Author: Jan Olof Bengtsson

Spirituality - Arts & Humanities - Europe

Ilija Trojanow & Juli Zeh: Angriff auf die Freiheit

Sicherheitswahn, Überwachungsstaat und der Abbau bürgerlicher Rechte

Deutscher Taschenbuch Verlag, 2010     

Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Alle sind scharf auf private Daten. Der Staat möchte die biologischen Merkmale der Bürger kennen. Die Wirtschaft kann gar nicht genug Informationen über die Vorlieben ihrer Kunden sammeln. Arbeitgeber suchen mit illegalen Überwachungsmaßnahmen nach schwarzen Schafen unter ihren Mitarbeitern. Die Warnungen vor Terror und Kriminalität und die Annehmlichkeiten von Plastikkarten und Freundschaften im Internet lenken von einer Gefahr ab, die uns allen droht: dem transparenten Menschen.

“Wollen Sie warten, bis Ihren Kindern bei der Geburt ein Chip ins Halsfleisch gepflanzt wird, der eine sechzehnstellige Personenkennzahl enthält und über Satellit zu orten ist (so wie es bei Ihrem Haustier, falls Sie eins haben, schon der Fall ist)?”

Pressestimmen:

“In ihrer provokanten Streitschrift ‘Angriff auf die Freiheit’ rufen Juli Zeh und Ilija Trojanow dazu auf, dem Ausverkauf der Privatsphäre den Kampf anzusagen.”  Thomas Hummitzsch, die tageszeitung 05.09.2009

“Ein politischer Warn- und Weckruf.”  Uwe Justus Wenzel, Neue Zürcher Zeitung 29.08.2009

“In diesem Buch wird umfassend erläutert in welchen Bereichen der Staat uns überwacht und wie es im Ausland zugeht. Die dabei genannten Fakten mag man kaum glauben. Umso erschreckender ist die Realität. Ein Buch, das aufklärt und aufrüttelt.”  WILD: Das Magazin 25. August 2010

Über die Autoren:

Ilija Trojanow, 1965 in Sofia geboren, floh mit seiner Familie 1971 über Jugoslawien und Italien nach Deutschland, wo sie politisches Asyl erhielt. 1972 siedelte die Familie nach Kenia über. Von 1985 bis 1989 studierte Trojanow Rechtswissenschaften und Ethnologie an der Universität München, später gründete er hier den Kyrill & Method Verlag sowie den Marino Verlag. 1998 zog Trojanow nach Bombay, 2003 nach Kapstadt. Seine Bücher wurden mit zahlreichen Literaturpreisen ausgezeichnet, unter anderem erhielt er 2006 den Preis der Leipziger Buchmesse für den Roman ›Der Weltensammler‹ (dtv 13581) und 2009 den Preis der Literaturhäuser sowie den Würth-Preis für Europäische Literatur. Zurzeit lebt Ilija Trojanow in Wien.

Juli Zeh, 1974 in Bonn geboren, Jurastudium und Studium am Deutschen Literaturinstitut in Leipzig, Gastdozentin an mehreren Universitäten, lebt heute in Leipzig. Zahlreiche Preise, zuletzt Carl-Amery-Literaturpreis und Solothurner Literaturpreis. Zahlreiche Veröffentlichungen.

R. T. Allen: Beyond Liberalism

The Political Thought of F. A. Hayek and Michael Polanyi   

Transaction, 1998     

Amazon.com

In Beyond Nihilism, Michael Polanyi argued that a merely “negative” liberty of doing as one pleases so long as one does not impinge upon the equal liberty of others, must and has led to destructive nihilism and a fierce reaction of collectivism. R. T. Allen takes up this argument in Beyond Liberalism, and shows how Polanyi’s political philosophy evolved into a more “positive” and distinctly conservative concept of liberty, converging upon the archetypal conservatism of Edmund Burke. Allen examines Polanyi’s and F. A. Hayek’s thinking with respect to the nature, value, and foundatios of liberty.

Negative and positive liberties are two sides of one liberty, and Allen believes negative conceptions of liberty are as dangerous as positive ones. He distinguishes among general and abstract definitions of liberty and shows how all, including that of Hayek, ultimately dissolve. According to Allen, only tacit conceptions of liberty, such as those of Burke and Polanyi, prove viable. This is because they rest on concrete tradition. Allen examines how the skeptical, rationalist, and utilitarian philosophies of Ludwig von Mises and Sir Karl Popper fail to support the value of liberty and even proved to be destructive of it. Allen argues that society caonnot rely upon the classically liberal notion of contract but rather upon prescriptive and inherited obligations. In turn, this means that citizens have positive, as well as negative, duties to each other and the body politic of which they are part and upon whose support liberty depends.

A free society is held together by emotional bonds and the traditions and rituals that sustain them. A free society also presupposes that the individual has inherent value in and for himself. For R. T. Allen, only Christianity, and certainly no modern philosophy, has a conception of the unique individual and his irreplaceable value and of a political order that transcends itself into the moral order. Even Polanyi’s liberty is ultimately insufficient, for it gives no inherent value to the person himself but instead to the ideals which he serves. Beyond Liberalism challenges deeply ingrained notions of liberty ad its meaning in modern society. It is a call for traditions of self-restraint and justice for their own sakes. This noteworthy volume is an essential addition to the libraries of political scientists, philosophers, and theologians alike.

About the Author:

R. T. Allen has taught philosophy of education at the University of the West Indies, Trinidad, Sokoto College of Education, Nigeria, and the Loughborough College of Education, United Kingdom. He has been published widely in philosophy (especially on Polanyi) and theology and is the author of Polanyi, The Education of Autonomous Man, and The Structure of Value, and has edited Society, Economics, and Philosophy: Selected Papers by Polanyi for Transaction.

JOB’s Comment:

Richard Allen is also the editor of Appraisal, a well-known, regular presenter at international philosophy conferences, the organizer of his own excellent annual conference on personalistic philosophy at the University of Nottingham, and a distinguished introducer in the anglosphere of Hungarian and Romanian personalist and conservative thinkers, maintaining close contact and attending conferences with scholars in those countries. His most recent book is The Necessity of God: Ontological Claims Revisited (2008).

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

SDs Joakim Larsson skrev i början av mars förra året om EUs s.k. datalagringsdirektiv: “Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt. Nu blir det ju (vad det verkar) ändå en minoritetsbordläggning eftersom regeringen inte ville ta hänsyn till våra synpunkter i utskottet. Frågan kommer i så fall att läggas på is i ett år och på den tiden kan mycket hända.”

Den stora frågan här är naturligtvis vilka personer och grupper som “bedöms som farliga”. Man måste skilja mellan legitim övervakning och den som bedrivs i syfte att kontrollera och tysta kritiker av den framväxande  totalitarism som finansglobalisterna i förening med vänstern in absurdum fortsätter arbeta för. SD måste naturligtvis stödja den förra (och borde inkludera inte bara verkliga brottslingar och brottsmisstänkta utan också de nuvarande övervakarna,  den nuvarande makten, en verkligt farlig grupp), och motsätta sig den senare. Partiet borde också bli mycket tydligt på denna punkt. Det gäller att inte gå vilse här på grund av strävan efter hårdare tag mot brottslighet.

Jag skrev två inlägg om frågan om datalagringsdirektivet (Problemet med datalagringsdirektivet och Stoppa datalagringsdirektivet!) där jag bland annat citerade Larsson. Denne motsatte sig att SD endast förespråkade ändringar på några punkter och i övrigt godtog direktivet. Enligt honom borde det förkastats i dess helhet.

Larsson hade rätt. Och datalagringsdirektivet ingår naturligtvis som endast en i en lång rad liknande åtgärder för ökad övervakning och kontroll, och dessutom övernationellt centraliserad sådan. Den enda som lett till en mer märkbar debatt i Sverige är FRA-debatten, men den tycks snabbt ha glömts bort, trots att alla kritikernas argument och misstankar bekräftats och andra liknande initiativ fortsatt drivas från EUs och de internationella intresse- och lobbyorganisationernas sida.

Larsson hänvisade till Piratpartiet i denna fråga, och jag återgav in extenso Anna Trobergs argumentation som trots hennes partis uppenbara svagheter i övrigt är föredömlig så långt den sträcker sig. Alla dessa åtgärder av datalagringsdirektivets typ är inte bara tvetydiga och potentiellt problematiska i deras tillämpning, utan det har redan från början varit uppenbart att de är delar av ett större maktpolitiskt sammanhang av ideologisk, politisk styrning och kontroll i distinkta intressens tjänst. Även om de förvisso kan användas för legitim brottsbekämpning, används de också för och är de avsedda att användas för illegitim maktutövning i form av på distinkt innehållsligt-ideologiskt sätt bestämt åsikts- och annat förtryck.

Därför bör, upprepar jag, SD följa Joakim Larssons linje och rösta nej till Datalagringsdirektivet i dess helhet, liksom till alla liknande förslag och åtgärder. Tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet genomdrev SD, trots att man i de egna argumenten bortsåg från många av de verkliga problemen, den s.k. minoritetsbordläggningen, mot vad som i debatten i mars förra året med få undantag såg ut som de i dessa frågor genomkorrupta frihetsfienderna Alliansregeringen och Socialdemokraterna, som ofta tycktes på arrogant sätt – inte minst hos Johan Pehrson (FP), i Thomas Bodströms (S) efterföljd – ignorera dessa frågors verkliga dimensioner. Och Miljöpartiet och Vänsterpartiet är naturligtvis inte pålitliga partners på områden som detta, vare sig ifråga om motivation eller ståndaktighet. Men snart har ett år gått, i mars kommer riksdagen såvitt jag förstår åter kunna ta upp och driva igenom direktivet.

På ett år kan mycket hända, skrev Larsson, och ställde därmed i utsikt en omprövning av partiets otillräckliga ställningstagande. Därför undrar jag nu: Har något hänt? Togs frågan upp på SDs landsdagar? Utanför partiet, såväl i EU-kommissionen, vars utlovade utvärdering kommit, som i riksdagens konstitutionsutskott, har en del hänt under året. Som ytterligare bekräftar att Joakim Larsson hade rätt.

Patrick J. Buchanan: The Great Betrayal

How American Sovereignty and Social Justice Are Being Sacrificed to the Gods of the Global Economy

Little, Brown, 1998     

Amazon.com

Publisher’s Description:

Pat Buchanan has seen firsthand the devastating effects of America’s slavish devotion to global free trade. As a Republican candidate for president in 1992 and 1996, he met plenty of American workers who had been sacrificed to the Global Economy, and saw towns and entire regions abandoned by the industries that once supported them. While America boasts of having a strong economy – a powerful stock market, booming corporate profits, record CEO salaries – the men and women he met on the campaign trail told a far different story. With free trade now supported by both parties, more and more businesses are closing up shop in the United States and moving elsewhere, taking thousands of jobs with them. The result is a sharp drop in Middle America’s standard of living – a trend that has continued for twenty-five years – and a national divide between the global elites and those who have been left behind.

Now, in The Great Betrayal, Buchanan charges the architects of NAFTA and GATT with selling out the middle class and turning their backs on the nation. As the voice of populist conservatism, he speaks to the desperation of the millions of Americans who have lost their jobs as a result of the free-trade policies of the Global Economy. He shows how by exporting jobs to Asia and Mexico, the corporate elite is destroying the American dream and profiting from the exploitatin of sweatshop labor. Abandoned by their government, American workers are being forced to compete with cheap Third World labor and, inevitably, are losing out.

Basing his arguments on the principles of our Founding Fathers and using real-life stories to illustrate the plight of the working class, Buchanan raises an impassioned call to arms. He offers a “new economic nationalism” and invites a battle for the heart and soul of the Republican Party in 2000 on the issues of national sovereignty and social justice. Republicans, neoconservatives, and Democrats cannot let his charges go unanswered.

Heinrich A. Rommen: The Natural Law

A Study in Legal and Social History and Philosophy     

Liberty Fund, 1998     Amazon.com

Book Description:

The Natural LawOriginally published in German in 1936, The Natural Law is the first work to clarify the differences between traditional natural law as represented in the writings of Cicero, Aquinas, and Hooker and the revolutionary doctrines of natural rights espoused by Hobbes, Locke, and Rousseau. Beginning with the legacies of Greek and Roman life and thought, Rommen traces the natural law tradition to its displacement by legal positivism and concludes with what the author calls “the reappearance” of natural law thought in more recent times. In seven chapters each Rommen explores “The History of the Idea of Natural Law” and “The Philosophy and Content of the Natural Law.” In his introduction, Russell Hittinger places Rommen’s work in the context of contemporary debate on the relevance of natural law to philosophical inquiry and constitutional interpretation.

About the Author:

Heinrich Rommen (1897–1967) taught in Germany and England before concluding his distinguished scholarly career at Georgetown University.

Russell Hittinger is William K. Warren Professor of Catholic Studies and Research Professor of Law at the University of Tulsa.

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

I Liedmans hela författarskap förekommer, utan att författaren känner sig behöva bekymra sig om den vetenskapliga teoretiska underbyggnaden, och i stället tryggt förlitar sig på en solid konsensus, omdömen som det i jubileumsvolymen om idéhistorieämnet i Göteborg om Carl David af Wirsén: ”den förstockade akademisekreteraren och boströmianen”. Den svenska idéhistoriska forskningen framstår som inskriven i ett rent ideologiskt och politiskt projekt som uppfattas och försvaras i vetenskapliga termer.

Själv är Liedman alltså visserligen defensivt apologetisk, och Lennart Olausson, som utan omsvep beskriver de dramatiska förändringar han själv vid sidan av Liedman genomdrev  (”De sista åren under 1970-talet föreföll mest vara en väntan, en väntan på att Sandblad skulle gå i pension, så att vi kunde göra något annat av ämnet än vad det var”), antyder visserligen ett mått av osäkerhet rörande huruvida ideologianalysens, det vill säga den dominerande typen av idéhistoria, ”stelnat till en frusen ideologi eller…torkat ut och nu ersatts av något annat”. Han har också anständigheten att balansera orden om väntan på Sandblads pension med det avslutande påpekandet att idag ”[f]örgubbningen och förgumningen tilltar, snart kommer en ny generation att ta över, en generation som kanske redan börjar vänta på att de gamla skall lämna.”

Men omedelbart därefter följer ett bidrag av doktoranden Christina Schmidt, ’Att tolka eller förändra – om ord och handling’, som visserligen också mobiliserar Aspelin som stöd, men i övrigt präglas av offensiv ideologianalytisk ortodoxi, och där hela dennas innebörd står klarare än någonsin redan i första meningen: ”Om frågan ’Varför idéhistoria?’ ställdes, skulle det personliga svaret formuleras som en travesti: Kan man inte (omedelbart) bidra till att förändra världen, så kan man åtminstone försöka förstå den.” Det vill säga: Kan revolutionen inte genomföras just nu, kan den åtminstone teoretiskt förberedas medels den långa marschen genom institutionerna; detta är den enda anledningen till att jag befinner mig här. Schmidts svar står således inte i motsats till Marx’ kända uppmaning; det är bara fråga om en temporär strategisk reträtt, där förståendet får en ny innebörd i relation till förändrandet, där förståendet i ljuset av denna innebörd är en ny.

Här serveras marxosofisk esoterism på ett sätt som får oss att känna oss förflyttade åtskilliga årtionden tillbaka i tiden, och därmed ges en god bild av ideologianalysens innebörd. Schmidts bidrag avspeglar flera av marxismens sena teoretiska utbyggnader och komplement. Därvid framgår, om än mindre tydligt än vad som annars idag är det vanliga, hur man delvis retirerat från de anspråk Lindberg antydde, nämligen att endast den ”borgerliga” vetenskapen är relativ och att man själv, eller det framväxande proletära klassmedvetandet, är respektive kommer att vara i besittning av den objektiva och absoluta sanningen.

Hos Schmidt är detta emellertid inte en följd av den annars vanliga, i vid mening postmoderna och postmarxistiska anpassning av ideologianalysen (eller varför inte helt enkelt ideologikritiken, som det kallades förr), som visserligen medför ofantliga teoretiska svårigheter men som på intet sätt hindrar att den grundläggande politiska intentionen förblir densamma, om än mer indirekt i sin praktik. När hon exempelvis bejakar ”textmetaforen” kan det därför endast vara i den gamla strukturalismens mening. Anpassningen är snarare en variation av Althussers tema om ”ideologins” ofrånkomlighet även under kommunismen. Den göteborgska ideologianalysen förnekar också att ideologi innebär ”falskt medvetande”; ideologi är fastmer ett ”neutralt begrepp”.

Schmidt förklarar att ”ideologianalys ur metodsynpunkt är syntetisk. Den hämtar element från flera traditioner, t. ex. marxism, strukturalism, semiotik, den hermeneutik som tar sin utgångspunkt i en djuppsykologisk tradition och en rad vetenskapssociologiska perspektiv”. Men detta förändrar alltså inte den även av Schmidt klart uttalade politiska intentionen – och i denna ligger ett helt kulturellt program av radikalmodernistiskt slag som principiellt förkastar vad som anses vara blott den till förtryckets produktionsförhållanden hörande ideologiska överbyggnaden, det vill säga den egna självförståeslen hos all historiskt föreliggande mänsklig kultur.

Det förändrar den lika litet som det förändrar det nya momentet av postmodern relativism som Schmidt tar avstånd från men som hos andra oftast följer med de teoretiska utbyggnaderna, och som för dessa visat sig som nödvändiga redskap för att forcera kvarstående besvärande hinder på marschvägen genom institutionerna och vid behov dölja och maskera marschens karaktär av marsch. De postmoderna momenten av relativism förenas i sådana fall med de äldre marxistiska och anammas, delvis just därför att de avslöjar relativiteten, som ”sanna”. Jag kan här inte – jag har gjort det många gånger i andra sammanhang – fördjupa mig i den här föreliggande logiska motsägelse som ytterst tvingar till förnekande av all logik, till en i detta sammanhang, i ljuset av den lindbergska typen av kritik, paradoxal, rent ”ateoretisk” ironism, som man på i längden för de legitima motiv som här eventuellt också finns förödande sätt inbillar sig ensam kan rädda de olika politiska intressena i vad som i verkligheten kvarstår som en rent nihilistisk maktkamp.

Schmidts uppsats är hursomhelst en beskrivning av och en plädering för en distinkt, historiskt föreliggande filosofisk ståndpunkt av världsåskådningsmässig karaktär, med tillhörande värderingar, och med anspråk på att i sig utgöra och definiera vetenskapen eller vetenskapligheten som sådan. Det är allt. Liedmans och Schmidts uppfattning av idéhistorieämnet är sakligt oförenlig med Lindbergs.