Author: Jan Olof Bengtsson

SD medverkar för närvarande i justitieutskottet till en så kallad minoritetsbordläggning på ett år av frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Anledningen till detta är främst att partiets krav att lagring av de i direktivet specificerade uppgifterna – om telefonsamtal, sms, e-post och internetuppkopplingar – endast ska få ske i Sverige, det första och viktigaste av partiets fyra ändringskrav, inte tillgodosetts.

Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Expressen förklarat partiets ståndpunkt. De ser partiets krav som grundläggande för rättssäkerheten. ”Vi känner”, skrev Ekeroth, ”oro för vilket skydd och kontroll som finns över uppgifterna om de lagras i exempelvis Rumänien, där lagringen är betydligt billigare än i Sverige. Vilket skydd har svenska medborgare för att inte uppgifterna läcker ut där? Vilken kontroll har svenska myndigheter för att kraven efterlevs? Vad har den enskilde individen för möjligheter att driva process i främmande land om den personliga integriteten kränks? Denna oro delas av bland annat Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund och även Regeringen medgav tidigare att man hade förståelse för denna oro, något man totalt verkar bortse ifrån idag.”

I en gemensam artikel förklarade Åkesson och Ekeroth att SD inte heller är ensamma om att ”se en fara i att känsliga uppgiftar förs över till länder som inte har tillräckliga säkerhetsnivåer för skyddet av uppgifterna. Minst sju länder i EU förbjuder lagring utomlands och ytterligare några har begränsningar vad gäller lagringsort. Skälen för detta är desamma som vi anfört, att det är en nationell angelägenhet och att i det fall uppgifter missbrukas måste den som drabbats ha möjlighet att få en rättssäker process.” De påminde också åter om SÄPO:s och Advokatsamfundets kritik, och regerinens förståelse i dess egen tidigare proposition. ”Denna förståelse”, hetet det, “tycks nu plötsligt ha glömts bort av alliansens företrädare i justitieutskottet. Det känns onekligen som att man är mycket rädda för att diskutera sakfrågan och istället lägger energi på sakliga angrepp om att vi sysslar med ’pajaserier’.”

Såvitt jag förstår handlar SD:s och de övriga nämndas kritik, och de sju EU-ländernas förbud, om de nya databaser som datalagringsdirektivet nödvändiggör, och om det sätt de lagrade data behandlas eller systematiseras i dessa. Om Åkesson och Ekeroth har rätt i att denna kritik framförts och de sju EU-länderna förbjudit lagring i andra länder, måste det finnas viktiga, rella frågor och avsevärda problem här.

Men alliansen har reagerat på just det sätt som Åkesson och Ekeroth beskrev: ”Vid en bordläggning kommer regeringen att anklaga oss för eventuella böteskrav från EU samt att kampen mot brottsligheten blir lidande.” Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig, avfärdat den som uttryck för SD:s allmänna EU-motstånd, och klagat över undandragande av resurser för brottsbekämpning och över kommande böter.

Ekeroth vände sig i en av de nämnda artiklarna mot moderaten Krister Hammarberghs reaktion, enligt vilken det i SD:s följdmotion inte finns något att diskutera, och SD:s utspel endast syftar till att ”få bort uppmärksamheten på hur en del av deras ledamöter har betett sig”, ”minska turbulensen kring pinsamma incidenter som Sverigedemokraternas ledamöter varit inblandade i senaste tiden.” Att diskutera med SD vore att ”föra samtal med ett parti som använder sig av utpressning” på ett “osvenskt” sätt. SD:s krav, grundat på ifrågasättande av rättssäkerheten i direktivet, innebar enligt Hammarbergh ”konstigheter”, ja, att Sverige skulle bli en ”bananrepublik”. Hammarbergh fortsatte hämningslöst: ”Med kännedom om hur Sverigedemokraterna resonerar ska man väl vara glad att de inte vill lägga ett yrkesförbud på telekomföretag som drivs av etniska minoriteter.” Även han lade skulden för att skattebetalarna skulle få betala böter till EU på SD och den minoritet de anslutit sig till.

Tala om pajaserier! Och allt detta trots att till och med regeringen själv tidigare tydligen uttryckt förståelse för kritiken ur rättssäkerhetssynpunkt. Hammarbergh förefaller vara ett typiskt exempel inte bara på den politiska debattnivå utan den allmänna ideologiska och kulturella nivå M sjunkit till. Det visar vad M idag är. Partiet präglas nästan genomgående av maktfullkomlighet och arrogans. Hur kan denna person vara M:s gruppledare i justitieutskottet? Hur har det gått till när personer av denna typ kunnat få ledande positioner i M? Om man sammanställer alla uttalanden av denna typ från M under de senaste åren, inser man att vi står inför något som knappast kan betecknas på annat sätt än som en tragedi i den moderna svenska politiska historien och den demokratiska politiska kulturen.

I det Hammarbergh uttalar sig med denna brist på sensorium för opinionen och rättsmedvetandet, och trampar med denna arrogans på vad som brukade höra till hans eget partis viktigaste principer och värderingar, utsätter han sig naturligtvis omedelbart för den självklara kritik Ekeroth framför i sitt svar i Svenska Dagbladet: ”Det är oroväckande att man från Moderaternas sida fokuserar på att försöka ta billiga politiska poänger istället för att se problematiken, sätta sig ner och diskutera med oppositionen och förhoppningsvis komma fram till en lösning. Att Hammarbergh dessutom kallar ett förhandlingsutspel i en fråga där de båda parterna står relativt nära varandra för ’utpressning’ är direkt häpnadsväckande. Uppenbarligen anser Hammarbergh att oppositionspolitik är att anse som kriminellt och förhandlingsutspel är tecken på bananrepublik. Ett sådant beteende väcker oundvikligen frågor kring Moderaternas syn på demokrati och politiskt arbete.”

À propos bananrepublik tillade Ekeroth att M verkar “fullt kapabla att förvandla Sverige till en bananrepublik helt på egen hand. Åtminstone om man skall döma efter hur alliansen utnyttjar kvittningssystemet.” Till detta kom, efter att denna artikel skrevs, Carl B. Hamiltons likartade agerande i EU-nämnden.

Självklart är SD:s position som Ask säger relaterad till partiets allmänna EU-motstånd. Men detta är inte något skäl att avfärda den. Tvärtom. I den senaste artikeln tar Åkesson och Ekeroth upp frågan om hur regeringen bör förhålla sig till EU efter en bordläggning, och pekar bland annat på att EU till september 2010 ställt i utsikt en egen utvärdering som ännu inte kommit: ”Om vi nu väljer att skjuta upp lagförslaget i väntan på bland annat detta finns det således en god förklaring till varför.” Det är högst anmärkningsvärt, kan man här förtydliga, att regeringen är så angelägen att implementera direktivet att man vill göra det innan denna av EU-kommissionen aviserade utvärdering har kommit. Men naturligtvis spelar hotet om böter in: ”Att Sverige i ett sådant läge [där den utlovade utvärderingen inte producerats i tid och fortfarande dröjer] skulle åläggas böter är fullkomligt oacceptabelt.”

Därför gäller det att, om böter utdöms, ta strid och ”tydligt visa att Sverige i fortsättningen inte tänker lägga sig platt för dumheter på EU-nivå”. Regeringen måste ”sätta ned foten, lägga partipolitiken åt sidan och ta strid för svenska medborgares rättigheter”, för rätten att ”fatta egna beslut som rör nationella angelägenheter”, mot det ”federalistiska experimentet” som ”går emot det mest fundamentala i den svenska grundlagen”. En ”fördjupande debatt om EU:s roll i Sveriges politik” krävs.

Så långt är allt väl. Om datalagringsdirektivet ska implementeras, kan SD:s krav på lagring i Sverige säkert vara välgrundat, om detta krav gäller nya, osäkra databaser och datasammanställningar som en nödvändig följd av direktivet. Även det tredje och fjärde av SD:s ändringsförslag, om årlig rapport från tillsynsmyndigheten till riksdagen om omfattningen av begärda trafikuppgifter och om en ny bestämmelse om grovt dataintrång med strängare straffskala, förefaller rimliga.

Men ska datalagringsdirektivet överhuvudtaget accepteras? SD är inte mot direktivet, utan önskar endast ändringar på fyra punkter. Och den andra av dessa synes peka åt ett helt annat håll än den första, den tredje och den fjärde. Enligt den ska den föreskrivna lagringstiden förlängas från sex månader till ett år.

I själva verket tycks det inte bara vara så att minst sju EU-länder förbjuder lagring i andra länder; några europeiska länder sägs också ha förklarat att datalagringsdirektivet överhuvudtaget strider mot deras grundlagar. Problemet med Alliansregeringens såväl som S:s ståndpunkt är främst okänsligheten för rättssäkerhetsaspekten av datalagringsdirektivet i sig, som sådant, inte deras avvisande av SD:s nuvarande krav.

Det allmänna accepterande av direktivet som också uttrycks i Åkessons och Ekeroths artiklar är dock en punkt där det finns oenighet inom SD. Den erfarne sverigedemokraten i Uppsala kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har anmält en från partiets avvikande uppfattning. ”Jag tycker att partiet har fel”, skriver han i sin blogg; ”Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt.”

Åkesson tillstod efter förra Europaparlamentsvalet att SD förlorade många röster, framför allt yngre väljares, till Piratpartiet (P), inte minst på grund av den viktiga frågan och debatten om FRA-lagen, där SD likaledes intog en blott partiellt kritisk, avvaktande, men i grunden accepterande ståndpunkt. (Den föte detta socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, den starkast pådrivande svenska kraften bakom datalagringsdirektivet som sådant, försvarade förra året detta mot M och alliansregeringen – när dessa fortfarande var oroade för rättssäkerheten och förhalade beslutet – med argumentet att de borde kunna acceptera direktivet eftersom de tidigare accepterat den FRA-lag som är ”oerhört mycket mer integritetskränkande”.)

En liknande situation är nu förhanden ifråga om datalagringsdirektivet. Larsson ställer sig i sak på P:s sida, och hänvisar till deras kritik. P:s partiledare Anna Troberg sammanfattar denna på utmärkt sätt i nio punkter som jag här vill återge in extenso:

”Människor har rätt till sitt privatliv”: “Vanliga medborgare som inte är misstänkta för några allvarliga brott ska inte behandlas som brottslingar. Vi har rätt till vårt privatliv och ska inte få vår personliga integritet slentriankränkt av staten.”

“Information samlas inte in för skojs skull. Den kommer att användas”: “Information blir sällan bara liggande. När den väl finns där dyker det alltid upp nya anledningar att använda den.”

“Självcensur”: “När man vet att information om var man befinner sig och vem man har kontakt med registreras och lagras, så börjar man omedvetet att självcensurera sig. I Tyskland uppger många människor att de undviker kontakt med till exempel psykologer, präster och äktenskapsrådgivare sedan man införde datalagring.”

“Ändamålsglidning”: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning och PKU-registret [Karolinska sjukhusets biobank] likaså.”

“Informationsläckage”: “Alla register läcker. Det kan ske genom rent slarv, genom fuffens eller genom traditionell ändamålsglidning. Det finns bara ett sätt att förhindra informationsläckage och det är att inte registrera och lagra informationen från början.”

“Gör medborgarna beroende av makthavarnas välvilja”: “Man ska inte stifta lagar som gör medborgarna helt beroende av makthavarnas välvilja. Det är bara att se sig om i världen och se vad som händer när makthavarna väljer att dra tillbaka sin välvilja. Det är ingen vacker syn. Lagar ska alltid verka för att stödja och bygga demokrati, inte montera ner den.”

“Vanliga människor övervakas, brottslingar vet att undvika och övervakas ej”: “De brottslingar man säger sig vilja fånga med hjälp av datalagring vet hur man skyddar sig från den. Därför kommer man inte att fånga de riktigt fula fiskarna. Det betyder att man i realiteten säljer ut vanliga medborgares privatliv för att kanske kunna få fast lite småfisk.”

“Ineffektiv brottsbekämpning”: “Datalagringen är inte på långt när så effektiv i brottbekämpningssyfte som man påstår. En undersökning gjord i Tyskland visar att datalagringen bara påverkade 0,002% av alla brottsutredningar. Det finns också anledning att fundera på hur stor skillnad pengarna skulle ha gjort om de lagts på traditionell brottsbekämpning istället för på datalagring.”

“Onödigt kostsamt”. “Det är dyrt att datalagra. Oavsett om kostnaden läggs på staten eller på operatörerna, så kommer det att bli medborgarna som till syvende och sist betalar. Kostnaden för att vägra införa datalagringen är med största sannolikhet lägre än att införa den.”

Åkesson säger: ”Vi gillar ju inte EU-direktiv egentligen. Men när det handlar om att bekämpa organiserad brottslighet, som ofta är internationell, så behövs det någon form av reglering. Det här är ett steg i den riktningen.” Uttalandet aktualiserar, eller borde aktualisera, stora frågor om det alternativa Europasamarbete som jag anser det är av avgörande vikt att ställa för de mer eller mindre nationella partierna i Europa idag. EU som det ser ut idag, och med de intressen det tjänar, är av flera skäl inte rätt form för bekämpande av den organiserade internationella brottsligheten. Men behovet av bekämpande av denna brottslighet är självklart verkligt och stort, och det är i detta perspektiv som man måste ha förståelse för SD:s ställningstagande. Det kan helt enkelt ses som ett moment i drivandet av en av partiets allmänna huvudfrågor: krafttag mot brottsligheten.

Och det finns också flera typer av brottslighet som är av sådant slag att de lätt får även en generellt frihetlig opinion att godta åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Inte minst framstår terrorismen, och i synnerhet den extremistisk-islamistiska terrorismen, som en sådan typ. Det är utan tvekan detta som vägleder SD i denna fråga.

Från ett konservativt perspektiv är det inte alltid och principiellt fel med åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Häri skiljer jag mig från piratpartister, anarkister, libertarianer och vissa andra vänsterdrömmare. Det finns i en konstitutivt bristfällig värld extrema historiska situationer i vilka sådana åtgärder kan vara nödvändiga, i vilka frihetsuppoffringar från medborgarnas sida är ett pris som måste betalas.

Det oerhörda problem som uppstår med denna typ av lagstiftning och praxis idag är emellertid att det allmänna ideologiska klimatet redan visat sig göra själva definitionen av den åsyftade brottsligheten kontroversiell. Direktivets tillskyndare betonar ständigt att dess övervakningsmöjligheter endast skall användas mot brottsmisstänkta. Men det är inte bara så att en avgörande fråga i vår tid är vad som kommer anses vara brott – försvararna av direktivet tycks inte ha förstått att detta icke är självklart och att det är icke-självklart på ett helt nytt sätt och i en helt ny utsträckning än någonsin tidigare i historien. Det är också så att just den teknologi det här är fråga om är intimt relaterad till en helt ny och på ytterst problematiskt sätt alltmer utvidgad brottsdefinition: teknologin är skräddarsydd för övervakning av just sådana som misstänks för de nya ”brotten”. Vi står här inför oerhört stora, nya frågor som borde stå i centrum för debatten.

P:s Henrik Alexandersson undrar om SD ”är medvetna om att datalagringen ingår i den stora tunna med övervaknings- och underrättelseinformation som ändå kan komma att delas mellan EU:s medlemsstater?” Denna fråga pekar åt rätt håll för förståelsen av problemet. Datalagringsdirektivet måste ses i ett större sammanhang. Och i det sammanhanget blir det tydligt att det är Anna Trobergs fjärde kritiska punkt, ”ändamålsglidningen”, som är den allvarligaste: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning”.

Det är inte möjligt inom ramen för ett redan långt inlägg att ta upp alla de exempel på politisk-korrekt åsiktsförtryck och direkt åsiktsregistrering som präglar dagens förment fria, liberala, och demokratiska västerland. Starka systembestämda ideologiska krafter såväl som internationellt organiserade intressen har sedan mycket länge och med framgång verkat för att omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi. En konsekvens av denna förvandlingsprocess är att åsikter, värderingar, tolkningar, ja fakta som avviker från eller strider mot denna ideologi i allt högre grad helt enkelt kriminaliseras. Praktiskt har detta lett till sådan övervakning som syftar till åsiktsregistrering. Man söker kartlägga inte bara dokumenterbara, explicita åsikter utan också individers misstänkta kontakter och möten, vilken suspekt litteratur de köpt, och så vidare.

Vi vet redan att frihetsinskränkande lagstiftning av den typ som snabbt genomdrevs efter 911 i USA med the Patriot Act och de utökade befogenheter den gav CIA, och som 2002 ytterligare utökades, institutionaliserades och operationaliserades i det nya Department of Homeland Security, inneburit nya steg mot kriminalisering också av helt andra grupper än de utländska terrorister som var den omedelbara anledningen till och skapade de opinionsmässiga möjlighetsbetingelserna för lagstiftningen och departementet. Åtgärderna vändes inte bara mot  “domestic terrorists”, utan snart uppfanns också det nya, mer preciserade begreppet “homegrown terrorists”, och ny övervakning även i förebyggande syfte av vad som helt enkelt var vissa amerikanska politiska dissidenter med blott – av departementet självt identifierat och definierat – potentiellt terroristiskt beteende inleddes.

Vi står här inför hotet av ibland direkt Sovjetliknande metoder för förtryck av politiska motståndare och oliktänkande, i ny amerikansk förklädnad. Det finns redan mängder av hårresande exempel. “Kriget mot terrorismen” i illegitimt utvidgad mening märks i Europa bland annat i form av en allmän press från USA att vidta “säkerhetspolitiska” åtgärder av samma typ som man där nyligen infört, i den mån de inte redan är på plats här.

Inte minst är den så kallade hatbrottslagstiftningen ett centralt instrument. Och det är just personer med SD:s typ av åsikter som står i fokus för myndigheternas nya former av övervakning och frihetsinskränkning. I själva verket är det uppenbart för var och en som studerat dessa frågor närmare, och inte minst tillämpningen av övervakningen i USA såväl som på flera håll i Europa, att det knappast ens är fråga om någon ändamålsglidning här.

Kritikerna i P verkar här lika naiva som andra politiker, även om vi i de senares fall naturligtvis också finner exempel där tystnaden i dessa frågor förklaras av direkt medbrottslighet. För de påtryckningsgrupper som ligger bakom hela denna utveckling har såväl FRA som datalagringsdirektivet från början inneburit framtida resurser inte bara för det legitima bekämpandet av terrorism och grov brottslighet som av alla accepteras som sådan, utan även för det illegitima bekämpandet av sådant som bara de själva definierar som brottslighet, men vill få också våra politiker och opinionsbildare att acceptera som sådan. Ja, man kan gå så långt som att säga att detta är en del av själva syftet med det till stor del alltifrån början amerikanska projekt som är EU som sådant.

Den fanatiska judiska vänsterorganisationen ADL (Anti-Defamation League), exempelvis, som jag tidigare nämnt och som ligger bakom hatbrottslagstiftningens själva idé såväl som dess detaljutformning i många konkreta fall, fungerar inte bara som en halvoffentlig myndighet i USA med kontroll över många regeringsorgan, utan är också aktiv i EU och genom exempelvis OSSE.

Den är en problematisk organisation främst därför att den under årens lopp, och i synnerhet under dess nuvarande national director, Abraham Foxman, kommit att anta ett extremt, kultursubversivt allmänt program, med tonvikt inte minst på massinvandring och multikulturalism men också på de mest outrerade feminist- och HBTQ-kampanjerna. Det är ett program som indirekt också, liksom dagens vänster i allmänhet eller åtminstone nästan hela vänstern, tjänar den globala kapitalismen i dess mest problematiska former och naturligtvis även understöds av den. Organisationen anses också ägna sig åt direkt åsiktsregistrering av personer som inte passar dess politisk-korrekta mall.

Jag tog upp hur fenomenet med den inflytelserika judiska vänstern självklart regelbundet uppmärksammas också från konservativt judiskt håll, och kritiseras och plausibelt analyseras och förklaras i historiskt perspektiv. Jag gav några prominenta exempel på detta, men många fler kunde nämnas. Ja, ADL är så extrema att de kritiseras till och med av vissa inom den judiska vänstern. Extra utsatta för kritik har de förstås blivit när de flagrant befrämjat judiskt etniska och israeliska intressen samtidigt som de motarbetat andra folks och nationers. Bland annat har kritiken då gått ut på att de på detta sätt producerat just den antisemitism de säger sig bekämpa. Men numera tycks ADL ofta också inta Israelkritiska ståndpunkter mer i linje med sin allmänna och ständigt utvidgade agenda.

Kent Ekeroth har hursomhelst för länge sedan förtjänstfullt påtalat den ohållbara dubbelmoralen hos många liberala judar. Jag efterlyste att han från ett judiskt perspektiv också skulle påpeka den allmänna roll för den politiska korrektheten som en organisation som ADL spelar – för debattens klarhets skull, och eftersom han själv och SD i så hög grad är föremål för attacker från relaterade eller liknande grupper och individer i Sverige.

Och glädjande nog har han nu också verkligen lyft fram åtminstone den allmänna judiska radikalismen och dess orsaker. Framlyftandet förtjänar större spridning. Även om Ekeroths huvudpoäng i den intervju med honom som återfinns i förra årets sista nummer av Judisk Krönika är hans mer begränsat anti-islamistiska (“judarna är nyttiga idioter för muslimerna”), får han också fram den mer allmänna sanningen på ett sätt som kanske är  historiskt unikt i denna publikation. På intervjuarens fråga, “Får ni mycket stöd av judiska organisationer?”, svarar Ekeroth: “Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än Folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.”

I dessa korta meningar fångar Ekeroth det mesta av det väsentliga i denna fråga, om man förstår att det i själva verket också handlar om ett allmänt, internationellt och historiskt välkänt fenomen, även om det hela gått längre i Sverige än på annat håll och det förvisso finns judiska organisationer på kontinenten som stöder nationalister i sina respektive länder. Ett fenomen som förklarar mängden av judiska vänsterorganisationer och -individer som bidrar till upprätthållandet av dagens politisk-korrekta regim.

ADL är bara ett exempel; de är långtifrån ensamma. Dessutom tillkommer givetvis alla oräkneliga icke-judiska organisationer, grupper och individer som driver samma kampanjer och påtryckningar. Den politiska korrekthetens olika intressenter organiserar sina krafter i oändliga former, och det är denna grad av organisation, och de resurser som av skäl som inte är svåra att förstå vid en endast i någon mån fördjupad analys ställs till de olika instrumentens förfogande, som möjliggör det allmänna samhällsklimatets kontinuerliga förskjutning i enlighet med dessa intressen och deras successiva institutionalisering inte bara i EU utan också till stor del FN och en lång rad andra internationella organisationer.

Problemet med datalagringsdirektivet är alltså att det kan användas för den antidemokratiska, antifrihetliga övervakningen och förföljelsen av politiskt oliktänkande, och framför allt nationalister, i synnerhet naturligtvis vita nationalister, sammanförda i den diffust definierade så kallade “vit makt-rörelsen” eller “vit makt-miljön”, ja, i allt högre grad helt vanliga konservativa, i takt med att den politisk-korrekta regimen flyttar fram positionerna och definierar allt större områden av tankeliv och mänsklig historisk erfarenhet, ja av verkligheten själv, som liggande utanför det i den nya meningen “demokratiska” och därmed lagliga.

Av dessa skäl är jag benägen att ansluta mig till Joakim Larssons partiinterna opposition: SD borde, med V, MP, och P, förkasta datalagringsdirektivet som sådant. Men inte i allo eller enbart av samma skäl som dessa andra partier. Skiljelinjen går inte mellan ett övervakningssystem som i vissa extrema historiska situationer kan vara ett nödvändigt pragmatiskt ont, å ena sidan, och inget sådant system alls, förkastandet av det på abstrakta, principiella grunder, å den andra. Den går i stället mellan å ena sidan brottslighet och å den andra nationell och konservativ ideologisk avvikelse som grund och legitimation för systemet.

Men inte minst de tre sista av Anna Trobergs punkter förefaller mig visa varför datalagringens övervakningssystem idag knappast är historiskt påkallat som åtgärd för verklig brottsbekämpning. De tycks i stället, tillsammans med de övriga punkterna, visa varför det huvudsakligen lämpar sig för åsiktsregistrering och övervakning av oliktänkande eller sådana som blott misstänks för att vara eller kanske bara kunna bli oliktänkande – en registrering och övervakning som generellt är av totalitär natur och i de allra flesta fall fullständigt omoralisk, rättsvidrig, oförsvarlig.

Inom ramen för ett allmänt accepterande av datalagringsdirektivet gör SD rätt i att arbeta för tre av sina fyra ändringar. Men vilken är den fullständiga argumentationen för att hålla sig inom denna ram? Har partiet skäl och finns det i största allmänhet argument för detta som jag inte känner till och inte har tagit del av? I så fall måste jag avvakta med mitt ställningstagande. Men såvitt jag hittills kunnat se har Larsson rätt, även om han inte anger det djupaste, verkliga problemet med direktivet. Partiet borde ha röstat mot det.

Det är självklart att spaning måste bedrivas mot personer och grupper som på rätta grunder, inte den politiska korrekthetens, bedöms som farliga – och vid det behov som inte alls är osannolikt i en snar framtid, bör mer sådan spaning bedrivas. Här är naturligtvis selektiv datalagring av direktivets typ ofta motiverad. De stora utgifterna för en allmän datalagring med tvivelaktig effektivitet bör, som Troberg skriver, överföras till traditionell brottsbekämpning, och bättre sådan.

Vi vet verkligen inte vilka direktivets nya övervakningsmöjligheter kommer att användas mot. Att besluta att, med Larssons ord, lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden, är ett steg i riktning mot ett övervakningssamhälle som i det rådande ideologiska klimatet snabbt torde kunna bli ett direkt hot just mot SD. Har vi inte sett tillräckligt många skrämmande exempel på förbudsivern bland partiets och dess europeiska motsvarigheters motståndare för att förstå det?

1-4     Republican National Convention, 1992

2, 3, 4

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i detta nya format.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bland annat hade han skrivit en recension av SD:s jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008, en recension som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Berättelsen om de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter beskrivningen av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SD:s ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; till och med det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta förvisso inte innebär att de accepterar globalismens, EU:s supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos några partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart måste SD också vara öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra europeiska folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag vill inte tro att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt tillägnar sig och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna borde därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna, aktualiserad inte minst i Nydahls ungdom med uppkomsten av dels en ny studentvänster, dels nya kommunistiska partier. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets mer problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot termen som självbeteckning: den intellektuelle enbart som radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionalistiska termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos Nydahl som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, det vill säga personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, så att säga ensamma. Men om det stämmer är det ju inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om detta åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Till skillnad från Nydahl tror jag det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram en viss Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”Stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig en sådan mycket offentlig roll. Men just denna förändring är tyvärr inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Jag har kastat minst två blomkrukor i marken, dessutom när jag var fullt vuxen. Och flera andra saker. Det är i själva verket otroligt hur många saker jag slagit sönder för flickors/kvinnors skull. T.o.m. deras stackars föräldrar har drabbats av mina våldsamma härjningar. Folk tror inte det om mig, men det är ett faktum. Jag framstår inte som en våldsman för dem. För vissa extrema temperament kan ju sådant gå mycket längre: till våld mot kvinnorna själva. Det är sjukt. Ja, det kan gå som i Carmen, eller den där gamla Tom Jones-låten. Mitt temperament gick, liksom Petzälls, lyckligtvis bara ut över materiella föremål. Och det är, får man hoppas, ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår, vill man tro, bara om man upprepar dem och inte lär av dem. Detta gäller nu åtminstone Petzäll – mycket mer än för mig: jag är långt värre än han, givet hur litet jag lärt av mina misstag, hur många gånger jag upprepat sönderslåendet. Alla bör förstå hur obetydligt Petzälls felsteg är, inte minst jämfört med mina.

Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke helt obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SD:are på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras interna diskussioner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min fb-sida och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början bristande entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SD:s program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är detta parti som idag kan tillhandahålla åtminstone mycket av den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig SD-kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig förstå att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg, som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna, borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just detta parti försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism gentemot vår förhärskande ideologiska konformism. Att SD vänder sig mot den liberala ideologins individualism betyder förstås inte att de godtar någon motsatt kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen, och stammande från Geijer, som ibland nämnts av SD:s kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den verkliga, historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, säger jag nu, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri, att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen åtminstone för tillräckligt många oundgänglig, på grund av allt det som den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag tidigare kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.