Author: Jan Olof Bengtsson

Per Johan Herman Leander (1831-1907) efterträdde 1886 Nyblaeus som professor i praktisk filosofi i Lund. Bland hans verk återfinns Om substansbegreppet hos Cartesius, Spinoza och Leibnitz (1862), Om substansbegreppet hos Kant och de tänkare som från honom utgått (1863), Något om den samtida filosofien i Tyskland, Danmark och Frankrike (1876), Boströms lära om Guds idéer (1886), och det postumt utgivna Idélära från Boströms filosofiska ståndpunkt (1910).

Ingen artikel om Leander finns ens i första upplagan av Alf Ahlbergs filosofiska lexikon, vars artiklar jag återgivit i tidigare inlägg om svenska filosofer. Därför citerar jag här i stället några stycken ur Svante Nordins Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall från 1981 (s. 77-80):

–

Leanders magnum opus är…hans Boströms lära om Guds idéer (1886). Detta arbete innehåller bl.a. en utförlig granskning av striden mellan Nyblaeus och Edfeldt. I fråga om det problem som denna tvist behandlade, övergången från det oändliga till det ändliga, hade Leander kommit att medge att det fanns en lucka i Boströms system. Hans ställningstagande till de båda antagonisterna blir salomoniskt, på ett sätt som påminner om Wikners. Leander håller med Edfeldt att enligt Boström Guds idéer “äro oändliga såsom bestämningar” samtidigt som han ger Nyblaeus rätt i att de “såsom väsen äfven omedelbart i och för Gud måste tänkas såsom ändliga”.

En sådan lösning visar hän mot att det finns svårigheter i Boströms system, något som Leander också erkänner. På en punkt, och därtill en av de väsentligaste, framträder han nämligen öppet som revisionist: han förnekar Boströms lära om “idéernas materiella [d.v.s. såsom konkreta individer tänkta] ofullkomlighet” eller om “talserien”.

Enligt Leander strider uppfattningen om en “talserie” mot läran om mångfald i enhet. Den senare innebär att det absoluta ingår i allt och förlänar enhet åt detta. Läran om talserien eller idéernas materiella ofullkomlighet innebär däremot, om den genomförs konsekvent, att det absoluta endast negativt bestämmer de lägre idéerna och att det på så vis är den lägsta idén, inte den högsta, som ingår i alla andra. – Talet 1 ingår i talet 100, men talet 100 ingår inte i talet 1!

Leander finner det obegripligt hur en lägre idé utifrån Boströms förutsättningar kan sägas hänvisa till en högre eller till det hela. Tar man på allvar förutsättningen att en högre idé endast innehåller de lägre blir det omöjligt att förstå hur detta dess innehåll kan “hänvisa” till några högre idéer än den själv. Konsekvensen av detta blir särskilt betänklig i avseende på den högsta idén, det absoluta. Hur kan man nämligen veta att denna idé är den högsta? Utifrån den själv kan man ju inte veta något om detta eftersom ingen idé innehåller annat än lägre idéer.

Kanske kan man visualisera Leanders tankegång genom att föreställa sig de i talserien inordnade idéerna som ett antal personer vilka står i en rad med ansiktena vända åt samma håll. Nr ett i raden kan då inte se någon av de övriga. Nr två kan enbart se nr ett, nr tre enbart nr ett och nr två o.s.v. Ingen kan se dem som står bakom honom själv i raden och ingen kan därför veta sig vara den siste. Den siste kan förvandlas till den näst siste utan att hans perceptionsfält förändras genom att ytterligare en person kommer och ställer sig bakom. Egenskapen att kunna se alla de övriga blir på så vis en yttre, kontingent egenskap. Leander finner det stötande och orimligt att på detta sätt reducera den absoluta idén till bara den sista i en rad eller det högsta numret i en serie.

Boströms lära om Guds idéer innehöll en rad kritiska argument men inte något positivt alternativ. De som…intresserade sig för saken fick vänta på ett sådant i nära 25 år. Då utgav Liljeqvist postumt ett manuskript av Leander som denne varit sysselsatt med under sina sista år.

I detta manuskript Idélära från Boströms filosofiska ståndpunkt (1910) börjar Leander med att betrakta det hela som system i anknytning till Sahlins lära om tänkandets grundformer. Utgångspunkten är då, att systematiskhet, d.v.s. logiskt sammanhang och motsägelsefrihet, är förutsättningen för allt tänkande och all kunskap om verkligheten. Tänkt som system erbjuder helhetens förhållande till sina delar inga större svårigheter. Varje del har det hela som logisk förutsättning. Därmed finns också det hela givet i varje del.

Att enbart tänka sig helheten som system, d.v.s. ur formell synpunkt, är emellertid enligt Leander inte tillräckligt. Uppfattningen av idéerna som subjekt eller personer kan nämligen aldrig härledas ur systemets begrepp. Helheten måste vara en viss sorts system, närmare bestämt en organism. Om helheten (Gud) således ur reell synpunkt fattas som organism ställer sig problemet om dess förhållande till delarna som ett problem om organismens förhållande till sina organ. Detta förhållande tänker sig Leander på ett sätt som innebär en modifikation, men en pietetsfull modifikation, av Boströms ståndpunkt.

Organen måste till att börja med vara fullt bestämda av det hela. Till varandra står de i relation bara via det hela. Men den relation, vari organen via helheten står till varandra, innebär att Boströms lära om talserien upprättas, fastän i ny tappning. Organen antas nämligen innehålla det hela i olika grad, och eftersom det helas innehåll utgörs just av organen, måste då dessa även innehålla varandra i olika grad. Med Leanders egen, något tungfotade formulering: “då de själfva utgöra allt innehåll hos det hela och intet finnes utom detta, är sådant möjligt endast därigenom, att det ena af hvilka två som helst innehåller det andra utan att själft i detta innehållas, hvilket åter i fråga om idéerna med deras omedelbara betydelse af former af enheten och dennas betydelse af att i och för sig vara det hela innebär, att den ena af hvilka två som helst utan att själf innehållas i den andra genom enheten innehåller denna uti sig”.

Här har således läran om idéernas materiella ofullkomlighet, d.v.s. talserien, kommit tillbaka genom fönstret. Skillnaden mot Boström är bara att idéerna nu sägs innehålla varandra endast genom helheten. Vördnaden för Boström är naturligtvis en drivkraft bakom denna restauration. En annan är den funktion som den materiella ofullkomligheten har hos denne, nämligen att underlätta förklaringen av det relativa ur det absoluta. En brevväxling mellan Leander och den än mer rättrogne Keijser kastar ljus över detta, liksom över Leanders förhållande till Sahlin. Keijser har ifrågasatt huruvida Sahlin verkligen förbättrat Boströms lära genom att förneka all motsats hos det absoluta…Leander svarar med att framhålla, att det är när systemet fattas formellt, inte när det fattas reellt, som motsats saknas hos Gud. Denna skillnad hade Boström inte insett:

“Därför anser jag att det är en stor förtjenst af Sahlin att hafva häfdat systemets begrepp såsom innebärande fullkomlig samstämmighet. Felet hos Sahlin är, att han utsträcker denna samstämmighet äfven till organismens begrepp eller från idéerna såsom organer hos Gud aflägsnar all motsats i betydelsen af uteslutning, hvarigenom han gör det omöjligt att komma öfver från det oändliga till det ändliga.”

Leander vill med andra ord slingra sig ur problemet med enhet kontra mångfald genom att göra en skillnad mellan helheten fattad som system, som logiskt motsägelsefritt sammanhang, och helheten fattad som organism. Eftersom den reella organismen ändå på något sätt skall vara identisk med det formella logiska systemet, blir det aldrig fullt klart hur detta innebär en lösning.

Leanders förbättring att låta den lägre idén endast i och genom enheten ingå i den högre erbjöd honom en annan fördel, som han lade stor vikt vid. Gud kunde nu i stället för som det högsta talet i talserien fattas som dennas enhet och själv vara höjd över all kvantitativ bestämning. Därmed undveks den olyckliga konsekvensen av talserieanalogin att Gud s.a.s. bara av en tillfällighet var det högsta talet.

Leander illustrerar själv sin modifiering av Boström genom att säga, att hos honom Gud inte är högsta talet, t. ex. 1000, i talserien, utan själva begreppet tal. “Och enheten i detta är icke talet 1 (ett) utan själfva begreppet tal. Talet 1 är blott det lägsta momentet eller den lägsta idén. Alla tal äro idéer, talet själft enheten och det hela. I alla talen ingår begreppet tal och är så enheten i dem. Men det förutsättes nu äfven vara enhet af dem och så utgöra det egentliga hela eller systemet själft såsom enhet i och af mångfald.”

Leanders sista arbete kan ses som ett gott exempel på skolastik inom filosofin. Om Boström, som Nyblaeus framhållit, i grund och botten var en intuitiv filosof, så ledde hans på intuitiv väg tillkomna filosofi dock till svårigheter av logisk art. Till stor del blev det hans lärjungars sak att försöka reda ut dessa. Därvid invecklade de sig i alltmera komplicerade konstruktioner. Det intuitiva momentet blev svårare och svårare att fasthålla.

Boströmianismens motståndare tog också med förkärlek fasta på draget av ofruktbart hårklyveri. Anhängarna kunde å andra sidan försvara sig med att ett mått av begreppsexercis är nödvändig i varje filosofi, eftersom varje helhetsuppfattning måste ge upphov till sina tekniska problem. Om sunda förnuftet undgår sådana problem beror det enbart på att sunda förnuftet saknar filosofisk helhetsuppfattning.