Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Russell Kirk: The Sword of Imagination

Memoirs of a Half-Century of Literary Conflict

Eerdmans, 1995     Amazon.com

Book Description:

The Sword of ImaginationRussell Kirk (1918-1994) was an active participant in the intellectual, social, and political contests of our era. This memoir, written dispassionately in the third person, is a lively account of the literary and political controversies of more than half a century.

These chapters discuss the climate of opinion, the tribulations, and the prospects of modern culture, as perceived by a person who commeced as a small boy in the railroad yards outside Detroit; began to acquire college degrees; served four years as a soldier; studied and wandered in Scotland, western Europe, Africa, and elsewhere; became a gray eminence in national politics through the publication of his book The Conservative Mind; was a polemicist and debater during the turbulent sixties and seventies; wrote a syndicated newspaper column and a page in National Review; published some thirty books and edited many others; was converted by dead writers to the Catholic faith; and settled in an Italianate mansion in the decayed village of Mecosta, Michigan, where, from his remote, northern fastness, he wielded his sword of imagination, laying bare the conceits of a sensate age.

This book is as much a chronicle of the confusion and perplexities of the twentieth century as it is an autobiography. Philosophical insights and religious observations abound. Its portraits of Henry Ford, the Earl of Crawford, Flannery O’Connor, the Archduke Otto von Habsburg, T. S. Eliot, Wyndham Lewis, Donald Davidson, Richard Nixon, Ronald Reagan, and other notables are unparalleled.

In style as in substance, this volume by a man of letters will interest a wide audience. Kirk’s keen insight into the minds of children, his romantic courtship of a great beauty, his perceptions of human nature, his adventures in dark corners, and more make this book difficult to lay aside.

Blurbs:

“A wonderful capstone of a worthy life…A man of wholesome prejudices, fresh insights, wide experience, and calm self-assurance, Russell Kirk knew who he was and why he was here on earth. As with the best men, his life was his greatest work, and one knows it most fully in these pages.”  Edward E. Ericson, Jr, Calvin College

“The massively detailed autobiography of an extraordinary American. Even ideological adversaries, whom Kirk engaged with his potent polemical pen and on innumerable public platforms, were constrained to admit that he was one of the finest essayists this country has ever produced…This volume is a highly serious work, characterized by personal charm, irrepressible humor, and historical insight. It is an important book, and I am gravely mistaken if it does not live to exert genuine influence on thinking now and in the next century.”  Milton Hindus, Brandeis University

“Russell Kirk’s final work is a tribute to him as a seminal thinker…A wonderful read, indispensable to those interested in a conservative’s view of a half century.”  William F. Buckley, Jr

“Kirk’s memoirs will take their place alongside the exemplar of the genre, The Education of Henry Adams. They fascinate, they charm, they enlighten.”  Forrest McDonald, University of Alabama

“In his final literary gift to us, Russell Kirk brandishes his incomparable ‘sword of imagination’ to chronicle his remarkable involvement in the literary and political history of the twentieth century – a history that he did so much to shape…Though writing in a time of decay, he cheerfully points the way toward renewal of both the soul and the commonwealth.”  T. Kenneth Cribb, Jr, Intercollegiate Studies Institute

“Kirk’s memoirs bear remarkable witness to our times and to the love of life that guided and inspired their author. Written with verve, insight, and a novelist’s sense of detail, they record one of the most interesting pilgrimages of our century, a pilgrimage that offers an example to America…Full of lively pen portraits of Kirk’s mentors and opponents, these memoirs will interest anyone for whom the history of our century matters.”  Roger Scruton, editor, The Salisbury Review

“An astonishing and triumphant life. Russell Kirk disapproved of many aspects of the modern world and set himself the task, as a man of letters, of explaining why. Enormously erudite and a nonstop source of books and articles of almost every conceivable kind, he went far beyond mere advocacy. With the ‘sword of imagination’ he contrived to re-create and inhabit, in his ancestral central Michigan, Europe before the Enlightenment, and to captivate literally hundreds of disciples into following him there. Almost single-handedly he rooted the American conservative movement in the rich loam of the Western Christian tradition – and lived to see it triumph over its twentieth-century adversaries.”  William A. Rusher, Claremont Institute

Michael Müller, Hg.: Die leise Diktatur

Das Schwinden der Freiheit

MM Verlag, 3. Auflage, 2011     

Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Die leise Diktatur

Unsere Freiheit verdampft. Ursachen sind ein Staat und ein Europa, die zu einer “fürsorglich” gebärdenden Diktatur mutieren. Der Staat reguliert und kontrolliert immer mehr und überschwemmt die Bürger mit Gesetzen und Verordnungen.

Das Ganze führt soweit, dass sich in der Gesellschaft ein repressionsfreier Diskurs nicht mehr führen lässt. Es regiert das “man”, und es wird mit harter Sanktion belegt, wer von dem Grundrecht der Meinungsfreiheit Gebrauch macht und sagt, was er denkt. Auf der Strecke bleiben dadurch zwei Güter, für die zu kämpfen jeder Einsatz lohnt: Freiheit und Wahrheit.

Den Autoren dieses Bandes reicht es! Sie haben genug von Parteien und Medien, die uns aufzwingen, wie zu denken und zu reden ist. Sie haben genug von einer Gleichheitsideologie, die vorgibt, unterschiedliche Geschlechter seien bloß ein Einfall herrschsüchtiger Männer.

Sie wehren sich gegen Kirchenfeindlichkeit, die Einschränkung ihrer Religionsfreiheit als Christen, Abtreibung und Euthanasie sowie gegen den neuen Antisemitismus der Linken. Sie wehren sich gegen eine ausufernde Kriminalität, Überfremdung, Aggression und Arroganz vieler Migranten der dritten Generation, gegen Islamisierung und den verschämten Umgang mit der eigenen Kultur und Identität.

Ein Buch, das sich entschieden gegen die leise Diktatur der Freiheitsfresser wehrt. Mit Beiträgen von Hartmut Bachmann, Wladimir Bukowski, Stefan Herre, Dr. Karin Jäckel, Martin Kastler, André F. Lichtschlag, Jürgen Liminski, Nathanael Liminski, Alexandra Maria Linder, Michael Müller, Dagmar Neubronner, Chaim Noll, Carsten Ostrowski, Hanna Pabst, Dr. Andreas Püttmann, Joseph Kardinal Ratzinger, Claudius Rosenthal, Dr. Ekkehart Rotter, Prof. Dr. Armin Schwibach, Maria Steuer, Dr. Hans Thomas, Dr. Udo Ulfkotte, Juana van der Weyden.

Pressestimmen:

“Haben 1989 nicht Demokratie und Freiheit gesiegt, sondern nur Aldous Huxleys Vision einer ‘Schönen neuen Welt’ über das düstere Zukunftsbild eines George Orwell triumphiert. Bei Huxley ist der Massenkonsum an die Stelle Gottes getreten, das öffentliche und das private Leben bis ins kleinste Detail durchrationalisiert, Konflikte werden durch eine Massendroge namens Soma eingeschläfert. Im Ergebnis haben die Menschen gelernt, ihre Versklavung aufrichtig zu lieben. Soweit sind wir noch nicht, doch der Sammelband Die leise Diktatur trägt eine Fülle von Argumenten zusammen, die das von Herausgeber Michael Müller beschworene Bild einer Invasion der Freiheitsfresser rechtfertigen. In 28 Einzelbeiträgen, die in vier Kapitel – ‘Politik und Medien’, ‘Erziehung und Familie’, ‘Integration und Islam’ sowie ‘Kirche und Kulturkampf’ gegliedert sind, zeigen die mehrheitlich christlich motivierten Autoren die entsprechenden Tendenzen in Politik und Gesellschaft auf. Berichte über Klimakatastrophen, Kindesmißbrauch, Terrorismus oder Rechtsextremismus halten die Bürger in wohltemperierter Aufregung. Wohltemperiert deshalb, weil parallel dazu suggeriert wird, daß die Lage zwar ernst, doch beherrschbar sei, wenn man nur dem Staat die nötigen Mittel zur Verfügung stelle. Mit jeder Gesetzesänderung aber verkleinert sich der Freiheitsraum. Andererseits würgen Politik und Medien jede Diskussion darüber ab, ob die Fehlentwicklungen überhaupt existieren oder ob sie sie selber begünstigen, etwa die Islamisierung der Gesellschaft.

Dieses Beispiel zeigt, daß die Invasion inzwischen auch von außen kommt, doch ursächlich und primär kommt sie aus uns selbst. Der Journalist Claudius Rosenthal, der unter Jürgen Rüttgers in der Düsseldorfer Staatskanzlei tätig war, verweist auf Fjodor Dostojewskis Roman Die Brüder Karamasow . In der Parabel vom Großinquisitor prophezeit er, daß die Menschen vor ihren Unterdrückern auf die Knie fallen und sie bitten werden: ‘Knechtet uns lieber, aber macht uns satt!’ Heute, in der Postmoderne, darf jeder einzelne sich als gottberufen fühlen. Heillos überfordert, bleibt er ein Anhängsel der Konsum- und Meinungsindustrie. Diese wacht eifersüchtig über ihre Macht und will alles nivellieren, was einen Bezugspunkt außerhalb des Kreisverkehrs der Ware und des ‘demokratischen Konsenses’ bietet. Das ist, wie in mehreren Beiträgen gezeigt wird, das tiefere Motiv hinter der Kampagne gegen die katholische Kirche, für die der sexuelle Mißbrauch von Schutzbefohlenen nur den Anlaß liefert.

Der libertäre Andre F. Lichtschlag bestreitet in seinem Aufsatz ‘Markt und Moral’ den schlichten Dualismus von herzlosem Manchester-Liberalismus und humanistischem Sozialstaat. Letzterer hat sich zum Monster entwickelt, der Wohlstand und Freiheit zerstört. Um sich zu finanzieren und zu legitimieren, zieht er immer mehr Macht an sich. Das reicht von der Beseitigung des Bankgeheimnisses über das Rauch- bis zum Meinungsverbot. Lichtschlag konstatiert einen ‘Überwachungsstaat’ und wirft die Frage auf, wozu dieser seine Daten und Informationen nutzen wird, wenn erst die maroden Sozial-, Gesundheits- und Finanzsysteme wie ein Kartenhaus in sich zusammenfallen. Schon heute säßen Hunderte Menschen in ‘politischer Haft’, und zwar ‘alleine deshalb, weil sie eine falsche Meinung haben’. Die meisten mögen unsympathische Zeitgenossen sein, aber: ‘Heute trifft es ein paar durchgeknallte Nazis. Und morgen?’

Der bekannte Dissident Wladimir Bukowski, der schon zu Sowjetzeiten kein Blatt vor den Mund nahm, redet auch heute Klartext: über die EU, die sich für ihn in Richtung einer diktatorischen und quasi-kriminellen Vereinigung entwickelt. Die Bürger zahlten Steuern an Nationalstaaten, die weder über ihre Gesetze noch über ihre Territorien herrschten. Die Herrschaft läge bei der Bürokratie, die einen ‘Staatsstreich in Zeitlupe’ betreibe, die gewachsenen Kulturen zerstöre und den Boden für die zunehmende Islamisierung bereite.

Der Rundfunkjournalist Jürgen Liminski entdeckt hinter der aufdringlichen Fürsorglichkeit des Staates und der geplanten flächendeckenden Krippen- und Ganztagsbetreuung der Kinder die Absicht der ‘totalen Vergesellschaftung und Instrumentalisierung des Menschen’. Die Familie soll aufgelöst, ihre Mitglieder partikularisiert werden. Andere Beiträge berichten vom Mißbrauch des Instruments amtlicher Kindesentziehung, über die Ausgrenzung der Väter und die Gender-Ideologie…

Der Publizist Udo Ulfkotte und der Historiker Ekkehart Rotter beschreiben das Vordringen der Scharia in Europa und Deutschland…

Thorsten Hinz, Junge Freiheit, 1 Oktober 2010

“‘Doch dass die Kommission und andere europäische Institutionen sich zu den Bannerträgern und weiter noch zu Akteuren und Motoren eines Wandels der öffentlichen Meinung machen, entspricht nicht der Vorstellung von einer politischen Integration, sondern eher der einer politischen Unterwerfung.’ Der fränkische Europaparlamentarier und Paneuropäer Martin Kastler legt mit seinem Beitrag über die Europäische Union und ihre Mitgliedstaaten den Finger in eine der tiefen Wunden der europäischen Integration. Mehr und mehr entwickelt sich die Europäische Union zu einem gesellschaftspolitischen Projekt, das die eigentlichen europäischen Werte und Traditionen verkehrt. Das Beispiel der Antidiskriminierungsrichtlinien ist nur eines von vielen für diesen Trend, dem auch die christdemokratischen, bürgerlich konservativen Parteien – von einzelnen Persönlichkeiten abgesehen – nichts mehr entgegenzusetzen haben.

In 28 Beiträgen setzen sich die Autoren von Die leise Diktatur mit schon vollzogenen oder aktuellen politischen Entwicklungen auseinander, die alle einen gemeinsamen Inhalt haben: die Aushöhlung und Beseitigung der bürgerlichen Freiheiten, die zunehmende Intervention der staatlichen Bürokratie in das Leben und Denken der Menschen, die Ausbreitung des neuen Totalitarismus…

In vier Kapiteln werden insbesondere die Themen ‘Politik und Medien’, ‘Erziehung und Familie’, ‘Integration und Islam’ sowie ‘Kirche und Kulturkampf’ behandelt. Da beschreibt etwa Hartmut Bachmann im Vergleich zwischen deutscher Verfassung und politischer Wirklichkeit, wie die Parteien die Allmacht an sich gerissen haben (ähnliches gilt übrigens für Österreich aber auch die Gesamtheit der Europäischen Union), da beschreibt Karin Jäckel anhand konkreter Beispiele wie in Deutschland das Jugendamt Familien brutal zerstört, da setzt sich der Herausgeber Michael Müller selbst mit der gesellschaftszerstörerischen Wirkung nicht integrationswilliger muslimischer Immigranten auseinander, oder beschreibt Nathanael Liminski von der ‘Generation Benedikt’ die massiven Angriffe auf christliche Konferenzen und Werte.

Die Antworten auf all die bereits real existierenden Angriffe auf die Freiheit geben die Autoren der sechs Beiträge in der Einleitung: Bekenntnis zu den christlichen Werten. Die Herausforderung für uns alle besteht in der ‘Tapferkeit – die Kardinaltugend der Freiheit’, um es mit der Überschrift des Beitrages von Andreas Püttmann zu sagen.”

Rainhard Kloucek, PaneuropaMagazin, 5/2010

Über den Herausgeber:

Michael Müller wurde 1958 in Aachen geboren und machte 1976 sein Abitur. Nach dem Studium der Geschichte, Romanistik und des Öffentlichen Rechts an den Universitäten Köln und Bonn gründete er 1987 die Agentur für Publizistik und Reportagen und 1991 den MM Verlag. Michael Müller ist verheiratet und Vater von vier Kindern.

Modernitetstolkningar

Förstår man att personbegreppet under den nu aktuella perioden är oupplösligt förbundet med de framväxande moderna föreställningarna om individualitet och subjektivitet, förstår man också att det är en del av de centrala temata som präglat vår tids hela modernitetsdebatt. Det är svårt att i en diskussion om forskningen kring dessa begrepps idéhistoria i modern tid undvika att något beröra de huvudsakliga bidragen till denna modernitetsdebatt, även om det knappast är nödvändigt att gå närmare in på frågan om de olika definitionerna av själva modernitetsbegreppet och avgränsningarna av moderniteten som sådan.

Moderniteten är i mycket bara ett icke-marxistiskt ord för den borgerliga revolutionen i vid mening. Max Weber analyserade rationaliserings- och – vad ska vi kalla den -“avtrollningsprocessen”, och beskrev på problematiskt sätt orsaksförhållandet mellan kapitalismen och protestantismens anda, men det är Heidegger som blivit känd för det sätt, än mer ensidigt som historieskrivning, på vilket han satte det moderna subjektet i centrum för analysen av den moderna utvecklingen och förstod dennas rationalitet huvudsakligen i subjektivitetens termer. Heideggers analyser, exempelvis i hans sena Nietzsche-verk och hans uppsats om Schelling, har varit av stor – alltför stor – betydelse.

I fokuseringen på subjektiviteten förbiser Heidegger p.g.a. sina specifika utgångspunkter individualitetens innebörd. Denna har istället gjorts till det avgörande i vad som kan sägas åtminstone indirekt vara ett av de andra tunga bidragen till modernitetsanalysen, nämligen den som företagits av Louis Dumont. [Homo hierarchicus. Le système des castes et ses implications (1967), Homo aequalis (1977), Essais sur l’individualisme: Une perspective anthropologique sur l’ideologie moderne (1983).] Men även denne renodlar sitt tema på ett sätt som omvänt kan anses förbise subjektivitetens problem och de komplexa, i den moderna filosofins historia på intet sätt självklara relationerna mellan individualitet och subjektivitet.

Karl Löwith, Amos Funkenstein och Michael Allen Gillespie har åter velat analysera moderniteten – eller åtminstone vissa av huvudlinjerna inom denna – i termer av olika varianter av en sekulariseringsteori, enligt vilken Guds försyn, alternativt Guds under senmedeltiden filosofiskt utlagda allsmäktiga viljefrihet, gradvis sekulariserats och människan därmed kommit att överta en normlös viljefrihet i den egna maktutövningens tjänst. Det moderna subjektets tilltagande självhärlighet är här oskiljaktig från dess excentriska individualism, och utvecklingen kulminerar ofta i dessa analyser i nihilismen. [Löwith, ’The Historical Background of European Nihilism’, i Nature, History and Existentialism (1966), och Meaning in History (1970); Funkenstein, Theology and the Scientific Imagination from the Middle Ages to the Seventeenth Century (1986); Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995); se min recensionsartikel om den sistnämnda titeln, ‘Origins of Nihilism: Actual and Alleged’, i Humanitas, 9:2 (1996), och även diskussionen om nihilismbegreppets ursprung och Jacobis tidiga analys av fenomenet nihilism i min Worldview of Personalism (2006).] I visst teoretiskt samband med analyser av detta slag står aspekter av Eric Voegelins av mig på annat håll behandlade.

De flesta av de nämnda analytikerna är i grunden kritiska mot moderniteten. I deras analyser har stöd kunnat hämtas för dagens vanliga antimoderna  eller förment antimoderna ståndpunkter, som väl kan sägas fördela sig på två olika grundtyper: den premoderna och den postmoderna. Den premoderna ståndpunkten är väl sällsynt i mer renodlad form, även bland reaktionära  katolska “medievalists”, och vad som kallas konservatism är i sin burkeanska huvudströmning identiskt med vad som idag ibland kallas “liberalkonservatism”. Men den kan sägas representeras av den “traditionalistiska” skolan i René Guénons linje, i Sverige representerad av Kurt Almqvist och Tage Lindbom.

Den postmoderna riktningen, i vid mening, utvecklades i centrala avseenden ur Heideggers tänkande (och Nietzsches relaterade). Pre- och postmodernisterna motsätter sig förstås varandra, men båda vänder sig mot just den förståelse av subjektet, individen och även personen som utvecklats och försvarats inom ramen för den borgerliga moderniteten. Både den traditionalistiska skolan och postmodernismen (med dess nämnda historiska ursprung) är produkter av och på visst sätt bejakare av resultaten av den europeiska katastrof och förstörelse som första världskriget utgjorde. I jämförelse med dem representerar den del av den socialistiska eller kommunistiska rörelsen som försökte stoppa kriget en nyskapande kontinuitet med det gamla Europa och den borgerliga erans kulturella förtjänster.

Det sistnämnda kunde rentav sägas vara ett av flera exempel på att mot de post- och premoderna analyserna står en annan tendens och möjlighet: det kvalificerade försvaret för moderniteten, försvaret för vad som kan kallas en alternativ modernitet, som accepterar och inkluderar men samtidigt modifierar den moderna förståelsen av subjektiviteten, individualiteten, och personligheten. Denna riktning uppvisar liksom dessa olika varianter, men implicerar generellt en kritik mot både post- och premodernismen. Den kännetecknas av ett klart urskiljande av och försvar för vad den uppfattar som modernitetens viktiga delsanningar, insikter och värden.

Hans Blumenberg koncentrerade sig på “självhävdelsens” roll under den nya tiden fram till upplysningen, utan att dock, trots att han sätter dess framväxt i samband med den senmedeltida nominalismens kritik av högskolastikens rationalistiska syntes och den kringsiggripande skepticismen, se den vare sig som en sekulariserad guddig allmakt eller sätta den i samband med den senare nihilismen. Tvärtom söker han grunda modernitetens själva legitimitet i just denna viljemässiga självhävdelse. [Die Legitimität der Neuzeit (1966).]

Ävenledes ganska långt ifrån men ändå i åtminstone några avseenden närmare den s.a.s. kompletta idealistiska och personalistiska ståndpunkt jag försöker föreslå skulle kunna försvaras i obruten kontinuitet med såväl 1800-talsidealismen som den äldre och större idealistiska traditionen, och därmed också närmare mitt huvudsakliga analytiska perspektiv här, har emellertid legat andra tänkare som under de senaste årtiondena presterat ett filosofiskt försvar för centrala moderna insikter om subjektiviteten, individualiteten och personligheten, samtidigt som de utförligt diskuterat de möjliga och de nödvändiga distinktionerna mellan dessa begrepp i ett filosofihistoriskt perspektiv.

Bland dessa har vi redan gjort flitigt bruk av Taylors Sources of the Self. Lika viktiga är emellertid de europeiska filosofer som under kritik av strukturalismen, “poststrukturalismen” och postmodernismen påvisat den förblivande relevansen av kantianismens och aspekter av den moderna idealismens humanistisk-filosofiska riktningar. Här kan man kanske tänka på tyska filosofer och filosofihistoriker som Dieter Henrich och Manfred Frank och franska som Luc Ferry och Alain Renaut. Med denna inriktning bibehålls eller förnyas förstås också alla dess stora historiska namns – genom hela 18- och 1900-talet – relevans och aktualitet.

De tänkare och historiker i denna linje som presterat mer omfattande tolkningar av den moderna historien kännetecknas inte av någon okomplicerad modernitetstro. De är medvetna om modernitetens – den borgerliga revolutionens, i vid mening – vanskligheter, urspårningar och karaktäristiska problem, och därmed om delsanningarna i modernitetskritikernas analyser. Deras försvar präglas av viktiga moment av den urskillning som 1900-talets historiska erfarenheter givetvis kräver. Det innebär att försvaret dels är kvalificerat, dels partiellt. Likafullt kvarstår i ljuset av dessa modifikationer de väsentliga värdena och insikterna som både möjliga och nödvändiga att värna och nyformulera. Ett bra exempel på en filosofisk riktning med denna allmänna syn på moderniteten är den s.k. värdecentrerade historicism som utvecklats av Folke Leander och Claes G. Ryn i en modifierand förlängning av Irving Babbitts och Benedetto Croces tänkade, och under visst inflytande även av exempelvis Ernst Cassirer.

Richard C. Leone & Greg Anrig, Jr, eds: The War on Our Freedoms

Civil Liberties in an Age of Terrorism

Public Affairs Books, 2003     

Amazon.com

Publisher’s Description:

The war on terrorism is being fought not only in places like Afghanistan and Iraq but also in American classrooms, newsrooms, and courtrooms. Do we truly grasp the consequences of the war abroad for our freedoms at home?

In each generation, for different reasons, America witnesses a tug of war between the instincts to suppress and the instinct for openness. Today, with the perception of a mortal threat from terrorists, the instict to suppress is in the ascendancy. In this essential guide to the dangers of limiting civil liberties in the name of “national security”, fourteen leading thinkers, scholars, journalists and historians explain what is happening and why the implications are ultimately destructive of American values and ideals. The judiciary is being undermined, the press is being intimidated, racial profiling is rampant, and our privacy is being invaded. The “war on our freedoms” is just as real as the “war on terror” – and, in the end, just as dangerous.

Blurb:

“The collateral damage wrought by Mr Bush’s war is not confined to Iraq. What that war is doing to the fabric of American freedom, justice and law is already ominous. The War on Our Freedoms is a calmly reasoned report on what the administration has contrived against our liberties in the name of ‘homeland security’.”  Arthur Schlesinger, Jr

About the Editors:

Richard C. Leone is president of The Century Foundation and has served as chairman of the Port Authority of New York and New Jersey, president of the New York Mercantile Exchange, and a faculty member at Princeton University.

Greg Anrig, Jr is vice president of programs at The Century Foundation and the former Washington bureau chief of Money magazine.

Carl Rudbeck, EU och friheten

I några inlägg har jag kritiserat Carl Rudbeck för att med simplistisk libertariansk globalism i tidstypisk förening med utpräglad kulturradikalism ha trängt undan den spirande kultur- och värdefilosofiska förnyelse som det fanns visst utrymme för i Moderaterna och Timbro på åttiotalet.

Tillsammans med Johan Norberg och några till gjorde han det möjligt för en helt annan typ av personer att komma fram, som inte alls gått igenom den förmedling av kontinuitet från de gamla moderaterna – ja, i några fall den egentliga, gamla svenska konservatismens historiska tradition – i förening med ny inspiration från internationellt konservativt tänkande som vid denna tid faktiskt erbjöds. Det var personer ur detta läger, som såvitt jag minns med få undantag inte syntes på de relevanta evenemang där detta ägde rum, som med tiden kom att bilda Nya Moderaterna, även om de därmed tonade ned libertarianismen och åtminstone nominellt övertog en del socialliberalt ideologiskt gods.

Men nu verkar det faktiskt som om Rudbeck, denne ledande och åtminstone på många sätt så typiske representant för de senaste årtiondenas svenska nyliberala pseudohöger (naturligtvis av vänstern alltid utan komplicerande distinktioner betecknad rätt och slätt som representerande “högern”), på centrala punkter börjat drabbas av vissa tvivel.

Fastän han fortfarande säger sig vara en “varm anhängare av EU”, har han de senaste månaderna hörts uttrycka vad som utan tvekan är ett äkta och uppriktigt bekymmer över dagens EU eller åtminstone EMU och den nya s.k. “europakten”. Minst två gånger har han med skärpa och entydighet förkastat EU:s avsättande av demokratiskt valda premiärministrar i två länder (Grekland och Italien), och därmed dess ersättande av dem med sina egna män (som därmed naturligtvis också är bankernas).

I SR P1:s Godmorgon världen i söndags tillade han dessutom med förbluffande klarsyn och ärlighet inte bara att vänstern saknar lösning på de problem unionen här står inför, utan också att inte heller högern har någon lösning.

Detta hedrar honom. Finns det trots allt ett äkta frihetspatos och verklig insikt någonstans där innanför den förutsägbara nyliberala ideologism som han valde att förnya sin karriär med efter många år som forskare om Frankfurtskolan och radikal introduktör som kulturskribent i SvD av poststrukturalistiska och postmodernistiska tänkare?

Rudbeck har nu visat sig överlägsen sina skenmotståndare, som exempelvis bombvänsterns Per Wirtén på Arena som oförtrutet, med hela den kollapsande socialdemokratin, i nitisk tjänst till de centralistisk-globalistiska finans- och maktmanipulatörerna ligger på med oreserverade hyllningar av EU och europakten, och rentav med hänvisning till Tobinskatten försöker framställa EU:s nuvarande åtgärdsprogram som motsvarande den gamla förvirrade Attac-rörelsens krav.

Frågan är bara vilka slutsatser Rudbeck, och de utan tvekan oerhört många andra inom den svenska “högern” som delar hans djupa tvivel, kommer dra. I vilken riktning kommer de söka lösningen, den förändring som alla snart måste inse krävs? Jag har i tidigare inlägg pekat på var lösningen finns, hur förändringen måste se ut. Den nuvarande europeiska unionen måste ersättas med en helt annan typ av europeiskt samarbete på nya politisk-filosofiska grundvalar, och det internationella bank- och finanssystemet måste i grunden reformeras. Jag ska inte gå närmare in på detta nu. Det är här tillräckligt att säga att det runtom i Europa finns många som ser klarare i dessa frågor än både den nuvarande svenska vänstern och högern, och som arbetar i riktning mot det nödvändiga alternativet till dagens protototalitära utveckling.

Det är svår väg, men alltså i längden nödvändig, oundviklig för Europas räddning. Och ju längre vi dröjer med att anträda den, desto tyngre kommer arbetet bli.

Person, individ, subjekt

När vi nu kommit till den frambrytande tidiga moderniteten blir det nödvändigt att med större noggrannhet uppmärksamma skillnaderna mellan begreppen person, individ och subjekt: de båda sistnämnda antar nu nya betydelser eller tillämpas på nya områden, och dessa nya betydelser och tillämpningar återverkar på förståelsen av personbegreppet. Under samma tid börjar också termer motsvarande det svenska “själv” användas i vissa språk, och motsvarande det svenska “medvetande” på nytt sätt. Även detta påverkar givetvis personbegreppet starkt.

Historiskt betydde individualitet ännu länge endast det enskilda tingets individualitet, inte människans eller personens. Distinktionerna mellan och definitionerna av individ och person i deras inbördes förhållande har sedan “individ” under 1700-talet började användas om människan, och ofta som synonym för “person”, varierat eller ej alltid med någon större tydlighet genomförts. Men när de hittillsvarande persondefinitionerna innefattat begreppet individualitet, har det varit fråga om förståelsen av en allmän tingens individualitet, som varit nödvändig även vid definitionen av personbegreppet. Thomas av Aquino säger uttryckligen att individuatio autem conveniens humanae naturae est personalitas (den individuation som motsvarar den mänskliga naturen är personaliteten). [Historishces Wörterbuch der Philosophie, “Individuum, Individualität”.] Även förhållandet mellan begreppen subjekt och person och mellan subjekt och individ förblir skiftande och/eller oklara, och tarvar utredning.

Men det är lätt och, uppfattar jag det som, alltför vanligt att på grund av vikten av dessa utredningar försumma den lika grundläggande skillnad som under modernitetens hela utveckling fortsätter att vara i sak lika viktig som under antiken och medeltiden, och som likaledes hela tiden finns med, i för- eller bakgrunden, även i person-, individ- och subjektsbegreppens sammanhang, nämligen distinktionen mellan “själs”- och “kroppspersonen”. Helhetliga världsåskådningar och historiesyner av den typ vi i det föregående tecknat konturerna av p.g.a. deras betydelse för uppfattningen av personen, kommer att fortsätta att påverka tänkandet under moderniteten: element från de äldre ingår i olika kombinationer med de nya moment som naturvetenskapen, den historiska tidsuppfattningen, det historiska medvetandet o.s.v. tillhandahåller, och de kommer alltfort att vara avgörande för hur personen uppfattas och till vilken del eller vilken nivå av “människan” som personskapet förläggs.