Lecture by Wenhong You in New York, September 2019.
The term “socialism with Chinese characteristics” was prominently used by Deng Xiaoping, but Chinese characteristics were there from the beginning in the socialism of the People’s Republic. Even strong elements of a managed market economy of the kind Deng is known for having accepted were in fact there in the 1950s.
Troligen en inte helt oriktig framställning:
Bra panelsamtal med P. J. Anders Linder, Mattias Karlsson och Susanna Popova på Timbro 3:e mars, på temat ‘Hur ser den politiska konservatismen ut 2020‘.
Linder åberopar första ledet i Russell Kirks första “canon of conservative thought” från The Conservative Mind (1953): “Belief in a transcendent order…”. Nytt (eller: ett återupptagande av sådant som Carl Johan Ljungberg tilläts hålla på med på Timbro på 80-talet), och rätt. Flera bra poänger av Karlsson, även om jag ju måste tycka att han lägger sig – och SD, och nya tankesmedjan Oikos – alltför nära M och KD. Popova lyfter föredömligt fram personalismen.
Coronaviruset uppkom, på okänt sätt, i Kina. Men enligt rapporter har Kina snabbt fått kontroll över pandemin i Wuhan och Hubei-provinsen. På några få dagar byggde man ett antal stora, tillfälliga sjukhus. Igår stängde de. De sista patienterna skrevs ut. Endast ett fåtal nya sjukdomsfall registrerades.
Det är svårt att veta hur säkra rapporterna är. Men klart står att Kina har ett system där staten kontrollerar samhället i en utsträckning som möjliggör ofantligt mycket mer långtgående och effektiva åtgärder än vad som är fallet i den liberalkapitalistiska demokratins västländer.
Vissa svenska media tog redan från början fasta på de extremaste värsta fall-scenarierna, och har försökt upprätthålla ett konstant psykologiskt tryck av skräckrapporter. Det beror delvis, i synnerhet i så kallade alternativmedia, på en av politiska skäl motiverad vilja att framställa regeringens och den nuvarande statliga administrationens brist på åtgärder i ett så negativt ljus som möjligt.
Men det beror också på rädsla. Denna rädsla märker man nu på många håll. Normalt dolda sidor av människor blir plötsligt synliga, och visar sig oerhört starka. Folk är helt enkelt rädda för att dö. Varför är, i största allmänhet, en människa rädd för att dö? Därför att hon är djupt nedsjunken i en egoistisk sinnlighet, har en ytlig och felaktig förståelse av verkligheten, och har levt på ett sätt som inte står i överensstämmelse med sund andlig, religiös och moralisk undervisning.
Allt det som vår radikalsekulära kultur begränsar oss till och håller oss kvar i, den existentiella omognaden, den andliga blindheten, de små drömmarna om livet, de futtiga världsliga planerna, de enfaldiga egoistiska strävandena och målen, hela den fundamentala missuppfattningen om livet och om vad det innebär att vara människa, gör att chocken inför verkligheten, när den tränger sig på så som nu sker, blir särskilt stor. Skräckscenarierna ställer många inför en ny gränssituation där ingenting av det de trott på hjälper.
Verkligheten är sådan att inte ens den starkaste, mest välorganiserade och vetenskapligt kvalificerade statsmakt någonsin kan vara tillräcklig för att hantera och avvärja alla faror som hotar samhället och medborgarna. Staten delar rent principiellt människans egna begränsningar. Även den måste därför relateras till och hänvisa till det större mysterium som också den är underordnad, till den helhetliga uppfattning av tillvaron som innefattar Gud eller den andliga och metafysiska dimensionen.
Men en stark, välorganiserad och moraliskt och vetenskapligt kvalificerad statsmakt kan göra ofantligt mycket mer än vad exempelvis den svenska och amerikanska gjort de senaste veckorna. Alternativmedia har förvisso rätt: handfallenheten, den förlamade dekadensen är plågsamt uppenbar. Redan meddelas att man i Sverige inte längre ens kan göra provtagningar. Det blir därmed omöjligt att veta hur många som drabbas. I flera veckor hörde vi från ansvariga myndigheter mest nervösa, defensiva undanflykter, ursäkter för att man inte gjorde något. Hela sättet att resonera, hela den grundläggande inställningen var fel.
Givetvis är det av vikt att förebygga panik. Men kontrasten mellan informationen om smittspridningen i Italien och Iran, om den oavbrutna, frekventa flygtrafiken därifrån, om obefintligheten av kontroller av inresande, å ena sidan, och myndigheternas påståenden om den låga risken och onödigheten av fler åtgärder, gav ändå ett helt groteskt intryck.
Hade agerandet berott på en avsiktligt försök att hindra panik bland befolkningen, var det misslyckat i sin naivitet och genomskinlighet. Var och en kunde nämligen omedelbart förstå att de hade fel. Vad vi hörde var i verkligheten dels på ett närmast kuriöst arrogant sätt ansvarslösa, dels rädda, svaga röster. I båda fallen påmindes vi om att de moraliska och karaktärsmässiga egenskaper, den förmåga till realistiskt ledarskap som kännetecknar en stark och kvalificerad statsmakts företrädare, saknas.
Personer i ansvarig ställning lever liv, typer av liv, den liberalkapitalistiska demokratins typer av liv, som gör att de lika lite kan klara av att vidta nödvändiga åtgärder vid en snabb smittspridning som de förmår komma till rätta med det barbariska våld som tar över samhället till följd av den massinvandring och mångkultur de själva genom samma fatala egenskaper tillåtit.
Vi må tycka vad vi vill om den kinesiska socialismen. Men de som inte tidigare förstått betydelsen av den starka staten för Kinas ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utveckling, innebörden av dess förmåga att styra och behärska marknaden, företagen, det influtna kapitalet, använda dem för sina egna syften, borde åtminstone kunna förstå dess betydelse för förmågan att vidta adekvata åtgärder i den nu uppkomna situationen.
Vi vet ännu inte hur omfattande pandemin kommer bli. Den kan bli begränsad, som de många andra som kommit och gått de senaste årtiondena. Men den kan också bli betydligt större, och ser såvitt jag förstår ut att bli det. Vi vet inte hur stor en pandemi av detta slag kan bli i vår tid. Klart är i alla fall att redan dess hittillsvarande utbredning gör vissa såväl politiska som andligt-kulturella reflektioner motiverade, ja påkallade. Redan nu bör den möjliggöra viktiga insikter.
Om dess utbredning fortsätter och blir mycket stor, beror det åtminstone i hög grad på det västerländska samhällssystemet, den liberalkapitalistiska demokratin. Därmed kan den också få en stor politisk betydelse. Den kan framtvinga en politisk omprövning. I så fall är den en tragedi som, trots allt, gör den framtida mänskligheten en tjänst. En riktig teologi eller metafysik skulle rentav kunna träda in och lära ut att även det onda på sitt sätt tjänar människans andliga utveckling.
Vi har inte Kinas förutsättningar att hantera situationen. Vi tror ju på öppenhet, gränslöshet, fri rörlighet. Myndigheter och experter har i dagarna själva förklarat det, talat i termer av vad “vår typ” av samhälle överhuvudtaget kan göra, till skillnad mot Kina. Men vad detta innebär är att vi har svikits av den liberalkapitalistiska demokratins intressenter, av dekadenskulturens profitörer.
Måste inte vänstern nu sätta åt sidan sitt oändliga, bortskämda politisk-korrekta trivialpyssel i kapitalets tjänst? Vad säger libertarianerna? Att de är utopister har förstås alltid varit uppenbart för de klarsynta. Men i vår omtöcknade tid har alla inte varit klarsynta. Hälsa och sjukvård är för libertarianerna enbart individens sak. Det får inte ens finnas en statsmakt av det slag som skulle kunna göra något. I USA har många inte råd med läkarbesök när de nu blir sjuka, och eftersom de inte får någon sjukersättning måste de gå till jobbet.
Libertarianismen är en utopi, men även utan beaktande av den påträngande verkligheten i form av en av naturen individöverskridande pandemi är det bättre att beskriva den som en dystopi: så framstår dess samhällsvision nämligen redan där den delvis förverkligats, såväl som i dess egna framställningar, exempelvis hos den gamle amerikanske centralbankschefen Alan Greenspans och talmannen i USA:s representanthus Paul Ryans helt avgörande läromästare, Ayn Rand – som även är en favorit i det svenska näringslivets tankesmedja. Det är lättare att se idag.
Det här är inte ett alarmistiskt debattinlägg. Sådana har vi sett för många av. Men det jag säger måste sägas. Vi har inte Kinas resurser att stoppa coronaviruset, och vi har inte heller den andliga, kulturella och psykologiska beredskapen inför dess härjningar.
Socialismen och konservatismen förenas i förståelsen av staten, av nödvändigheten av den stat som är tillräckligt stark för att kunna vidta adekvata åtgärder åtminstone långt utöver vad den liberalkapitalistiska demokratin förmår. Det är den stat som förmår tillhandahålla den intelligenta, medvetna allmänna styrning som är nödvändig för att överhuvudtaget kunna tjäna samhällets och mänsklighetens fortsatta utveckling och framsteg – i den mening i vilken sådana är möjliga – utöver den stagnation och det förfall som idag i alla avseenden, inklusive det andliga, präglar den västerländska civilisationen.
En distinktion som blir allt viktigare att lyfta fram och betona är den mellan de två olika betydelserna av termen socialkonservatism. Det blir viktigare framför allt därför att SD idag alltmer orienterar sig mot den amerikanska konservatismen. Där betyder social conservatism nämligen i stor utsträckning något annat än socialkonservatism i Sverige och Europa, något annat än vad SD menade när man 2011 lyfte fram begreppet som det som främst definierade partiets profil och den egna ideologin.
Jag skriver “i stor utsträckning”, för gränslinjen är inte alltid skarp, den ena typen uppvisar i vissa fall inslag från den andra. Men normalt och primärt definieras den angloamerikanska eller främst rent amerikanska socialkonservatismen i termer av kulturkriget mot vänsterns – i synnerhet den postmarxistiska vänsterns – och vad SD ofta föredrar att kalla socialliberalismens olika radikala positioner och politiska korrekthet. Det sociala hör här främst till det civila samhället, som är slagfältet för detta kulturkrig. Det är där de socialkonservativa i denna mening vill värna vad som förstås som traditionella västerländska kulturella och moraliska värden, på familjelivets och sexualitetens område, på utbildningens och kulturlivets. Även bevarandet av det civila samhällets etablerade lokala institutioner, företrädesvis vad sociologen Robert Nisbet kallade de mellanliggande grupperna (intermediary groups), små lokala gemenskaper, mellan staten och individen, som föreningar, kyrkor, idrottsföreningar, klubbar, skolor, är en central angelägenhet för detta slags socialkonservatism.
Men dess traditionalism, denna kultur- och moralkonservatism, förenas i den angloamerikanska socialkonservatismen generellt med ett stark tro på den så kallade fria marknaden, det vill säga med den klassiska liberala ideologin i såväl dess politiska som ekonomiska aspekt, och ett avvisande av den kontinentaleuropeiska och skandinaviska välfärdsstatens modell, av det sociala i de betydelser som riskerar att komma i närheten av vad som kan uppfattas som någon form av socialism. Inte sällan är positionen här rent libertariansk. Den anglosaxiska liberala, kapitalistiska och parlamentarisk-demokratiska förståelsen av friheten ska förenas med den civilsamhälleligt skapade eller tillhandahållna gemenskapens ordning och de värderingar den kräver.
Denna förståelse av socialkonservatismen skiljer sig från den svenska och i Europa dominerande. Denna senare står inte i motsats till det väsentliga i de kulturella och moraliska värden som den angloamerikanska socialkonservatismen försvarar: ofta för den samma kulturkrig mot samma motståndare. Inte heller behöver den på något sätt avvisa de civilsamhälleliga värden, de lokala gemenskaper, som denna typ av socialkonservatism vill värna. Men till skillnad från den amerikanska socialkonservatismen förstår den det sociala också i termer av den moderna välfärdsstaten och dess socialpolitik, i termer av socialstaten i ny och uppstramad form.
Den europeiska socialkonservatismens begrepp bygger på distinkta filosofiska, sociologiska och ekonomiska tankeriktningar alltifrån 1800-talet. De är inte minst tyska, men återfinns också i mer allmänna, karaktäristiskt europeiska former på annat håll, inte minst i Frankrike. Och att skiljelinjen inte alltid är entydig visas bland annat av det faktum att Storbritannien – som trots allt ligger på den europeiska sidan av Atlanten – också uppvisat vad som kan betecknas som en stark socialkonservativ strömning i europeisk mening alltifrån 1800-talet, där det dock i hög grad var den tyska idealistiska filosofin och statsläran som upptogs och modifierades i enlighet med de inhemska tanketraditionerna, och gav upphov till en konkret socialpolitik av den europeiska socialkonservatismens typ.
Men det är också missvisande att, såsom sker hos Republikanerna och dem närstående tankesmedjor, reducera USA:s hela politiska identitet och egenart till “liberalkonservatismen”, de olika mer eller mindre instabila och motsägelsefulla kombinationerna av klassisk-liberal ekonomi och politik å ena sidan och kultur- och moralkonservatism å den andra. Den amerikanska konservativa rörelsen som sedan mycket länge, och inte minst på grund av neokonservatismen, i hög grad är ett etablissemangsfenomen, har naturligtvis haft ett intresse av att sprida en sådan nationellt-ideologisk självförståelse och historiografi. Därmed har den också velat dölja de mer eller mindre “socialistiska” idéernas närvaro i USA, och deras stundom avsevärda politiska genomslag.
När SD nu inte bara i sina internationella politiska allianser orienterar sig mot USA och atlanticismens politisk-ekonomiska system, utan också eftersträvar ett “konservativt” parlamentariskt block med den svenska borgerligheten, skulle den definitionsmässiga oklarheten hos begreppet socialkonservatism kunna tänkas få en särskild betydelse. När partiet lyfte fram termen som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning var det alltså primärt den andra betydelsen man åsyftade. Men när det nya atlantiska samarbetet och det eftersträvade borgerliga blocket kräver en anpassning av den egna politiken, en nedtoning av dess distinkta socialpolitiska moment, av socialkonservatismen i europeisk mening, skulle den kvarstående terminologiska identitet som döljer olika begreppsliga innebörder kunna komma väl till pass. Utan att behöva sluta använda termen socialkonservatism, skulle man ju nämligen på bekvämast och diskretast tänkbara sätt kunna börja föra in ett nytt innehåll under den oförändrade beteckningen, byta definition. Man kunde helt enkelt övergå till att med socialkonservatism åsyfta det amerikanska och inte längre det europeiska slaget.
Ännu har jag inte sett att man gjort det. Då och då betonar man fortfarande det distinkt europeiskt socialkonservativa, och även på trovärdigt sätt. Men å andra sidan har man i allt högre grad övergått till att tala bara om konservatism, utan prefix. Även det underlättar naturligtvis den atlantiska anpassningen, ja i ännu högre grad såtillvida som den för många naturligen kvarstående tolkningen av termen socialkonservatism i partiets tidigare europeiska mening undviks.
Genom att säga sig stå endast för konservatismen rätt och slätt, inordnar sig SD än lättare som bara ännu ett vanligt borgerligt europeiskt parti bland andra i atlanticismens alltmer uppenbart ohållbara unipolära världsordning. Man vill uppnå och förmedla en bild av ett enhetligt, konservativt “väst”, som står samlat mot nattsvart onda socialistiska och andra diktaturer. Men vi vet vad detta handlar om. Vi vet vilket det sociala, eller asociala, resultatet blir. De moralistiska paroller och ideal i vars namn detta försvar av “väst” sker är i verkligheten inte ens konservativa. De är den förmenta socialliberala motståndarens. Och man rustar för nya anfallskrig. Om SD inte vänder om, riskerar de att bli en del av den destruktiva makt i världen som de en gång såg ut att erbjuda ett svenskt och europeiskt socialkonservativt alternativ till.
Men allt samarbete med amerikansk konservatism är inte fel. Bortom den katastrofala imperialismens ny- och pseudokonservatism med dess enkla propaganda finns de värdefulla dimensionerna av den äldre, mer genuina och filosofiska amerikanska konservatismen, den traditionella konservatism och så kallade paleokonservatism som definieras just av att den från sina egna utgångspunkter tar avstånd från denna imperialism, från just det som vänstern bekämpar från sina. Och återigen: viktiga element i den amerikanska socialkonservatismens försvar av traditionella värden är givetvis förenliga med och äger motsvarigheter i den europeiska socialkonservatismen.
Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.
Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.
Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.
Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.
Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.
En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt snarare härrör från den tyske historikern Ernst Nolte och tidigare marxister – bekämpade.
Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)
Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).
Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.
Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.
I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.
Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.
Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.
Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.
Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.
Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist.
Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”
Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.
En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.
Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.
På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.
Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokratiet växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.
Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.
Åkesson utlovar nu i Ekots lördagsintervju stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.
Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.
Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.
Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för V.
Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.
Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.
Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.
Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.
Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.
Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.
Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.
Nu kommer den populistnationalistiska vänstern i Sverige. Det har blivit oundvikligt på grund av SD:s dramatiska högeranpassning, som ser ut att innebära ett ganska långtgående bortkompromissande av den socialkonservativa linjen och ett utrymmande av ett politiskt fält som denna linje borde ha kunnat fullständigt behärska. Men också på grund av vänsterns minst lika dramatiska förvandling i postmarxismens tecken, en förvandling som inte bara står i globalkapitalismens tjänst utan till stor del är direkt skapad av denna.
Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcom Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.
Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.
Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:
Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!
Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.
Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.
Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.
Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.
Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.
Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.
Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.
För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.
De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.
Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.
I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.
Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.
Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.
Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.
Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.
Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.
–
Socialkonservatism och blockbildning
Socialkonservatism eller nyliberalism?
Sedan Europaparlamentsvalet 2014 har jag argumenterat för att de europeiska populistnationalistiska partierna borde samlas i en enda stor och slagkraftig partigrupp. Visserligen finns olika inriktningar och tonvikter, som blir synliga framför allt i internationellt-politiska och ekonomisk-politiska frågor. Men den gemensamma populistnationalismen, motståndet mot massmigrationen och den radikala multikulturalismen såväl som mot EU, är såvitt jag kan se det för alla mest väsentliga och det som därmed förbinder dem till vad som borde vara ett gemensamt, starkt block.
Den onödiga splittringen har ibland i sina överdrifter av skiljaktigheterna överskridit gränsen till det rent löjliga. Det enda hållbara argumentet för att exempelvis inte svenska SD skulle ansluta sig till samma grupp som franska Rassemblement National har varit att SD, på grund av den yvige tidigare ledaren Jean-Marie Le Pens med viss regelbundenhet återkommande oförsiktiga uttalanden, skulle försvagas på hemmaplan eftersom den svenska opinionen inte är mogen för det.
Sedan det senaste EP-valet förra året har vad som tidigare kallades ENF-gruppen (Nationernas och Frihetens Europa), den huvudsakliga “radikalare” populistnationalistiska gruppen, ombildats till ID-gruppen (Identitet och Demokrati), med Rassemblement National, italienska Lega och tyska Alternative für Deutschland som viktigaste partier. SD:s, DK:s, Sannf:s och UKIP:s gamla grupp EFDD har upplösts på grund av Brexit, och dess medlemmar uppdelats på ECR- och nya ID-gruppen, på det märkliga sättet att DF, som tidigare kompromisslöst motsatte sig Le Pen-familjens franska parti och även försökte hindra SD från att ansluta sig till dess grupp, nu själva gjort det, tillsammans med Sannf, under det att SD satsat helhjärtat på en ny atlanticistisk orientering och gått med i ECR, brittiska Tories’ och polska Lag och Rättvisas grupp, som också har samarbete med Republikanerna i USA och Likud i Israel.
Det viktiga för SD har nu blivit att helt enkelt ansluta sig till nära till den amerikanska konservativa rörelsen i allmänhet, utan närmare definition, även om det ibland märks en förhoppning att den amerikanska konservatismen, liksom Tories’ brittiska konservatism under Boris Johnsons ledning, under Trump ska förändras i en riktning som mer liknar SD:s egen populistnationalism.
Resultatet av dessa förändringar är att uppdelningen i Europaparlamentet nu blivit ännu märkligare och mer omotiverad än tidigare. Redan det faktum att DF, som tidigare alltid befarade att SD var alltför radikala, är med i ID synes i sig självt vederlägga SD:s argument om ID-partiernas farliga radikalism. Även Alternative für Deutschlands medlemskap i ID visar hur betydelselös skillnaden är: detta parti stöddes tills nyligen tämligen helhjärtat av SD-ledningen.
Men det är ännu märkligare än så. I den förment moderata etablissemangsgruppen ECR har upptagits inte bara det klart radikala spanska Vox, utan också Fratelli d’Italia, det radikalare italienska alternativet till ID:s Lega, som fick stora framgång i senaste EP-valet. Det anses ha rötter i gamla Movimento Sociale Italiano, som Mussolinis kvarvarande anhängare startade omedelbart efter kriget.
För den atlanticistiske SD-skribenten Ronie Berggren går dock fortfarande den djupaste och knivskarpaste tänkbara rågång mellan SD, och därmed numera ECR, å ena sidan, och vad han i ett nytt inlägg på Facebook kallar “alt-konservativa rörelser” på den europeiska kontinenten. Med detta uttryck menar han att ID-partierna är likvärdiga med “alt-right-rörelsen i USA”.
Steve Bannon, som okänsligt kommer klampande in i Europa och buntar ihop ECR:s och ID:s partier, avfärdas av detta skäl av Berggren. med anledning av ett reportage av Vice News’ Michael Moynihan, trots Bannons kopplingar till det republikanska etablissemang som man nu organiserat samarbetar med – “även om SD sannolikt stöder Trump”, som Berggren skriver. Här har han rätt, SD har inget samarbete med just Bannon. Men de har ett samarbete med Republikanerna eller åtminstone deras tankesmedjor, och just detta är föremålet för Berggrens hela politiska engagemang.
Viktigare för Berggren är därför att SD inte samarbetar med italienska Lega. Berggren betonar detta starkt på grund av Bannons bullrande hämningslöshet i detta avseende. SD har nu “utan tvekan gjort slut med de här andra alt-konservativa rörelserna i Europa (dem som AfS flörtar med)” och har nu äntligen i stället börjat “dejta” den amerikanska konservativa rörelsen – det vill säga den amerikanska etablissemangskonservatismen, vad som av kritiker kallas “Conservatism, Inc.”. Det handlar här enligt Berggren om “en oerhört viktig distinktion”; “SD kör idag det anglosaxiska spåret”.
Men hur är det då alltså med Fratelli d’Italia, som förutom sin fascistiska bakgrund ohämmat lagt sig till med vulgäratlantisk Trump- och Bannon-jargong? Det är inget problem för Berggren att SD samarbetar med dem i stället för det mindre radikala Lega, som DF och Sannf samarbetar med?
Motsägelsen är fullständigt grotesk. Fratelli d’Italia må, liksom svenska AfS, vara “alt-konservativt” i Berggrens mening. Men de tillhör alltså SD:s och Tories’ grupp. Den generella kopplingen av Lega och andra ID-partier till amerikanska alt-right framstår däremot som alltmer missvisande, även om i enskilda fall sådana förvisso förekommit, inte minst under den värsta Trump-yran för några år sedan.
Ett helt entydigt bevis för att någon viktig skiljelinje idag inte går mellan ECR och ID är att inte bara Bannon buntar ihop dem, utan även att Yoram Hazonys nya National Conservatism-konferens, som arrangerades för första gången i Washington förra året, nu annonserar att förutom Viktor Orbán – lika kontroversiell för SD som ID, trots att hans parti tillhör EPP – även Legas Matteo Salvini och Rassemblement Nationals Marion Maréchal ska tala på nästa möte i Rom i början av februari. I annonserna lyfts dessa fram med bild som konferensens huvudattraktioner. Men bland talarna annonseras också, utan bild, ECR:s ordförande Ryszard Legutko.
National Conservatism-konferensen startades av den nya Edmund Burke-stiftelsen, bakom vilken den israeliske författaren Hazony är en drivande kraft. Hazony är mest känd som författare till den uppmärksammade boken The Virtue of Nationalism, som Simon Petterson förra året skrev en positiv recension av i SD:s Samtiden. Temat i år är ‘God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations’. Sponsorer är förutom Edmund Burke Foundation bland annat International Reagan Thatcher Society, gamla brittiska Bow Group, där Roger Scruton var verksam, nederländska Centre for European Renewal med kopplingar till svenska Konservativa Förbundet, en ideologisk förbindelselänk mellan M, KD och SD som förbereder det svenska “konservativa blocket”, och sionistiska israeliska Herzl Institute.
Övriga talare i år är Douglas Murray, Newt Gingrichs fru Callista, numera USA:s ambassadör i Vatikanen, Thatchers gamle rådgivare John O’Sullivan, känd inte minst för sin av Scruton hyllade bok om Reagan, Thatcher och Johannes Paulus II, och tidigare ordföranden för American Enterprise Institute, Christopher DeMuth, som också tillhör Burkestiftelsens ledning. Förra året, på den första konferensen, i Washington, talade Paulina Neuding, och till och med John Bolton. Den sistnämnde var verkligen en anledning till farhågor, ja farhågor som kvarstår. De amerikanska paleokonservativas – med Paul Gottfried i spetsen – respons på Hazonys initiativ var och förblir starkt kritiska. Men Boltons närvaro uppvägdes för min del av att även Tucker Carlson talade, och att den utmärkte Daniel McCarthy, Claes Ryns student som tidigare var redaktör för The American Conservative, tillhör Burkestiftelsens advisory board.
Kritiken är från mitt perspektiv givetvis fullt begriplig. Trots Bannons motstånd mot den globalistiska huvudlinjen från 90-talet uppviglar även hans falang ändå populistmassor till stöd för konfliktlinjen mot Kina och Iran. Dessa nya projekt kan delvis vara ett förfinat uttryck för samma bakomliggande avsikt, trots deras mycket klara antiimperialistiska principförklaringar. Ändå tyckte jag denna gång att den paleokonservativa kritiken gick litet för långt och var något för a priori-artad. Projekten borde åtminstone ges en chans. Det var uppenbart att Hazony gav utrymme för ett mycket brett spektrum av amerikanska konservativa, och det är detta spektrum som nu ytterligare vidgas i Rom om några veckor.
Förvisso ligger Hazonys projekt som synes på många sätt nära centrum av den amerikanska etablissemangskonservatismen. Ändå tvekar man inte att i Europa fullständigt kollapsa gränsen mellan ECR och ID, till den grad att man lyfter fram ID-politikerna framför ECR:s ledare. Ja, man bekräftar rentav Berggrens “alt”-kopplingar genom att till och med inkludera Fratelli d’Italias ledare Giorgia Meloni som huvudtalare, på bild bredvid de andra nämnda! Men hur var det nu…hon är ju alltså med i Legutkos och SD:s ECR…
Hazonys national conservatism-initiativ är det kanske främsta exemplet hittills på att den organiserade intellektuella delen av den konservativa rörelsen i USA tar ett steg i riktning mot SD:s typ av partier i Europa. “Today is our Independence Day!”, utropade han i sitt öppningsanförande i Washington förra året; “Today we declare independence from neoconservatism! From neoliberalism! From libertarianism! From what they call classical liberalism!”
Åtminstone sådan den formuleras så här långt, och givet de ramar vi här rör oss inom, är inriktningen på många sätt föredömlig. Är det någon amerikansk tankesmedja SD borde samarbeta med så är det denna. Det är ju bara dess typ av utveckling och samtidsanpassning av den amerikanska konservatismen som kan legitimera SD:s atlanticistiska orientering: möjligheten att vi med Trump ser en förändring av den amerikanska högern i populistnationalistisk riktning, ja, med Boris Johnson, av hela den atlantiska högern. Det är ju den förändring som, om den får svensk efterföljd hos M och KD, kan göra blockbildning utan ensidiga kompromisser från SD:s sida möjlig.
Burkestiftelsen och dess konferens saknar visserligen såvitt jag kan se hittills den socialpolitiska dimension som är avgörande för SD:s socialkonservatism. Men den tycks däremot Johnson och Tories nu börja ta upp genom sin nya allians med gamla Labourväljare för Brexits skull. Jag tror ännu inte att de menar allvar med denna viktiga del av den förändring som skulle kunna rättfärdiga SD:s nya atlanticism, men det återstår att se vilket inflytande den europeiska populistnationalismen själv kan utöva på USA och Storbritannien här, genom sådana evenemang som den nu aktuella konferensen.
Vissa kommer se årets talarlista som en bekräftelse på Hazonys avstånd från neocons, andra som ett bevis för att även ID atlantiseras. Salvinis stöd för Trumps senaste krigshandling i Irak bekräftar den senare tolkningen. Detta är en fråga som måste återkommas till. Men under alla omständigheter minskar skillnaden mellan ECR och ID ytterligare. Uppdelningen av populistnationalismen i Europaparlamentet är idag mer absurd än någonsin.
–
Thierry Baudet, ECR och Ryssland
Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation
SD:s vägval i Europaparlamentet
Brexit och det alternativa Europasamarbetet
Europas framtid – och Sverigedemokraternas
Det alternativa Europasamarbetet
Förhållandet till Front National
I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket redan från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:
“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.
The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?
The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”
Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om. Men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige väl kom att bli lika inflytelserik som den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.
Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var i mycket genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Detta var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.
Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.
Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Detta var möjligt att se på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara verklighetsfrämmande, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.
Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när, och där, den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller till vars utformning libertarianerna bidragit ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot; en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet; en minimal finansoligarkis växande makt; skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar; militarismens fortsatta härjningar och hot; ett alltmer organiserat åsiktsförtryck; en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering; en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur; och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt, helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig ständigt alltmer utbredande våldskaos.
Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga. Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.
Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för sina insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.
Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av dennes frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet. Och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.
Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna möjliggör ett distinkt, enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av en icke längre revolutionär borgerlighets kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.
I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation. Den riktar sig mot den under mellantiden utvecklade socialismen och socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på längden av denna tid under vilken såväl marxismen som välfärdsteorin faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de – och särskilt marxismen med sina historieteoretiskt grundade anspråk – bröt kontinuiteten i den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blev vidareutvecklad och erhöll nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.
De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt: att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.
Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.
Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra libertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.
Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna”. Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.
Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Det kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.
Eftersom detta enligt Hayek är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar han denna betydelse på mer fullständigt sätt. I den beskrivna analysen identifierar Hayek vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och väl även i viss mån moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till vad han menar vara diskussionen och försvaret av det fria samhället i vidare mening.
Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. Det är i The Constitution of Liberty från 1960 som Hayeks tänkande anses vidgas till att utifrån de vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilar på, och hur detta samhälle ska kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta eller överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.
Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med den centrala frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.
Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär, och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i ljuset av hans samtid bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, åtminstone till deras nödvändiga fortsatta klargörande.
Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.
Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.
I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster, för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge föreligger.
Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.
Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål, krafter som den inte själv förstår.
Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, utan att gå över gränsen till nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.
Men samtidigt måste man notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.
Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra vad som måste identifieras som dess legitima historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.
Idag kan vi nämligen se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Själv urskilde jag vid mitten av 80-talet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande historiska skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna, nya svar som idag är nödvändiga.
Med inflytandet från libertarianismen sammanhänger delvis en annan följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande ideologiska ofullständighet, nämligen den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Denna höger är ingalunda renodlat libertariansk, men det är den som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen. För att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmåga att hantera de problem denna liberala höger skapat. Och även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.
Om populistnationalismen är en form av reaktionen mot nyliberalismen, är den andra, som jag tror kan komma, helt enkelt vad som på med den senare analogt sätt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande – ja idag påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.
Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och de senaste åren har vi sett en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.
Men det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg upp ur sitt moras. Ledningen för den nysocialism det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som i högre grad bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess kapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.
Vidare kvarstår fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i mycket men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella genomskådar nu också postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.
Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade. av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.
Det är här man trots denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande, i sig, tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan. Man måste påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som endast representerar ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare mer eller mindre katastrofala misstag.
Fastän marxismen i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande av det borgerliga tänkandets parallella fortsatta utveckling, har den ändå generellt rätt i att libertarianismens egna svar är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets allmänna beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, och av den “spontana ordning” denna skapar, som tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och bristfälligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan då klart kunde överblickas. Och sedan dess har modellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.
Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.
Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, ensidiga och generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som alltmer antagit postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörelse med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från en ny socialkonservatism, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen torde ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande behöva bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.
Hursomhelst bör libertarianismens arv – som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, under utelämnande av allt annat som finns att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter – och mer generellt den klassiska liberalismens arv beaktas av båda de sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner mot nyliberalismen som jag angivit. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga eller förblivande giltiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av de svar som är uppenbart felaktiga när de förstås på liberalismens eget sätt, som abstrakta och tidlösa sanningar.
På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av detta systems användning av sina produktivkrafter.
Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.
Jan Olof Bengtsson 