Category: Language

Ursprungligen publicerat 12/11 2013

Efter snart tre månader har jag fortfarande inte hunnit fram till sidan 1. Det finns för mycket att läsa (i vid mening) på omslaget till Åkessons bok Satis polito. Eller snarare att hantera, kanske.

Härom dagen började jag försöka mer systematiskt reda ut det här med den latinska titeln. Det går inte att komma vidare utöver den ens till omslagsbilden, som jag dock naturligtvis omedelbart såg skulle kräva mycket tid. Responsen både från latinspecialister och allmänhet visar att en grundligare utredning av titeln först var nödvändig.

Det enda som är alldeles klart beträffande den är att den inte betyder “tillräckligt polerad”. Detta framhölls omedelbart i den korta debatt som på några håll utbröt efter publiceringen i augusti. ”Tillräckligt polerad” skulle, om det syftar på Åkesson själv, hetat satis politus, i nominativ. Det konstaterades också genast riktigt att den böjda form vi finner i titeln, polito, endast kan vara dativ, ablativ eller futurum imperativ.

Den enda plausibla av de tolkningar som framfördes var att titeln är en dativkonstruktion med innebörden ”tillräcklig(t) för den polerade” (d.v.s. för den bildade). Det är samma konstruktion som i sat(is) sapienti, ”tillräcklig(t) för den vise”. Och det ger en högst relevant betydelse, väl överensstämmande dels med avsikten att driva med kritiker som avfärdar SD som otillräckligt polerat, men dels i verkligheten rimligen också, och på visst allvar, med vad som såvitt jag förstår är Åkessons tematik och budskap i boken.

Problemet är att Åkesson inte säger att det är detta titeln betyder. Han säger i stället att den betyder det enda den helt klart inte betyder, nämligen “tillräckligt polerad”. Min gissning är att han kan ha valt detta som en förenklad förklaring eftersom han inte trodde att den mer komplicerade förklaringen passade i TV-intervjuer. Men det var i så fall beklagligt, både därför att den förenklade förklaringen är så förenklad att den blir oriktig och därför att den mer komplicerade, och riktiga, faktiskt är värd att avsätta mediatid för.

Den förenklade förklaringen gör det svårare att övertyga om dativläsningen, och naturligtvis kommer inte alla tro att det är en medveten förenkling. Latinkunniga har i denna situation fått intrycket att Åkesson av okunnighet använt en felaktig nominativform, ja att han kanske bara snabbt googlat fram en felaktig översättning eller en mening med politus i böjd form, och utan vidare dragit till med vad han hittade som titel.

Denna situation är allvarlig, och motiverar naturligtvis sökande efter en annan betydelse som ligger åtminstone närmare Åkessons egen förklaring. Ablativ nämndes i den tidiga diskussionen som ett av de två kasus i vilket formen är polito. Men ingen framförde någon tolkning med ablativisk betydelse, och ingen sådan har heller accepterats som möjlig av latinspecialisterna. Inte heller futurum imperativ ger någon rimlig betydelse.

En sista möjlig tolkning i detta läge är att Åkesson medvetet använt oriktigt latin. Detta skulle troligen vara ännu mer överensstämmande än korrekt latin med den uppenbara avsikten att genom såväl titeln som omslagsbilden driva med SD:s kritiker.

Vad jag inte på allvar kan tro är att Åkesson omedvetet, av okunnighet, skulle ha använt felaktigt latin. Hans omdöme måste ha förbjudit sådant riskabelt slarv. Han måste, oavsett om användningen är riktig eller felaktig, antingen ha studerat grammatiken själv i tillräcklig utsträckning, eller ha konsulterat en latinlärare.

Således: medvetet riktig, eller medvetet felaktig – tertium non datur. Om medvetet felaktig, krävs ingen ytterligare diskussion i språkfrågan. Om medvetet riktig, gäller dativtolkningen: Åkesson, och SD, är tillräcklig(a) för den bildade.

Att Åkesson skämtar så till den grad med sina motståndare att han medvetet använder felaktigt latin känns för mig inte så tilltalande; det finns redan mer än nog av sådant på omslagets bild, som jag ska återkomma till.

Jag föredrar därför dativtolkingen, och hoppas inte bara att Åkesson är medveten om dess innebörd utan också att han kommer förklara den på ett sätt som når ut till de latinkunniga och andra som från dem kanske får höra att han använt felaktigt latin på grund av okunnighet och slarv.

Eftersom Åkesson i sitt förenklade svar på intervjuarnas fråga vad titeln betydde direkt tillämpade betydelsen “tillräckligt polerad” på sig själv och inte skilde mellan “tillräckligt” som gällande honom själv och “polerad” som gällande den för vilken han är tillräcklig, måste tonvikt läggas på den fulla och förhoppningsvis avsedda innebörden att Åkesson är tillräcklig för den polerade eftersom han själv är tillräckligt polerad.

Efter snart tre månader har jag fortfarande inte hunnit fram till sidan 1. Det finns för mycket att läsa (i vid mening) på omslaget till Åkessons bok Satis polito. Eller snarare att hantera, kanske.

Härom dagen började jag försöka mer systematiskt reda ut det här med den latinska titeln. Det går inte att komma vidare utöver den ens till omslagsbilden, som jag dock naturligtvis omedelbart såg skulle kräva mycket tid. Responsen både från latinspecialister och allmänhet visar att en grundligare utredning av titeln först var nödvändig.

Det enda som är alldeles klart beträffande den är att den inte betyder “tillräckligt polerad”. Detta framhölls omedelbart i den korta debatt som på några håll utbröt efter publiceringen i augusti. ”Tillräckligt polerad” skulle, om det syftar på Åkesson själv, hetat satis politus, i nominativ. Det konstaterades också genast riktigt att den böjda form vi finner i titeln, polito, endast kan vara dativ, ablativ eller futurum imperativ.

Den enda plausibla av de tolkningar som framfördes var att titeln är en dativkonstruktion med innebörden ”tillräcklig(t) för den polerade” (d.v.s. för den bildade). Det är samma konstruktion som i sat(is) sapienti, ”tillräcklig(t) för den vise”. Och det ger en högst relevant betydelse, väl överensstämmande dels med avsikten att driva med kritiker som avfärdar SD som otillräckligt polerat, men dels i verkligheten rimligen också, och på visst allvar, med vad som såvitt jag förstår är Åkessons tematik och budskap i boken.

Problemet är att Åkesson inte säger att det är detta titeln betyder. Han säger i stället att den betyder det enda den helt klart inte betyder, nämligen “tillräckligt polerad”. Min gissning är att han kan ha valt detta som en förenklad förklaring eftersom han inte trodde att den mer komplicerade förklaringen passade i TV-intervjuer. Men det var i så fall beklagligt, både därför att den förenklade förklaringen är så förenklad att den blir oriktig och därför att den mer komplicerade, och riktiga, faktiskt är värd att avsätta mediatid för.

Den förenklade förklaringen gör det svårare att övertyga om dativläsningen, och naturligtvis kommer inte alla tro att det är en medveten förenkling. Latinkunniga har i denna situation fått intrycket att Åkesson av okunnighet använt en felaktig nominativform, ja att han kanske bara snabbt googlat fram en felaktig översättning eller en mening med politus i böjd form, och utan vidare dragit till med vad han hittade som titel.

Denna situation är allvarlig, och motiverar naturligtvis sökande efter en annan betydelse som ligger åtminstone närmare Åkessons egen förklaring. Ablativ nämndes i den tidiga diskussionen som ett av de två kasus i vilket formen är polito. Men ingen framförde någon tolkning med ablativisk betydelse, och ingen sådan har heller accepterats som möjlig av latinspecialisterna. Inte heller futurum imperativ ger någon rimlig betydelse.

En sista möjlig tolkning i detta läge är att Åkesson medvetet använt oriktigt latin. Detta skulle troligen vara ännu mer överensstämmande än korrekt latin med den uppenbara avsikten att genom såväl titeln som omslagsbilden driva med SD:s kritiker.

Vad jag inte på allvar kan tro är att Åkesson omedvetet, av okunnighet, skulle ha använt felaktigt latin. Hans omdöme måste ha förbjudit sådant riskabelt slarv. Han måste, oavsett om användningen är riktig eller felaktig, antingen ha studerat grammatiken själv i tillräcklig utsträckning, eller ha konsulterat en latinlärare.

Således: medvetet riktig, eller medvetet felaktig – tertium non datur. Om medvetet felaktig, krävs ingen ytterligare diskussion i språkfrågan. Om medvetet riktig, gäller dativtolkningen: Åkesson, och SD, är tillräcklig(a) för den bildade.

Att Åkesson skämtar så till den grad med sina motståndare att han medvetet använder felaktigt latin känns för mig inte så tilltalande; det finns redan mer än nog av sådant på omslagets bild, som jag ska återkomma till.

Jag föredrar därför dativtolkingen, och hoppas inte bara att Åkesson är medveten om dess innebörd utan också att han kommer förklara den på ett sätt som når ut till de latinkunniga och andra som från dem kanske får höra att han använt felaktigt latin på grund av okunnighet och slarv.

Eftersom Åkesson i sitt förenklade svar på intervjuarnas fråga vad titeln betydde direkt tillämpade betydelsen “tillräckligt polerad” på sig själv och inte skilde mellan “tillräckligt” som gällande honom själv och “polerad” som gällande den för vilken han är tillräcklig, måste tonvikt läggas på den fulla och förhoppningsvis avsedda innebörden att Åkesson är tillräcklig för den polerade eftersom han själv är tillräckligt polerad.

Jag är upprörd över det här. Det tycks vara i samband med att det nya statliga företaget Swedavia tog över de svenska flygplatserna från Luftfartsverket, eller det senare ombildades till det förra, som Arlanda – och, visar det sig, inte bara Arlanda, utan även alla andra svenska flygplatser – officiellt blev “airports” i stället för flygplatser i svenskspråkiga sammanhang.

Arlanda och alla andra flygplatser omnämns konsekvent som “airports” på Swedavias svenskspråkiga sidor. Även i Swedavias tidskrift Nya Arlanda omtalas Arlanda från början som “airport”, även om det i de tidiga numren finns ett och annat återfall till “flygplats” inne i artiklarna.

Därmed måste misstanken riktas mot Swedavias första vd och Arlanda-chef Kerstin Lindberg Göransson, numera vd för Akademiska Hus. Fortfarande ifrågasätter såvitt jag kan se ingen de nya namnen och det nya språkbruket. Jag tror därför att man måste gå vidare och individualisera den här kritiken, peka på de personer som är direkt ansvariga för och själva har initierat pinsamheten.

Om Lindberg Göransson med all sannolikhet personligen fattade eller åtminstone var centralt involverad i beslutet att Arlanda m.fl. flygplatser officiellt på svenska ska kallas “airports”, har hennes efterträdare, nuvarande vdn Torborg Chetkovich, synbarligen inte gjort något för att upphäva det. Styrelseordföranden Ingemar Skogö måste också uppmärksammas.

Ställ dessa personer till svars. Eventuell kompetens på andra områden kan naturligtvis inte uppväga kulturell och social analfabetism på så centrala områden som detta.

För övrigt är alla svenska företagsnamn som börjar på “Swe” och “Swed” töntiga, av samma skäl som Arlanda Airport, och Ronneby Airport, är töntiga som svenska namn.

Toppolitikerna och Arlanda

Det engelska Arlanda

Jag klagade nyligen över förslaget att ge Arlanda flygplats det engelska namnet Raoul Wallenberg International Airport. Medan några läsare uppmuntrat mig att skriva fler kåseriartade texter om “småsaker”, reagerade någon nu negativt på detta debattinlägg och tyckte att jag inte borde ägna mig åt sådant: det var ovärdigt, jag borde hålla mig till kulturen, filosofin o.s.v.

Men jag tycker, som jag skrev, inte att detta är en småsak. Det berör mig. Och inte bara för att jag själv, som de flesta, med viss regelbundenhet använder flygplatsen, eller för att jag emellanåt tar emot utländska gäster. Det hela har naturligtvis att göra med kulturen.

Den utmärkte kulturskribenten och kännaren av främst tyskspråkig litteratur, Simon O. Petterson i Uppsala, som bland annat skrivit värdefulla kommentarer i denna blogg, hörde naturligtvis till dem som förstod och instämde i min kritik. Men till min förskräckelse kunde han också upplysa mig om att situationen är ännu värre: det officiella namnet på Arlanda är redan är engelskt: Stockholm Arlanda Airport! Detta namn står, visade han, överst på den svenska versionen av hemsidan.

Man kan, upptäckte jag då, även jämföra Wikipedias engelska sida om Arlanda med dess sidor om våra nordiska och baltiska grannländers största flygplatser: endast på Arlanda-sidan saknas namn på det lands språk där flygplatsen ligger.

Vad gör man åt sådant här? Vad jag kallade den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen förefaller bottenlös. Vilka fattade detta beslut? Om den kulturella sensibiliteten och det allmänna omdömet är på denna nivå hos de beslutsfattare det här måste vara fråga om, om inga kulturpersonligheter, ledarskribenter eller andra opinionsbildare reagerat, om inte näringslivet protesterat och politiker motionerat mot denna frånvaro av svenskt namn i svenskt sammanhang – var befinner vi oss då?

Är det så att de många som, i likhet med Pettersson, måste förstå problemets art och allvar, inte längre orkar artikulera det hela för nybarbarerna i maktpositioner? Att fenomen av detta eller jämförbart slag, på område efter område, blivit alltför vanliga för att det ska kännas meningsfullt att försöka göra något åt? Har en slutligt resignerad apati tagit över?

Det är alltså inte det faktum att Arlanda i internationella sammanhang – såsom, till att börja med, den engelskspråkiga versionen av webbplatsen – kallas Arlanda International Airport jag vänder mig mot. Det är i stället det bisarra förhållandet att den uteslutande kallas så i svenska sammanhang. Det är exempelvis ingen som helst ursäkt att svenska storföretag använder engelska som koncernspråk även i Sverige.

Att Scandinavian Airlines och Scandinavian Airlines System är engelska namn är mer begripligt; företaget är ett företag, företaget är huvudsakligen internationellt verksamt, företag har bara ett namn, de flesta små språknationers flygbolag har engelska namn, och företag är inte orter. Arlanda är annorlunda. Här är frånvaron av svenskt namn oförsvarlig.

Framför allt berör mig detta naturligtvis på grund av vad det säger om tillståndet i Sverige, och på grund av insikten om hur många utländska besökare som riskerar att upptäcka det. Det hela är i största allmänhet generande, av skäl liknande, om än inte identiska, med dem som fortfarande gör restaurangen Bistro Bohème på Drottninggatan i Stockholm generande.

Den största nationella flygplatsens fall är däremot identiskt med, om också värre än, exempelvis Friends Arenas. Man rodnar över hela kroppen. Det är ovärdigt en gammal kulturnation. Det avspeglar inte bara en fullständig utan framför allt helt ny typ av naivitet inför världen. Man känner föraktet och hånskrattet från varje bildad utlänning. Och än värre skulle det bli om Arlanda efter amerikanskt mönster byttes ut mot Raoul Wallenberg.

Det finns mängder av med Arlanda jämförbara svenska institutioner som i engelskspråkiga sammanhang har namn på engelska. Ska vi börja använda enbart dessa engelska namn i alla sammanhang, även i svenskspråkiga och i Sverige? Uppsala University, exempelvis, det högtstående lärosäte som under nittonhundratalets lopp förvandlades till den svenska rationalismens, utilitarismens och nihilismens högborg, där man vid vissa institutioner numera sägs ha en nedlåtande attityd till humanistiska forskare som inte skriver på engelska, och där man, med undantag för Pettersson och, befarar jag, en tämligen begränsad krets av likasinnade, inte tycks ha några problem med sin granne airporten?

Och eftersom Göteborg har ett engelskt namn, Gothenburg – borde vi inte övergå till att använda enbart det? Finns det ens någon anledning att fortsätta tala om Sverige här i Sweden? Nationalekonomen Marian Radetzki har redan framfört förslaget att hela svenska språket, ja alla små språk, ska ersättas av engelska.

Att personer som Göran Persson, Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson kan förespråka att Arlanda flygplats döps om till Raoul Wallenberg International Airport är ett av de mer spektakulärt löjeväckande uttrycken på senare tid för den svenska politiska kulturens förfall, och inte minst för den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen.

Att en rad “kultur- och samhällsaktörer” – som Dagens Nyheter kallar dem – och politiker på lägre nivå inte förstår bättre och skriver under ett upprop av detta slag tillhör sådant man tvingats vänja sig vid. Men att två statsministrar och den svenska kristdemokratins legendariska enmansshow och numera Europaparlamentarikern Svensson gör det måste fortfarande betecknas som uppseendeväckande.

Opinionen mot förslaget är naturligtvis massiv. De flesta invänder, med rätta, att flygplatser uppkallade efter kända personer är ett amerikanskt fenomen, inte ett svenskt eller europeiskt.

Persson, Fälldin och Svensson pekar emellertid på några europeiska städer där amerikanismen fått insteg i flygplatsers namngivning: Charles de Gaulle förstås, men också Willy Brandt i Berlin, John Lennon i Liverpool, Lech Wałęsa i Gdańsk.

Inte heller i dessa fall ser det amerikanska bruket snyggt ut (för att inte tala om att John Lennon av Liverpool kan anses förtjäna att få stadens flygplats uppkallad efter sig). Det är illa nog att Stockholm och Arlanda skulle följa dessa städers exempel.

Men det finns också en skillnad mellan dem och de två statsministrarnas och huvudbäraren av hela den jönköpingska frikyrkokulturens, den gamle svenskläraren Svenssons förslag. Och det är deras oförmåga att förstå eller kanske ens uppfatta denna skillnad som gör förslaget så tragikomiskt.

Charles de Gaulle-flygplatsen heter inte Charles de Gaulle International Airport, utan Aéroport Paris-Charles de Gaulle. Willy Brandt-flygplatsen heter inte Willy Brandt International Airport utan Flughafen Berlin Brandenburg “Willy Brandt”. Lech Wałęsa-flygplatsen heter inte Lech Wałęsa International Airport utan Port lotniczy Gdańsk im. Lecha Wałęsy. Inte ens John Lennon-flygplatsen heter John Lennon International Airport, utan Liverpool John Lennon Airport.

Dessa flygplatser kan naturligtvis ofta kallas international airports i många engelsktalande internationella sammanhang, men de har självklart nationella namn på de nationella språken. Och de kända personer vars namn de givits är bara ett led i de fullständiga namnen: Berlin Brandenburg, Gdańsk, Liverpool och Paris finns också med. I Frankrike är Charles de Gaulle-flygplatsen för övrigt lika känd under namnet Roissy, efter den by där flygplatsen ligger.

Men när svenska statsmän omdömeslöst följer samma amerikanska trend och önskar döpa om Sveriges och den svenska huvudstadens största internationella flygplats, vill de inte ens ge den ett svenskt namn. De tre, av vilka åtminstone en inte ens kan engelska, hävdar inte att den ska heta Raoul Wallenberg-flygplatsen eller Raoul Wallenbergs internationella flygplats, utan just Raoul Wallenberg International Airport. Och de inskärper nitiskt att Arlanda möjligen kan tolereras som tillnamn under en övergångsperiod, men att det sedan måste helt fasas ut.

Otaliga företag och institutioner har under de senaste årtiondena gjort oss generade med sina engelska namn – inte bara nya företag och institutioner, utan även gamla som bytt till eller parallellt använt sådana. Och i fullständigt onödiga svenska sammanhang. Groteskt nog har även universiteten hört till denna kategori, ja nästan gått i spetsen för den integritetslösa trenden. Till och med i Lund fanns på 80- och 90-talet några som ville ha ett förlag med namnet Lund University Press. Ett svenskt universitetsförlag, med utgivning på svenska. Dock fick de naturligtvis inte sin vilja igenom.

Men nu är det alltså dags för ytterst erfarna äldre politiker, som haft som uppdrag att på högsta nivå representera Sverige, att försöka ge vår största flygplats ett engelskt, ja, ett amerikanskt namn. Historieskrivningen borde minnas detta för vad det avslöjar om dem. Det är ingen småsak.

Jag skriver sällan den typ av korta kåserier om småsaker som oändligt många andra ägnar sig åt att skriva, och som tidningarna och även radio är fulla av.

Det innebär inte att jag inte lägger märke till småsaker. Det gör jag ofta, och ibland uppstår frågeställningen om småsaken ifråga är sådan att den faktiskt kan vara värd att skriva om. Kanske kan den kopplas till och visas betydeslefull för något större och viktigare sammanhang.

En sådan småsak tog jag upp i inlägget Bistro Bohème härom året (jag kunde för övrigt nyligen konstatera att den småsak jag där reagerade över fortfarande inte åtgärdats). När jag härom dan åkte tunnelbana i Stockholm noterade jag en annan småsak som jag inte kan låta bli att kommentera här.

Vid vissa stationer säger en ung kvinnlig röst i tunnelbanevagnens högtalare: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Detta är ju, när man läser den i denna form, en helt normal och icke oväsentlig upplysning. Den motsvaras såvitt jag minns i Londons tunnelbana av det kortare och mer kärnfulla “Mind the gap”.

Det finns naturligtvis en liten, mycket liten, risk att “Mind the gap” kan missförstås av någon enstaka passagerare, att denne tror att det är fråga om något annat “gap” än det mellan vagn och plattform, eller att det ska tänkas på vid något annat tillfälle än när man stiger av. Såtillvida är förstås Stockholmstunnelbanans utförligare formulering bättre.

Problemet är emellertid att rösten genom sin betoning ger denna formulering ytterligare betydelser som definitivt är överflödiga. Rösten säger nämligen i själva verket: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av“.

Denna betoning låter som en så kallad kontrastivt betydelseskiljande sådan. Det vill säga, det låter som om rösten antar att det finns andra möjliga betydelser som passagerare skulle kunna uppfatta i formuleringen om den saknade denna betoning. Som när man säger “Vill du ha te?” i stället för “Vill du ha te?”

Så kan det dock inte vara. Det finns ingen möjlighet att missförstå. Det avstånd som avses är fullt tillräckligt beskrivet: “avståndet mellan vagn och plattform”. Detsamma gäller om det tillfälle när detta avstånd ska tänkas på: “när du stiger av”. Det finns inte, som i London, några andra möjliga betydelser i formuleringen i sig.

Snarare får man intrycket att rösten antar att passagerarna, innan rösten själv sagt något, kanske redan sitter och tänker på olika slags i den aktuella resesituationen förefintliga avstånd, eller att de skulle kunna tänkas göra det vid alla möjliga olika tillfällen.

Resenärerna skulle således kunna befaras sitta och fundera på andra avstånd – tänk om de är upptagna med avståndet mellan vagn och månen i stället för avståndet mellan vagn och plattform!

Eller om de skulle tänka på avståndet mellan vagn och plattform när de sitter hemma i soffan i stället för när de stiger av!

Säkrast därför att särskilt betona “plattform” och “stiger av”, trots att formuleringen i sig, utan betoningar, egentligen inte kan missförstås. Det är en ny, ovanlig, överraskande uppmaning rösten kommer med, och därför måste dessa ord betonas.

Så låter det som om rösten tänker.

Det gör den inte. Dess betoning har inte någon som helst betydelse. Och anledningen till att just denna småsak förtjänar att tas upp är att denna knäppa prosodi är ett alltmer utbrett fenomen.

Jag har hört mängder av unga kvinnor som använder helt malplacerad, felaktig, omotiverad och förvirrad betoning av detta slag i radio, och med tanke på hur ytterst sällan jag lyssnar på svensk radio är detta utan tvekan signifikativt. I var och varannan mening kommer plötsligt en fullständigt godtycklig goddag-yxskaft-betoning, på vilket ord som helst.

Det låter som om personerna ifråga inte själva förstår vad de säger, och som om de drar till med en betoning då och då för att de tror att det endast så låter som om det de säger betyder något, eller för att de tror att det hör till även om de inte förstår vad det betyder. De saknar både tanke och öra.

Varför det bara är unga kvinnor som låter så här vet jag inte. Unga kvinnor brukar väl anses i allmänhet ha större språklig begåvning än unga män.

Man ryser vid tanken på hur vanlig denna prosodi måste vara hos yngre kvinnliga lärare i skolan och vid universiteten.

Bistro Bohème är en restaurang och bar på Drottninggatan i Stockholm. Jag tror den öppnade i början av åttiotalet. Åtminstone då var det ett populärt, tidstypiskt ställe med pastellpräglad, postmodern design av den franske arkitekten Guy Monseau, där jag och flera vänner tillbringade en del trevliga och ibland sena kvällar.

Det var inte märkvärdigt, och tillhörde inte mina favoriter, det var långt ifrån exempelvis Wasahof på Dalagatan, hade en helt annan stil och i viss utsträckning också publik. Ändå har jag några icke helt oviktiga minnen därifrån. Jag tycker mig också ha uppfattat att det av någon anledning anses ha haft en viss betydelse mer generellt i min generation i Stockholm.

Sedan några år har Bistro Bohème ny ägare. Den har genomgått en omfattande renovering med helt ny design och en stor uteservering sommartid. Jag ska inte bedöma resultatet av detta, förutom i ett anmärkningsvärt och iögonfallande avseende.

Jag upptäckte det när jag för inte länge sedan gick förbi och funderade på att äta lunch där och samtidigt titta närmare på resultatet av renoveringen. Till det nya hör en stor dyr skylt med restaurangens namn mot Drottninggatan, med ljus mot fasaden bakom svarta bokstäver.

Problemet är att man inte kan stava det egna namnet. Mitt på en av de två-tre viktigaste gatorna i Sveriges huvudstad läser vi: ”Bistro Bohéme”. Med accent aigu.

Det inte minst ofattbara här att denna skylt måste ha suttit där länge. Vad säger detta om de sannolikt nya ägarna? Hur nonchalant okunnig och ointresserad får man vara som ägare av ett ställe med sådant läge och viss historia? Man är benägen att säga: hur arrogant, ja aggressivt ointresserad?

Och vad säger detta om branschkulturen? Är det självbedrägeri när jag försöker intala mig att många gäster måste ha påpekat felet? Vad säger det om den kulturella nivån i allmänhet?

Man kunde naturligtvis fortsätta med än fler självklara frågor. Och det blir värre. När man går fram till det upplysta skyltskåp bredvid entrén där menyn presenteras, läser man på det: ”Bistro Bohemé”. Accent aigu på sista e:et och ingen accent på det första.

Det handlar alltså om det egna namnet, det man oavbrutet måste uttala och skriva, det viktigaste av allt, det inarbetade, etablerade, värdefulla varumärket. Man orkar inte lära sig hur det stavas. En “text” på två ord och tolv bokstäver.

Och man orkar inte ens kolla att man stavar det på samma sätt på olika ställen. Man har inte bara en felaktig stavning – man har två olika. Som man lyfter fram på de två mest synliga skyltarna, på en av de mest centrala platserna i Stockholm.

Man upptäcker och förstår inte att man gjort fel. Eller om man gjort det, om någon fäst uppmärksamheten på felet (och det måste alltså rimligen ha skett), bryr man sig inte om att rätta det. Man förstår inte arten och magnituden av felet. Eller om någon fäst uppmärksamheten också på detta (vilket även det är sannolikt), bryr man sig ändå inte om att rätta det.

Det krävs ingen fransk språksnobbism för att man ska rodna över hela kroppen. Det hela skulle naturligtvis berört mig även om detta inte var ett ställe dit jag en gång brukade gå, som jag senare talat med några om, och till vilket jag betalat en del pengar. Men eftersom jag gjort allt detta berör det mig ännu mer.

Först på själva den inne i skyltskåpet uppsatta menyn finner man namnet rättstavat. Men när jag kommit så långt hade jag redan bestämt mig för att äta någon annanstans.