Jan Olof Bengtsson

Nu har jag bytt strategi. Hittills har jag ju vägrat att skriva på Flashback på grund av kloakeriet – med undantag för en kort period för fem år sedan i min inkarnation som “Kloakrensaren“, och då endast för ett begränsat syfte som inte var oförenligt med den principiella vägran, nämligen, naturligtvis, själva kloakrensningen. Men det har fungerat sämre i AfS- än i SD-sammanhang att kommunicera politiskt huvudsakligen medels inlägg av den typ jag skrivit här i bloggen. Ska man vara verksam i detta sammanhang måste man anpassa sig till hur det fungerar.

Hade det inte varit för den problematiska utveckling av AfS som jag blev tvungen att ta upp redan mot slutet av valrörelsen skulle jag nog ändå inte ha ändrat strategi, eftersom mina blogginlägg, även de som handlar enbart om SD eller AfS, inte bara är riktade till de sammanhangen utan också, och inte sällan primärt, till de andra sammanhang jag – i begränsad utsträckning – är eller varit verksam i och skrivit för, och helt enkelt till en läsande allmänhet.

Men nu känner jag att jag måste jag återvända till Flashback för att genom åtminstone litet mer av eget aktivt deltagande där ta reda på om det verkligen är så illa att AfS’ anhängare som debatterar i “samlingstråden” om partiet faktiskt står bakom den nuvarande inriktningen på samma sätt som de flesta i de andra partirelaterade fora där jag de senaste månaderna också framfört min kritik och fört diskussioner. Så allvarligt är läget.

För första gången använder jag nu det konto, med “JOBengtsson” som användarnamn, som jag registrerade redan strax efter att jag först upptäckte Flashback 2011, några månader före jag registrerade “Kloakrensaren”. Här följer i dess helhet mitt första inlägg i Flashbacks allmänna AfS-tråd, publicerat den 21/11:

–

Den här tråden, som alla trådar på Flashback en oavbruten berg- och dalbana med enorma höjdskillnader när det gäller både formens och innehållets kvalitet, och mer dalar än berg, avspeglar i sin helhet, även på topparna, den grundläggande felinriktning jag menar att AfS fick åtminstone under valrörelsen.

Jag instämmer i den viktiga kritik av denna inriktning som framförts av några skribenter. Jag är medlem i AfS enbart p.g.a. de för mig viktiga sakfrågor där partiet positionerat sig tydligare än SD, som det alternativa Europasamarbetet, NATO, neokonservatismen och krigsinterventionerna i Mellanöstern, förhållandet till Ryssland, kulturen, skolan, vården.

Jag trodde att partiet skulle bli det “nya tredje” som några i SDU brukade tala om och som jag ville tolka som en ny typ av parti som gick utöver både det “gamla första”, det radikalnationalistiska SD, och det “gamla andra”, det delvis liberalanpassat populistiska SD, genom att i kraft av en ideologisk utveckling och fördjupning övervinna de problematiska aspekterna av både nationalismen och populismen.

I stället har AfS sjunkit tillbaka till det “gamla första” genom att motståndslöst låta sig associeras med alla dem som fortsatt representera det “gamla första” i svensk politik och alternativmedia – NA, NU, Svegot, DFS, NMR, gamla ND:are, SvP:are.

Jag vänder mig här inte mot dem, mot att personer med sådana övertygelser verkar för dem i sina egna organisationer och media. Vad jag vill försöka bidra till att problematisera är att AfS gått i deras riktning genom sin policy av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” och genom att inte tydligt signalera att man är en annan typ av parti än de tror och vill, utan tvärtom använda en liknande retorik.

Resultatet är att de, som vi kan se inte bara i den här tråden, helt dominerar åtminstone bilden av partiet.