Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Leszek Kołakowski: Modernity on Endless Trial

University of Chicago Press, 1997 (1990)     Amazon.com

Back Cover:

Leszek Kolakowski delves into some of the most intellectually vigorous questions of our time in this remarkable collection of essays garnished with his characteristic wit. His writings cover nature and the limits of modernity, Christianity in the modern world, politics and ideology, and the question of the claim to knowledge of the human science. Taken together, these essays represent an overview of the problems and dilemmas facing modern reason and modern man.

“Exemplary…It should be celebrated.”  Arthur C. Danto, New York Times Book Review
“This book…express[es] Kolakowski’s thought on God, man, reason, history, moral truth and original sin, prompted by observation of the dramatic struggle among Christianity, the Enlightenment and modern totalitarianism. It is a wonderful collection of topics.”  Thomas Nagel, Times Literary Supplement
“No better antidote to bumper-sticker thinking exists than this collection of 24 ‘appeals for moderation in consistency,’ and never has such an antidote been needed more than it is now.”  Joseph Coates, Chicago Tribune
“Whether learned or humorous, these essays offer gems in prose of diamond hardness, precision, and brilliance.”  Thomas D’Evelyn, The Christian Science Monitor
A “Notable Books of the Year 1991” selection, New York Times Book Review; a “Noted with Pleasure” selection, New York Times Book Review; a “Summer Reading 1991” selection, New York Times Book Review; a “Books of the Year” selection, The Times.
About the Author:
JOB’s Comment:
Some strange formulations on the back cover, of a kind that one doesn’t expect from Chicago. The human science? And doesn’t “vigorous questions” refer rather to the manner in which questions are asked – in this case, the way Kołakowski delves into them – than the questions themselves? But be that as it may. Kołakowski was a vastly influential Polish philosopher, not least in the late 1970s and the 1980s due to his magisterial Main Currents of Marxism in three volumes. But having moved beyond Marxism with that criticism, his later work is even more interesting and important.

Julius Evola: Révolte contre le monde moderne

Bibliothèque L’Age d’Homme, 1991

Amazon.fr

Résumé de l’éditeur:

Initialement paru en 1934, traduit en allemand un an après, Révolte contre le monde moderne est considéré comme l’ouvrage le plus important de Julius Evola (1898-1974). Ce livre prouve que déjá à cette époque, les bases d’une révolte globale entre la civilisation contemporaine avaient été posées, révolte en comparaison de laquelle la “contestation” qui s’est exprimée à la fin des années soixante apparaît chaotique et invertébrée. Au-delà des derniers aspects du monde moderne – hypertrophie de la technique, société de consommation, conditionnement de masse, etc. -, ce livre remonte aux causes, analyse les processus qui, depuis des siècles, ont exercé une action destructrice sur toute valeur authentique et toute forme supérieure d’organisation de l’existence, ont soustrait le monde des hommes aux influences spirituelles pour le livrer à l’individualisme, au materialisme, à l’irréalisme et à sa rhétorique spectrale.

La première partie du livre, “Le monde de la Tradition”, définit, à travers une étude comparée embrassant les civilisations les plus variées, une doctrine des catégories fondamentales du monde raditionnel: la royauté sacrée, la paix et la justice, l’Etat et l’Empire, le rite, la contemplation et l’action, l’initiation et le sacre, la guerre, les “jeux”, le statut de l’homme et de la femme, etc. Ainsi sont indiquées les voies qui conduisaient parfois au-delà de la condition humaine, ou bienqui lui assuraient une stabilité inébranlable. A l’inverse, l’homme moderne apparaît comme un cas aberrant d’être non plus relié aux forces d’en haut et emporté par la “démonie” du collectif vers de nouvelles formes de barbarie.

La deuxième partie du livre, “Genèse et visage du monde moderne”, développe une “métaphysique de l’histoire”, à travers l’exposition de la doctrine traditionelle des cycles, des considérations sur le symbolisme du pôle, l’habitat hyperboréen originel, la “Lumière du Nord” et la “Lumière du Sud”, le matriarcat, etc. Elle se poursuit par l’analy se des cycles de la décadence, depuis les grandes cultures préchrétiennes jusqu’à la Russie et l’Amérique contemporaines, en passant par le monde gréco-romain et le Moyen Age.

En 1935, le poète Gottfried Benn salua ce livre comme “une oeuvre dont l’importance exceptionelle apparaîtra clairement dans les prochanes années” et écrivit qu’en la lisant “on regardera l’Europe d’une autre manière”.

Cette nouvelle traduction française intégrale et précédée d’une introduction du traducteur consacrée aux sources d’Evola (notamment le mythologue J. J. Bachofen) et suivie d’une bibliographie française de Julius Evola, établie par Alain de Benoist.

Stig Strömholm: Motskäl

Essäer

Norstedts, 1979

Baksida:

LindbomI oktober 1972 utgav Stig Strömholm den mycket uppmärksammade och diskuterade boken “Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse”, en grundlig, skarpsinnig och rikt nyanserad analys av den samhälleliga utvecklingen i Sverige. Sedan dess har snart sju år gått och Stig Strömholm har funnit tiden inne att i en ny debattbok, Motskäl, granska vad som hänt i det svenska samhället efter 1972. Han prövar noggrant frågorna kring rättssamhällets stabilitet, kring domaren och jämlikheten, kring löntagarfonderna och lagarna, kring folkrörelserna, organisationerna och makten, kring jämlikheten, friheten och demokratin. Och lågmält och eftersinnande analyserar han vad “samhället” är och vad “historielös” betyder. Slutligen drar han i några framtidsbilder förkrossande stillsamt konsekvenserna av vissa av samtidens tecken.

Innehåll:

Förord

“Vår historielösa tid…”

Förfallets stormklockor

Demokratins begravning

Lag och ordning

Vänstern och kulturinnehållet

Efesus, Konstanz och Nürnberg – också en kulturtradition

Det tillkommande prästadömet

Är rättssamhället på glid?

Vad har vi paragrafer till?

Domaren och jämlikheten

Normpyramiden och Portugal

Grande misère ouverte royale

Sverige 1973: varmt eller kallt?

Svensk 70-talspolitik: tendenser och möjligheter

Organisationerna i samhället

Folkrörelserna och makten

När ingen väg finns att välja

Kanske en diktare?

Vad är “samhället”?

Multinationalens miljoner

Timrå i deras hjärtan

Preferenser och konsekvenser

Meidner och lagarna

Fonddebatten: låsningar och luckor

Vad hände sen? Kommentar till en roman

De fordringsfulla gästerna

Sju små hem

Kvalitet -95

JOB:s kommentar:

Den första av Strömholms böcker jag läste, på ett tidigt stadium av utvecklingen av min politiska förståelse. Som så ofta väcktes nyfikenheten av negativa recensioner. Man förstod omedelbart av dem dels att detta som de vände sig så skarpt mot var just sådant som berörde en själv och i mycket överensstämde med ens egen gradvis frammognande orientering, dels att det sätt på vilket de utmålade det inte kunde vara med sanningen helt överensstämmande. Från och med Motskäl blev Strömholm en följeslagare under många år. Som många av hans böcker är detta en klippbok med tidigare publicerade artiklar. Den förtjänar fortfarande att läsas av samma skäl som Sverige 1972. Strömholm representerade redan vid denna tid en ovanlig, kulturmedveten borgerlighet, med avsevärd insikt när det gäller även liberalismens svagheter, även om han saknar djupare förståelse för kapitalismen och dess problem.

Individualism contra subjektivitet

Fastän alla monader icke är ”andar” i inskränkt mening, instämmer Renaut med Hegel och Strawson i att för Leibniz “le réel a la structure de l’esprit [i inskränkt mening]”, emedan dessa andar “parmi toutes les catégories que nous employons…constituent le modèle de la monade le plus approché et le plus commode”. [L’ère de l’individu, 135.] Det kan icke betvivlas att Leibniz genom att etablera att verklighetens och andens struktur är densamma “contribue à éliminer l’idée d’une extériorité en soi du réel par rapport à la rationalité et, en ce sens, s’inscrit dans le mouvement qui culminera chez Hegel à travers l’avènement du concept comme loi même du réel”. [Ibid.]

Men Renaut bestrider, contra Heidegger, att denna begreppets triumf också är subjektets, att detta tänkande av substansen som subjekt i termer av begreppslighet innebär en subjektivitetens triumf över verkligheten. Begreppets filosofi är helt enkelt inte detsamma som en subjektets filosofi. Tvärtom gör Renaut gällande att monaderna överhuvud knappast kan sägas vara subjekt hos Leibniz, ja rentav att “la monadologie leibnizienne s’aquitte d’une destruction de l’idée de sujet“. [Ibid.]

Den gör det för det första genom att den transparenta “auto-réflexion” som alltifrån Descartes’ cogito-princip definierade subjektiviteten ifrågasätts genom den opacitet som introduceras genom föreställningen om “petites perceptions” – enligt Renaut en “véritable émergence philosophique de l’idée d’inconscient”. [Ibid.] För det andra, och allvarligare, gör den det genom att förneka subjektiviteten som “auto-fondation”, som autonomi och självbestämning. Ty den ordning, som etablerar och reglerar monadernas inbördes förhållande

“ne peut en aucun cas être conçu comme auto-institué par de quelconques sujets entendus comme les fondements de ce qu’ils s’imposent les uns aux autres: les monades n’ayant point de fenêtres, l’idée même d’une causalité horizontale entre elles se trouve en effet exclue. L’indépendence ontologique entre les monades finies annule toute possibilité de concevoir que le moindre ordre soit introduit au sein du réel par imposition humaine de certaines règles limitant la spontanéité des individus”. [Ibid. 137.]

Denna ordning är istället uteslutande Guds prestabilerade harmoni, som är inskriven i de formler som programmerar monaderna själva och deras utveckling:

“En ce sens, la liberté leibnizienne – dont on sait déjà avec quelle ironie en parlait Kant – n’est donc nullement auto-nomie, soumission à une loi que l’on s’est soi-même donnée, elle est seulement accomplissement par chaque monade de la loi constitutive de son être, auto-déploiment de sa déterminité propre et non pas auto-determination: la loi qui organise le réel précède toute décision, et loin que ce soit la volonté qui pose cette loi, c’est la loi immanente au réel qui s’actualise à travers le surgissement de telle ou telle monade et de ses ‘volontés’.” [Ibid. 138.]

Av dessa skäl har subjektiviteten hos Leibniz förlorat all sin väsentliga betydelse, och friheten kan inte längre förstås som den allmänna subjektivitetens autonomi utan endast som individens oberoende. Därigenom uppvisar Leibniz’ filosofi på ontologins plan exakt detsamma som det Tocqueville på politikens plan benämner och analyserar som den självtillräckliga, oberoende, intersubjektivitets-, kollektivitets-, kommunikations-, konsensus- och kontraktsupplösande individualism där all ordning och överensstämmelse är att hänföra till “la logique interne du système”. [Ibid. 139 f.]

Med Leibniz har alltså enligt Renaut samtidigt subjektiviteten och intersubjektiviteten upplösts. Genom den ontologiska grundläggningen av individualismen har också dess etiska legitimitet etablerats. Vi finner en metafysisk tillspetsning och därmed i väsentliga avseenden en förändring av vad Weintraub analyserade som individualismen, såväl som av den lockeska och senare liberala läran om egen- och allmänintressets förening:

“[C]‘est à travers le repli sur soi et le fait de ne se soucier que de soi-même, par la culture de son indépendance et la soumission à la loi de sa nature (= à la formule qui le caractérise), que chaque individu contribue à manifester l’ordre de l’univers, l’harmonie et la rationalité du Tout. Pour la premiere fois, il n’y a plus de contradiction insurmontable entre le souci de soi…et l’affirmation de la rationalité du Tout…Telle est l’invention propre, géniale, de Leibniz: celle d’une structure intellectuelle nouvelle qui fait émerger les valeurs de l’individualisme (indépendance) en les rendant compatibles avec l’idée d’une rationalité du réel.” [Ibid. 140 f.]

Dieter Sturma, Hg.: Person

Philosophiegeschichte – Theoretische Philosophie – Praktische Philosophie

Mentis-Verlag, 2001     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Das gegenwärtige Interesse am Personbegriff geht zu einem Großteil aus Problemstellungen der Angewandten Ethik hervor, die die Philosophie der Person in eine bedenkliche Schieflage bringen. Sie sieht sich mit Fragen konfrontiert, die nicht ohne weiteres ihrer Geschichte und Systematik entspringen. Dem berechtigten Interesse an der Angewandten Ethik muß daher eine intensive Grundlagendiskussion der Philosophie der Person an die Seite gestellt werden. Diesem Ziel verpflichtet, beschränkt sich der Band weder auf eine Analyse oder Kritik einzelner Positionen noch ist er von einer bestimmten philosophischen Schule geleitet. Vielmehr wird auf methodisch vielfältige Weise versucht, zahlreiche Aspekte der Philosophie der Person von verschiedenen Seiten zu beleuchten und bedeutende Potentiale von Person und Personalität in den Blick zu rücken. Mit Originalbeiträgen von: Dieter Birnbacher, Maximilian Forschner, Martina Herrmann, Wolfgang Kersting, Johann Kreuzer, Barbara Merker, Georg Mohr, Martine Nida-Rümelin, Herlinde Pauer-Studer, Annemarie Pieper, Michael Quante, Ludwig Siep, Ralf Stoecker, Dieter Sturma, Udo Thiel, Reiner Wimmer.

Herausgeberporträt:

Dieter Sturma ist o. Professor für Philosophie an der Universität Essen. Hauptarbeitsgebiete: Philosophie des Geistes, Ethik, Philosophiegeschichte der Neuzeit und Gegenwart.