Grunden för de gällande distinktionerna ifråga om användningen av de två svenska bestämda formerna av historia, historien och historian, är för mig oklar, och det finns ett centralt exempel där jag tycker att Språkrådets råds rådande norm inte känns självklart naturlig.
–
Formen historien fungerar i alla sammanhang, och är den vanligaste formen. Historian förekommer ibland, i vissa betydelser.
Historia kan ha betydelsen ‘vetenskapen om mänsklighetens utveckling’, och då används bara historien som bestämd form. Men det kan också betyda ‘berättelse’: “Här börjar historien om en gammal Ford”, eller ‘händelse’: ”men nu släpper vi den tråkiga historien med pokalen”.
I betydelserna ‘berättelse’ och ‘händelse’ går historian att använda: “Här börjar historian om en gammal Ford”,”men nu släpper vi den tråkiga historian med pokalen”. Men även i dessa betydelser är historien det vanligaste valet.
–
SAOL upptar överhuvudtaget inte formen historian, och enligt den av akademien likaledes utgivna SO används den endast för “anmärkningsvärd händelse”, “affär”, inte för “berättelse”. Det är märkligt. Utan tvekan har Språkrådet rätt i att historian används både i betydelsen “berättelse” och “händelse”, även om det förvisso också är klart att historien i dessa fall ändå är det vanligaste valet.
Men det har för mig aldrig varit uppenbart att “bara” historien är korrekt och “går att använda” i betydelsen “vetenskapen om mänsklighetens utveckling”. Finns några sakliga historiska eller andra språkvetenskapliga skäl för detta? Dr Wiktio upptar, såvitt jag förstår korrekt, historian också som den enda korrekta bestämda formen av historia i betydelsen skolämne, dess betydelse 2, och anger inte formen historien som den enda korrekta för betydelsen den vetenskapliga disciplinen, dess betydelse 1. Hon anger historien som den korrekta formen endast i sin betydelse 3, vad Språkrådet kallar “mänsklighetens utveckling”, det tidsliga skeendet.
Historien låter definitivt naturligt i denna senare betydelse. Vi säger exempelvis att handlingar “går till historien”, inte att de “går till historian”. Men Språkrådet talar inte om den, om “mänsklighetens utveckling”, utan om “vetenskapen om mänsklighetens utveckling”. Mitt intryck har alltid varit att det inte är självklart att historien låter som den enda rätta formen i denna av Språkrådet angivna betydelse.
Det är givetvis nödvändigt att skilja mellan mänsklighetens utveckling och vetenskapen om denna. Och för detta syfte anser jag att formen historian i bestämd form för den senare betydelsen låter naturlig. D.v.s. den låter naturlig inte bara som en andra form för betydelserna “berättelse” och “händelse”. Inte därför att vetenskapen om mänsklighetens historia tar form just som berättelser – skillnaden mellan de olika “berättelse”-betydelserna är ju stor. Utan på grund av att betydelsen den historiska vetenskapen, den enda Språkrådet uppmärksammar, är så tydligt skild från betydelsen denna vetenskaps föremål, som är ordet historias primära betydelse och som ju inte alls är begränsad till vetenskapen.
Inte heller vill jag utöver “berättelse” och “händelse” tillägga endast “skolämnet” som en betydelse för vilken historian används korrekt. Jag uppfattar det som att även historian både är en korrekt form och att den faktiskt används även i betydelsen “vetenskapen om mänsklighetens utveckling.” Jag har intrycket att man naturligt kan säga att historian är vetenskapen om historien, idéhistorian vetenskapen om idéhistorien. Åtminstone någon gång har jag själv använt formen historian i denna betydelse, det akademiska ämnet historia, i en historievetenskaplig, akademisk publikation – utan att redaktionen reagerat och rättat.
Handlingar kan alltså gå till historien, inte till historian. Men ponera att vi befinner oss på ett universitet med olika ämnesinstitutioner omkring oss. Vi är ambitiösa och läser samtidigt nordiska språk och historia, och en av oss påminner om att vi nu måste gå från det första ämnets institution, där vi just hört en föreläsning, till det andra ämnets, där ett seminarium väntar. Vad är det vi då gör? Går vi till historien? Knappast i de nämnda handlingarnas mening i alla fall, med mindre än helt extraordinära insatser på seminariet. Om det var jag som påminde om det väntande seminaret skulle jag säga “Nu måste vi gå till historian” – och inte bara för att jag behåller ett nu felaktigt språkbruk från skoltiden.
Det beror kanske på min okunnighet eller bristande språkkänsla. Men eftersom jag inte förstår varför jag har fel vore jag tacksam om Språkrådet eller Akademien eller någon annan ville förklara det.
Jan Olof Bengtsson 