Category: Politics

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket.

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger i denna intervju med SwebbTV, men en del motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G-forskning bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.

Vad jag tror på när det gäller kärnkraften är helt enkelt forskningen om den, och inte minst om fusion. Vad man gick så långt som att kalla det “forskningsförbud” som kom att följa på den svenska folkomröstningen var något jag fann ytterst problematiskt. Detta är inte mitt område, men i ljuset redan av den lätt konstaterade oenigheten inom forskningen framstår det som uppenbart att man måste nå fram till en säker kärnkraft, inklusive det eventuella slutförvaret, innan man överhuvudtaget fortsätter att bygga ut den.

Ja till kärnkraft betyder för mig ja till forskning om kärnkraft, och gärna en ny storsatsning på den, i internationellt samarbete med de nämnda länderna som ligger långt framme på detta område.

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.

“Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, skrev, som jag nämnt, Ronie Berggren för något år sedan om Tulsi Gabbard. “Jag håller…inte med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler”, fortsatte han. “Jag är mer en McCain-typ.”

Nu annonserar tankesmedjan Oikos att de är “stolta över att få presentera” honom som talare på något som kallas “Skoklosterakademin”, ett samarrangemang med Konservativa Förbundet. “Ronie är”, heter det, “en av Sveriges främsta USA-experter”.

Jag försöker vara positiv till Oikos, men det här ger inte ett seriöst intryck. Det plötsliga oreserverade välkomnandet och den stora exponeringen i konservativa block-, populistnationalist- och alternativsfären av denna lätt bisarra person med sina “amerikanska nyhetsanalyser” gör att fenomenet, som man tidigare trodde var negligerbart, nu är viktigt.

D.v.s., viktigt för vad det säger om denna sfär i Sverige idag.

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång”?

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.