Author: Jan Olof Bengtsson

I detta inlägg ska jag diskutera frågan om SD är ett enfrågeparti. Jag ska dels, och framför allt, diskutera den i sig, men dels också, i enlighet med vad jag signalerat i tidigare inlägg, i relation till frågan om SD är ett populistiskt parti.

Det är inte ovanligt att man får intrycket att kritiker, inklusive Tradition & Fason som jag här närmast tar upp, åtminstone implikationsvis menar att SD är ett populistiskt parti bl.a. därför att det enligt deras mening är ett enfrågeparti. Men det kan i själva verket knappast vara detta man hävdar. Enfrågepartier kan  inte per definition sägas vara populistiska. Junilistan, exempelvis, var ett utpräglat enfrågeparti men väl knappast populistiskt. Om miljön kan betecknas som “en”  fråga, som en “enfråga”, var väl också Miljöpartiet åtminstone från början ett enfrågeparti, utan att vara särskilt mycket mer populistiskt än andra partier. Det enda man här kan mena är i stället just SD:s “enfråga” är sådan att den gör partiet populistisk, att “enfrågan” helt enkelt är populistisk. Men därvid stöter man på problemet att det är tveksamt om populismen överhuvudtaget kan definieras i innehållsliga termer, eller åtminstone i vilken utsträckning den kan det.

Kan SD:s “enfråga”, invandringsfrågan, sägas vara populistisk i sig, med bortseende från den formella struktur som, i enlighet med vad jag diskuterat i tidigare inlägg, åtminstone huvudsakligen definierar populismen? Jag tror inte det. Även om det i allmänhet eller i andra avseenden vore korrekt att beteckna mot massinvandringen – i hela västvärlden – kritiska partier som populistiska, skulle det vara fel att göra det endast därför att de intar en kritisk ståndpunkt i denna fråga. Det är fullt möjligt att kritisera invandringspolitiken oberoende av det för populismen sådan jag diskuterat den konstitutiva sammanhanget av antagonistiska grupper, gap mellan dessa grupper, förenklade lösningar, appell till sunda förnuftet o.s.v.

Varken egenskapen att vara ett enfrågeparti eller det förhållandet att “enfrågan” är kritiken av invandringspolitiken gör rimligen ett parti populistiskt. Det enda man kan säga är att ett parti är populistiskt därför att det för fram invandringsmotståndet formellt och i ett sammanhang i övrigt så att det motsvarar vad som definierar all populism.

Det är möjligt att det är vad exempelvis Tradition & Fason menar. Och utöver detta som de alltså logiskt korrekt kan mena, kunde det också vara så att de helt enkelt råkar tala om två helt olika saker samtidigt: enfrågeismen och populismen, utan någon av de här analyserade implicerade sambanden. Men låt oss titta på vad exakt det är de säger.

Dag Elfström skriver att han ”ser SD som ett populistiskt enfrågeparti”. SD är ”ett oideologiskt parti. De vilar inte på någon annan idétradition än invandringskritik. Att hävda att man står på ’den demokratiska nationalismens grund’ är lika intetsägande som att hävda att man står på den ’demokratiska internationalismens grund’. Det kan betyda vad som helst.”

Jakob Söderbaum instämmer. SD är ”ett enfrågeparti med alltför begränsad ’ideologisk horisont’ oavsett hur mycket snärtiga formuleringar (konservativa eller ej) de bakar in i sitt partiprogram”. Deras ”svar på alla samhällsproblem” har ”på ett eller annat sätt…med invandringen att göra”. Problemet med SD är enligt Söderbaum att de “skyller alla…problem…på invandringen som sådan”.

Daniel Bergström skriver att “Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraternas existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet.”

Enligt Per Lagerqvist är SD ”ett enfrågeparti som samlar en brokig skara missnöjesväljare kring sin enda viktiga fråga: stoppa invandringen. Sverigedemokraterna saknar ideologi eller andra fasta åsikter. De har ingen konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse.”

Man kan inte här, utöver de ohållbara implikationerna att enfrågepartiskapet i sig eller det enfrågepartiskap i sig vars enfråga är kritiken av invandringspolitiken utgör populism, utläsa den i linje med min analys giltiga kritiken att SD är populistiskt p.g.a. invandringspolitikkritikens förenklade form eller modus. Vad man säger är i stället att det förenklade, och därmed populistiska, ligger i att den specifika enfrågan, invandringen eller invandringspolitiken, görs till ”problemet framför andra, politikens gordiska knut”, att svaret på ”alla samhällsproblem” har med den att göra, att man ”skyller alla” problem på den. Det är detta som är den ”grunda och missvisande” förklaringsmodellen.

Med all säkerhet anser dessa kritiker att SD:s sätt att driva kritiken av invandringen eller invandrinspolitiken i sig är förenklat och därmed populistiskt. Men vad de faktiskt säger är att det förenklade ligger i att göra invandringen eller invandringspolitiken i sig till förklaringen på även andra problem, ja på alla problem. Även om SD inte är populistiskt eftersom det är ett enfrågeparti, och även om det inte är populistiskt genom att det är ett enfrågeparti vars enfråga är invandringspolitiken, ja till och med om det inte ens är populistiskt p.g.a. det sätt på vilket det driver denna enfråga, kan det förvisso vara populistiskt därigenom att det i denna enfråga finner lösningen på alla problem. Men det ligger knappast i enfrågepartiets begrepp att i respektive enfråga se lösningen på alla problem. Det är väl inte självklart att ett parti som gör det, om något sådant verkligen finns eller om det finns någon verklig anledning att hypotetiskt föreställa oss det, ska betecknas som ett enfrågeparti. Snarare accepterar ett sådant parti de många andra frågorna, ”alla”, frågor, men ser svaret på dem i termer av endast en. Vad man kan säga om SD är endast att man ofta betonar att massinvandringen inte är en isolerad fråga utan är av avgörande betydelse för många andra centrala frågor. Vidare är det väl så att ett verkligt enfrågeparti normalt bildas för att fokusera på en mer eller mindre allmänviktig fråga som det anser försummad eller felaktigt behandlad, utan att därför förneka att det också finns andra, från denna fråga helt skilda frågor, frågor som de väljer att inte ägna sig åt. Junilistan är här åter ett exempel. Planskilda korsningspartiet ett annat.

Ståndpunkten att SD är populistiskt därför att det ser svaret på alla frågor i termer av invandringsfrågan leder oss hursomhelst inte tillbaka till tesen att enfrågepartier som sådana, per definition, är populistiska. Och eftersom det inte ligger i invandringskritiken som sådan att den gör anspråk på att invandringen är svaret på alla frågor, förs vi inte heller tillbaka till tesen att invandringskritiken som enfråga i sig är populistisk. Den kritiska benämningen måste då avse endast den förenkling som ligger i sättet att göra den inte i sig nödvändigtvis förenklat behandlade enfrågan till den enda frågan.

Jag håller med om att SD talar mycket om invandringsfrågan, ja, att de ibland talar så mycket om den att de ger intrycket att de ser den som det enda avgörande. Detta kan också ha bidragit till att jag inte på allvar uppmärksammade partiet förrän under de senaste åren, efter att det redan funnits i nästan tjugo år.

Invandringsfrågan var för mig ingen stor fråga. Jag förstod inte dess vikt. Jag insåg inte invandringens omfattning. Och jag uppfattade inte dess plats i det större sammanhang jag dock förhållandevis tidigt såg som problematiskt. Jag befarar att jag kan ha varit just en sådan verklighetsfrämmande person som många SD:are ser som ett problem och klagar över. En sådan där som sägs ”vinna” på globaliseringen. Eftersom jag levde i Stockholms innerstad, i en helsvensk förort, eller i de gamla universitetsstäderna, var invandringen utan tvekan för mig en marginell företeelse, långt in på nittiotalet. Och ja, jag såg den snarast som berikande. Den arabiske korvgubben vid Islandstorget på sjuttiotalet som berättade om sina dagliga böner och förklarade varför han inte själv åt korven var s.a.s. ingen hotande ny majoritet. Man lät honom gärna utöva sin religion.

Senare hade jag mer utvecklade samtal med muslimer, både i exempelvis Paris, där de var många fler, och här hemma, och jag tyckte att bland dessa invandrare fanns sådana som lämnade värdefulla bidrag som representanter för islam och ibland, och inte minst, för sufismen. Eftersom jag var intresserad av den vediska traditionen värdesatte jag inte bara de få indier vi hade här utan också de många som fanns i England (tyvärr visade det sig dock att många av dem inte alls var intresserade av denna tradition eller hinduismen utan bara ville bli som moderna västerlänningar; såtillvida som de hade negativa erfarenheter av det korrupta kastsystemet o.s.v. får man naturligtvis förstå dem). Jag hade intressanta bekanta och vänner, i några fall nära vänner, bland indier, perser, araber, afrikaner, och kvinnor såväl som män. Ibland, på nittiotalet när vi verkligen började få förorter som beboddes nästan enbart av invandrare, åkte jag ut dit och hälsade på några av dem, och de åkte in och hälsade på mig. Även på kontinenten träffade jag flera gånger exempelvis mycket trevliga och vackra persiska, arabiska och afrikanska kvinnor; denna erfarenhet skulle göra det absurt inautentiskt för mig att bli “rasist”.

Och judar förstås, många av dem hade ju funnits även i Sverige i århundraden, och de som kom från Tyskland eller Polen efter kriget, eller från Polen vid slutet av sextiotalet, verkade snabbt ha assimilerats eller integrerats, på ett sätt som utan tvekan motsvarade deras tidigare identitet i deras gamla länder. Judar var periodvis mycket viktiga i  mitt liv. För att inte tala om judinnor.

Invandrare var kort sagt för mig välkomna i Sverige. De var inget problem, de var en tillgång. Jag måste erkänna att jag än idag tycker att någon liten diskret, moderat, svenskfinansierad moské inte skulle behöva vara helt ovälkommen, åtminstone inte i våra större städer. Och naturligtvis heller inte något litet tempel (när det gäller den vediska traditionen ser jag den som nära besläktad och ytterst i grunden identisk med de flesta förkristna europeiska, inklusive den fornnordiska, men det är ett ämne jag inte kan diskutera i detta inlägg). Det kan inte hjälpas att jag finner det lite fanatiskt och inskränkt att helt motsätta sig detta. Kvalificerade kulturkontakter under vederbörlig urskillning, i linje med vad Claes Ryn kallar den högre kosmopolitismen, förblir min linje. VI lever inte bara i en multikulturell värld; det är också så att varje kultur och land i sig måste i någon mån kunna rymma de andra. Annat vore slutet, begränsat och provinsiellt på ett både orealistiskt och oattraktivt sätt.

Jag delade således inte vissa konservativas avståndstagande från multikulturalismen, och hade en egen, annorlunda förståelse av den, i linje med vad jag kallade den “kvalificerade pluralismen”. Men samtidigt var jag utan tvekan själv i en bestämd mening konservativ. Vad jag intresserade mig för i de andra kulturerna var inte minst – med urskillning naturligtvis – deras traditionella religiösa, moraliska och estetiska värden, ja själva traditionaliteten, om jag får uttrycka mig så. Och intresset för dem och uppskattningen av invandrarna var för mig på intet sätt en följd av vad Roger Scruton kallar oikofobi. Mitt huvudsakliga intresse och studieföremål var alltifrån början, och har hela tiden förblivit, den västerländska kulturen och historien. Den ursprungligen helt omedvetna förutsättningen för uppskattningen av det utomvästliga var att jag betraktade det västerländska som givet, ohotat, självklart. Det hot jag uppmärksammade när jag någon gång under första hälften av åttiotalet började tala om att rädda västerlandet var det ideologiska, det liberalsocialistiska, det allmänt kulturradikala, en stor del av teoribildningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Det var inte kopplat till invandringen, utan helt genererat av en problematisk utveckling inom den västerländska moderniteten.

Det var först när invandringen började få sådan omfattning att den på ett nytt sätt blev påtaglig och påträngande som jag började ägna mer uppmärksamhet åt den i sig och som helhet. Gradvis fick jag också en ny förståelse av sambandet mellan den ideologiska radikalismen och denna massinvandring – och inte bara den socialistiskt ideologiska radikalismen, utan även den liberala, inklusive vad som kallas den nyliberala. Sambandet mellan globaliseringen och massinvandringen klarnade med tiden, parallellt med en fördjupad förståelse av nittonhundratalstalshistorien som helhet. Multikulturalismen hade, insåg jag, inte att göra med uppskattning av de andra kulturerna som sådana, med det jag var intresserad av, utan var en del av den allmänna radikala ideologin med dess helt andra syften.

Vid slutet av nittiotalet började Samtidsmagasinet Salt också fästa min uppmärksamhet på de högst konkreta problemen med massinvandringen, i form av hot och olika slags våld mot svenskar. När de, som då, innan de drog sig undan och radikaliserades, var personer i min närmaste omgivning och mitt närmaste umgänge, började tala om ”gruppvåldtäkten i Rissne” och liknande, tog jag det på allvar. Samtidigt blev jag medveten om i vilken utsträckning massinvandringen och dess problem alltsedan åttiotalet blivit en del av den s.a.s. reguljära konservativa diskussionen i andra västländer som jag i övrigt länge följt, genom exempelvis Roger Scrutons Salisbury Review i England och de s.k. paleokonservativa i USA. Idag, över tio år senare, när vi har tillgång till oerhört omfattande dokumentation och analys av situationen i Sverige, är detta redan en i sak avslutad diskussion för min del. Hur kan någon längre tro på de gamla riksdagspartierna? Framför allt: hur kan någon konservativ göra det? 

Idag förstår jag m.a.o. varför SD ägnar sig så mycket åt invandringsfrågan. Jag förstår helt enkelt själva frågan, vad den handlar om. Att den i verkligheten inte handlar om främlingsfientlighet och rasism, exempelvis. Det var långsamt tänkt av mig, och jag är nu förbluffad över hur jag så länge kunde hålla denna fråga utanför min allmänna konservativa analys och förståelse. Men just utifrån medvetenheten om min egen långsamhet kan jag samtidigt förstå hur det övervägande fokus på den gör att SD kan uppfattas som ett enfrågeparti, och även ett parti som på problematiskt sätt driver denna fråga som om den vore den enda viktiga, som om svaret på alla andra vore beroende av den.

Delvis beror alltså intrycket på att man inte förstår frågans större sammanhang och den vikt den kan ses som ägande först i detta sammanhang. Faktum är att SD också sällan själva sätter in den i detta sammanhang. Det senare är ett problem, och något dom även jsg betecknar som populism i negativ mening. Det hindrar emellertid inte att de har rätt i sak, i det de faktiskt tar upp. Och det är ett mindre problem, och mindre populistiskt, än de andra partiernas totala ignorerande av detta större sammanhang. Dessa tar ju varken upp det lilla SD tar upp av det större sammanhanget eller det stora, eller myckna, SD tar upp om det mindre sammanhanget.

Av mina tidigare inlägg bör det redan i åtminstone avsevärd utsträckning ha framgått vilka mina invändningar är mot uppfattningen att SD är ett oideologiskt parti, att dess ideologiska horisont är begränsad, att de saknar inte bara ideologi utan t.o.m. andra fasta åsikter än de invandringskritiska, att de inte har någon konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse, att dess politik inte vilar på någon annan idéträdition än invandringskritiken, att demokratisk nationalism är intetsägande.

Allt detta är för mig något förvånande uppfattningar. När de framförs från det liberalsocialistiska hållet är de inte det. Men när kritiken kommer från ett håll som gör anspråk på att vara och ofta också verkligen är det konservativa blir den mer förvånande. En allmän reservation jag bör göra här är att jag har grävt fram och tagit fasta även på formuleringar – av redaktörerna och andra viktiga medarbetare – i Tradition & Fasons kommentarfält, och att dessa ju helt naturligt kan vara snabbt skrivna och mindre genomtänkta. Flera av formuleringarna är också gamla; det är på intet sätt onaturligt om man även i inlägg, i synnerhet sådana som skrivits före det senaste valet, bara snabbt återgivit de allmänt utbredda missuppfattningarna utan att ha hunnit titta närmare på SD.   

Sydsvenskans Niklas Orrenius, som på intet sätt är konservativ, betonar hursomhelst förtjänstfullt på flera ställen i sin bok om SD att det centrala för partiet inte är den negativa kritiken av invandringspolitiken utan den positiva visionen, baserad på uppfattningen av den svenska identiteten och dess betydelse. Han skriver bl.a.:

”Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Jag säger det igen.

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Ny Demokrati var ett utpräglat populistparti, som hojtade om mindre byråkrati, färre lapplisor, lägre skatter och ’drag under galoscherna’. Invandringskritiken fanns där som ett populistiskt köttben, men var åtminstone inte från början det som i första hand tycktes driva medlemmarna…

Sverigedemokraterna är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti. Vi är ovana vid det i Sverige, vid att folk försöker göra politik av patriotism. Många tänker på invandringen som SD:s stora politiska fråga, men Sverigedemokraterna ser det inte själva så.

’Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet’, skriver partiet.” (Min kursiv.)

Om vi till att börja med håller oss enbart till nationalismen, den ideologiskt drivna nationalistiska politiken, det faktum att SD gör politik av patriotismen (jag behöver här inte ingå på de olika möjliga distinktionerna mellan nationalism och patriotism), finner vi naturligtvis redan i denna utgångspunkt principiellt en grund för raka motsatsen till det enfrågemässiga. En politik inspirerad främst av nationalitetstanken, av strävan att “bevara Sverige svenskt” eller, som man idag säger, “låta Sverige förbli Sverige”, måste naturligtvis omfatta alla frågor som är av betydelse för nationen. Långt mer än något annat parti betonar man den partiövergripande nationella och historiska gemenskap som också monarkin skall symbolisera.

Jämför vi med Socialdemokraterna, som av kritikerna antas vara ett mång- eller allfrågeparti i motsats till SD, finner vi att de alltifrån början saknat en sådan grund. Socialdemokratin började som huvuddelen av den marxistiska internationalen, vars politik var klasskampen och revolutionen. Så småningom blev partiet reformistiskt, men den grundläggande visionen om klassmotsättningen och de till denna relaterade materiella faktorerna som historisk drivkraft förblev generellt likartad. Detta är ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens; många för nationalister centrala frågor faller helt enkelt bort.

Många skulle, mutatis mutandis, säga detsamma om den gamla högern – nämligen de som vill se den som blott ett snävt intresseparti, värnande den dåtida överklassens och övre medleklassens hotade ekonomiska privilegier. Jag menar naturligtvis att detta är en delvis orättvis bedömning, att i högerpartiet, när det var som bäst, och framför allt före den bifurkation jag talade om i ett tidigare inlägg, införlivade åtminstone en del av traditionen av konservativ ideologi- och modernitetskritik sådan den sträckt sig genom hela 1800-talet. Men kritiken av högern som snävt klassparti pekar likafullt på en reell svaghet, som med tiden blev alltmer synlig. Även här, när högern varit som sämst, har vi att göra med en högst begränsad grund, ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens s.a.s. konstitutivt nödvändiga allsidighet. Och Centerpartiet är förstås också ett gammalt snävt intresseparti, Bondeförbundet, med lika begränsad frågehorisont.

Som jag flera gånger framhållit är dock nationalismen, trots dess breda grund i jämförelse med de gamla riksdagspartiernas, ändå inte i sig en tillräcklig ideologi. Men den rymmer nödvändiga element. Kring den har under århundraden utvecklats ett politiskt tänkande och en politisk erfarenhet som idag tillhandahåller en väsentlig del av de intellektuella resurserna för det verkliga alternativet till dagens monolitiska och alltmer globalt-totalitära högervänster eller vänsterhöger. SD har i högsta grad tillgång till en idéhistorisk berättelse.

Men SD säger sig inte bara vara ett nationalistiskt parti. Det säger sig inte ens huvudsakligen vara det, som Orrenius och andra menar att de gör. De talar såvitt jag kan se normalt bara om ett “inslag” av nationalism. Vid siden av det nationella, som alltså redan tillhandahåller en naturlig grund, ja, det är ingen överdrift att säga den naturliga grunden för en frågemässigt allsidig ideologi och politik, säger de sig också vara ett värdekonservativt parti. Här kommer m.a.o. också konservatismen in i en av dess huvudformer. Man talar också gärna om kulturkonservatism och socialkonservatism. Vilket sistnämnda leder oss vidare till att man, slutligen, också betonar värnandet av egen version av välfärds- och socialstaten. Och man framlyfter dessa tre ideologiska grundpelare i sammanhanget av ett konsekvent hänvisande till historiska förhållanden, tänkare, och idéströmningar.

Allt detta sammantaget tillhandahåller en helhetlig åskådningsmässiga grund och förankring som åtminstone några av de övriga riksdagspartierna kanske kan sägas ha förvärvat trots att de definitivt inte ägt dem från början, men som de idag i mycket reducerat till de enklaste, gemensamma floskler utan några som helst väsentliga inslag av seriöst, historiskt tänkande. SD har en grund och en förankring för en minst lika mångsidig eller allsidig ideologi och politik, innefattande lika många frågor som de övriga riksdagspartiernas. På denna grund har man faktiskt utvecklat ett allsidigt program. Det sägs att Åkesson betonade vikten av breddning vid riksårsmötet 2007 och att arbetet med framtagande av program för tidigare ej tillräckligt uppmärksammade områden då inleddes. Men redan vid denna tid var ett allsidigt och utförligt allmänt handlingsprogram, antaget i olika omgångar vid årtiondets mitt, lätt tillgängligt på partiets webbplats – ett program som med all tydlighet visade att SD inte var ett enfrågeparti utan lika allsidigt som de större partierna och dessutom betydligt djupare o.s.v. i enlighet med vad jag skrev i mitt inlägg om SD och populismen. Och eftersom den frågeövergripande nationella visionen ju från början varit den centrala måste ju redan ännu tidigare ett åtminstone någorlunda allsidigt program ha förelegat. Möjligen är det därför främst nya kommun- och landstingspolitiska program som åsyftas.

Jag säger inte att programmet från mitten av nollnolltalet alltid är kristallklart, att partiet alltid verkligen driver en politik på alla områden utifrån vad som faktiskt står i programmet, att jag inte anar några åtminstone potentiella motsägelser i vissa faktiska utspel, eller att jag inte har några egna frågetecken, reservationer och avvikande uppfattningar, och framför allt inte att jag inte skulle vilja se en ytterligare ideologisk vidareutveckling, modifiering, och komplettering som går utöver nationalismen. Vad jag just nu försöker göra är endast att bemöta, åtminstone i några allmänna avseenden, kritiken att vad vi har att göra med är ett enfrågeparti och/eller ett populistiskt enfrågeparti.

SD skiljer sig inte bara från populistpartier som Ny Demokrati utan också från enfrågepartier som Junilistan och Miljöpartiet i det att de, liksom idag de största partierna eller åtminstone de största partierna när de var som bäst, bygger på en  ideologiskt rikt utvecklad och historiskt starkt förankrad tradition. Nationella partier har funnits sedan artonhundratalet, och de har sedan dess genomgått en i hög grad differentierad utveckling, i vilken inte minst de radikala och ickedemokratiska formerna tillhandahållit erfarenheter och exempel som den demokratiska nationalismen idag kan lära av och stärkas av i sin egen distinkta särprägel och profil. I själva verket är nationalismens ideologiska och historiska arv långt bredare än mer eller mindre snäva intressepartier som Socialdemokraterna och Högerpartiet/Moderaterna. Demokratisk nationalism kan förvisso låta vagt, liksom alla sådana politiska termer eller slagord. Men det är inte mer vagt än dessa andra partiers. Det kan verkligen inte “betyda vad som helst”. Nationalismen har historiskt en väl utvecklad ideologi och idétradition, om än förvisso inte bara demokratisk utan också ickedemokratisk. De av Tradition & Fason försvarade Kristdemokraterna inte har någon motsvarighet: de har många gånger bevisat att det är kristdemokrati som verkligen kan betyda vad som helst. Eller snarare, att det framför allt kan betyda den vanliga, revolutionära, abstrakta jämställdhets- och rättighetsuniformism och allmänna, teorilöst eklektiska och opportunistiska politiska korrekthet som sedan länge är det huvudsakliga innehållet i alla de gamla riksdagspartiernas ideologi.

Och till denna nationalism, och inom dess ram, kommer alltså både värdekonservatismen och det partiella försvaret för välfärdsstaten. Situationen i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa är idag den att det endast är denna helhet som tillhandahåller en politiskt gångbar eller framkomlig väg för den som verkligen vill rädda de konservativa insikter och värden jag talat om och som Tradition & Fason i stor utsträckning tycks vilja stå för, och som vill lägga dem till grund för den framtida samhällsutvecklingen. Tradition & Fason och de liberalsocialister med vilka de här återigen är överens har fel när de betecknar SD som ett enfrågeparti. Invandringsfrågan är inte ens partiets viktigaste fråga. Men eftersom den är en icke-fråga för de andra partierna kan man i stället säga att den är en profilfråga för partiet.

I frågan om SD och populismen och de därmed sammanhängande frågorna skiljer sig Tradition & Fason inte från dagens konsensus från vänster till höger. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande visar sig höra till dessa, om vi tittar på de precisa ståndpunkter partiet intog under dess första period, gör visserligen anklagelsen om “populism” det idag om vi bara ser till sakfrågorna och de ideologiska positionerna. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Detta här att göra med den allmänna populismfrågan och de därmed sammanhängande men icke identiska frågorna – dock, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SD:s väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i partiet. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa andra frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism – denna gång som tillämpad specifikt på SD.

En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte vad diskussionen handlar om.

Jag vill nu föreslå dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom såvitt jag förstår en del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som uppburit den, om än i verkligheten inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat ideologiskt sammanhang, förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna, och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras ideologi med “verklighetens folk” En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är delvis faktiskt överensstämmande med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen bejakas. I denna mening är SD förvisso ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man utan tvekan på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med de hegemoniska mekanismerna, med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis entydigt innebär att det i en mening är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förbli “verklighetens”, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens populistiskt transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, alltså den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD åtminstone rent politiskt-innehållsligt är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande: den används nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt tidigare inlägg om detta, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta, dissidenter. I jämförelse med dessa partiers floskulösa program framstår SD:s idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter (liksom förvisso Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD), och generellt bör det ideologiskt vidareutvecklas och komplettetas. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Att dessa partier anses icke-populistiska beror på att de de facto företräder etablissemanget, inte på vad de faktiskt säger. Jag ska förklara med större utförlighet varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan formulering som ansetts överdriven – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SD:s hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SD:s ståndpunkter. Men det var, som jag försökte visa, ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket gjorde att jag från början begränsade mig till denna. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda skulle jag vilja hävda att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Också det sätt på vilket SD driver dem framstår som icke-populistiskt åtminstone såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas. Däremot är det populistiskt i den positiva och för konservatismen sedan länge nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av vänstern, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till vad som från ett traditionalistiskt perspektiv alltid måste framstå som den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll, och ideologin samtidigt dolde och legitimerade rationaliseringsprocessens blinda och exploaterande maskineri. Det är gentemot denna radikalmodernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som förblir relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen de politiska “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt”. Inte heller här kan man se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit till sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SD:s åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara ännu en gång konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget enskilt innehåll konsekvent kan hävdas vara i sig populistiskt, och att dess form inte är populistisk om den inte innebär förenkling. Man måste också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Man skulle rentav kunna säga att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den hegemoniskt dirigerade, populära politiskt-korrekta strömmen, söker man, utöver den relativt lätta uppgiften att fånga upp “verklighetens folk”, som ändå inte låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om arten och riktningen av denna ström. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är jämförelsevis svåra, begripliga endast i ett långsiktigt perspektiv, och utmanar de “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med fast monterade skygglappar, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SD:s sätt gå mot strömmen är motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. Och de lösningsförslag man framställer är ännu “svårare”: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur mycket lättare är det inte att genomföra dem! Vidare kan ju inte råda minsta tvivel om att SD framställer sina lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de menar att liberalsocialisternas förenklade lösningar, som i själva verket inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen, är katastrofala på såväl lång som kort sikt.

Det kan inte förnekas att det kan förekomma i negativ mening populistiska inslag hos SD. Det har exempelvis funnits en trångsynt, chauvinistisk och till ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande nationalism, i Sverige liksom i alla andra länder, och en del företrädare för den drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar fortfarande dominerande bild av partiet. Att detta i någon mån satte sin prägel på partiets framtoning är utan tvekan problematiskt. Men den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen innebär inte att det är populistiskt i den negativa mening som i Sverige är den enda.

Det är viktigt att peka på de punkter där Tradition & Fason har fel, inte bara för att förstå felen i sig, utan också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, därför att de innebär signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda, och på andra punkter också verkligen företräder.

2010

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.