stora bokstäver på, att bära på kavajslaget. Man hade hellre velat ha något att dricka när man betalt 850 kr för biljetten. I stället fick man köpa öl eller annan dryck och smörgås i ett hörn. Men man behöll skylten i förhoppningen att det skulle bidra till att något som motiverade VIP-priset skulle dyka upp.
Till slut förklarades att det var tekniska problem med de bilder som skulle visas. Efter tre timmar kom talarna igång. Eftersom jag stått och pratat med några av talarna framme vid podiet råkade jag hamna på första raden i publiken, där de olika talarna satt. Det såg pretentiöst ut, jag borde suttit längre bak. Ljuset fungerade inte, talarna stod i mörker, och det klagades också på ljudet. Bilderna var inte värda något som helst dröjsmål. Talen handlade inte om identitarismens idéer utan om partipolitik. De var mycket korta, men tid var ändå inte avsatt för efterföljande frågor och diskussion. När tre talare var avverkade skulle det bli 20 minuters paus. Den blev i stället en och en halv timme. Efter ytterligare några talare var det “middagspaus”. Hela jätteevenemanget hade nu flyttats till en större sal i samma hus, med servering och försäljning av böcker från Arktos (och ett gammalt nummer av Samtidsmagasinet Salt) intill. Jag frågade mig fram om vad som nu skulle ske, hur det nu skulle gå till, och hänvisades till ett annat rum långt bort i ändan av en korridor: VIP-rummet. Där kunde man, om man upptäckte att en liten vagn rullades in från köket två gånger, om man höll sig framme, och om man tjatade på personalen, få en bit paj, som de övriga deltagarna i stället kunde köpa – till betydligt lägre pris än de 600 ytterligare kronor utöver sitt biljettpris som de hade behövt betala för VIP-biljetten – i den nämnda serveringen bredvid den nya salen. Skillnaden var möjligen att det vin som serverades i VIP-rummet var mousserande.
Den andra VIP-förmånen skulle vara att man kunde träffa talarna. Men varje deltagare hade redan haft all tid i världen att i grunden lära känna dem, och till detta gavs tillfälle överallt också efter middagen. Nu blev effekten i stället att man under middagen inte fick tillfälle att tala med de övriga deltagarna. Jag hade tänkt mig att alla de anonyma Motpol-skribenterna och deras många anhängare i kommentarfälten, alla de wagnerianska signaturerna som jag en gång råkat kalla “teatraliska lekstugefascister”, nu kanske skulle ta tillfället att hoppa på mig och ge igen. I och för sig hade de flesta reguljära skribenterna snabbt visat sig förstående. Solguru hade alltifrån början varit vänlig, Oskorei (som senare framträdde som Joakim Holm, och efter ytterligare någon tid under det nuvarande namnet Joakim Andersen), Motpols främste eller åtminstone dominerande skribent, hade skrivit mycket uppskattande om mig under åren. T.o.m. flitige kommentatorn Maximus’ våldsamma anklagelser hade förbytts till beröm. Men ändå.
Var fanns alla dessa nu? Oskorei förklarades ha fått förhinder. Solguru, som visserligen inte skrivit på flera år, sades ha dragit sig tillbaka till familjelivet och inte heller deltaga på evenemang som detta. Var fanns Wodinaz? Gudomlig Komedi? Nordanvind, som jag varit särskilt kritisk mot? Om dessa var närvarande gav de sig inte till känna. Jag har tidigare hävdat att Motpol utvecklats i rätt riktning. Med detta avsåg jag bl.a. att man släppt eller minimerat pseudonymerna. Men nu tycktes inte heller exempelvis Lennart Svensson, som man skulle kunna tänkas känna igen från bilder, vara på plats. Definitivt inte min gamle vän Jonas De Geer. John Järvenpää? Nej, inte en enda av de gamla Motpolskribenterna som jag mindes och sett fram mot att träffa kunde jag hitta på detta jubileum. Daniel Friberg höll sig, vill jag minnas, tidigare mer i bakgrunden; såvitt jag förstår är han grundaren, men det är väl först på senare år som han blivit den mest synlige av alla. Av de under senare år tillkomna skribenterna var den från SD välkände Patrik Ehn en av talarna. Men annars saknade jag även i denna kategori sådana jag särskilt lagt märke till och uppskattat. Naturligtvis ska sägas att de flesta av de gamla, om de faktiskt var där, inte heller kunde förväntas känna igen mig, och de kunde ju också tänkas ha glömt mig. I så fall skulle det ha hjälpt om man fått en namnbricka i stället för en VIP-skylt. Efteråt fick jag höra att den gamle SD-ideologen Johan Rinderheim varit närvarande.
Man hade velat ha en kaffe efter “middagen”. Men det, och allehanda bakverk från Delicato, fanns bara till försäljning i serveringen i den andra delen av huset, där de lika intressanta deltagare som köpt den vanliga, billiga biljetten satt för sig själva. Efter ytterligare några talare bestämde jag mig för att gå till serveringen och, fladdrande med VIP-skylten, insistera på att få en kaffe. Det var slut. Den för kaffemaskinen ansvarige hade gått hem. Det var i och för sig inte konstigt med tanke på den sena timmen, de ofantliga förseningarna. Jag gick ut ur huset och hittade ett gatukök alldeles intill. Där serverades inte kaffe, men den vänliga personalen förbarmade sig över den utan tvekan fullt synbart plågade varelsen med den märkliga skylten, och bjöd mig av sitt eget kaffepauskaffe. Jag tog med det in. Vid det här laget hade man i serveringen tydligen börjat ana att det kanske kunde ligga något i mina invändningar: de bjöd på en negerboll. Talarna fortsatte till midnatt. Därefter skulle något slags konsert äga rum. Men jag gick utmattad hem.
Jag hade som sagt missförstått allt.
David Gellerman förklarade på Motpol:
“Med över 240 deltagare, ungefär dubbelt så många som föregående år, så kan det också konstateras att det fanns inslag av organisatorisk växtvärk. Deltagarrekord och nya, obekanta lokaler och faciliteter är väl en sak, men det finns likafullt jobb kvar att göra för arrangörerna när det gäller tidsprecision i aktiviteterna. På ett sätt är vi fortfarande som en familj, med en familjs tålamod med tillkortakommanden hos familjemedlemmar, men om detta med Identitär Idé växer som det har gjort så måste den organisatoriska kapaciteten växa lika fort eller fortare. I vilket fall som helst var det inget fel på improvisationsförmågan, talarna kom upp på banan en efter en, och ingen tyckte nog annat än att alla aktiviteter var värda att vänta på.”
Plötsligt förstod jag.
Jag tillhörde inte familjen. Eller möjligen var jag ett svart får i familjen. Jag hade kommit dit med felaktiga, orättvisa förväntningar och krav. Min ovanstående beskrivning säger mer om mig själv än om evenemanget. Jag var odräglig.
Detta är inte ironi. Jag menar allvar. Med fördubblat deltagarantal och de större lokaler som därmed krävdes var detta rimligen på många sätt ett nytt evenemang. Man hade helt enkelt inte hunnit utvidga och förstärka organisationen. Man hade inte förstått innebörden av den snabba växten, explosionen.
Jag måste få vidhålla att de olika biljetterna och därmed kategorierna av deltagare tillhörde det feltänkta. Men att huvudtalarna saknades var inte arrangörernas fel. De kvarstående talarna var på det hela taget passabla. Gamla namn faller bort, nya tillkommer. Man skulle kunna säga att tematiken var vidare än bara idéernas. Men inslaget av de senare ökade mot slutet. De tekniska felen var sannolikt lokalens.
Under svåra omständigheter åstadkom man ett på många av mig förbisedda sätt imponerande evenemang, som bekräftade vitaliteten hos och intresset för de intellektuella och politiska riktningar som Motpol representerar. Kanske innehåller min litania ovan något litet som kan bli till anspråkslösa, konstruktiva förbättringsförslag inför nästa år, när Identitär Idé av allt att döma blir ännu större. Givetvis kvarstår behovet av kritisk urskillning, men förhoppningsvis kommer detta evenemang bli ett bättre forum även för den typ av dialog jag efterlyser.
Motpol och anonymitetskulturen
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Identitär Idé”