“Lawrence Wilkerson and Gary Vogler join us to discuss and answer the question: Who controls US foreign policy in the Middle East – the US or Israel/Zionism? Lawrence Wilkerson is a retired US Army Colonel and former chief of staff to US Secretary of State Colin Powell. Gary Vogler is a retired US oil executive and served in Iraq as the senior oil advisor to General Jay Gardner and Paul Bremer after the 2003 Iraq War.”
Norton diskuterar vad som framstår som Indiens förändrade hållning, sådan den kom till uttryck på SCO-mötet.
Beskrivning av avsnittet:
The US government has long tried to divide China, India, and Russia, but Washington’s aggressive actions have only brought them together. Donald Trump’s tariffs, in particular, angered Indian PM Modi, who visited the Chinese city Tianjin for the 2025 Shanghai Cooperation Organization (SCO) summit, where the Eurasian countries deepened their relations. Ben Norton analyzes the important results of this historic meeting, and how the US empire’s aggression has blown back.
Topics
0:00 US imperial overstretch 1:25 China, Russia, India unite 3:38 Shanghai Cooperation Org (SCO) summit 4:48 Global Governance Initiative 6:50 New multipolar order 8:08 Members of SCO 9:29 Population of SCO 10:07 Economy of SCO 11:01 US empire seeks to divide Eurasia 12:49 Trump attacks India 13:37 Donald Trump’s tariffs 14:52 India moves closer to China 16:23 Views India and China share 18:59 Modi meets with Xi Jinping 21:33 US war hawks are furious 22:02 (CLIP) John Bolton on India-China ties 23:20 US war hawks are furious 24:05 (CLIP) Jake Sullivan on India-China ties 25:17 USA alienates its “allies” 25:53 Trump makes China great again (川建国 Chuan Jianguo) 26:50 Trump accelerates US imperial decline 29:09 Dedollarization 30:48 CBDCs 32:42 Dedollarization 33:30 China proposes SCO development bank 33:48 SCO Tianjin Declaration 35:51 Need for UN reform 40:20 Multipolarity 41:07 International financial system 42:53 Xi Jinping’s speech 46:43 Open-source artificial intelligence (AI) tech 47:38 Oppose the new cold war 48:15 Global South vision of multipolar world 50:45 Outro
Några dagar före SCO-mötet gjorde Glenn Diesen en viktig intervju med indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar om Indiens nya orientering och dess orsaker.
“China held a grand gathering in Beijing’s Tian’anmen Square on Wednesday to commemorate the 80th anniversary of the victory in the Chinese People’s War of Resistance against Japanese Aggression and the World Anti-Fascist War.
President Xi Jinping delivered a speech and oversaw a military parade which proceeded in two steps: a military review by Xi and a march-past of troops.
A total of 61 foreign heads of state and government, high-level representatives of relevant countries, heads of international organizations and former political dignitaries were present at the commemorative event.
Before the beginning of the gathering, Xi ascended the Tian’anmen rostrum and shook hands with war veterans attending the event.
Standing beside Xi on the Tian’anmen Rostrum were Russian President #VladimirPutin and #KimJongUn, top leader of the Democratic People’s Republic of Korea, along with more than 20 other foreign leaders.”
Den första delen av filosofen vid Villanova University utanför Philadelphia Gabriel Rockhills länge omtalade och med stort intresse emotsedda trilogi om västmarxismen utkommer, meddelar han, i december på Monthly Review Press, och kan nu förbeställas.
Rockhills många nättillgängliga presentationer under de senaste åren har visat att hans tänkande saknar vad jag skulle vilja kunna kalla en värdekonservativ dimension, det som vi kan urskilja aspekter av hos en Michéa i Frankrike och som i USA Maupin, Haz och andra nu sedan ganska länge mer eller mindre förstått nödvändigheten av. Det gör att han fullständigt saknar förståelse av de djupare, åskådningsmässiga dimensionerna av marxismkritiken och antikommunismen, d.v.s. de som inte är reducerbara till kapitalismens elementära, råa funktion. I själva verket uppvisar han till skillnad från de övriga nämnda vissa drag av det som kom att utmärka den marxism – och därur utvecklade postmarxism – han kritiserar, en av de saker som Haz tagit fasta på i sitt dock alldeles för långtgående förkastande av honom.
Men det bidrag som i stället måste identifieras som värdefullt är hans detaljerade vidareutveckling av framför allt Domenico Losurdos typ av analys av framväxten av, orsakerna till och krafterna bakom den “kompatibla vänster”, den kapitalets vänster, som till slut helt enkelt övergick i postmarxismen och kom att bli den nästan totalt dominerande under den nyliberala, unipolära atlanthegemonins era: den politiska korrekthetens och wokeismens överbyggnadsvänster, som pophögern uppfattar som “kulturmarxismen”.
ACP:s och Infrareds Haz förmår inte göra rättvisa åt detta arbete, och det beror, som det tycks, främst på att han har en faiblesse för bl.a. Žižek, som Rockhill avfärdar som “kapitalismens hovnarr”. Ingenting tyder på att Haz behärskar franska, och han har inte som Rockhill i många år studerat under just vad som i USA simplistisk-karaktäristiskt nog sedan länge kommit att kallas den “franska teorins” ledande figurer i Paris, och där publicerat åtskilligt på franska. Ändå inte bara försvarar han distinkta temata i denna teori, utan menar sig kunna sätta sig till doms över Rockhills bristande förståelse för dess specifikt europeiska drag.
Det framstår inte som i allo övertygande, men mer finns förvisso att säga om hans argument rörande just Žižek och Rockhills förståelse av denne. För Haz har såtillvida utan tvekan rätt, som Rockhill i detta sammanhang inte närmare ingår på Žižeks egentliga och specifika tänkande och helhetskaraktären av hans verk, utan mest tar fasta på enskilda politiska uttalanden och ställningstaganden.
Att Rockhill gör så får sin förklaring i hans biografi och därur följande psykologi, motivationen för hans nuvarande arbete. Han är inte längre intresserad av Žižeks eller den franska teorins inre intellektuella värld i sig, bortom de politiska samband han upptäckt. Hans hela framtoning är den av en man som är förkrossad över att i många år ha låtit sig vilseledas av den teori som han egentligen på annat sätt än Haz är direkt förtrogen med, men som han kommit att inse i det väsentliga är en förlängning och variation av det äldre imperialistiska indoktrineringskriget och dess manipulerade radikalism. Allt Rockhill säger andas dåligt samvete över detta, ett skuldmedvetande, en överväldigande ånger.
Detta trauma är alltså den uppenbara drivkraften bakom hans forsknings omorientering. Han förskräcks över vad han bidragit till att ställa till med, vad han förstört, och vill nästan desperat motverka vad han uppfattar som effekterna av även sitt alldeles egna tidigare arbete, förhindra den katastrof han nu ser att de kommer leda till om de inte elimineras. Det är ett intressant och hittills ovanligt fenomen.
Who Paid the Pipers of Western Marxism? offers a crash course in the history of imperialist propaganda, as well as in the Marxist method for analyzing culture and ideology. Author Gabriel Rockhill demonstrates the explanatory and transformative superiority of a dialectical and historical materialist approach, while elucidating how the world of ideas is a crucial site of class struggle. He then engages in a meticulous counter-history of the Frankfurt School – which made a foundational contribution to Western Marxism – by situating it within the global relations of class struggle and the imperialist war on actually existing socialism. With the explicit and direct backing of powerful elements in the capitalist ruling class and the world’s leading imperialist state, the Frankfurt School developed a widely promoted form of compatible critical theory as an ersatz for dialectical and historical materialism. The volume concludes by bringing to the fore the positive project that serves as the guiding methodological framework for the work as a whole: a thoroughly anticolonial and anti-imperialist Marxism dedicated to building socialism in the real world. Drawing on extensive archival research to pull back the curtain on ruling class machinations, Rockhill’s book elucidates how the intellectual world war on the socialist alternative has sought to shore up and promote a “compatible left” intelligentsia while misrepresenting, maligning, and trying to destroy the revolutionary left.
På China Daily ser det ut som om han höll två liknande tal: utöver detta, med rubriken ‘Pooling the Strength of the Shanghai Cooperation Organization to Improve Global Governance’, även ett annat, till organisationens Council of Heads of State och med något större tonvikt på dess mer konkreta projekt och resultat, betitlat ‘Staying True to SCO Founding Mission and Ushering In a Better Future’.
Detta senare ligger på CGTN:s kanal, som använder samma översättning som China Daily:
Att förstå det den nyliberala eran och världens nuvarande tillstånd så tydligt visat för konservativa: hur västs gamla sjuknande och förvirrade högerborgerlighet i allmänhet, med dess monopolistiska finansledning, inte längre kan uppbära civilisationen – oaktat vad enskilda tänkare, genom nödvändigt bortseende från centrala skeenden och faktorer i historien och särskilt samtidshistorien, kunnat frambringa av delvis förblivande giltigt och värdefullt konservativt tänkande.
Men håller Kina som relevant, partiell riktningsgivare och inspiratör ifråga om systemalternativ? Denna fråga omfattar problematiken rörande socialismens definition och framtida utformning, dess nödvändiga ideologiska modifikation, dess förmåga att integrera en de överordnade värdenas konservatism och traditionalism i nyskapande form, att integrera den djupaste och ytterst enda verkliga kulturen, vad vi kan kalla den andliga – verklighetens, sanningens, livets. Här pekar inte bara Xi’s ledarskap i mycket i rätt riktning, utan även hans företrädares.
Men frågan gäller också det förhållandet att dengismen gick mycket långt, och under lång tid, i anpassning till västs nyliberala skifte och globala offensiv. Den utnyttjade atlantkapitalismen intelligent, men kvar står vissa resultat som är principiellt problematiska och potentiellt helt systemunderminerande. Xi har stramat upp det hela åtskilligt, men en stor inhemsk borgerlig klass har vuxit fram, delvis nationell men delvis även västorienterad, och exempelvis BlackRocks och Larry Finks ägande även i Kina är ofantligt.
Den fråga konservativa därför främst ställer, och måste ställa, är om den imperialistiska kapitalismen i allmänhet tillräckligt kan styras och kontrolleras genom endast en de administrativa åtgärdernas ordning? Styrets form garanterar inte i sig dess substans, och frågan accentueras givetvis i ljuset av SCO:s och BRICS’ övriga medlemsstaters karaktär. Varje egentligt alternativ till atlantvästs system kräver en annan och starkare maktbas än dettas.
Centralt i Xis presentation nu var hursomhelst det nya Global Governance Initiative, som följer på hans tidigare Global Development Initiative, Global Security Initiative och Global Civilization Initiative.
Om eller med anledning av Maupins nya bok Trotsky and the Neoconservatives: The Whole Story. Denna långa, kompletta sändning av intervjun ligger på Maupins kanal; på Iversens finns såvitt jag kan se bara en förkortad version i två delar (del 1, del 2).
Ämnets omfattning och komplexitet, “the whole story”, kan givetvis inte göras full rättvisa inom ramen ens för den oavkortade versionen; det är oundvikligt att Maupins framställning uppvisar vissa ibland större förenklingar.
Den populistnationalistiska högeropinionen i Europa måste någon gång orka våga börja försöka inse den absoluta nödvändigheten av att dess analys och politik radikalt modifieras och utvecklas, om det viktiga rätta i dess uppfattning av verkligheten ska kunna räddas och översättas till en politik som äger reella förutsättningar att förändra.
Dess ena hälft förblir redo att kollapsa sin opposition i utförsäljning till atlanthögerns etablissemang i dess nuvarande form (i Sverige: SD), den andra att i sak mer eller mindre sjunka ned i ny fascistisk illusion (i Sverige: AfS och alla dess närstående grupper och altmedia).
Det är sorgligt att oavbrutet behöva konstatera att detta i vårt land fortfarande är hela den primitiva horisonten. Givet vänsterns generella ömktillstånd innebär det att vi saknar det enda, helhetligt framkomliga politiska alternativ vi akut behöver för att avvärja atlantimperialismens katastrofframtid.
Sahra Wagenknecht representerar alltfort det främsta initiativet att åtminstone börja försöka bygga upp detta nödvändiga ideologiska och politiska alternativ i organiserad form. Det inte bara förtjänar allmänt europeiskt stöd, allmän europeisk anslutning; det måste erhålla detta stöd och denna anslutning i form av motsvarigheter i andra länder, och därigenom även tillföras resurser för att ytterligare utvecklas och fördjupas.
Glenn Diesen publicerar en kort och lysande klar intervju med henne idag, i vilken hon – förtjusande nog, börjar man nästan kunna tycka – inte vill tala engelska. Rubriken är Europe: Subjugated and Propagandised for War.
Peter Thiels ord om monopolet som mål för den som startar ett företag och om konkurrensen som något för förlorare, i förening med Trumps inbjudan av de rikaste techoligarkerna till de mest prominenta platserna vid sin installation, är verkligen ett exempellöst gapskratt, hånskratt, åt mediaredaktionernas, tänktankarnas och universitetens massarméer av propagandistlarbänger för marknadsekonomin och västs liberala demokrati.
Ben Nortons illustrationer förblir väl valda när han än en gång går igenom grundkaraktäristika hos det atlantglobalistisk-imperialistiska troglosystemet. Norton är inte konservativ. Men han bidrar indirekt till förklaringen av varför försvaret för en konservatism – om exempelvis just Thiel, som aldrig använt denna term, i någon väsentlig utsträckning faktiskt önskar bevara verkliga överordnade värden och inte bara är kalkylerande opportunistisk – inom ramen för detta system är futilitet, illusion, nonsens.
Kort intervju i förra veckan med förträfflige italienske analytikern och Europatänkaren Thomas Fazi som jag ofta hänvisat till, om Europas politik gentemot Ukraina och Israel, insatt i det större globala sammanhanget.
Återigen ställs vi inför frågan i vilken utsträckning Trump överhuvudtaget kan verka för fred. USA:s aggressiva utrikespolitik styrs sedan evigheter generellt och i grunden av ett enhetligt imperialistiskt systemtvång som är helt oberoende av indidivuella presidenters och andra makthavares förståelse, vilja och strävan. Systemet kräver för sin själva överlevnad unipolär hegemoni och ekonomisk kontroll och exploatering av den övriga världen – och alltmer så p.g.a. dess nu accelererande nedgång.
Det är detta förhållande som också sätter gränserna, de principiella gränserna, för den antiimperialistiska konservatismen (och förstås även nationalismen) i USA. Vi har dag för dag kunnat följa hur dessa läger i stor utsträckning krackelerade och kollapsade inför den senaste aggressionen i Mellanöstern och dess ledsagande makt- och propagandatryck. Lysande fall av konsekvent upprätthållen kritik har förstås även nu funnits. Men ledande traditionalistiska konservativa och paleokonservativa har också följt Trump i ett långtgående försvar för inte bara den senaste israeliska utan även amerikanska attacken på Iran. Den konstitutiva systembetingadheten dömer i realiteten a priori även denna i övrigt fortfarande ofta viktiga typ av konservatism till ren futilitet i dess nuvarande former – i samma utsträckning, och i grunden av samma skäl, för övrigt, som den helt dominerande typ av i realiteten “kompatibel vänster” som så gärna vill se sig själv och framstå för andra som sant oppositionell. Ingen höger är tillnärmelsevis tillräckligt alternativ. När den verkligen anstränger sig för att bli i det här relevanta avseendet radikal kommer den ändå aldrig utöver – kan den aldrig komma utöver – fascismen.
Glenn Diesen delar en bild på de patetiska, krigsvädjande europeiska ledarna sittande på rad på små stolar framför pappa Trump bakom sitt stora skrivbord, och kommenterar: “Not great optics for Europeans struggling to remain relevant.” Och det har han ju verkligen rätt i. Samtidigt är förhållandet det att denna i mycket nya, löjliga typ av europeiska vasaller faktiskt är just relevanta – för USA, för atlanticismens imperium, oavsett vad Trump tror och önskar, och även oavsett vad de själva tror att USA önskar. Thomas Fazi är en av dem som bäst och längst påtalat detta. Vasallerna gör det den amerikanska atlantledningen och dess bakomliggande permanenta intressen vill. De används för att göra just det de nu i verkligheten gör: för att ta över Ukrainakriget och på egen bekostnad förlänga det och försvaga Ryssland så mycket som möjligt, så att USA kan koncentrera de egna begränsade resurserna till Kina.
Jag lutar åt att det fortfarande – i linje med min argumentation i februari i inlägget Att ha trott på Trump – är strategiskt riktigt att stödja allt som kan uppfattas som och åtminstone i sammanhanget av ett större, nytt socialt, kulturellt och politiskt skeende skulle kunna bli till och fungera som verkliga ljusglimtar i Trumps agerande. Att ta fasta på detta ses också som den enda politiskt framkomliga vägen för det europeiska motståndet, hos partier som BSW och AfD, och naturligtvis, från sina utgångspunkter, av Ryssland. Men detta är samtidigt legitimt bara under förutsättningen att man inte tappar bort perspektivet av den principiella begränsning för eventuella uppriktiga fredsinitiativ som detta större, mörka och ständigt närvarande sammanhang utgör – det sammanhang som så snabbt och lätt låter fredsutspelen avfärdas som blott teater. På denna punkt, ifråga om denna nödvändiga medvetenhet, måste man gå längre.
Några gånger har jag tagit upp Brian Berletics kritiska analys av den verkliga innebörden av Trumps politik. Den är högst användbar för den nödvändiga kompletterande och justerande politiska dimensionen. Berletic är känd för sitt insisterande på den amerikanska agendans kontinuitet, oberoende av individuella fluktuationer på ytan, relativa obetydligheter av den typ Trumps ibland till synes avvikande initiativ enligt honom måste reduceras till. På nödvändigt sätt in- och underordnar han hela den övriga debatten i det större perspektiv som ensamt tillåter djupare förståelse. I mitt förra inlägg länkade jag till hans diskussion före Alaska-mötet; nu finns också hans fullständiga uppföljning efter det tillgänglig, och även en X-tråd om européerna och Zelenskyj i Vita huset.
Berletic förstår att det enda som från USA:s sida kan bryta agendan och dess för hela väst såväl som för världsfreden alltmer fatala kontinuitet är nya politiska och relaterade krafter som växer fram inifrån och förändrar den bakomliggande intressekonstellationens ställning och makt. Trots detta saknas dock i hans analys en tillräcklig belysning av denna konstellations väsen och operationsmodi – d.v.s. den yttersta förklaringen. Men på den punkten kompletteras han ju i sin tur av andra, alltmer vitt utnående anglospråkiga analytiker som Maupin, Norton och Mckay.
Jan Olof Bengtsson 