Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.
Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.
MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.
Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.
Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:
–
“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.
För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.
Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.
Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.
Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:
BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:
Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.
http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/
MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.
MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:
Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.
https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf
För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:
Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.
Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:
Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.
Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:
IS-territorierna bör återerövras i deras helhet
Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.
https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/
IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.
För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.
Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).
Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”
–
(Några rörliga emojis föll bort här.)
Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.
Jan Olof Bengtsson 
Det är obegripligt för mig varför så många driver på i sin hets mot Ryssland. Ryssland har många interna problem. Men varför kan inte länder som Tyskland, Frankrike och England närma sig Ryssland och försöka bilda fruktsamma allianser och skapa utbyt istället för att bojkotta och eskalera motsättningarna mellan Ryssland och övriga Europa.
Ingenting borde idag vara mer prioriterat utrikespolitiskt för svenska och andra europeiska politiker än att skapa bättre förhållanden med Ryssland. Till detta skulle de kunna bidra på många olika sätt. Framförallt genom att stötta framväxten av ett mer diversifierat näringsliv i Ryssland. Det skulle minska landets råvaruberoende, ge ryska medborgare större möjligheter att förbättra sin ekonomi samt, viktigast, bidra till att bevara freden i Europa.
Ett Ryssland som samverkade med andra europeiska stater skulle innebära en framtid präglad av fred samt kulturellt och ekonomiskt utbyte. En sådan framtid verkar starka krafter motsätta sig av för mig helt obegripliga skäl. Många talar om Putins Ryssland som om landet fortfarande vore en kommunistisk diktatur. Sanningen är att Ryssland idag är en ganska skör marknadsekonomi med ett för ensidigt näringsliv. Därutöver strävar folket där efter att återupprätta en kultur av ett distinkt annat snitt än den kommunism som förkvävde landet under det förra århundradet.
Vad är det som är så problematiskt med att Ryssland återupplivar sin mer traditionella kultur baserad i kristet-ortodoxt tänkande? Denna kultur borde väl enkelt kunna inrangeras i en vidare europeisk kristen kultur. Sedan talas det om att Ryssland präglas av ett oligarkvälde. Detta håller jag med om att det är problematiskt. Det finns ett ganska stort antal väldigt rika i Ryssland samtidigt som medelklassen är relativt liten och fattig. Detta är främst en konsekvens av hur övergången från kommunism till marknadsekonomi gick till under 90-talet i Ryssland.
Problemet med alltför inflytelserika oligarker över kulturen, politiken och samhällslivet i stort har vi dock också i väst. Våra egna oligarker och deras samhällsskadliga verksamhet diskuteras dock ytterst sällan.
Jan Olof,
Jag måste säg att du tyvärr har missuppfattat MED. Jag som var med redan 2015, kan säga dig utan tvekan att konflikten mellan styrelsen och den dåvarande ordföranden som påskyndade det namnbyte, som redan tidigare fanns i tankarna, inte hade med Natofrågan att göra. Det var helt och hållet en fråga om ordförandens förmåga att leda partiet!
Visst, inställningen till Nato har förändrats, och jag är den första att beklaga detta, men partiet är delat i frågan (om än inte i lika stora delar) och den officiella linjen är att detta är ett nödvändigt ont. Mycket hellre vill partiet att vi ska kunna försvara oss själva. Denna situation kan man tacka S och M för. Vi, å andra sidan vill se en gradvis höjning av totalförsvarsanslagen till 2,5%, vilket då inkluderar uppbyggandet av drivmedels och livsmedelslager, vilket skulle göra oss mindre sårbara vid kriser i vår omedelbara närhet, såväl som vid de situationer då vi i direkt mening dras in i krigshandlingar. Vårt försvar ska återigen bli så pass start att vi kan stå oberoende från Nato, om vi vill. Min personliga åsikt är att det ska vi! Vi har dessutom redan via medlemskapet i EU ett löfte om kollektivt försvar från medlemsländerna.
Vad gäller din anklagelse om att vi är Neocons, så måste jag säga att detta känns främmande för mig, som utrikespolitisk talesperson. Du kanske har missat den artikel som jag skrev på MED bloggen 2 april 2017 om interventioner? Jag länkar här nedan:
https://medbloggen.se/2017/04/02/ogenomtankta-interventioner-utomlands-maste-upphora/
Igår skrev jag ett FB-inlägg om interventioner, där detta förtydligas, och om bombningen av Syrien. Bifogar texten nedan:
“MED fick en fråga om kriget i Syrien som löd så här:
“Hej jag undrar över MEDs inställning till kriget i Syrien, hur ser ni på att USA och väst bombade Damaskus utan att ha lagt fram bevis för att Assad stod bakom den påstådda kemgasattacken i Ghouta?”
Min syn är denna:
Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner inte påbörjas.
MED tror därför inte på den interventionism och nationsbyggandepolitik, som har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyften mellan Europa och starka reaktionära krafter i MENA vidgas allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!
Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det är tveklöst att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013. På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter. Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp, så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.
Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, hade fått tillgång till platsen. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.
Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt.
Man kan även konstatera, i ett större perspektiv, att om det är folkets lidande som man vill avhjälpa, så rimmar denna ansatts illa med den linje som både de västallierade och Ryssland följer i landet, där man stöttar var sin sida i detta långdragna krig, både direkt och genom sina allierade Saudiarabien, Qatar och Turkiet respektive Iran. Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället, parat med en dialog mellan stormakterna i syfte att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet kunde ha tagits fram. Som det är nu så har det utländska engagemanget bara lagt grunden för en avsevärt förlängd konflikt, vilken har medfört folkfördrivning och massakrer och skapandet av IS. Detta kunde ha skötts mycket bättre, med en sundare dialog mellan stormakterna och de regionala aktörerna och med ett större ansvarstagande för regionens stabilitet.”
/Mons Krabbe
Mons Krabbe,
Så vilka motåtgärder ska man nu rikta mot USA och flera EU-länder som mot folkrätten bombat Syrien? Var propagerar MED för – vilka, ert eget citat, “kraftfulla återgärder”?
Dessutom är det väl så att man inte vet om någon kemisk attacke skett i Syrien? Men det påstår du?
Detta citat är också konstigt, och i linje med vad neocons vill:
“Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner inte påbörjas. ”
Även detta citat är ju vad neocons vill:
“Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden.”
Att länder som bombar illegalt år ut och år in i Mellanöstern och skapar flyktingströmmarna, att dessa länder skulle vara “garantier” för “demokratiska värden”, det är ju verklighetsfrånvänt.
Ryssland och Iran hjälper en stat, Syrien, att bekämpa kriget och terrorister. Hur kan du ens jämföra deras deltagande med vad länder som Saudiarabien gör, som genom olika kanaler finansierar rebeller/terrorister, liksom ett antal västländer?
Nej argumenten håller inte.
Tack för svar Mons.
Tyvärr, men självklart, motsäger du inte det jag skrev om er inställning till NATO. Jag framhöll ju själv din mer reserverade inställning, som avviker från partiprogrammets.
Vad brytningen med den tidigare ordföranden och namnbytet än berodde på, tycks det vara ett faktum att omprövningen i NATO-frågan skedde just då. Regulus’ beskrivning av partiet före och efter konflikten tycks förbli korrekt. Vad har du att säga om hetsen mot Ryssland?
Inläggen om interventioner innehåller en hel del bra, och jag kan gå med på att just de inte uppvisar någon typiskt neokonservativ hållning. Men Janne ovan visar ändå tydligt hur även på denna punkt frågor tyvärr kvarstår. Jag ansluter mig till Janne här och backar upp hans replik.
Min problematisering av den ståndpunkt rörande “identitetspolitiken” som jag sett er företräda, en ståndpunkt som blev typisk för den amerikanska neokonservatismen inte minst genom Allan Blooms bok The Closing of the American Mind på 80-talet, bemöter du inte.