Jan Olof Bengtsson

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Det var omöjligt att inte ta upp detta, exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands och William Hahnes framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringsmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Antisemitismen och jag.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.