Om eller med anledning av Maupins nya bok Trotsky and the Neoconservatives: The Whole Story. Denna långa, kompletta sändning av intervjun ligger på Maupins kanal; på Iversens finns såvitt jag kan se bara en förkortad version i två delar (del 1, del 2).
Ämnets omfattning och komplexitet, “the whole story”, kan givetvis inte göras full rättvisa inom ramen ens för den oavkortade versionen; det är oundvikligt att Maupins framställning uppvisar vissa ibland större förenklingar.
Den populistnationalistiska högeropinionen i Europa måste någon gång orka våga börja försöka inse den absoluta nödvändigheten av att dess analys och politik radikalt modifieras och utvecklas, om det viktiga rätta i dess uppfattning av verkligheten ska kunna räddas och översättas till en politik som äger reella förutsättningar att förändra.
Dess ena hälft förblir redo att kollapsa sin opposition i utförsäljning till atlanthögerns etablissemang i dess nuvarande form (i Sverige: SD), den andra att i sak mer eller mindre sjunka ned i ny fascistisk illusion (i Sverige: AfS och alla dess närstående grupper och altmedia).
Det är sorgligt att oavbrutet behöva konstatera att detta i vårt land fortfarande är hela den primitiva horisonten. Givet vänsterns generella ömktillstånd innebär det att vi saknar det enda, helhetligt framkomliga politiska alternativ vi akut behöver för att avvärja atlantimperialismens katastrofframtid.
Sahra Wagenknecht representerar alltfort det främsta initiativet att åtminstone börja försöka bygga upp detta nödvändiga ideologiska och politiska alternativ i organiserad form. Det inte bara förtjänar allmänt europeiskt stöd, allmän europeisk anslutning; det måste erhålla detta stöd och denna anslutning i form av motsvarigheter i andra länder, och därigenom även tillföras resurser för att ytterligare utvecklas och fördjupas.
Glenn Diesen publicerar en kort och lysande klar intervju med henne idag, i vilken hon – förtjusande nog, börjar man nästan kunna tycka – inte vill tala engelska. Rubriken är Europe: Subjugated and Propagandised for War.
Peter Thiels ord om monopolet som mål för den som startar ett företag och om konkurrensen som något för förlorare, i förening med Trumps inbjudan av de rikaste techoligarkerna till de mest prominenta platserna vid sin installation, är verkligen ett exempellöst gapskratt, hånskratt, åt mediaredaktionernas, tänktankarnas och universitetens massarméer av propagandistlarbänger för marknadsekonomin och västs liberala demokrati.
Ben Nortons illustrationer förblir väl valda när han än en gång går igenom grundkaraktäristika hos det atlantglobalistisk-imperialistiska troglosystemet. Norton är inte konservativ. Men han bidrar indirekt till förklaringen av varför försvaret för en konservatism – om exempelvis just Thiel, som aldrig använt denna term, i någon väsentlig utsträckning faktiskt önskar bevara verkliga överordnade värden och inte bara är kalkylerande opportunistisk – inom ramen för detta system är futilitet, illusion, nonsens.
Kort intervju i förra veckan med förträfflige italienske analytikern och Europatänkaren Thomas Fazi som jag ofta hänvisat till, om Europas politik gentemot Ukraina och Israel, insatt i det större globala sammanhanget.
Fazis senaste artikel – i UnHerd – är Trump’s Ukraine endgame: An American retreat will be disguised as peace. Se också rubrikerna på och läs det 15-tal andra artiklar han publicerat på samma ställe sedan jag senast nämnde en här i våras. Mer finns bl.a. på hans Substack.
Återigen ställs vi inför frågan i vilken utsträckning Trump överhuvudtaget kan verka för fred. USA:s aggressiva utrikespolitik styrs sedan evigheter generellt och i grunden av ett enhetligt imperialistiskt systemtvång som är helt oberoende av indidivuella presidenters och andra makthavares förståelse, vilja och strävan. Systemet kräver för sin själva överlevnad unipolär hegemoni och ekonomisk kontroll och exploatering av den övriga världen – och alltmer så p.g.a. dess nu accelererande nedgång.
Det är detta förhållande som också sätter gränserna, de principiella gränserna, för den antiimperialistiska konservatismen (och förstås även nationalismen) i USA. Vi har dag för dag kunnat följa hur dessa läger i stor utsträckning krackelerade och kollapsade inför den senaste aggressionen i Mellanöstern och dess ledsagande makt- och propagandatryck. Lysande fall av konsekvent upprätthållen kritik har förstås även nu funnits. Men ledande traditionalistiska konservativa och paleokonservativa har också följt Trump i ett långtgående försvar för inte bara den senaste israeliska utan även amerikanska attacken på Iran. Den konstitutiva systembetingadheten dömer i realiteten a priori även denna i övrigt fortfarande ofta viktiga typ av konservatism till ren futilitet i dess nuvarande former – i samma utsträckning, och i grunden av samma skäl, för övrigt, som den helt dominerande typ av i realiteten “kompatibel vänster” som så gärna vill se sig själv och framstå för andra som sant oppositionell. Ingen höger är tillnärmelsevis tillräckligt alternativ. När den verkligen anstränger sig för att bli i det här relevanta avseendet radikal kommer den ändå aldrig utöver – kan den aldrig komma utöver – fascismen.
Glenn Diesen delar en bild på de patetiska, krigsvädjande europeiska ledarna sittande på rad på små stolar framför pappa Trump bakom sitt stora skrivbord, och kommenterar: “Not great optics for Europeans struggling to remain relevant.” Och det har han ju verkligen rätt i. Samtidigt är förhållandet det att denna i mycket nya, löjliga typ av europeiska vasaller faktiskt är just relevanta – för USA, för atlanticismens imperium, oavsett vad Trump tror och önskar, och även oavsett vad de själva tror att USA önskar. Thomas Fazi är en av dem som bäst och längst påtalat detta. Vasallerna gör det den amerikanska atlantledningen och dess bakomliggande permanenta intressen vill. De används för att göra just det de nu i verkligheten gör: för att ta över Ukrainakriget och på egen bekostnad förlänga det och försvaga Ryssland så mycket som möjligt, så att USA kan koncentrera de egna begränsade resurserna till Kina.
Jag lutar åt att det fortfarande – i linje med min argumentation i februari i inlägget Att ha trott på Trump – är strategiskt riktigt att stödja allt som kan uppfattas som och åtminstone i sammanhanget av ett större, nytt socialt, kulturellt och politiskt skeende skulle kunna bli till och fungera som verkliga ljusglimtar i Trumps agerande. Att ta fasta på detta ses också som den enda politiskt framkomliga vägen för det europeiska motståndet, hos partier som BSW och AfD, och naturligtvis, från sina utgångspunkter, av Ryssland. Men detta är samtidigt legitimt bara under förutsättningen att man inte tappar bort perspektivet av den principiella begränsning för eventuella uppriktiga fredsinitiativ som detta större, mörka och ständigt närvarande sammanhang utgör – det sammanhang som så snabbt och lätt låter fredsutspelen avfärdas som blott teater. På denna punkt, ifråga om denna nödvändiga medvetenhet, måste man gå längre.
Några gånger har jag tagit upp Brian Berletics kritiska analys av den verkliga innebörden av Trumps politik. Den är högst användbar för den nödvändiga kompletterande och justerande politiska dimensionen. Berletic är känd för sitt insisterande på den amerikanska agendans kontinuitet, oberoende av individuella fluktuationer på ytan, relativa obetydligheter av den typ Trumps ibland till synes avvikande initiativ enligt honom måste reduceras till. På nödvändigt sätt in- och underordnar han hela den övriga debatten i det större perspektiv som ensamt tillåter djupare förståelse. I mitt förra inlägg länkade jag till hans diskussion före Alaska-mötet; nu finns också hans fullständiga uppföljning efter det tillgänglig, och även en X-tråd om européerna och Zelenskyj i Vita huset.
Berletic förstår att det enda som från USA:s sida kan bryta agendan och dess för hela väst såväl som för världsfreden alltmer fatala kontinuitet är nya politiska och relaterade krafter som växer fram inifrån och förändrar den bakomliggande intressekonstellationens ställning och makt. Trots detta saknas dock i hans analys en tillräcklig belysning av denna konstellations väsen och operationsmodi – d.v.s. den yttersta förklaringen. Men på den punkten kompletteras han ju i sin tur av andra, alltmer vitt utnående anglospråkiga analytiker som Maupin, Norton och Mckay.
Maupin är, i samtal med Garland Nixon, nöjd med toppmötet i Anchorage och fortsätter inordna det i sin större vision, ser det som ett litet steg i riktning mot dess förverkligande.
Positiv är även Pascal Lottaz. Som motvikt kan man ta del av Brian Berletics oförändrade pessimistiska realism, före såväl som efter mötet, som exempelvis Mckay, trots ideologiska skillnader, i stort kommer instämma i.
USA:s store fredlige stadsbyggare Caleb Maupin försöker inför Trumps och Putins planerade möte i Alaska senare i veckan ena och förbinda världen, utifrån sin “innovationistiska” politiska åskådning.
Socialdemokraternas ungdomsförbund har fattat beslut om att verka för NATO-utträde.
“Det går inte längre att lita på USA när Donald Trump sitter i Vita huset”, säger enligt Expressen SSU:s nya ordförande. “Kongressens beslut om Natoutträde grundar sig i att vi i stället vill se ett fördjupat försvarssamarbete i EU. Sverige och Europa behöver stå starka när världen gungar”, heter det, i enlighet med förra ordförandens uppfattning att “I en framtid där Donald Trump eller någon annan ur Republikanerna är president, och USA och Nato varken kan eller vill hjälpa oss, behöver vi en egen lösning för att försvara oss. Då är EU en bättre väg.”
Det kan förefalla utmärkt att SSU vill lämna NATO, och att de hela tiden varit mot vår anslutning. Det var också Kvinnoförbundet, Tro och Solidaritet och flera andra grupper och enskilda ledande personer inom partiet, och det är obegripligt och tragiskt att ändå inget som helst uppror mot partiledningen och dess generande integritetslösa beslut ägde rum. Man kunde hoppas att det är början på ett sådant vi ser nu.
Men SSU säger alltså att Sverige bör lämna NATO för att det inte går att “lita på” att Trump och Republikanerna kommer fortsätta “försvara oss”, d.v.s. att de befaras kunna förändra NATO från vad det hittills varit och skulle förbli under SSU:s favoriter Biden (Harris) och Demokraterna.
Det är ju just den gamla vanliga krigsalliansen NATO och dess alltmer intensifierade och globala aggression som är problemet. Det är medlemskapet i den som utsätter oss för helt nya risker.
Trump är självklart problematisk i sin oberäknelighet och även av flera andra skäl, men att han ibland åtminstone givit sken av att vilja ompröva NATO är ju ett litet framsteg. Det är verkligen inte vad som tycks vara SSU:s alternativ: att vända sig till de än värre atlantimperialisterna Merz, von der Leyen och Kallas.
SSU är emot Trump, inte NATO. De vill lämna NATO för att vi på grund av Trump riskerar att få allför lite NATO. Är detta vad även de övriga socialdemokrater som inte var med på ledningens otroliga kovändning härom året menar?
Nu meddelas också att SSU redan backat: “Nato är vår största säkerhet i dag och vi säger inte att vi ska lämna Nato i morgon. Men vi menar att vi behöver ha en långsiktig plan för framtiden.”
Väst är ett – om än långsamt – sjunkande skepp, som måste räddas undan sin nuvarande atlantregim. Sverige borde givetvis lämna NATO omedelbart. Och av samma skäl som tidigare gjorde att vi inte anslöt oss – inget annat.
28/7. “Trump is the creature of the 1% joined at the hip with Wall Street and the powerful billionaire class who are losing out badly, who advocate permanent conflict.”
Den ständigt alltmer signifikanta och även långtgående åsiktskongruensen. Socialisten George Galloway kallar nu konservative Douglas Macgregor “the biggest guest” han någonsin haft på sin MOATS (Mother Of All Talk Shows).
Och hänvisar i detta avsnitt till Macgregors senaste artikel i The American Conservative, ‘Versailles on the Potomac’.
The Woke Left, Samantha Power and the Deep State
Independently Published, 2025
Publisher’s Description:
In this hard-hitting exposé, Caleb T. Maupin unravels the slick marketing of war in the 21st century. From the ruins of Libya to the blood-soaked streets of Syria, U.S. foreign policy has repeatedly cloaked regime change operations in the language of human rights, “woke” activism, and humanitarian concern. At the center of this new imperial playbook stands Samantha Power – former UN Ambassador and media darling – whose career epitomizes the weaponization of moral rhetoric in service of Wall Street and the Pentagon.
With sharp historical insight and a journalist’s precision, Maupin reveals how CIA-funded NGOs, viral campaigns, and media spectacles have turned “activism” into a tool of empire. From Brzezinski’s “Afghan trap” to the use of child soldiers and proxy forces, The Regime Change Industry uncovers the dirty tricks, soft coups, and hidden agendas behind America’s foreign entanglements.
A must-read for critics of neoliberalism, anti-imperialists, and anyone questioning the real motives behind the so-called “freedom agenda”, this book blows the whistle on the woke war machine.
Jan Olof Bengtsson 