Category: Personalism

Förstår man att personbegreppet under den nu aktuella perioden är oupplösligt förbundet med de framväxande moderna föreställningarna om individualitet och subjektivitet, förstår man också att det är en del av de centrala temata som präglat vår tids hela modernitetsdebatt. Det är svårt att i en diskussion om forskningen kring dessa begrepps idéhistoria i modern tid undvika att något beröra de huvudsakliga bidragen till denna modernitetsdebatt, även om det knappast är nödvändigt att gå närmare in på frågan om de olika definitionerna av själva modernitetsbegreppet och avgränsningarna av moderniteten som sådan.

Moderniteten är i mycket bara ett icke-marxistiskt ord för den borgerliga revolutionen i vid mening. Max Weber analyserade rationaliserings- och – vad ska vi kalla den -“avtrollningsprocessen”, och beskrev på problematiskt sätt orsaksförhållandet mellan kapitalismen och protestantismens anda, men det är Heidegger som blivit känd för det sätt, än mer ensidigt som historieskrivning, på vilket han satte det moderna subjektet i centrum för analysen av den moderna utvecklingen och förstod dennas rationalitet huvudsakligen i subjektivitetens termer. Heideggers analyser, exempelvis i hans sena Nietzsche-verk och hans uppsats om Schelling, har varit av stor – alltför stor – betydelse.

I fokuseringen på subjektiviteten förbiser Heidegger p.g.a. sina specifika utgångspunkter individualitetens innebörd. Denna har istället gjorts till det avgörande i vad som kan sägas åtminstone indirekt vara ett av de andra tunga bidragen till modernitetsanalysen, nämligen den som företagits av Louis Dumont. [Homo hierarchicus. Le système des castes et ses implications (1967), Homo aequalis (1977), Essais sur l’individualisme: Une perspective anthropologique sur l’ideologie moderne (1983).] Men även denne renodlar sitt tema på ett sätt som omvänt kan anses förbise subjektivitetens problem och de komplexa, i den moderna filosofins historia på intet sätt självklara relationerna mellan individualitet och subjektivitet.

Karl Löwith, Amos Funkenstein och Michael Allen Gillespie har åter velat analysera moderniteten – eller åtminstone vissa av huvudlinjerna inom denna – i termer av olika varianter av en sekulariseringsteori, enligt vilken Guds försyn, alternativt Guds under senmedeltiden filosofiskt utlagda allsmäktiga viljefrihet, gradvis sekulariserats och människan därmed kommit att överta en normlös viljefrihet i den egna maktutövningens tjänst. Det moderna subjektets tilltagande självhärlighet är här oskiljaktig från dess excentriska individualism, och utvecklingen kulminerar ofta i dessa analyser i nihilismen. [Löwith, ’The Historical Background of European Nihilism’, i Nature, History and Existentialism (1966), och Meaning in History (1970); Funkenstein, Theology and the Scientific Imagination from the Middle Ages to the Seventeenth Century (1986); Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995); se min recensionsartikel om den sistnämnda titeln, ‘Origins of Nihilism: Actual and Alleged’, i Humanitas, 9:2 (1996), och även diskussionen om nihilismbegreppets ursprung och Jacobis tidiga analys av fenomenet nihilism i min Worldview of Personalism (2006).] I visst teoretiskt samband med analyser av detta slag står aspekter av Eric Voegelins av mig på annat håll behandlade.

De flesta av de nämnda analytikerna är i grunden kritiska mot moderniteten. I deras analyser har stöd kunnat hämtas för dagens vanliga antimoderna  eller förment antimoderna ståndpunkter, som väl kan sägas fördela sig på två olika grundtyper: den premoderna och den postmoderna. Den premoderna ståndpunkten är väl sällsynt i mer renodlad form, även bland reaktionära  katolska “medievalists”, och vad som kallas konservatism är i sin burkeanska huvudströmning identiskt med vad som idag ibland kallas “liberalkonservatism”. Men den kan sägas representeras av den “traditionalistiska” skolan i René Guénons linje, i Sverige representerad av Kurt Almqvist och Tage Lindbom.

Den postmoderna riktningen, i vid mening, utvecklades i centrala avseenden ur Heideggers tänkande (och Nietzsches relaterade). Pre- och postmodernisterna motsätter sig förstås varandra, men båda vänder sig mot just den förståelse av subjektet, individen och även personen som utvecklats och försvarats inom ramen för den borgerliga moderniteten. Både den traditionalistiska skolan och postmodernismen (med dess nämnda historiska ursprung) är produkter av och på visst sätt bejakare av resultaten av den europeiska katastrof och förstörelse som första världskriget utgjorde. I jämförelse med dem representerar den del av den socialistiska eller kommunistiska rörelsen som försökte stoppa kriget en nyskapande kontinuitet med det gamla Europa och den borgerliga erans kulturella förtjänster.

Det sistnämnda kunde rentav sägas vara ett av flera exempel på att mot de post- och premoderna analyserna står en annan tendens och möjlighet: det kvalificerade försvaret för moderniteten, försvaret för vad som kan kallas en alternativ modernitet, som accepterar och inkluderar men samtidigt modifierar den moderna förståelsen av subjektiviteten, individualiteten, och personligheten. Denna riktning uppvisar liksom dessa olika varianter, men implicerar generellt en kritik mot både post- och premodernismen. Den kännetecknas av ett klart urskiljande av och försvar för vad den uppfattar som modernitetens viktiga delsanningar, insikter och värden.

Hans Blumenberg koncentrerade sig på “självhävdelsens” roll under den nya tiden fram till upplysningen, utan att dock, trots att han sätter dess framväxt i samband med den senmedeltida nominalismens kritik av högskolastikens rationalistiska syntes och den kringsiggripande skepticismen, se den vare sig som en sekulariserad guddig allmakt eller sätta den i samband med den senare nihilismen. Tvärtom söker han grunda modernitetens själva legitimitet i just denna viljemässiga självhävdelse. [Die Legitimität der Neuzeit (1966).]

Ävenledes ganska långt ifrån men ändå i åtminstone några avseenden närmare den s.a.s. kompletta idealistiska och personalistiska ståndpunkt jag försöker föreslå skulle kunna försvaras i obruten kontinuitet med såväl 1800-talsidealismen som den äldre och större idealistiska traditionen, och därmed också närmare mitt huvudsakliga analytiska perspektiv här, har emellertid legat andra tänkare som under de senaste årtiondena presterat ett filosofiskt försvar för centrala moderna insikter om subjektiviteten, individualiteten och personligheten, samtidigt som de utförligt diskuterat de möjliga och de nödvändiga distinktionerna mellan dessa begrepp i ett filosofihistoriskt perspektiv.

Bland dessa har vi redan gjort flitigt bruk av Taylors Sources of the Self. Lika viktiga är emellertid de europeiska filosofer som under kritik av strukturalismen, “poststrukturalismen” och postmodernismen påvisat den förblivande relevansen av kantianismens och aspekter av den moderna idealismens humanistisk-filosofiska riktningar. Här kan man kanske tänka på tyska filosofer och filosofihistoriker som Dieter Henrich och Manfred Frank och franska som Luc Ferry och Alain Renaut. Med denna inriktning bibehålls eller förnyas förstås också alla dess stora historiska namns – genom hela 18- och 1900-talet – relevans och aktualitet.

De tänkare och historiker i denna linje som presterat mer omfattande tolkningar av den moderna historien kännetecknas inte av någon okomplicerad modernitetstro. De är medvetna om modernitetens – den borgerliga revolutionens, i vid mening – vanskligheter, urspårningar och karaktäristiska problem, och därmed om delsanningarna i modernitetskritikernas analyser. Deras försvar präglas av viktiga moment av den urskillning som 1900-talets historiska erfarenheter givetvis kräver. Det innebär att försvaret dels är kvalificerat, dels partiellt. Likafullt kvarstår i ljuset av dessa modifikationer de väsentliga värdena och insikterna som både möjliga och nödvändiga att värna och nyformulera. Ett bra exempel på en filosofisk riktning med denna allmänna syn på moderniteten är den s.k. värdecentrerade historicism som utvecklats av Folke Leander och Claes G. Ryn i en modifierand förlängning av Irving Babbitts och Benedetto Croces tänkade, och under visst inflytande även av exempelvis Ernst Cassirer.

När vi nu kommit till den frambrytande tidiga moderniteten blir det nödvändigt att med större noggrannhet uppmärksamma skillnaderna mellan begreppen person, individ och subjekt: de båda sistnämnda antar nu nya betydelser eller tillämpas på nya områden, och dessa nya betydelser och tillämpningar återverkar på förståelsen av personbegreppet. Under samma tid börjar också termer motsvarande det svenska “själv” användas i vissa språk, och motsvarande det svenska “medvetande” på nytt sätt. Även detta påverkar givetvis personbegreppet starkt.

Historiskt betydde individualitet ännu länge endast det enskilda tingets individualitet, inte människans eller personens. Distinktionerna mellan och definitionerna av individ och person i deras inbördes förhållande har sedan “individ” under 1700-talet började användas om människan, och ofta som synonym för “person”, varierat eller ej alltid med någon större tydlighet genomförts. Men när de hittillsvarande persondefinitionerna innefattat begreppet individualitet, har det varit fråga om förståelsen av en allmän tingens individualitet, som varit nödvändig även vid definitionen av personbegreppet. Thomas av Aquino säger uttryckligen att individuatio autem conveniens humanae naturae est personalitas (den individuation som motsvarar den mänskliga naturen är personaliteten). [Historishces Wörterbuch der Philosophie, “Individuum, Individualität”.] Även förhållandet mellan begreppen subjekt och person och mellan subjekt och individ förblir skiftande och/eller oklara, och tarvar utredning.

Men det är lätt och, uppfattar jag det som, alltför vanligt att på grund av vikten av dessa utredningar försumma den lika grundläggande skillnad som under modernitetens hela utveckling fortsätter att vara i sak lika viktig som under antiken och medeltiden, och som likaledes hela tiden finns med, i för- eller bakgrunden, även i person-, individ- och subjektsbegreppens sammanhang, nämligen distinktionen mellan “själs”- och “kroppspersonen”. Helhetliga världsåskådningar och historiesyner av den typ vi i det föregående tecknat konturerna av p.g.a. deras betydelse för uppfattningen av personen, kommer att fortsätta att påverka tänkandet under moderniteten: element från de äldre ingår i olika kombinationer med de nya moment som naturvetenskapen, den historiska tidsuppfattningen, det historiska medvetandet o.s.v. tillhandahåller, och de kommer alltfort att vara avgörande för hur personen uppfattas och till vilken del eller vilken nivå av “människan” som personskapet förläggs.

Vi har tittat på några forskares framställningar av utvecklingen av personbegreppet på två plan: det mänskliga, eller den “mänskliga” själens, och Guds. I den antika världen användes ännu inte termen person i modern mening. Men där fanns en värld utanför amfiteatern. Vi finner där en rad karaktärer, vilkas historiska och kulturella skapelser bär prägeln av vad vi kallar deras egen personlighet. Vi igenkänner historiska verkningar och skeenden, kulturella ideal, filosofiska system, nya synteser som framstår som spår av individer, som i viss mån formade av utåt verkande personliga väsenskärnor med tämligen självbestämd profil. Det är inte hela sanningen om denna värld, men det är en sanning.

Den reaktionäre republikanen Cicero såg persona som den objektivt bestämda sociala rollen. Men det var också han som hyllade den grekisk-romerska kulturmänniskans bildningsideal som något som gick utöver en sådan roll. I hans brev träder oss dessutom en enskild privatman till mötes. Och om vi betänker hur mycket av redigering, urval, konstruktion och ortodoxt-dogmatisk anpassning som i de kanoniska evangelierna måste dölja den historiska och andliga verkligheten – är inte åtminstone en del av undret det intryck som vi i Jesus kanske ändå får av en individualiserad personlighet av i någon mening övermänskliga mått? Och vars individualitet tydligt uttrycktes genom en ofta utpräglad, det religiösa etablissemanget utmanande esoterism. Trots allt var det kring den som kyrkan senare uppförde sin exoteriska ortodoxi, som inte kunde och inte hade för avsikt att göra den rättvisa.

Under senantiken och medeltiden börjar på det sätt vi tittat på termen person introduceras i teologin och filosofin, bärande med sig sitt eget historiskt givna begreppsliga innehåll. Teoretiskt kom man visserligen en bit på vägen när detta äldre innehåll började utvecklas, fördjupas och framför allt kompletteras. Men en del av det begreppsliga innehåll som i Grekland och Rom och Israel återfanns under andra termer, och som kom att upptas eller indirekt ingå i persondefinitionen, föll också under medeltiden i glömska genom såväl den skolastiska teologins grekisk-filosofiska generalistiska arv, dels de samhälleliga strukturer som etablerades. Termens persons utbredning får inte dölja att vad vi idag förstår som verkligheten i vissa avseenden till och med kan ha begränsats – både ifråga om människan och Gud.

De klassisk-grekiska och kristna tankeflödena hade på ett spänningsfyllt men också i mycket fruktbart sätt förenats, men den form syntesen under medeltiden erhöll uppvisade vissa typiska ensidigheter. De filosofiska problem som medeltiden lämnade i arv till vad som förr kallades den nya tiden var delvis också allmänkulturella och samhälleliga. Kanske kan man våga påståendet att de bristerna inte minst hade att göra med just synen på personen – på båda de plan vi diskuterat.

Och kanske var det den tänkare som i tiden stod mitt emellan Platon och Thomas som allra mest visade sig höra framtiden till: Augustinus med sin personaliserade idealism. Eller kanske var det Plotinos, av delvis samma skäl, men också därför att renässansen i så hög grad blev en pånyttfödelse för platonismen.

Tecken kunde hursomhelst redan skönjas som varslade om förändring. Vi ska titta närmare på detta. [Numera talar man ofta om den “tidigmoderna” tiden, ett begrepp som ofta samtidigt ersätter “renässansen” och i viss mån även “senmedeltiden”; det finns poänger i detta, men också problem; jfr exempelvis Gurevichs analys.] Så småningom börjar också en ny person träda fram på det historiska, och idéhistoriska, dramats scen – och en som lägger av sig masken, en som inte längre vill vara blott en roll. Då måste också en och annan kuliss rivas. Men det större dramat, historiens, kvarstår, och vi såg hur Benjamin antydde en del om dess framtida akter. Detta drama har förvisso flera medförfattare och aktörer. Men en stor fråga är vilket förhållandet nu skall bli till den som i kristenheten ytterst ansågs vara huvudförfattare och huvudregissör: den i någon mening personlige Guden.

Aaron Gurevich beskriver i det första kapitlet av The Origins of European Individualism (1995) hur de senaste årtiondenas strukturalistiska och social- och mentalitetshistoriska forskning fått den av Charles Homer Haskins och Johan Nordström lanserade tesen om “1100-talsrenässansen” med dess koncentration på enstaka, förment representativa individualistiska “hjältar” att framstå som mindre plausibel, även om han uppenbarligen menar att på åtskilliga områden – och rimligen andra än just individualitetens och personlighetens – många av dess sanningar förvisso kvarstår. [Op. cit. 4-7, 9 f.; se om denna bok också min recensionsartikel i Humanitas, 10:2 (1997).] Med instämmande sammanfattar han Caroline Walker Bynums slutsatser exempelvis i frågan om

“ecclesiastical and monastic communities, in which interest in ‘Homo interior’ was cultivated…men and women of that period were discovering within themselves their human nature, their ‘self’ (seipsum, anima, ego) as something that was the same for all human beings – an imago Dei: this was the kind of individual that was being discovered at the end of the Middle Ages, rather than anything any closer to the modern understanding of that word. It would be wrong to confuse interest in ‘the inner landscape of the human being’ (the discovery of the self) with the ‘discovery of the individual’…writers of the time…felt a deep need to classify, to define various ‘estates’ and ‘vocations’ (ordo, vocatio). They write of individuals as types or models…’Likeness’ was a fundamental theological category in the twelfth century, and the self-modification of the individual took place in a context defined by models – Christ, the Apostles, the Patriarchs, the Saints and the Church…it would be wrong to place the isolated individual with his or her inner motivation and emotions in the centre of religious life in the twelfth century, to single out the idea that every individual is unique and therefore seeks a way of expressing individuality: that idea is a contemporary one and alien to the Middle Ages.” [Ibid. 7 f. (Caroline Walker Bynum, ‘Did the Twelfth Century Discover the Individual?’, i The Journal of Ecclesiastical History, 31 (1980), och Jesus as Mother: Studies in the Spirituality of the High Middle Ages (1982),82-109).]

Gurevich efterlyser därför en forskning som i större utsträckning än Colin Morris (som fulländar tesen om 1100-talsrenässansen i The Discovery of the Individual: 1050-1200 från 1972) söker finna individen och individualitetens manifestationer i beaktande av samspelet med de olika grupper som även de individualistiska “hjältarna” – en Johannes av Salisbury eller en Bernard av Ventadour – visar sig tillhöra. [Ibid. 6, 10 f.] Men han finner inte personligheten och individualiteten under medeltiden i den mening förespråkarna av 1100-talsrenässansen menar sig göra, och vill i stället slå fast att i den senmedeltida konsten “the custom of emphasizing the General at the expense of the Individual predominated”, [Ibid. 2.] att begränsningen inom den rigida ram som band författare till “stock topics, literary clichés and constraints of tradition, from which genreralized models were taken” gör att “we are always bedevilled by the sense that we cannot grasp the individual personality. The medieval philosophers’ formula ‘Individuum est ineffabile’ immediately comes to mind…”: [Ibid. 2, 18, 155.] “The unique nature of their personalities and features that distinguished each one of them from other people were viewed as sinful and abnormal, deserving of repentance, even if deep down the author concerned might be proud of such characteristics.” [Ibid. 155.]

Gurevich kan slutligen endast konstatera att

“fact is fact: the most profound penetration of the secret recesses of a person’s own soul is that provided by the Confessions of St Augustine. The high point of the development of the individual is to be found at the very threshold of the Middle Ages, not, as might well have been expected, at its end. In the course of a thousand years, there is no other revelation of a person’s inner self that is so candid. Petrarch, St Augustine’s disciple, drew lessons from him in what by then was a radically changed world: while St Augustine’s personality is revealed as he draws nearer to God and seeks spiritual union with Him, Petrarch’s attention, on the other hand, is concentrated on his own significant self, as he carefully and prudently moulds his own biography and personality.” [Ibid. 250.]

Gurevich visar hur den medeltida människan inom sin grupp definierade sig genom sina generella förebilder, att hon spelade teater, identifierade sig med en roll, bar en mask. Hon hade blivit den rollbärare som termen person i begynnelsen betecknade – ja, hon hade i viss mån tvingats identifiera sig med masken. Gurevich illustrerar “[the] common knowledge that the Middle Ages were a time that brought forth an abundance of impostors”, och anmärker att ”I would see the problem of the impostor as a psychological problem.” [Ibid. 249.]

Det kunde alltså synas som om Gurevich finner föga av den europeiska individualismens ursprung i medeltiden. Men det är individen och personligheten han är på spaning efter: “Historians have devoted a great deal of time and effort to fruitful study of society from the economic, social and political angles. Yet the human being, the ‘atom’ of the social structure, is something about which we know little: it has, as it were, been engulfed by structures.” [Ibid. 2.]

Dock finner han i sinom tid vad han menar vara ursprunget till de individualistiska värdena. Augustinus var ju också på sitt sätt en “individualist”, och titeln The Origins of European Individualism är anmärkningsvärd eftersom boken endast behandlar medeltiden. Den tyder på att Gurevich inte i någon högre grad vill finna individualismens ursprung i vad vi här beskrivit som personbegreppets förterminologiska utvecklingshistoria i den klassisk-antika idealistiska och humanistiska kulturen. Men det mest överraskande med Gurevichs bok är ändå inte detta, utan det faktum att han trots allt finner ett av de väsentligaste källflödena till individualismen just under medeltiden – men i en kultursfär som vi här hittills inte behandlat. Bokens titel legitimeras huvudsakligen av detta: det individualistiska ljuset kommer från Norden!

Här kan vi inte närmare gå in på Gurevichs ibland entusiastiska utläggningar om “the rich and colourful ancient literature from Scandinavia…the poems of the Edda, the poetry of the skalds or sagas”. [Ibid. 19.] Men grundlinjerna i argumentationen måste återges, och vi väljer ett antal citat. Gurevich upptäcker att “The vision of the world and the presentation of character found there are such that the individual – and by no means only figures occupying a prominent place in society, but also ordinary Icelanders of Norwegians – is widely represented in the writing of the period under discussion and to an exceptional degree!” [Ibid.] De germanska folkens fria handel och fria odalbönder representerade en genuin individualism redan under den tidiga medeltiden, och det är “a most serious delusion” när medeltidshistoriker förbiser “barbarernas” betydelse för frågan om individen och individualismen. [Ibid. 16 ff.] De individuella dragen hos den norröna diktnings karaktärer “were not all of a strictly northern variety – although these in themselves are of considerable interest – but also reflected principles that applied to the Middle Ages as a whole”; [Ibid. 20.] “The individual in the society of pagan Europe was very definitely not swallowed up within the group – there was fairly wide scope for self-discovery and self-assertion”: [Ibid. 16.]

”What we have before us is the taut dialectic of two principles that are to be found within the personality of the German or the Scandinavian – the group principle and that of the individual. The unquestioning adherence to values of the family or clan does not in any way rule out the development of personal initiative and a keen awareness of the individual. It is possible…to suggest that the pre-Christian pagan ethos offered the German somewhat more scope for the discovery of the inner self than the teachings of the Church that demanded humility and the suppression of pride. The importance of Ancient Scandinavian sources lies, in particular, in the fact that study of these reveals to us an earlier stage in the history of the individual in comparison to that to be found in continental Europe.” [Ibid.87 f.]

Och:

”Different aspects of the individual personality are recorded in these writings – the incorporation of the individual into the group, whose moral demands would be satisfied without question, and, at the same time, people’s awareness of their own worth and a certain degree of separateness. Christian rigour, forcing individuals to hold themselves in check and submit to their Creator, so that their own identities might be lost in that of the Lord, had not yet taken hold of the inner world of the Germanic people of the north. This makes it possible for the writings that have come down to us from northern Europe to lift part of the curtain, which conceals the deeper layers of the individual’s self-awareness, that must have existed further south as well, but that ‘went underground’ as Christianity spread.” [Ibid. 251.]

Trots den kristna dogmatikens kroppsliga återuppståndelselära och den återupptäckta ursprungliga aristotelismen förblir det allmänna platonska inflytandet starkt i kristenheten under hela medeltiden. Parallellt med de icke-platonska strömningarna fortlever hela tiden åtminstone föreställningen om själens absoluta primat, uppfattningen att Gud skapat och givit varje Människa hennes individuella, andliga, odödliga, förnuftiga eller förenat förnuftiga och sinnliga själ, som överlever kroppen, även om den nu inte längre kan anses ha existerat före kroppen. Uppfattningen av Gud som skapare är här den kristna modifikationen, men i övrigt förblir det en platonsk uppfattning.

I denna uppfattning ligger också föreställningen om själen som bärare av det verkliga personskapet. Men den ortodoxa dogmatiken och – annat än undantagsvis – skolfilosofin ger inte denna uppfattning något stöd. Och även när filosofin undantagsvis tillerkänner anima separata personskap och denna anses s.a.s. förmedla personskap till kroppen – liksom Kristi guddiga natur till hans mänskliga – är det omöjligt att uppge tanken på själens nödvändiga återförening med den uppståndna kroppen.

Den patristiska teologin och den skolastiska filosofin hade utvecklat ofta värdefulla, subtila definitioner av personbegreppet, av stor betydelse också för framtiden, men karaktäristiskt nog endast inom den ram som den kristna trosåskådningen medgav. Denna uteslöt helt enkelt ett av de väsentligaste inslagen i det hellensk-idealistiska arvet. Kristendomen, som ansågs ha förskjutit uppmärksamheten från den hellenska kosmiska inomvärldsligheten till det hinsides som kosmos på visst sätt hade ansetts avspegla – och som förvisso hade gjort det såtillvida som Gud naturligtvis var hinsides – hade samtidigt förlorat den grekiska idealismens föreställning om en del av “människan”, hennes verkliga identitet, som själv i verkligheten tillhörig i eller deltagande i detta hinsides.

Oklarheten på denna centrala punkt genom hela antiken och medeltiden har att göra med den otillräckliga förståelsen av den grundläggande verklighet som senare förstods i termer av medvetande, det “vetande” som alltid är “med” förnimmelsen av den genom sinnerna givna “världen,” men också i sig är skilt från denna förnimmelse. Med denna bristande uppfattning följde också att inte heller “världen”, d.v.s. de relativa, betingade fenomenen, ännu förstods på det sätt som senare blev möjligt och som redan fanns utvecklat i österlandet, nämligen som just medvetandeinnehåll, som fenomen för medvetandet: att “världen” i själva verket uppstår endast i medvetandet. “Själen” som ändligt subjekt är även i sig “hinsides” i det att den genom sin konstitutiva bevetenhet ligger bortom all fenomenell manifestation, inklusive även hela den mänskliga psyko-fysiska apparaten. Hennes “vetande” är inte bara “med” den fenomenella erfarenheten.

Med kristendomen togs viktiga steg mot det individuella människovärdets teoretiska erkännande, och grunderna lades bl.a. för slaveriets avskaffande i sinom tid. Såväl den grekiska stadsstaten som de hellenistiska storrikenas kosmopolitism befrämjade åtminstone ett mått av ny individualism, om än av olika slag, och i de senare fallen i mycket som en följd av samhällelig upplösning. Vi har kort sett på vilket sätt den romerska samhällsorganisationen och den romerska rätten bidrog till personbegreppets utveckling. I romarriket utvecklas med rättsvetenskapens hjälp en statlig organisation och ett medborgarskap där den fria individen, d.v.s. den individ som icke var slav, genom en ny konstitutionell organisation och reglering av ståndssystemet på åtminstone något mer bestämt sätt som sådan tillerkändes vissa rättigheter och skyldigheter.

Men med kejsardömets utveckling började Rom gradvis anta allt större likhet med de redan av Herodotos kritiserade främreorientaliska despotierna, och den grekisk-romerska kulturens karaktäristiska historiska egenart började i motsvarande utsträckning gå förlorad. Feodalismen innebar en avgörande transformation av den äldre hellenistiska och romerska samhälleliga och statliga ordningen. Den kristna kyrkan övertog i påvedömet indirekt drag av den främreorientaliska, rent monarkisk-hierarkiska modellen.

Den skolastiska filosofin utvecklade sina teoretiska definitioner av personbegreppet inom ramen för en religiös kultur som, genom de praktiska motsvarigheterna till den generalism som p.g.a. den spekulativa idéläran i högsta grad fortfarande präglade också den av filosofin formade teologin, inte i motsvarande utsträckning gav utrymme åt den konkreta personliga uniciteten. Det feodala samhällssystemet hade ett personalistiskt drag i sin trohetsprincip – en hierarkisk “personlighetsprincip”. Men detta lojalitetsband innebar inte nödvändigtvis en hög värdering av den personliga individualiteten som sådan och i egen rätt. Bortom all riddarromantik var feodalismen förstås i mycket ett grymt, förtryckande system. Den andliga ledning det medeltida samhället och kulturen teoretiskt erkände inskränkte sig alltså också till den blotta kyrkreligiösa, moralisk-sociala ordningsmaktens enkla tvångsexoterism; dess organisation var helt integrerad i den feodala ordningen och känd för mycken korruption. I sin generalism var den medeltida kyrkan också i väsentliga avseenden både kollektivistisk och bestämd av funktionella, strukturella och formella roller. Den person som ges verkligt och praktiskt utrymme är fortfarande ofta blott den antika maskens.

Trots de allmäna definitionerna hade väl personterminologin under medeltiden i första hand tillämpats på Gudpersonerna, och endast i andra hand på människan. Men när begreppet tillämpades på människan, var detta under rådande kyrkliga, kulturella och samhälleliga förhållanden inte nödvändigtvis alltid ett uttryck för känslan av det individuellas särskilda värde. Fuhrmann skriver visserligen att “der Personbegriff [umfasste] für sie [die Scholastik] alles, was den Menschen mit Gott, seinem Schöpfer und Erlöser, verband”. [‘Persona, ein römischer Rollenbegriff’, i Odo Marquard & Karlheinz Stierle, utg., Identität (1979), 105.] Men person som uttryck för den individuella egenartens värde, för identitet i uniciteten och samtidigt i det nödvändiga förhållandet till Gud som av Fuhrmann här, oavsett de ontologiska oklarheterna, tolkas som begreppets huvudsakliga innebörd, låg i mycket endast potentiellt i de medeltida begreppsutredningarna.

Människovärdet hade erhållit ett nytt erkännande, men själva individualitetens betydelse och de nya teoretiska insikterna om denna kunde inte helt accepteras och omfamnas när det självständiga jaget och självet, det som inte i allo räknades till det som benämndes person, oftast hade den negativa innebörden av syndfull jagiskhet, själviskhet, inkrökthet (incurvatio in se). [Viktiga, här använda uppgifter återfinnes förutom i artikeln ”Person” också i artiklarna ”Ich” och ”Ichheit, Egoität” i Historisches Wörterbuch der Philosophie.] Och just här fanns, oaktat begränsningen till syndproblematiken, viktiga moment av kritisk, reellt andligt-kulturell förståelse av den psykofysiska egoidentifikationen. Kristi efterföljelse innebär övervinnande av all egenvilja och egenkärlek, men ofta i avsevärt mått också av själva individualiteten. I kampen mot jagiskheten var det naturligt att också personskapet, trots de upphöjda definitioner det givits, tillbakaträngdes. Slutenheten i och kring det individuella jaget var en produkt av syndafallet och stod i motsättning till frälsningens, det ursprungliga tillståndets och den guddiga ordningens communitas och universalitas. Men även den platonska och aristotelisk-logiska generalismens dominans gjorde att det allmänna sågs som det goda, det individuella snarare som det onda.

Aaron Gurevich vill i The Origins of European Individualism (1995) förstå medeltidens individualitets- och personlighetsuppfattning i dess eget sammanhang (samtidigt som man märker en ny strävan hos denne gamle ryske strukturalist att tydliggöra rötterna till den respekt för individualiteten som tillhör den europeiska civilisationens distinkta värden). Frågan om spänningen mellan den grekiska filosofins ”generalism” och den kristna versionen av “individualismen” är komplex, och Gurevich visar själv i sin senare mer mentalitetshistoriskt orienterade forskning, representerad även av den nämnda titeln, hur med kyrkans anammande av generalismen inte bara den kristna “individualismen” utan också olika väsentliga aspekter av den antika, förkristna individualitetsuppfattningen hotades. Det är därför på intet sätt självklart att, som nu är fallet, det nämnda verket om den europeiska individualismens ursprung uteslutande skall behandla medeltiden, med endast en kort tillbakablick på Augustinus och den patristiska treenighetsläran. Vi ska strax återvända till Gurevich.

Medeltiden förmådde alltså av de skäl jag antytt inte fullt tillgodogöra sig ens den bibliska läran om den individuellt-personliga försynen och Jesu dramatiska skärpning av denna. Inte heller hade den helt tillägnat sig Augustinus’ insikter. Det visade sig inte ännu vara möjligt att riktigt skilja mellan den mänskliga individualiteten och personligheten som sådana och den syndfulla jagiskhetens incurvatio. Fastän Augustinus ännu inte hade tillgång till något mer utvecklat personbegrepp, är det i hans filosofi som de utförligaste och mest sofistikerade principerna – såväl metafysiska som “epistemologiska”, etiska och religiösa – för förhållandet mellan personen på det mänskliga/människosjälsliga planet och personen på det guddiga planet, de i själva verket två olika personbegrepp som vi här diskuterat, återfinns. Och Augustinus kunde knappast förebrås någon mänskligt-subjektiv världslighet – i synnerhet inte av den aristoteliska skolastiken.

Enligt Augustinus äger själen en ursprunglig vilja och drift, amor, som skall riktas mot allt – världens ting, självet, Gud – alltefter dess respektive värde. Augustinus uppfattning av förhållandet mellan själen och Gud säger honom att själens uppgående i en guddig allmänhet omintetgör det andliga livets och religionens verkliga innehåll: kärleken. Den bibliska lärans essentiella dualitet och nödvändiga reciprocitet har av Augustinus fördjupats i hans pejling av själens interioritet.

Därför har enligt honom även självkärleken, amor sui, en plats i den kärlekens ordning som Gud vill, ja, som är syftet med skapelsen på alla plan. Att älska Gud är också den högsta självkärleken. Själen ska bruka världens ting som medel för Gudskärleken, och njuta Gud i denna kärlek. När kärleken under sådant bruk av världens ting riktar sig uppåt mot Gud, blir den till caritas; när den istället vill njuta världens ting och bruka Gud som medel för detta, blir den till cupiditas. [Hägglund, Teologins historia: En dogmhistorisk översikt (1956 (1981)), 99-102.]

I båda dessa fall tenderar viljan, driften, kärleken, att genom sin inre kraft överskrida måttet för den ordnade kärleken. Såväl i denna måttets kärlek som i de två ytterlighetslägena, fullkomningens och syndens, finns också självkärleken med i olika former. Det är bara cupiditas’ synd som åtföljs av den falska självkärleken, incurvatio in se. Augustinus följer Paulus i det han, contra Sokrates, förnekar att den blotta kunskapen komporterar själens rätta inriktning. Amor, viljan, driften, är en kraft som när den vänds fel bringar den förvrängda, inkrökta karaktären att göra det onda fastän den ser det goda. Denna förvrängda karaktär fördunklar förvisso vår självkunskap. Den insikt om det goda som vi kan ha även i vårt fallna tillstånd är inte tillräcklig för omvändelse: för denna krävs också nåden. Men förvrängningen och inkröktheten är alltså inte självkärleken i sig, den självkärlek som återfinns inom ramen för ordinata dilectio, och den som rentav är oupplösligt förbunden även med amor Dei.

Självreflexionen, interioriteten, subjektiviteten och t.o.m. självkärleken – för Augustinus är de så långt från att vara hinder för Gudskunskapen och Gudskärleken att de tvärtom är själva huvudavenyerna till dem. Självmedvetande och Gudsmedvetande är oupplösligt förbundna. Taylor sammanfattar de drag i Augustinus filosofi som pekade utöver den skolastiska syntesens ensidigheter, och som, allt som allt, var de personlighetsfilosofiska dragen. Men de förutsätter för Taylor moment av den bibliska bokstavsexoterismen:

“If reflexivity were only the source of evil, then the remedy might easily be to turn away from the self, to become absorbed fully in the impersonal Ideas. Connecting the self with evil and suffering can also lead us in this direction, as Buddhist doctrine shows us. But for Augustine, it is not reflexivity which is evil; on the contrary, we show most clearly the image of God in our fullest self-presence. Evil is when this reflexivity is enclosed on itself. Healing comes when it is broken open, not in order to be abandoned, but in order to acknowledge its dependence on God…the very essence of Christian piety is to sense this dependence of my inmost being on God. And just as in our perverse condition of sin, our desire for the good was so much less than our insight; in being turned towards God, our love for him goes beyond the measure of any order, however good. When it comes to God, the right measure is to love without measure. So both for better and for worse, the will leaps beyond the desire appropriate to a cosmos ordered for the Good. There is something gratuitous in love as well as in the refusal of love; and this, of course, is at the heart of the Judaeo-Christian outlook. It matches the gratuitous creation of the world by God, which is so crucially different from its analogue in Plotinus, the emanation of the lower from the higher, following its own essence.” [Sources of the Self (1998), 138.]

Benjamin hävdar gentemot Gilson och andra thomister att den mänskliga personkategorin knappast var av någon betydelse i den medeltida etiken s.a.s. i sig, som sådan, och att förutsättningarna för att verkligen ta tillvara och utveckla de rent teoretiska insikterna i de nya persondefinitionerna inte var förhanden under medeltiden (med undantag för teologin, där han tycks mena att man faktiskt i stort sett lyckats uttömma det nya begreppets möjligheter, något som alltså enligt honom förblev utan konsekvenser för etiken): [Benjamin talar om medeltidens “morale impersonnelle”; Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 16.]

”[La définition de la personne] constitue une découverte capitale qui, cependant…demeure sans suite…Comment expliquer qu’en ce domaine la pensée chrétienne ait tourné court? Les conditions susceptibles de permettre une exploitation réelle de la découverte n’étaient pas, à vrai dire, réalisées…une notion ne s’établit que par réflexion sur une réalité. Elle ne commande pas aux faits, mais enregistre leur évolution.

Dans le cas qui nous préoccupe, la réalité était trop imprécise, trop ambiguë, trop à l’état embryonnaire pour donner lieu à une élaboration conceptuelle ou pour permettre à une notion venant d’ailleurs de réveler toute sa fécondité. Cette dignité suréminente dont parlaient les théologiens et les philosophes et qui obligeait en quelque sorte à l’appeler non simplement homme mais personne humaine, l’homme y croyait-il vraiment? Se considérait-il comme une personne? Quels faits, quelles institutions mettaient en relief la personne et lui assuraient une valeur de premier ordre?”

Det är, tror jag, en adekvat beskrivning av de medeltida samhälleliga och allmänkulturella ramarna och förutsättningarna för personskapets faktiska, konkreta manifestation på det mänskliga plan till vilket det återförts efter att ha utvecklats på det teologiska. För detta krävdes enligt Benjamin modernitetens fullständigare blomstring, aspekter av den borgerliga revolutionen i vid mening:

“La pensée chrétienne est parvenue à préciser une notion d’une importance extrême pour l’homme, à partir d’une réflexion sur Dieu, Père, Fils et Esprit. Si Dieu est une personne, l’homme l’est aussi puisqu’il est crée à son image et à sa ressemblance. D’une réalité théologique elle est passée à une notion à la fois théologique et anthropologique. En théologie, on a pu sans doute en tirer le maximum; étendue à l’anthropologie, elle ne pouvait révéler sa fécondité. Entre la notion et le réel que celle-ci était censée exprimer, il n’existait pas de correspondance véritable. Il faudra attendre plusieurs siècles pour qu’elle puisse y être appliquée avec fruit. Il faudra entre temps un changement profond de l’humanité, un boulversement de l’état de l’homme et de sa condition, entraînant d’énormes conséquences; entre autres, le développement de la vie intérieure et l’importance du sentiment du moi, la prise de conscience du rôle créateur de l’homme, la naissance d’une conscience historique, tout étant envisagé dans le temps, cette nouvelle dimension de notre pensée.” [Ibid.16 f.]

Men det är uppenbart att vad han här åsyftar är just personen som Människan, som den psykofysiska helheten och dess orientering mot sinnenas fenomenella värld. Delvis augustinska temata transponeras medels personbegreppet till nivån för en alltmer renodlad profanhumanism. Själen i den fullare allmänplatonska meningen, själen med dess åtminstone potentiella hinsidesorientering, dess delaktighet i den transcendenta verkligheten, börjar falla bort. Inom den föregripna modernitetens ramar skapas genom den radikala förändringen av människans tillstånd i verkligheten förutsättningar för “le sentiment du moi” som ett uttryck för just den jagiskhet och själviskhet som hos Augustinus och i hela den kristna traditionen förvisso höll tillbaka personbegreppets tillämpning på det mänskliga planet. Men så skedde ju till förmån för kvarhållandet av den själens högre identitet till vilken det fanns åtminstone en residualplatonistisk tendens hos vissa skolastiska teologer att förlägga personskapet.

Även för Thomas av Aquino bestäms person av förnuftig natur. Men till en sådan naturs definition hör enligt honom också det självständiga handlandet, friheten och ansvaret. Thomas uppmärksammar ordets betydelseförändringar vid en tidpunkt då det väl nått ungefär halvvägs i utvecklingen från, med Trendelenburgs ord, “die vorgehängte Maske”, “der angenommene Schein”, till det rakt motsatta, “das innerste sittliche Wesen”, “der eigenste Kern im Menschen”. [’Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien 13, 1908.]

Richard av St Viktor hade betraktat teologernas upptäckt av personbegreppet som den Helige Andes ingivelse. Även Thomas ser denna upptäckt som en följd av gudös inspiration, och han förstår ordets aktuella betydelse vid slutpunkten av dennas genomlöpta historiska utveckling, inte dess etymologiska, som den egentliga.

Thomas bygger vidare på alla de hittillsvarande definitioner vi nämnt – Boethius’, Richard av St Viktors, och Alexander av Hales’ – och han söker förena dem och övervinna motsättningarna där sådana finns. Han bibehåller i sin definition substansbegreppet, om än omtolkat, begreppet om förnuftig natur, som samtidigt är en värdighet, och betoningen av en specifik, singulär existensform.

Ett väsentligt moment av “modern” subjektivitet har sagts återfinnas i Thomas’ uppfattning av existens i sig och för sig som utmärkt av förmåga till självständig uppfattning, fria vilje- och kunskapsakter, och ansvar. Men denna förmåga tycks enligt Thomas ligga redan i förnuftets natur, ha sin “rot” i förnuftet. A. Malet framför emellertid enligt Benjamin tolkningen att ansvaret enligt Thomas inte endast härrör ur förnuftigheten utan djupast ur det singulära subjektskap, ur det “Je qui est principe dernier d’attribution de mon être, de mon avoir, et de mon action” och “cause et source ultimes de mes actes”, och som inte kan avbörda sig ansvaret eftersom “sous le suppôt ou sujet que je suis, il n’y a rien sur quoi la faire reposer”. [Cit. i Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 16 (A. Malet, Personne et amour dans la théologie trinitaire de saint Thomas d’Aquin (1956), 90).] Men också denna tolkning förefaller anakronistisk; även Benjamin är reserverad.

Ifråga om Gudpersonerna upptar Thomas också relationsdefinitionen. Deras relationer tillhör deras väsen, varför den patristiska distinktionen mellan substans och person i Gud också hos Thomas blir modifierad. Thomas ersätter inte som Richard av St Viktor substans med existens, men tolkar i stället Guds substantialitet som subsistens, varigenom kategorilärans vanliga, på Gud otillämpbara definition av substans undviks: Gudpersonerna kan sägas vara “bärare” av proprietates personales, men deras bestämningar, till vilka relationerna hör, kan inte vara accidenser.

Thomas försöker närma personen, definierad genom relation, till vad som traditionellt förstods som substansen genom att justera de traditionella distinktionerna. Gud, den högsta verkligheten, är varats och väsendets, existensens och essensens enhet. Gudpersonerna är reellt identiska med denna enhet och kan åtskiljas från den blott genom distinctio rationalis; Thomas använder formuleringen distinctum relatione subsistens in essentia divina. Därför är relationen något mer än accidens: personskapet definieras inte av relationen som relation, utan av relationen som relation per modum substantiae eller per modum absoluti.

Utöver termen persona använder Thomas också personalitas, som här kanske för tydlighetens skull snarare bör översättas med “personskap” än med “personlighet”. Och när han använder det i pluralis (personalitates) bör det kanske, trots klumpigheten, av samma skäl översättas med “personskaper”.

Individ har för Thomas bara den bokstavliga betydelsen odeladhet, och separation från andra; person däremot är för honom något positivt, som icke på detta sätt låter sig bestämmas genom blott negationer. Person är en i-sig-ständig och fullständig enhet som innebär den yttersta graden av partikularitet. Men samtidigt kan denna enhet inte finnas ensam: person förutsätter flera personer. Detta gäller såväl Gudpersonerna som de mänskliga personerna. Men för mänskliga personer gäller till skillnad från Gudpersonerna att individuationen sker genom formens förening med materian, materia individualis. Den så manifesterade mänskliga individualiteten kan aldrig uttömmande uttryckas utan blott antydas, och detta sker, till skillnad mot vad som var fallet med Gudpersonerna, genom accidenserna.

Här har den “nya” aristotelismen helt anammats. Personbegreppet står enligt Thomas mellan species och egennamnen: varje människa är en unik individ, men personbegreppet fångar inte detta unika individuella utan åsyftar bara dess allmänna existensmodus. Termen person uttrycker ett obestämt individualbegrepp, individuum vagum. Person uttrycker den individuella unicitetens förefintlighet och dess förefintlighets modus, men inte denna unicitet i sig. Att fullständigt uttrycka denna unicitet är naturligtvis i själva verket omöjligt.

Vad gäller själen har jag redan framhållit att denna enligt aristotelikern Thomas blott är kroppens form, och därmed icke person. När skild från kroppen vid dennas död, förblir den ändå konstitutivt orienterad mot återföreningen med denna i enlighet med återuppståndelsedogmen. Personskap tillkommer enligt Thomas inte anima separata.

Den exoteriska kyrkoorganisationens religion anammades som moralisk-disciplinär statlig tvångsordning av det sig redan splittrande och upplösande romerska imperiet, och detta kunde inte hindra dess fall. Men kyrkreligionens ordning och dess lära överlevde och övertogs av medeltidens feodalism. Bibelns exoterism i allmänhet och den kristna dogmatikens i synnerhet blev de medel genom vilket hela det framväxande västerlandet alltifrån början hölls nere i den Skapade Människovaron, och i förståelsen av den i termer av dess Synd och målet att endast Frihalsas från denna genom Försanthållande av Trosbekännelsen. De kvarvarande spåren av platonism i den fulla, vidare meningen, av högre gnosis, esoterism, mystik och österländskt inflytande som gick utöver denna trånga horisont förföljdes, utplånades, drevs under jorden, eller tolererades som bäst i strikt reglerade, begränsade och övervakade former. Pseudo-Dionysios övade ett – kontrollerat och underordnat – inflytande endast så länge hans identitet missförstods som ovedersägligt kanonisk-auktoritativ.

Detta, i lika hög grad som någon materialism, ateism och empirisk-vetenskaplig världsåskådning, är den historisk-kulturellt-ideologiska grundorsaken till att den överväldigande majoriteten av västerländska människor än idag lever i nästan total andligt-existentiell blindhet och inte förstår de mest grundläggande sanningarna om livet och världen och den andliga verkligheten. Men på ett allmänt plan är denna religiösa exoterism ändå i sig en produkt av samma faktorer som alstrar materialismen, ateismen och vetenskapen som världsåskådning: den fundamentala slutenheten i den mänskliga, psykofysiska apparatens ego, den självförståelse som följer ur denna identifikation, och de basala samhälleliga, moraliska och kulturella förhållanden och nödvändigheter som den ger upphov till.

Teologin formas per definition av allt detta. Under högmedeltiden finner vi en rad tänkare som i olika proportioner blandar augustinskt och aristoteliskt inflytande i sina föreställningar om själen och personen. Även Thomas av Aquino förenar i allmänhet dessa inflytanden, men knappast företrädesvis i dessa frågor. Få uppnår väl Augustinus’ position, men vissa förmår bättre relatera hans insikter till personkategorin. Frågorna om själen och personen är olika men nära relaterade. Framför allt finns p.g.a. den exoteriska dogmatiken en ständig spänning mellan vad jag beskrivit som själspersonen och kroppspersonen. Men eftersom verkligheten är vad den är, alldeles oavsett vad den egoidentifierade Människan och den världsliga makt hon utövar vill, var det givetvis aldrig möjligt att helt utsläcka den högre andliga varsevaron och insikten om dess sanning. Även detta faktum framglimtar ibland som tankenödvändigheter i teologins dunkla och hopplösa härva av andligt och kroppsligt.

Att konstatera allt detta är inte detsamma som att förneka kristendomens relativa och partiella historiska förtjänster, alltifrån början, på fromhetens, dygdens, moralens och humanitetens kulturella nivå, och ofta inte ens ifråga om “tron”, förstådd som det teistiska försanthållandet, i en mycket allmän mening.

Bonaventura ifrågasätter materian som ensam individuationsprincip, och hävdar istället att individualiteten, discretio individualis, uppkommer ur formens och materians förening och ömsesidiga appropriation. Personligheten, discretio personalis, uppkommer när materian förenas med en rationell form, och när i substansen den rationella naturen äger actualis eminentia, d.v.s. inte har någon högre natur över sig. Därför är människans mänskliga förnuftiga natur personkonstituerande, till skillnad från Sonens mänskliga förnuftiga natur. [Copleston, A History of Philosophy, II (1950), 273.]

Bonaventura är lärjunge till Alexander av Hales och utgår från användningen av ordet person om bärare och innehavare av värdigheter. Men han skiljer sig i det han använder det principiellt om alla människor, oavsett förvärvade egenskaper, eftersom de alla delar den förnuftiga natur som i sig är en sådan värdighet. Här är således den förnuftiga naturen tillräcklig.

Människan tycks dock också förklaras ha en enhetlig, odödlig själ (inom den ortodoxa kristendomen kan detta förstås bara betyda en skapad själ, inte en evig) som består inte bara av den rationella fakulteten utan också av den sinnliga. Detta är något vi känner igen från vissa platonister. Själen är också både form och materia i aristotelisk mening, men båda dessa sägs vara av andlig natur, varigenom dess enhet, avskild från allt “materiellt-materiellt”, bevaras, och själen dessutom är självindividuerande. Trots denna platonska dualism är själen och kroppen karaktäristiskt nog “naturligt” förbundna med varandra och skall vid uppståndelsen återförenas. [Ibid. 278 ff.] Trots själens platonska självständighet, och fastän personskapet konstitueras genom den formens rationella natur som hör själen till (även om själen inte uteslutande är rationell) och personskapet därför härrör ur själen, innefattar därför persondefinitionen också kroppen.

Så långt framstår det hela som jämförelsevis klart och begripligt. Men tyvärr ger det inte en fullständig bild av Bonaventuras position. Till persondefinitionen hör enligt honom en enhetlig, partikulär, singulär och med andra substanser icke förenlig substans, en fullständig, i sig själv förankrad helhet. Men den andligt-materiella, samtidigt förnuftiga och sinnliga själen är  något mer än den rationella form som utgör personkonstituerande princip, och den personsubstanen ska i själva verket i likhet med den icke-personliga individualiteten vara individuell endast i och genom föreningen med den vanliga, “materiellt-materiella” materien.

Vi befinner oss redan mitt i den framväxande skolastisk-filosofiska gröten. Men eftersom det som gäller för form-materie-relationen i allmänhet ju torde gälla också för den “rent andliga” form-materie-relation som utgör själen, och eftersom själen därmed är självindividuerande, borde ju dock indirekt följa att om formelementet också i själen är rationellt, vilket det väl inte finns någon anledning att betvivla, själen i sig är en individuell person. Därmed skulle det ändå, trots den skolastiska åtskillnaden mellan själs- och personfrågorna, såvitt jag förstår också för Bonaventura helt enkelt vara själen som förlänar människan inte bara ett allmänt utan ett individuellt personskap.

Att Bonaventura likafullt förnekar detta på grund av kroppens och själens naturliga förening, är utomordentligt signifikativt. Inte heller skolastikens användning av Aristoteles framstår som självklart framgångsrik. Den kristna ortodoxins människosyn förblir i detta centrala avseende oförenlig med platonismen o.s.v., och förhållandet mellan själspersonligheten och kroppspersonligheten blir konstitutivt oklart – i bästa fall endast ogenomträngligt komplext, i värsta fall direkt motsägelsefullt.

Termen person hade, tillämpat på Gudpersonerna, fått en ny betydelse. Men alltsedan senantiken används persona som beteckning även för den individuella människan. Betydelsen av ämbete, rang, värdighet, och av människan i egenskap av innehavare och bärare av ämbetet eller värdigheten ifråga, betydelser som, som vi sett, utvecklats ur den ursprungliga roll-beteckningen, fortlever parallellt med de senare definitionerna, men sammansmälter också med dessa.

De antika etymologiska förklaringarna kompletterades nu av nya spekulationer. En som på ett signifikativt sätt varierade och utvecklade en antik tolkning (personans) hävdade att persona kom av per se sonans. Denna etymologi ansågs stödja innebörden av självständighet och självverksamhet. [De nya etymologierna diskuteras i Eucken, Die geistige Strömungen der Gegenwart, (1909), 347.] En annan härledde ordet ur per se una – något som ju skulle passa utmärkt inte bara för kristologin, utan också, om den förståelse av treenighetsläran jag efter ett högst ytligt studium av litteraturen lutar åt, även för denna. Däremot skulle den inte passa där om treenigheten verkligen ska förstås som opersonlig på enhetsplanet. Men det är här bara fråga om tidstypiska fantasitolkningar.

Augustinus hade framhållit att substans tillämpat på Gud inte kunde innebära detsamma som i den vanliga aristoteliska kategoriläran – det som “stod under” accidenserna – eftersom accidenser inte kunde tänkas i Gud. [Chadwick, Augustine (1986), 93.] Av bland annat detta skäl godtog Richard av St Victor på 1100-talet inte substansbegreppet, utan framhöll istället existensbegreppet som bättre lämpat för persondefinitionen: existens per se solum juxta singularem quendam rationalis existentiae modum (existerande genom sig själv allena på ett visst singulärt en förnuftig existens’ sätt). Det är dock inte samma position som Daniélou beskrev i sin existenstolkning, eftersom rationaliteten uppfattas som ett med och en för perondefinitionen nödvändig bestämning av existensen.

Richard frångår i persondefinitionen patristikens gamla aristotelism. Att hans uppfattning av Gudpersonerna är mer konkret och “modern” än de gamla formlernas framgår av hans argument för treenigheten. Gud är den högsta godheten och därför också den högsta kärleken. Denna kärlek, caritas, måste dock, för att verkligen vara den högsta, vara oegennyttig, och kan därför inte finnas där det bara finns en person. Gud måste ge denna kärlek till en annan person. Men en ändlig, skapad varelse vore ett ovärdigt föremål för Guds högsta kärlek. Den andra personen måste därför vara Gud jämbördig, måste vara en annan Gudperson. Liknande argument framförs rörande den högsta lyckan och den högsta äran. För Richard är dessa bevis för en pluralitas personarum i Gud uppenbara förnuftssanningar, som endast en vansinnig kan förneka. [Joseph Ebner, Die Erkenntnislehre Richards von St Viktor (1917), 87.]

Tillsammans med sin lärare Hugo av St Victor, och lika fast etablerad i den augustinska traditionen, men starkt påverkad också av Pseudo-Dionysius, betonar Richard också själens självständighet från kroppen, dess immaterialitet och dess självständiga personskap: “the soul is of itself a person, having, as a rational spirit, personality of itself and through itself, the body forming an element in human personality only in virtue of its union with the rational spirit”. [Copleston, A History of Philosophy, II (1950), 176; jfr Ebner, 4 f.] Här ser vi hur själen åter är en metafysisk verklighet. Det andliga hos människan är inte blott ett tillstånd.

Fastän Richard upptar tankar från mystiken, vänder han sig bestämt mot dess föreställning om själens fullständiga uppgående i Gud. Lämnande den gamla aristotelismen bakom sig i personfrågan, och ännu opåverkad av den nya, undgår han således även denna mystikens ståndpunkt och upprätthåller därmed en under medeltiden sällsynt kristen partiell platonism i vid mening, som vidareutvecklats medels den skärpta kristna unicitetsblicken. Ebner skriver:

“Die Seele bleibt ihrem Wesen nach Geist, behält die volle Selbständigkeit, sie geht nicht in den Allgeist des Pantheismus ein…Zwischen der Seele und Gott besteht eine reale Trennung, die auch im Zustande der innigsten Vereinigung nicht aufgehoben werden kann. Die Seele ist ja ein von Gott erschaffenes Wesen, hat also ein von Gott verschiedenes, selbständiges Sein. Sie ist schon für sich (ohne Verbindung mit dem Leib) Person.” [Ibid. 10.]

Andra ansåg att en definition av person utifrån den historiska samhälleliga och rättsliga användningen bättre kunde uttrycka den handlande och självmeddelande verkligheten. Även en Gudperson är en bärare av rättigheter, värdigheter och funktioner. Alexander av Hales åtskiljer tre vara-dimensioner: naturligt, förnuftigt och moraliskt vara. Denna åtskillnad har betydelse för hans persondefinition, då han hänför subiectum till den “naturliga” dimensionen, individuum till den förnuftiga, och persona till den moraliska. Den moraliska varadimensionen konstitueras till skillnad från de förra av genom viljehandlingar tillerkänd excellens proprietas. Vi får så ytterligare en definition av person: persona est hupostasis distincta proprietate ad dignitatem pertinente (person är en genom den ur värdigheten härrörande egenarten särskild hypostas). [Roger Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 15.]

Alexander använder här märkligt nog ὑπόστασις i den gamla betydelsen av natur. Men varken natur-subjektivitet eller förnuftighet-individualitet är här tillräckliga för personvara; för detta krävs moraliskt-viljemässigt förvärvade egenskaper.

Den av Alexander använda termen subiectum (ὑποκείμενον) hade alltifrån senantiken betytt dels, metafysiskt, detsamma som de språkligt närliggande ὑπόστασις/substantia (och även substratum), d.v.s. bäraren av accidenser, dels logiskt subjekt, d.v.s. bärare av predikat. Den specifikt moderna betydelsen har vid Alexanders tid ännu inte slagit igenom, även om, liksom ifråga om termen person, också den moderna terminologiska användningen av subjekt som vi sett i viss utsträckning har en förterminologisk, begreppslig motsvarighet och historia. Men Alexanders hänförande av subiectum till blott den “naturliga” sfären kanske förklaras av den traditionella betydelsen, emedan han som ”latinsk” term använder ὑπόστασις i den förtrinitariska betydelse som överensstämmer med betydelsen av den ordagranna översättningen substantia, där det inte var skarpt åtskilt från φύσις/natura.

Filosofin har ärvt termen person närmast från teologin, och Benjamin framhåller hur den givit den en betydelse som knappast varit av någon betydelse för det vanliga språkbruket. [Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 14.] Den teologiska diskussionen om personbegreppet hade handlat om Gudpersonerna, och i perspektivet av dessa diskussioner förblev det, trots att begreppet historiskt överförts från det mänskliga till det gudiga planet, länge oklart huruvida personskap tillkom människan.

När detta sedermera medgavs, blev det istället oklart vad det innebar. I vilka avseenden är människans personskap av samma slag som det man ansåg sig kunna tillskriva Gud, d.v.s. något annat än den förkristna antikens dramatiska, sociala och grammatiska roll? Dessa gamla betydeler fortlevde oberoende av de teologiska striderna, men de senare hade infört helt nya betydelsedimensioner och frågeställningar. I vilka avseenden är människans personskap olikt Guds? Det blev en allmänfilosofisk fråga, som i det historiska sammanhang vi här befinner oss i till stor del kom att förstås utifrån de definitioner som givits i de trinitariska och kristologiska striderna.

Vi har sett hur den platonska själen var av förnuftig natur, νούς-natur (om än – jag har hållit mig till ett vagt språkbruk som inte är tillräckligt för en förståelse av den klassiska idealismens själsbegrepp som sådant, men kanske för diskussionen av personbegreppet – i vissa varianter av dess utformning också sinnlig). När det kristna tänkandet bestämde människan som förnuftig, företogs de nödvändiga modifikationerna i förhållande till den grekiska filosofin. Det var här fråga om en rent mänsklig, skapad förnuftig natur, och det var om den varelse som konstitutivt bestämdes av den så förstådda förnuftigheten som ordet person nu också började användas. Även som åter tillämpat på denna nivå släpade ordet med sig de äldre, förkristna konnotationerna. Men förnuftsnaturen ansågs nu som det s.a.s. generellt personkonstituerande.

Ett av argumenten mot gnostikerna, framfört bland annat av Tertullianus, var att människan inte kunde vinna frälsning om inte Kristus hade delat den mänskliga naturen. Detta är i sig ett märkligt argument, och det bygger på bibelns originella, ultraexoteriska grundmytologi om Människan med stort M och som restlöst Skapad Varelse som därför Som Sådan måste Frälsas – med de oundvikligen åtföljande eskatologiska fantasmagorierna om vad en sådan Frälsning innebär.

Vidare gav också det redan av Apollinaris accepterade förhållandet att även människan på grund av sin förnuftsnatur kunde betecknas som person upphov till en stor del av de kristologiska problemen. Daniélou hävdar som vi sett att när det fastslogs att Kristus inte med sin mänskliga natur ägde mänsklig personlighet, detta tydde på att man principiellt åtskilt det på såväl människor som Gud tillämpbara personbegreppet från all natur. Det är alltså den typen av tolkning jag inte förstår. Såvitt jag kan se måste det i stället ha inneburit (1) att man inte ansåg personskap vara givet blott med den mänskliga förnuftiga naturen, och att det personskap som eventuellt tillkom människan genom någon annan konstitutiv eller förvärvad bestämning upphävdes när λόγος/Sonen/Kristus med sin den gudiga naturen tillhörande person antog denna mänskliga natur, eller (2) att den förnuftiga naturen betraktades som personkonstituerande hos människan, som enligt den bibliska och nya dogmatiska synen inte var förenad med någon gudig natur, men att när denna mänskliga förnuftsnatur förenades med den gudiga naturen och dess person, den icke längre var personkonstituerande, att den då på något sätt förlorade sin personkonstituerande natur.

Det förefaller mig också vara dessa tolkningar, icke Daniélous, som återkommer under medeltiden. Att λόγος/Sonens mänskliga natur inte medför mänsklig person, innebär därför varken enligt tolkning 2 eller ens nödvändigtvis genom tolkning 1 något “bakslag” i processen av människans återvärvande av personskap, d.v.s. för tillämpningen av personbegreppet på människan i en ny mening än den antika efter det att det börjat användas i teologin. Men det innebär att det personbegrepp som används om människan är ett annat än det som används om Gud/Gudpersonerna såtillvida som människans person konstitueras av mänsklig förnuftig natur, Guds person av gudig förnuftig natur.

Som vi sett hade lärorna om människan som Guds avbild och om den individuella försynen med kristendomens – och tidigare även judendomens – spridning fått till följd en ny, högre värdering av människan. Om försynsläran medförde en högre värdering av det individuellt mänskliga, innebar Gudsavbildlighetsläran också en högre värdering av det allmänt mänskliga.

Till exemplen på den högre värderingen hör den gradvis förändrade synen på slaveriet. Daniélou hävdar att de kristna endast långsamt blev medvetna om innebörden av sin nya tro och om dess konsekvenser på skilda områden. Man tog inte omedelbart avstånd från slaveriet: först gradvis börjar man uppleva hur det strider mot den egna läran om alla människors likvärdighet i det yttersta perspektivet, inför Gud. Gregorius av Nyssa utbrister plötsligt att det är ett uppror mot Gud att tro sig vara herre över en annan skapad varelse av samma natur. Hur har man kunnat köpa slavarna? Vad i världen skulle kunna vara lika mycket värt som en människa? Vilket pris har man satt på anden? [‘La personne chez les pères grecs’, i I Meyerson, ed, Problèmes de la personne (1973), 120.] Det var denna högre värdering av människan som Guds avbild som gjorde det möjligt att också med tiden uppställa den filosofiska definition av person som, då man fann den tillräckliga konstituerande principen i den förnuftiga naturen i en allmän mening, också gällde personer av mänsklig natur.

Boethius sammanfattar mycket i de hittillsvarande definitionerna, men förändrar och förtydligar även delvis de i dem ingående begreppen. Natur ligger för honom alltid till grund för substans, och substans alltid för person. Icke-natur och accidenser kan inte vara person. Vidare kan substanser för vilka icke-levande, icke-förnimmande, icke-förnuftig natur ligger till grund inte vara personer. Ej heller äger blott allmänbegreppsliga substanser, för vilka allmän natur ligger till grund, som exempelvis “människan”, personskap. Genom denna analys når Boethius sin klassiska definition: persona est rationalis naturae individua substantia (en förnuftig naturs individuella substans, en individuell substans av förnuftig natur). [Benjamin, 15; ‘Person’, Historisches Wörterbuch der Philosophie.]

Med kappadokierna vill Boethius nå ned till den individuella nivån – fastän han exemplifierar med Platon och Cicero istället för Paulus och Johannes. Om det kan synas som om kappadokierna icke nådde längre än Aristoteles, skulle det också kunna förefalla som om Boethius inte gick utöver kappadokierna. Men natur och substans åtskiljs av honom på ett sätt som inte skett i treenighetsläran, och uppfattningen av den individuella substansen, på basis av den som rationell preciserade naturen, tillåter så själva det begrepp som i treenighetsläran skildes från personbegreppet, substans, att istället som det främsta förklara detsamma. Dessutom är det här alltså fråga om en generell, principiell definition, d.v.s. Boethius låter allt detta förutom om Guds person(er) gälla också människans person.

Många fler komplexiteter och subtiliteter än de jag tagit upp finns i de trinitologiska och kristologiska lärornas terminologiska och begreppsliga utveckling, inte minst men långtifrån enbart sammanhängande med översättningarna mellan grekiska och latin. Ibland kan det rentav kännas som en hopplös röra, ja en bottenlös avgrund som p.g.a. alla mångtydigheter, betydelseförskjutningar och individuella termanvändningar överhuvudtaget inte är tillräckligt filosofiskt intressant och meningsfull för att djupare sjunka ned i. Kanske i alla fall, i stort, det jag försökt ta upp räcker för mina begränsade syften i samband med analysen av personbegreppets utveckling. Men helt kommer vi förstås inte kunna undvika alla dessa komplexiteter i den fortsatta framställningen.