Ezzelino, 3

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat. (Det är fortfarande problem med länkfunktionen här, så jag uppmanar läsarna att antingen hitta inlägget på Contents-sidan under Politics, eller använda sökfunktionen i högermarginalen.)

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2’, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Antisemitismen och jag’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “Tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade radikalnationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Jag vill därför uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “Tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.

2 Responses to “Ezzelino, 3”


  1. 1 Richard August 13, 2016 at 8:53 am

    Du beskriver Ezzelinos utgjutelser som “rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism”. Jag kan inte hålla med dig om detta.

    Eftersom jag blev intresserad (av flera olika skäl) så har jag läst mycket av det du skrivit om Ezzelino och även flera av Ezzelinos inlägg på Flashback.

    Ezzelino är onekligen kärv och burdus, och ibland ohövlig, i sitt sätt att uttrycka sig men jag kan inte se det han skriver som uttryck för något “rashat” eller “antisemitism” i någon egentlig mening.

    Med dagens generösa definitioner av “rasism”, “antisemitism” och liknande kan visserligen vem som helst drabbas av sådan smutskastande kategorisering men jag tycker att vi ska vara mer noggranna med hur vi använder orden – särskilt sådana laddade ord. Jag ställer alltså inte upp på de moderna “definitionerna”.

    Nu kanske inte just Ezzelino förtjänar den typen av hänsyn då han själv inte visar sådan respekt. Jag tror dock inte på “öga för öga…”. Framförallt anser jag att användandet av de laddade orden som vapen är en styggelse som ska bekämpas. Jag önskar därför att du preciserar vad du grundar dina anklagelser mot Ezzelino på. Om du redan gjort en sådan precisering som jag missat får du gärna hänvisa mig dit.

    Jag ska tillägga att jag också läst en del av Kevin MacDonald och bedömer honom som vederhäftig: Jag anser alltså att antisemit-anklagelserna mot honom även de är orättfärdiga.

    I övrigt uppskattar jag mycket av det du skriver. Jag hittade hit efter att ha läst “Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” och sökte på författaren av nyfikenhet. Så att hitta din blogg var en bonus.

    • 2 Jan Olof Bengtsson August 13, 2016 at 11:02 am

      Jag måste säga att den här kommentaren är obegriplig.

      Att man bör vara noggrann när man använder ord som rasism och antisemitism, att de “moderna definitionerna” är ohållbara, att “smutskastande kategorisering”, användandet av dessa ord som vapen, är en styggelse, håller jag med dig om, men det är ju också något som jag mer än de flesta betonat. Flera gånger har jag ju med skärpa tagit avstånd från allt detta.

      Du skriver: “Jag önskar därför att du preciserar vad du grundar dina anklagelser mot Ezzelino på. Om du redan gjort en sådan precisering som jag missat får du gärna hänvisa mig dit.”

      Men hela detta inlägg som du nu kommenterar är ju just en sådan precisering och hänvisning. Det är ju skrivet just för att förklara varför jag i det första inlägget om Ezzelino 2011, och i diskussionen i dess kommentarfält, uttryckte mig som jag gjorde, exempelvis när jag talade om rashat och verklig antisemitism.

      Förklaringen består i en hänvisning till inlägget ‘Ezzelino, 2’ från 2012. Vad jag gör är att jag beklagar att så få tycks ha läst det.

      Nu visar det sig att t.o.m. en person som efter att ha läst just detta inlägg, ‘Ezzelino, 3’, vars hela syfte och poäng är hänvisningen till ‘Ezzelino, 2’, och efter att det väckt hans intresse i sådan utsträckning att han “läst MYCKET av det [jag] skrivit om Ezzelino”, ändå inte har läst ‘Ezzelino, 2’! Ja, att denna person kan skriva: “Om du redan gjort en sådan precisering som jag missat får du gärna hänvisa mig dit.” Hur är detta möjligt?

      För det kan väl inte vara så att du efter att ha läst ‘Ezzelino, 2’ säger att du “inte kan hålla med”, att du inte kan “se det han skriver som uttryck för något ‘rashat’ eller ‘antisemitism’ i någon egentlig mening”, utan bara som “kärvt och burdust och ibland ohövligt”?

      Om det jag citerar i ‘Ezzelino, 2’ inte är uttryck för rashat och antisemitism så finns det överhuvudtaget inte något sådant som rashat och antisemitism. Kevin MacDonald är en helt annan sak.

      I övrigt får jag tacka för de vänliga orden om bloggen.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi