När jag nu det senaste året kopplat min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern är nödvändig till mitt försvar för vad som kunde varit SD:s “nya tredje” som den framkomliga vägen i svensk parlamentarisk politik, är det sannolikt rimligt att jag vidareutvecklar mina kortare antydningar om vari den kritiska urskillningen såväl som dess hittills fastställbara resultat som jag ser det består. Behovet av en sådan analys uppstår inte bara på grund av det faktum att de rådande analyserna, i den mån egentliga analyser överhuvudtaget förekommer i den allmänna debatten (i någon mån gör de det inom akademin), är företagna utifrån ideologiska och teoretiska perspektiv vitt skilda från de jag menar vara nödvändiga, utan också av det skälet att man kan ana att åtminstone vissa av den nya högerns egna representanter uppvisar vad som kan beskrivas som en del problematiska brister i sin historiska självförståelse.
Men för den således nödvändiga, åtminstone något mer fördjupade filosofiska och historiska analysen tror jag inte att det räcker att fokusera direkt på den nya högern i sig, på Alain de Benoist och de övriga europeiska tänkare som grundlagt och varit direkt knutna till denna strömning och dess institutioner och organ. Och är det så, vore det förstås ännu mer otillräckligt att fokusera på den i Sverige av bl.a. av Thomas Nydahl behandlade s.k. identitarismen, en förgrening eller avknoppning av den nya högern som dock såvitt jag kunnat se åtminstone hittills i sig mindre har karaktären av en jämförbar intellektuell strömning, eller utveckling eller variation, och mer av ett intressant men blott spontant existentiellt vittnesbörd om den upplevda europeiska samtidssituationen från en ung generation.
Att identitarismen tränger sig på i svenska partipolitiska debattsammanhang beror dels på att Tankesmedjan Motpol använder begreppet i sin egen ideologiska positionering och självdefinition, dels på att SD:s Mattias Karlsson i sin polemik mot misshagliga krafter som uppfattats som verksamma inom partiet och dess gamla ungdomsförbund fokuserat på den och upprepade gånger velat identifiera den som “neofascistisk”. Det vore naturligtvis möjligt att, inte minst i ljuset av de uppenbara, oavgjorda avgränsningsfrågorna, ta identitarismen som utgångspunkt eller inkörsport, och sedan, liksom f.ö. Motpol-kretsen själv, i sin idédiskussion inkludera även dess föregångare, dess huvudsakliga inspirationskällor, de traditioner den bygger på i den mån den blir mer medvetet teoretiskt artikulerad, och därvid, i likhet med dem, inte heller vara förhindrad att röra sig ganska långt utanför vad som faktiskt kan sägas ha blivit gemensamma, konstitutiva idéelement i identitarismen som sådan.
Men jag tror alltså inte att detta är tillräckligt, givet dess hittillsvarande formulering som distinkt politisk och ideologisk riktning – och jag tror alltså också att detta följer av att inte ens den nya högern, en efter åtskilliga decennier i jämförelse mycket välutvecklad och resursrik tankeriktning, är tillräcklig för det aktuella syftet. Den nya högerns otillräcklighet för den nu nödvändiga utvidgade och fördjupade analysen har förvisso ingenting att göra med någon teoretisk eller analytisk torftighet. Svagheten ligger här, tror jag, i stället i de relativa pedagogiska svårigheter som en sådan utgångspunkt erbjuder. Avsevärd ytlighet, oklarhet, ja blindhet följer, tror jag man vågar säga, av de framställningar och analyser av den nya högern som inte med tillräcklig precision mobiliserar vissa större historiska perspektiv.
Naturligtvis är de perspektiv jag har i åtanke de jag såväl här som i andra publikationer på olika sätt, i olika doser och i varierande kombinationer men alltid för ett i stort sett gemensamt, enhetligt syfte redan introducerat. Utifrån de distinkta idétraditioner som omnämns på About-sidan här i bloggen har jag helt enkelt, i åtskilliga inlägg i kategorin Philosophy och dess underkategorier såväl som i andra publikationer, upplinjerat vissa huvuddrag av en analys av den västerländska moderniteten. I den begränsade, antydningsvisa tillämpning på de politisk-filosofiska strömningar vi här talar om som jag redan gjort, har jag också betonat att den del av denna analys som är särskilt relevant och väsentlig är den som berör romantiken och dess skilda huvudtendenser.
Man skulle här m.a.o., med de traditioner och tänkare jag bygger på, kunna gå mycket långt tillbaka i den idéhistoriska analysen för att klarlägga den nya högerns och identitarismens karaktär. Att ett större perspektiv, utvidgande sig i denna historiska riktning, inte bara underlättar utan är vad som överhuvudtaget möjliggör den kritiska urskillning jag menar är nödvändig, följer av vad jag redan publicerat i denna väg. Samtidigt krävs givetvis en riktig avvägning mellan de större, mer allmänna sammanhangen och historiskt specifika uttryck och manifestationer av det vi söker förstå och bedöma. Självklart måste avgränsning och urval göras.
För den pedagogiskt bästa belysningen av det som från mitt perspektiv s.a.s. behöver kritiskt urskiljas här tror jag att det är rimligt att gå tillbaka till den s.k. konservativa revolutionen för denna historiska specificitet – men inte, utöver de mer allmänna, större sammanhangen, längre. Mycket talar för att den är den bästa, i betydelsen störst pedagogisk tydlighet möjliggörande, utgångspunkten för den kritiska (i ordets fulla mening) analys av det i debatten alltmer framträdande “kluster” av politiska idéströmningar som idag behövs.
Det kan invändas att den konservativa revolutionen har sådana essentiella och avgörande kopplingar till och förutsättningar i vissa av det tidigaste 1900-talets såväl som stora delar av 1800-talets tankeliv att det blir missvisande att dra gränsen mellan allmänna perspektiv och specifikt föremål för undersökningen på just detta sätt. Men de risker detta innebär kan, tror jag, hanteras. Och framför allt är ingen fullständighet och precision av den typ som otillräcklig bakgrundsteckning här skulle omöjliggöra nödvändig för mitt begränsade syfte. Det större perspektivet skulle kanske kunna synas tyda på att detta senare vore mycket ambitiöst, men så är på intet sätt fallet.
I själva verket är det högst blygsamt. Min avsikt är inte att gå på djupet med någon större utförlighet. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att på mycket begränsat utrymme gå på djupet i den utsträckning som är tillräcklig för det som idag är allra mest akut nödvändigt, nämligen identifikationen av åtminstone några av de från “mitt” perspektiv väsentligaste problematiska temata som är karaktäristiska för den konservativa revolutionen och som denna lämnat i arv till den idag i olika former fortlevande nya högern. Det är ju denna nya högers och därmed i mycket den konservativa revolutionens försvarare jag främst vänder mig till. Men det bestående värdefulla kommer i hög grad indirekt och av sig själv framträda. Det hela borde dessutom kunna uppdelas i korta, pedagogiskt lättillgängliga textenheter. Jag börjar med Spengler.
–
Några egna texter:
Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser
Evola on the Adequacy of the Term “Right”
The Fourth Political Theory and Structural Anthropology
Radikalhögern och de intellektuella
Två videos:
Alain de Benoist, socialkonservativ?
Dugin on the Fourth Political Theory
En audio:
Några böcker:
Alain de Benoist: Mémoire vive
Armin Mohler & Karlheinz Weissmann: Die Konservative Revolution in Deutschland, 1918-1932
Arnaud Guyot-Jeannin, dir.: Aux sources de la droite
Alexander Dugin: The Fourth Political Theory
Paul Furlong: Social and Political Thought of Julius Evola
Manfred Kleine-Hartlage: “Neue Weltordnung”: Zukunftsplan oder Verschwörungstheorie?
Manfred Kleine-Hartlage: Die liberale Gesellschaft und ihr Ende: Über den Selbstmord eines Systems
Daniel Friberg: Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen
Daniel Friberg & Joakim Andersen (red.): Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval, 2006-2016
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Den nya högern – behovet av fördjupad analys”