Category: Politics

Hur ska man förhålla sig till en författare och kulturskribent som Torbjörn Elensky? Å ena sidan kan han, på ett sätt som är ovanligt i Sverige idag, skriva jämförelsevis balanserat och insiktsfullt om stora humanister som Ernst Robert Curtius, och, sägs det (jag har själv inte hunnit läsa detta), till och med om en visserligen på centrala punkter från den huvudsakliga, strikta traditionalistiska skolan problematiskt avvikande men dock på sitt sätt traditionalistisk tänkare som Julius Evola. Å andra sidan kan han plötsligt förfalla till den grövsta politiska propaganda och det mest lättsinniga försvar för den vänsterstödda globalkapitalistiska revolutionen.

Man blir besviken på en skribent som man annars gärna skulle berömma. Så här låter det i det avslutande stycket i en yvig understreckare i SvD i december, där Elensky ger sig in i debatten om statsminister Löfvens beskrivning av Sverigedemokraterna som fascister:

“Går det att avgöra om SD är fascister eller inte? Det beror lite på vilken teoribildning man ansluter sig till. Är det meningsfullt att definiera dem som det? Ja, men bara politiskt, för att omöjliggöra alla kompromisser med dem. Jag betraktar dem snarare som nationellt chauvinistiska och auktoritära reaktionärer. De hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet, de vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa, och de vill göra det genom tankelagar och styrning av kulturlivet, med syfte att göra det svenska svenskare. Fascism? Nja, det är en term som tycks mig överflödig. Att kalla dem fascister tillför inte något väsentligt till förståelsen av dem, snarare hindrar det insikten om deras ideologiska grund. Problemet med SD är snarare just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Man häpnar. Elensky säger att det är politiskt meningsfullt att definiera SD som fascister i syfte att omöjliggöra kompromisser med dem, trots att han bestrider riktigheten i denna definition. Tydligen ansluter han sig ju inte till den teoribildning, vilken det nu är, som skulle tillåta den.

Och hur kan Elensky, som bevisligen kan skriva på för svenska förhållanden relativt balanserat och nyanserat sätt även om politik, ja till och med om nationalismen och relaterade frågor, plötsligt tillåta sig de vilt svepande, godtyckligt impressionistiska påståenden vi finner här om det snabbt växande tredje största svenska politiska partiet? Kunde man inte förvänta sig att han tog del av och redovisade åtminstone några källor och grunder för sina påståenden, ja bara någon liten enda? Någon av de politiska tänkare eller traditioner partiet hänvisar till? Någon av de till partiet eller dess närstående organ knutna skribenterna inom de aktuella områdena?

“Nationellt chauvinistiska” är ju närmast komiskt, i ljuset av SD:s ytterst måttfulla och begränsade försvar för nationalstatens princip och den nationella variationen av den europeiska kulturen, och i jämförelse med nationalistiska partier, ja till och med vanliga liberala och socialistiska partier, i många andra länder. “Auktoritära reaktionärer” gör på intet sätt rättvisa åt det faktum att en mycket stor del av SD:s försvar för svensk kulturell identitet och krav på assimilation handlar om i vid mening frihetliga och moderna värden (som dock icke är identiska med liberalismen som politisk ideologi). Partiet menar ju att om inte den nuvarande multikulturalistiska massinvandringspolitiken ändras, riskerar den europeiska civilisationen, av vilken Sverige är en del, att kollapsa och dessa värden gå förlorade, till förmån för en distinkt icke-europeisk och problematisk form av auktoritär reaktion.

De frihetliga värden SD försvarar är produkter av en bestämd historisk kultur och dess politiska former – bland annat, och inte minst, den moderna nationalstaten. Försvaret av dessa värden kräver försvaret av denna kultur och dess historiska förutsättningar. Och den meningsfulla friheten kräver också ordningen, politisk såväl som moralisk och estetisk, och även för denna är den historiskt givna kulturen avgörande – givetvis alltid behandlad med urskillning, i den nyskapande traditionalismens anda. Bland annat därför använder SD som huvudsaklig ideologisk beteckning, vid sidan av och till och med framför den “nationalistiska grundsynen”, socialkonservatism, och nämner denna i principprogrammet i direkt anslutning till värdekonservatism. Ett mått av sann auktoritet, något som alltifrån antiken i västerlandet förståtts i motsats till och som nödvändigt komplement till den politiska makten, bejakas förvisso av all konservatism inklusive SD:s höger-vänsterskalan delvis överskridande sociala. Det är inte minst nödvändigt för upprätthållandet och förmedlingen till nya generationer av den levande kulturtraditionen.

I ljuset av dagens i varje större perspektiv i tid och rum sant extrema utveckling i vårt land på en lång rad med varandra sammanhängande områden ligger det naturligtvis nära till hands för många att i en mening bli “reaktionärer”: liksom alla sådana begrepp är det ju relativt i sin användning och till sin betydelse. Ändå är termen “auktoritära reaktionärer” givetvis missvisande, av det skäl jag redan nämnt: SD:s försvar för ett mått av traditionell balans, medels den återaktualiserade, historiskt utvecklade kulturen, syftar bland annat till att värna och bevara väsentliga delsanningar i den västerländska moderniteten, inte minst den verkliga, av individuellt ansvar uppburna, decentrerade friheten och dess förutsättningar.

Elensky försöker i stället måla upp en dyster bild av centraliserad tvångsmakt, “tankelagar och styrning av kulturlivet med syfte att göra det svenska svenskare”. Det sista är en nonsensartad formulering som Elensky knappast närmare tänkt igenom. Men formuleringen om tankelagar och styrning av kulturlivet är onekligen intressant, i beaktande av i vilken utsträckning det är just på detta auktoritära sätt – naturligtvis utan sann auktoritet i traditionell mening – som kulturradikalismen och dess motsatta syfte politiskt genomdrivits och förverkligats.

SD “hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet”, heter det. Vad syftar Elensky på? Hur vet han detta? Inte minst eftersom påståendet alltså bland annat gäller mig själv måste jag naturligtvis protestera. Men jag känner många andra i den sverigedemokratiska rörelsen som, om de läst artikeln, utan tvekan vill ha en förklaring – specifik, precis, konkret, med hänvisning till vad vi faktiskt sagt, skrivit eller på annat sätt uttryckt – av Elensky på denna punkt.

I den avslutande formuleringen når Elensky rent sahlinska eller reinfeldtska nivåer av vad många omedelbart ser som ren, kulturlös svenskfientlighet, av ett slag som är helt förbluffande hos en så relativt beläst och insiktsfull humanist: “Problemet med SD är snarare [än den påstådda fascismen] just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Tillägget “på konstruktivt sätt” är avsett att ge ett resonabelt intryck men är sakligt obegripligt. Det förmår på intet sätt maskera den revolutionära destruktion det här är fråga om, och som tyvärr länge kännetecknat den oberoende moderata kulturavdelning där Elensky nu publicerar detta. Självklart kan det inte analyseras och förstås i termer av några egna meriter, utan endast som uttryck för en av de större globalistiska, ekonomiska och politiska intressena etablerad agenda. Men Elenskys uttryck är, i borgerligt sammanhang, ovanligt naivt och oförblommerat.

Det är viktigt att “ta itu” med en djupt förankrad svensk självbild och historieskrivning. Det påstås inte ens att anledningen till att detta är viktigt är att de är falska. Det är de naturligtvis inte. Givetvis byggde “vi” landet (det står inte i motsättning till att några “de”, några “andra”, också gjorde det). Elensky förnekar det inte. Självbilden och historieskrivningen måste tas itu med trots att de är sanna – för att SD ska kunna bemötas. Liksom i frågan om fascismen är Elensky utan betänkande redo att böja sanningen för att passa de politiska syften han tjänar.

Samma osofistikerade propagandistiska simplism utmärker Elenskys kortfattade signalerande av den Historiskt Nödvändiga utveckling som förklarar varför SD har fel. Här skiljer sig Elensky dock inte i sin ansvarslöshet från den långa rad av skribenter på kultursidan under de senaste årtiondena som levererat enkla och förutsägbara rationaliseringar av globalismen. De har sällan höjt sig över en Johan Norbergs nivå, men med viss cynism bedömts som anpassade till vad den genomsnittlige läsaren är mottaglig för. Idag, i ljuset av en helt annan internationell debatt såväl som en helt ny tillgång till kritiska media i Sverige, fungerar knappast denna typ av material längre.

Desto mer förvånar det därför när även en kvalificerad humanist fortfarande lånar sig till att upprepa det. SD “vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa”. Vet Elensky överhuvudtaget vad han talar om här? Vilken är hans analys och förståelse av de senaste årtiondenas ekonomiska historia, det internationella ekonomiska systemet, handelns utveckling, orsakerna till och drivkrafterna bakom förändringarna, allt dettas växelverkan med den internationella politiska utvecklingen, de sociala, kulturella och övriga följderna såväl i Sverige som i helt andra delar av världen? Vilken är hans sociologiska, kulturella och moraliska analys av livsstilarnas förändring?

Man kan utan varje tvekan fastslå att en person som uttrycker sig så svepande om dessa stora sammanhang, som med sådan svindlande bekymmerslöshet uppställer dessa förhållanden som det självklara, oundvikliga och goda alternativet till SD:s politik, antingen inte har någon verklig förståelse av dem alls, eller mot bättre vetande avsiktligt kopplat bort sina intellektuella fakulteter för att ställa sig i ett av allt fler genomskådat och avslöjat propagandamaskineris tjänst. Besvikelsen överskuggar tyvärr det förtjänstfulla i Elenskys övriga författarskap.

Celanders förlag, 2014

Utan att Sverige är militärt hotat från något håll har det uppstått en yvig debatt om Sveriges ställning som alliansfritt land. Steg för steg har politiska beslutsfattare och militärer ökat samverkan med den västliga militäralliansen Nato – utan att det finns några militära hot mot Sverige och utan att varje steg prövats mot bakgrund av Sveriges traditionella ställning som neutralt och fredssinnat.

Man har till och med talat om en smyg­anslutning till Nato – att de styrande har velat etablera så många ”fakta på marken” att ett beslut om att söka svenskt Nato-medlemskap bara skulle vara en form­alitet. Men så långt har det inte gått. Folkopinionen är entydigt mot Nato-anslutning – i Sverige, liksom för övrigt i Finland. Det svenska folket vill som tidigare att landet ska hållas utanför krigiska förvecklingar.

Att det fortsatt finns mycket goda skäl för en sådan hållning belyses genom en rad analyserande – och delvis också agiterande – artiklar i denna motskrift till en pågående ”Nato-offensiv” från politiker, militärer och opinionsbildare.

Författarna:

Anders Björnsson och Sven Hirdman har varit redaktörer, förordet har författas av Thage G Peterson och för texterna svarar Mats Bergquist, Carl Björeman, Anders Björnsson, Hans Blix, Hans Corell, Rolf Ekéus, Anders Ferm, Sven Hirdman, Katrine Marçal, Leif Pagrotsky, Pierre Schori, Sören Sommelius, Maj Britt Theorin, Erkki Tuomioja och Lennart Uller.

Society, Culture, and the Individual in the Age of Globalization

Transaction, 2013

Description:

For Harry Redner, the phrase “beyond civilization” refers to the new and unprecedented condition the world is now entering – specifically, the condition commonly known as globalization. Redner approaches globalization from the perspective of history and seeks to interpret it in relation to previous key stages of human development. His account begins with the Axial Age (700–300 BC) and proceeds through Modernity (after AD 1500) to the present global condition.

What is globalization doing to civilization? In answering this question, Redner studies the role played by capitalism, the state, science and technology. He aims to show that they have had a catalytic impact on civilization through their reductive effect on society, culture, and individualism.

However, Redner is not content to diagnose the ills of civilization; he also suggests how they might be ameliorated by cultural conservation. Above all, it is to the problem of decline in the higher forms of literacy that he addresses himself, for it is on the culture of the book that previous civilizations were founded. This study will be of interest to sociologists, historians, and social and political theorists. Its style makes it accessible also to general readers, interested in civilization past, present, and future.

Reviews:

“Redner (Monash Univ., Australia) examines how the processes unleashed by globalization are usurping civilization as a means of social organization and mode for arranging identity. He argues that as globalization begins to make the World ‘unified’ and ‘uniform’, it wears away the cultural distinctions that have defined different forms of civilization. As this occurs, the historical foundations of cultural life found in the traditions of world civilizations become threatened with extinction as the civilizations evolve into an undifferentiated, globalized mass culture. Redner’s focus is primarily on the rise of Western civilization, particularly since the advent of modernity. Western modernity essentially unleashes a series of social processes that spread globally, such as industrial capitalism, the legal-rational state, and a focus on science and technology. In the wake of this dispersion of modernity, people are left in a ‘post-civilization’ age composed of a culture without depth and a cosmopolitanism without substance… [F]or those interested in a broad overview of the effects of modernity and globalization, the book is indispensable… Highly recommended.”  S. C. Ward, Choice

“[E]xplores the replacement of unique worldwide civilizations with one unified global culture.”  Book News

“Beyond Civilization challenges us to rethink contemporary world society in the light of the great historical civilizations of East and West and their progressive dissolution and destruction by the combined forces of modernity from capitalism and the state to science and technology. The author opens up productive new perspectives by bringing globalization and civilizational theory together in a mutually illuminating interrogation, which informs and frames the crucial question of the future of civilization in the age of technological globalization.”  David Roberts, author, The Total Work of Art in European Modernism

“Will the protean dynamism of modernity finally gobble up culture or civilization? Harry Redner has been stretching our brains over these issues for forty years. Magisterial in scope, critical but generous in inflection, his new book is breathtaking. It takes a life’s work to achieve this: here is the book that is its result.”  Peter Beilharz, La Trobe University, Australia

About the Author:

The Hidden Alliances that Drive American Power

Nation Books, 2014

Summary:

Who rules America?

All the Presidents’ Bankers is a groundbreaking narrative of how an elite group of men transformed the American economy and government, dictated foreign and domestic policy, and shaped world history.

Culled from original presidential archival documents, All the Presidents’ Bankers delivers an explosive account of the hundred-year interdependence between the White House and Wall Street that transcends a simple analysis of money driving politics – or greed driving bankers.

Prins ushers us into the intimate world of exclusive clubs, vacation spots, and Ivy League universities that binds presidents and financiers. She unravels the multi-generational blood, intermarriage, and protégé relationships that have confined national influence to a privileged cluster of people. These families and individuals recycle their power through elected office and private channels in Washington, DC.

All the Presidents’ Bankers sheds new light on pivotal historic events – such as why, after the Panic of 1907, America’s dominant bankers convened to fashion the Federal Reserve System; how J. P. Morgan’s ambitions motivated President Wilson during World War I; how Chase and National City Bank chairmen worked secretly with President Roosevelt to rescue capitalism during the Great Depression while J.P. Morgan Jr. invited Roosevelt’s son yachting; and how American financiers collaborated with President Truman to construct the World Bank and IMF after World War II.

Prins divulges how, through the Cold War and Vietnam era, presidents and bankers pushed America’s superpower status and expansion abroad, while promoting broadly democratic values and social welfare at home. But from the 1970s, Wall Street’s rush to secure Middle East oil profits altered the nature of political-financial alliances. Bankers’ profit motive trumped heritage and allegiance to public service, while presidents lost control over the economy – as was dramatically evident in the financial crisis of 2008.

This unprecedented history of American power illuminates how the same financiers retained their authoritative position through history, swaying presidents regardless of party affiliation. All the Presidents’ Bankers explores the alarming global repercussions of a system lacking barriers between public office and private power. Prins leaves us with an ominous choice: either we break the alliances of the power elite, or they will break us.

Reviews:

“All the Presidents’ Bankers spins an enormous amount of research into a coherent, readable narrative. Even her frequent kvetches about the lifestyles of rich and famous bankers are entertaining…There is always room for criticism, and Ms. Prins does it rather well. Banking was her first career before taking up journalism. She can talk the talk and is knowledgeable about the many points where banking and public policy intersect…Give her credit…for seeing through the façade of Dodd-Frank into the danger of another meltdown that lurks in our day of quasi-nationalized banking.”  George Melloan, Wall Street Journal

“A calm, authoritative elucidation of verifiable history”  Financial Times

“Even those who have read Secrets of the Temple, William Greider’s massive and brilliant 1987 exposé of the Federal Reserve, will find Prins’s book worth their time. She presents a new narrative, one that shows how the changing cast of six has shaped America’s fortunes under presidents in both parties.”  American Prospect

“Prins divides her justifiably long text into digestible one- to three-page segments and seamlessly incorporates dozens of prominent banker profiles. Her work is highly recommended both to general readers and to students of financial history.”  Library Journal

“A revealing look at the often symbiotic, sometimes-adversarial relationship between the White House and Wall Street… [A] sweeping history of bank presidents and their relationships with the nation’s chief executives.”  Kirkus Reviews

“This book offers a time line analysis of Americans who granted or wielded tremendous power in unelected positions of public trust, on behalf of US presidents and cabinet secretaries, from the 1880s through 2013… [Prins] tackles hundreds of handwritten letters, archives, and documents necessary to research her subject; her findings provide insight into how US policy advisers juggled their allegiances between their employers, clients, and contacts in the White House, and the good of the nation.”  Choice

“The relationship between Washington and Wall Street isn’t really a revolving door. Its a merry-go-round. And, as Prins shows, the merriest of all are the bankers and financiers that get rich off the relationship, using their public offices and access to build private wealth and power. Disturbing and important.”  Robert B. Reich, Chancellor’s Professor of Public Policy, University of California at Berkeley

“Nomi Prins follows the money. She used to work on Wall Street. And now she has written a seminal history of America’s bankers and their symbiotic relationship with all the presidents from Teddy Roosevelt through Barack Obama. It is an astonishing tale. All the Presidents’ Bankers relies on the presidential archives to reveal how power works in this American democracy. Prins writes in the tradition of C. Wright Mills, Richard Rovere and William Greider. Her book is a stunning contribution to the history of the American Establishment.”  Kai Bird, Pulitzer Prize-winning biographer and author of The Good Spy: The Life and Death of Robert Ames

“Nomi Prins takes us on a brisk, panoramic, and eye-opening tour of more than a century’s interplay between America’s government and its major banks – exposing the remarkable dominance of six major banks, and for most of the period, the same families, over U.S. financial policy.”  Charles R. Morris, author of The Trillion Dollar Meltdown

“Nomi Prins has written a big book you just wish was bigger: page after page of killer stories of bank robbers who’ve owned the banks – and owned the White House. Prins is a born story-teller. She turns the history of the moneyed class into a breathless, page-turning romance – the tawdry affairs of bankers and the presidents who love them. It’s brilliant inside stuff on unforgettable, and unforgivable, scoundrels.”  Greg Palast, Investigative reporter for BBC Television and author of Billionaires & Ballot Bandits

“In this riveting, definitive history, Nomi Prins reveals how US policy has been largely dominated by a circle of the same banking and political dynasties. For more than a century, Presidents often acquiesced or participated as bankers subverted democracy, neglected the public interest, and stole power from the American people.”  Paul Craig Roberts, former Wall Street Journal editor and Assistant Secretary of the US Treasury

“Nomi Prins has done it again – this time with a must read, a gripping, historical story on the first corporate staters – the handful of powerful bankers and their decisive influence over the White House and the Treasury Department from the inside and from the outside to the detriment of the people. All the Presidents’ Bankers speaks to the raw truth today of what Louis D. Brandeis said a hundred years ago: ‘We must break the Money Trust or the Money Trust will break us.’”  Ralph Nader

“Money has been the common denominator in American politics for the last 115 years, as Nomi Prins admirably points out. All the Presidents’ Bankers is an excellent survey of how money influences power and comes dangerously close to threatening democracy.”  Charles Geisst, author of Wall Street: A History

“All the Presidents’ Bankers is gracefully written, carefully researched, and accessible. It is a must read for anyone concerned with politics and economics – in other words, just about everybody.”  Thomas Ferguson, Professor of Political Science at the University of Massachusetts, Boston and Senior Fellow at the Roosevelt Institute

About Nomi Prins:

Nomi Prins is a journalist, speaker, respected TV and radio commentator, and former Wall Street executive. Author of five other books, including Other People’s Money and It Takes a Pillage, her writing has been featured in the New York Times, Fortune, Mother Jones, the Guardian, the Nation, and other publications. She is a senior fellow at Demos. Follow her on Twitter @NomiPrins

SD:s nya säkerhetspolitiska talesperson Björn Söder och gamla försvarspolitiska talesperson Mikael Jansson har publicerat ett inlägg om Ryssland som, liksom deras, utrikespolitiska talespersonen Julia Kronlids och andras inlägg nyligen i Hufvudstadsbladet är betydligt mer måttfullt än den på heltid som samtidigt försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk talesperson i sociala media verksamme Robert Ericssons oändliga kommentarer i samma frågor. Samme Ericsson ser dock delvis med rätta inlägget som ett stöd för sin linje, och eftersom han efterlyst en kommentar till det från mig kommer här en sådan.

Naturligtvis finns innehåll i artikeln som även från mitt perspektiv är helt okontroversiellt. “Sveriges vägval blev alliansfrihet”, heter det exempelvis i en kort historisk tillbakablick, “något som inte alltid var enkelt att hantera, men som hjälpt oss undslippa krig. Fördelarna med att kunna föra en dialog med olika länder som alliansfri stat, har också varit positivt för Sverige.”

Söder och Jansson skriver att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara”, och betonar att “Ett av skälen till att Sverigedemokraterna inte vill vara medlemmar i Atlantpakten Nato är att vi inte vill binda oss med länder som USA och Frankrike enligt Atlantpaktens artikel 5, det vill säga ömsesidiga försvarsförpliktelser. Detta sagt för att kritiken som följer, riktad mot Ryssland, inte ska verka ensidig.” (Söders och Janssons kursiv.)

Vidare heter det att “Bland europeiska socialkonservativa och nationalistiska partier finns i dag en stor oro för hur globalism och liberalism påverkar nationernas Europa. En del av dessa partier – bland annat brittiska UKIP och franska Front National – upplever att Ryssland har en politik som svarar på dessa utmaningar. Detta synsätt delas inte av Sverigedemokraterna.”

Det är för mig visserligen högst oklart huruvida UKIP och Front National upplever att Ryssland har en politik som svarar på globalismens och liberalismens utmaning mot nationernas Europa. Det är svårt att se att UKIP principiellt intar en sådan ståndpunkt. Vad Nigel Farage gjort är väl främst att han motsatt sig EU:s flagranta provokationer mot Ryssland, inklusive interventionerna i Ukraina och associationsavtalet. Signalerna från FN framstår som något motsägelsefulla. Ideologen Aymeric Chauprade räknar Ryssland som en annan civilisation än Europa, men vill ändå ha ett nära samarbete. Marine Le Pen förespråkar ett Europa från Ural till Lissabon. Om man menar att Rysslands politik som sådan gagnar ett nationernas Europa fritt från globalism och liberalism (i den mening som här avses), är väl tanken att den gör det indirekt, genom att motverka och balansera “väst”-unipolariteten och befrämja en multipolär värld som möjliggör en mer realistisk och mindre pseudoidealistisk tolkning av den internationella rätten, och därmed innebär en öppning för ett fritt Europa.

Men i vilken utsträckning Rysslands politik verkligen leder till förverkligandet av en sådan värld förblir, som jag framhållit, oklart. Utan tvekan uttrycker Putin med avsevärd tydlighet detta ideal i sin retorik, och jag finner det viktigt att lyfta fram detta. Bevisligen stöder han också europeiska partier med samma ideologi. Men graden av reellt oberoende av exempelvis det internationella banksystemet är givetvis fortfarande begränsad, såsom visat sig under “västs” nuvarande sanktioner, och det förlitande på delvis nya avtal med Kina som kan bli en följd av dessa sanktioner är inte något som strider mot “Soros'” planer: ledande globalister har länge arbetat inte bara för Kinas inlemmande i den globalkapitalistiska ordningen, och i detta väl redan nått ganska långt, utan stundom rentav i någon mån varit positivt inställda till dess övertagande av ledarrollen från USA. Det kan ju knappast förnekas att den konstitutionella demokratin, rättsstaten, ja i väsentliga avseenden hela den västerländska kulturtradition som dessa bygger på, ofta står i vägen för denna typ av globalisms styre. Det var ju inte länge sedan en del storkapitalister tyckte sig ha en del att vinna även på vissa kommunistiska regimer.

I det skuldbaserade, alltmer avindustrialiserade USA tycks dock medelklassen befinna sig i fritt fall ned i fattigdomen, samtidigt som raskriget trappas upp under bl.a. Obamas, Holders och Sharptons ledning (såvitt jag hittills kunnat se sker den ekonomiska återhämtning många idag menar sig kunna peka på s.a.s. helt inom ramen för dessa nya realiteter). Detta är vad “väst”, det väst jag sätter inom citationstecken, pseudo-väst, det imperialistiska, globalinterventionistiskt liberala och neokonservativa USA, EU, NATO o.s.v., i verkligheten står för. Och det är vad som snabbt kommer även i Europa med de amerikanska, postmarxistiska kulturkritiska ideologierna, den masskulturella indoktrineringen, den kapitalism vänstern tjänar i lika hög grad som högern, TTIP, massinvandringen. Men om USA inte i sig kan räddas som levande, verklig nation, utan måste lämnas till rent brasilianska klyftor och alltmer dominerande fattigdom, våld och kaos, kan landets återstående resurser fortfarande en tid användas av dess lilla härskande klass för att bomba igenom den ekonomiskt och politiskt centralistiska globaliseringen i övriga delar av världen.

Och det är här vi kommer till mina invändningar mot Söders och Janssons artikel. Vad min debattartikel i SD-Kuriren, som flera SD-motståndare tagit fasta på, och mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst” handlat om, är inte Rysslands politik som ett svar på det liberal-globalistiska hotet mot Europa, utan det hot mot Europa, det krigshot mot Europa, som konflikten innebär. Vad jag förespråkar är en svensk och europeisk fredslinje som kan avvärja detta hot genom att åstadkomma avspänning och återställande av goda förhållanden mellan Ryssland och det s.a.s. sanna väst, västerlandets folk och kultur bortom atlantimperialismen. Och vad jag säger att detta kräver är en tydlig kritik även mot “väst”.

Här brister Söder och Jansson fortfarande, trots den lovvärda medvetenheten om att kritiken mot Ryssland inte bör verka ensidig och det nämnda försöket att undvika det. Och bristen förblir märklig från SD:s ideologiska utgångspunkter. Skulden läggs entydigt och uteslutande på Ryssland. “Ryssland hotar freden i Europa”, heter det redan i rubriken. Ett hot finns förvisso, som det är “viktigt för oss att agera med kraft och medvetenhet mot”. Men att säga att det är ett hot “som Rysslands politik skapat mot Europas fred och frihet” är en förenkling och förvrängning av verkligheten.

“Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv”, skriver Söder och Jansson, men jag är rädd att det är just något åt det hållet – naivitet – man anar här. Som jag många gånger framhållit kan Ryssland idag bli ett hot mot vår säkerhet endast därför att “väst” skapat huvuddelen av konflikten i Ukraina (liksom tidigare i Georgien). Det verkliga hotet är såtillvida helt enkelt en skapelse av “västs” agerande. Ett avvärjande av detta hot kan därför icke ske medels det grova, simplistiska ericssonska utpekandet av Ryssland som fiende eller den ensidiga söder-janssonska anklagelsen mot “Rysslands politik”. Det är ohållbart att här endast peka på annekteringen av Krim, hur folkrättsligt problematisk den än var. Den skedde som svar på den väststödda kupp i Kiev som direkt och omedelbart hotade Rysslands högst konkreta intressen på Krim i from av den avgörande flottbasen i Sevastopol.

Söder och Jansson talar om denna annektering i termer av “Rysslands anfallskrig mot Ukraina”. När de dessutom skriver att “Putins regim…kastar in Ryssland i anfall på andra länder”, måste det sista ordets pluralform rimligen innebära att författarna även har konflikten i Georgien i åtanke. Men där står det i lika hög grad utom tvivel att det var “väst”, inte Ryssland, som startade den. Situationen är inte mycket annorlunda i Ukraina. Där startade den “väst”-stödda Kiev-juntan inom mycket kort tid efter kuppen ett brutalt anfallskrig mot den i stor utsträckning ryska befolkningen framför allt i Donetsbäckenet.

Om argumentet mot Ryssland – eller “Sovjetunionen/Ryssland”, som Söder och Jansson anmärkningsvärt nog på ett ställe skriver – bygger på dessa “anfallskrig” som Putins regim “kastar in” landet i, hur kan den pågående och mot SD:s principprogram stridande, mycket nära anslutning till NATO och “väst” som samma talespersoner enligt Ericsson står bakom försvaras? “Västs” regimer har ju under lång tid i strid med folkrätten kastat in sina länder i en rad långt mer brutala anfallskrig som inte bara hotat utan fullständigt ödelagt freden såväl som hela länder på annat håll i världen, med ofantligt mycket större mänskligt lidande till följd.

En märklig passage i Söders och Janssons artikel är följande: “Såväl före som under och efter kalla kriget har supermakter och stormakter använt sig av psykologisk krigföring och specialförband innefattandes [sic] såväl krigspropaganda som terror. Detta är effektivt i krig, eftersom krig i dag är relativt snabba förlopp och det gäller att vinna de kritiska lägena. Även i fred kan psykologiska operationer ha stor betydelse för utveckling av styrkeförhållanden.”

Man väntar sig här något slags slutsats och tillämpning på den aktuella frågan. Menar de att Ryssland ägnar sig åt detta? Det är ju rimligt att anta i ljuset av inläggets budskap i övrigt. Men det utsägs inte. I stället övergår författarna, i samma stycke, omedelbart efter den sist citerade meningen, till ett helt annat ämne: till att säga det jag tidigare citerat, nämligen att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara.”

Passagen hänger i luften. Men om man ändå antar att meningen – en fullt rimlig mening – är att Ryssland ägnar sig åt psykologisk propaganda, och att detta är ytterligare graverande, måste man ju fråga sig vad författarna menar att “väst” ägnar sig åt? Under hela det nu avslutade året har vi ju oavbrutet bombarderats av den grövsta antiryska krigspropaganda i alla tänkbara former och kanaler.

Jag kan inte se det på annat sätt än som att SD:s ansvariga på försvars-, säkerhets- och utrikespolitikens områden, utan att de med den nya situationen uppkomna frågorna ens behandlats på partiets landsdagar, i strid mot principprogrammet och den hittillsvarande partilinjen och dess anda nu börjar anpassa sig till en på detta sätt uppiskad och manipulerad svensk opinion. Och det är särskilt beklagligt när det ensidiga, aggressiva utspelet kommer från just Söder och Jansson, som jag flera gånger berömt för deras agerande i samband med Libyeninterventionen 2011. Nu tycks just dessa plötsligt uppge partiets förnämliga, självständiga hållning, och på vad man tydligen uppfattar som för partiet opportunt sätt falla in i den “västliga” hetsen, anpassa sig till de åsikter som omfattas av vanliga, okunniga eller av “väst”-intressena enrollerade människor i de andra partierna och i media.

Med all sannolikhet tror de att det är “omöjligt” att inte göra det, att det, förutom ett sätt att vinna nya väljare, är enda sättet att inte förlora gamla. Den märkligt långtgående svenska kulturella amerikanisering som vi alla är formade av, och inte minst arbetarklassen och inte minst från efterkrigstiden och framåt, men påbörjad redan – åtminstone – med bio- och jazzeran, den masskulturella brytning med europeisk tradition som folkbildningen och det kontinuerligt underminerade och försvagade bildningsväsendet i allmänhet inte räckte till för att motverka, spelar självklart en stor roll i denna kalkyl. Men priset kan, milt uttryckt, bli alltför högt. I stället för att fullfölja den historiska svenska linje som nu verkligen åter skulle kunna bli en fredslinje på allvar, gör de detta ställningstagande i ett läge där vårt land och hela Europa kan komma att hotas av ett nytt förödande stormaktskrig. Med ställningstagandet ökar de denna risk.

“Västs” krigsförberedande psykologiska propaganda, och inte minst strävan att utmåla Putin som den personliga inkarnationen av ondska och tyranni, är löjlig i sin förutsägbarhet, primitivitet och barnslighet, och inte bara för den historiskt bevandrade: inte minst just den personliga demoniseringen, att göra en individuell ledare till hatfokus, till “ny Hitler”, är ju ett ständigt återkommande och centralt grepp i den krigsförberedande propagandan under de senaste årtiondena.

Inför den ankdammsdebatt som nu förs i Sverige är det av största vikt att framhålla att de enskilda länder som sluter upp i den hållning Ericsson, Jansson och Söder nu vill göra till SD:s, i själva verket är få. Även inom NATO och EU avböjer flera europeiska länder tydligt. Inte ens från sin nära allierade Israel har USA, eller neocon-regimen, fått det stöd man rimligen väntat sig, och kanske beror detta inte bara på den stora invandringen under senare årtionden av mer eller mindre – och väl inte sällan mindre än mer – judiska ryssar.

Även i USA är, som jag hela tiden betonat, motståndet starkt. Där är ju avståndstagandet från den globala interventionismen ett arv från grundlagsfäderna, ett arv som på förnämligt sätt hålls vid liv av den egentliga, civiliserade intellektuella konservatismens representanter och som delar av den äldre vänstern idag utifrån sin gamla imperialismanalys på sitt sätt kan ansluta sig till. En politisk kursändring är inte utesluten. Därför skulle man kunna se det som att förslösandet av USA:s kvarvarande ekonomiska resurser på krig i andra världsdelar sedan länge också i mycket om att försvaga detta land självt, som verklig nation där folket har makt, så att inte heller det ska kunna motstå den globaliserade kapitalismens intressen, om det skulle vilja och bestämma sig för att göra det.

Mina kritikers – inte bara Ericsson, utan även Öberg, Wilderäng, Olsson, Ehrenkrona – missuppfattningar tvingar mig att än en gång understryka att jag inte gör mig några som helst rosenskimrande illusioner om Ryssland och dess “svar” på globalliberalismens utmaningar. Det är möjligt att jag här skiljer mig från en eller annan företrädare för åtminstone FN, och jag har tidigare förklarat att jag godtar SD:s nuvarande avvaktande förhållningssätt gentemot detta parti som oundvikligt.

Men man måste ha förståelse för det postkommunistiska Rysslands svåra historiska utgångsläge såväl som för Putins politik mot globaloligarkerna från Jeltsins tid (Pussy Riot-anhängaren Masha Gessen hävdade nyligen att denna politik lyckats, att det inte finns några sådana oligarker kvar) och deras allierade bland “västs” regimer. Och denna förståelse är nödvändig att uttrycka och framhäva som motvikt till den bedövande propagandan från alla gamla “väst”-media och -partier. Men förvisso finns stora problem i rysk politik, såväl historiskt som i det i hög grad av historiska förebilder präglade nuet. Min linje vill vara en sann väst-linje, utan citationstecken; en distinkt, självständig europeisk, som bygger på specifika europeiska traditioner, och som, på delvis olika och delvis samma punkter, är kritisk mot såväl pseudo-“väst” som Ryssland. Men som också ytterst eftersträvar goda relationer till, ja mellan båda. Ytterst har nämligen alla tre, Europa, Ryssland och Amerika, ja även hela den övriga världen, en gemensam motståndare i den typ av abstrakt, alltmer centraliserad ekonomisk och politisk liberalkapitalism som fortfarande, trots att de radikala modernitetsmyter som en gång var dess förutsättning egentligen för länge sedan kollapsat, driver världen med dess rika historiska mångfald mot andlig, moralisk och allmän kulturell utplåning.

Här står Sverigedemokraterna inför ett avgörande utrikespolitiskt vägval. Ska man ta ställning för en mänsklig framtid av strävan efter den sanna, frihetliga enhet-i-mångfald som i någon mån alltid är möjlig och som all verklig frihet och fred måste bygga på? Den enhet-i-mångfald som allena är förenlig med partiets grundsyn på det mest avgörande och centrala området? Eller ska partistyrelsen – utan att det ens tas upp på landsdagarna – slå in på en helt ny väg, ställa sig i tjänst hos den ofria globalkapitalismens vulgära, uniforma pseudodemokratism, och arbeta för att med våld sprida den och i dess släptåg den slutligt destruktiva masskulturradikalismen över världen?

Den aktuella konflikten mellan Ryssland och “väst” är komplex såtillvida som Rysslands grad av oberoende är begränsad, och inte minst av det skälet att vissa globalister i längden knappast har något verkligt intresse av att motverka den maktförskjutning mot Kina som Ryssland nu, nolens volens, och kanske fortfarande snarare nolens än volens, bidrar till, samtidigt som andra förblir bundna till den gamla vanliga USA-imperialismen. Konflikten i sig befrämjar naturligtvis förskjutning, forcerar utvecklingen i den riktningen. Det är inte alltid lätt att förstå den totala dominansen av den inte sällan perfida antiryska propaganda som, enligt välkänt mönster från såväl den mer avlägsna som den helt näraliggande historien, inte kan förstås som ägande något annat syfte än det psykologiskt krigsförberedande?

Det viktiga nu, det omedelbart angelägna, är för mig att SD, hur svårt och obekvämt det än kan vara i den rådande opinionsbildarhetsen, bevarar och upprätthåller sin politiska och ideologiska integritet. En kortsiktig anpassning till den av länge välkända, genomanalyserade intressen bedrivna antiryska hets som noga måste skiljas från den nödvändiga och berättigade kritiken, är, som alla de närstående partierna i Europa vet, som hela den övriga, i “väst” ej helt uppbundna världen vet, och som åtminstone en ganska stor del av vänstern fortfarande vet, en ovärdig och ansvarslös hållning. Partiet gör förvisso rätt i att markera mot Ryssland när så är motiverat utifrån de egna kriterierna. Men samma kriterier dikterar att det idag är ännu viktigare att uppvisa samma tydlighet mot “väst”. Och det har de officiella talespersonerna tyvärr inte gjort under det gångna årets beklagliga och farofyllda internationella utveckling.

Ändå kan jag inte tro att Söder och Jansson nu faktiskt väljer att på allvar slå in på en helt ny linje vars katastrofala innebörd jag här försökt beskriva. “Ska nationer och kulturer bestå”, skriver de apropå UKIP:s och FN:s ryska rapprochement, “så krävs det i och för sig politisk vilja och politiska beslut för att nå framgång. Vi känner också stark oro för hoten mot enskilda kulturer och diskuterar gärna politiska möjligheter för att vidmakthålla ett mångnationellt Europa.” Jag fäster nu mitt hopp vid denna formulering. På basis av den insikt och den vilja den uppvisar, och den utrikespolitiska linje de själva tidigare drivit, bör de kunna förväntas ta sitt förnuft till fånga.

Carl Johan Ljungberg behandlar i sitt senaste blogginlägg den amerikanska teapartyrörelsens utveckling; ‘Amerikanska tepartyrörelsen skippar religion och invandring’ är rubriken:

“När den nykonservativa vågen uppstod i president Trumans 50-tals-USA var den rätt olik sina europeiska kolleger. Mer evangeliskt religiös, mer inriktad på familjen, mer positiv till en fri ekonomi och inte minst mer antikommunistisk. Till det gemensamma hörde tonvikten på tradition och historia; man ville ha kvar länkarna mellan amerikansk och anglosaxisk kultur.

Idégivare som Russell Kirk, Peter Viereck och Robert Nisbet (liksom tidigare Irving Babbitt) gav den tidiga rörelsen ett ansikte. De var akademiker och klart mera kosmopoliter än senare högergestalter som ofta drog åt populism. Kirk och hans kolleger framhöll värdet av USA:s egen tradition men också av att vårda banden till ett klassiskt europeiska arv.

Rörelser som på senare år kallats ‘höger’ har ofta sprungit fram ur folkliga stämningar som utlösts av vrede mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati liksom en ‘imperiell’ presidentmakt som upplevts strida mot ett gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik. Till dessa folkliga protestfenomen hör den omskrivna ‘Tepartyrörelsen’ som för några år sedan rörde upp känslorna och även har utövat starkt och delvis obstruktivt inflytande på arbetet i kongressen.

Vad inte alla i Europa lagt märke till är en vital förändring som det sista året skett i Tepartyrörelsen.”   Läs mer

Denna gång måste jag dock påpeka att, i tredje stycket, motståndet mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati och mot den “imperiella” presidentmakten som strider mot gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik kanske kan framstå som enbart en produkt av “folkliga stämningar”, som “folkliga protestfenomen”.

Så är ju ingalunda fallet, som Babbitt-kännaren Ljungberg vet. Detta är i högsta grad ett arv från grundlagsfäderna, och därmed en central del av huvudströmningen i amerikansk konservatism överhuvud – och en alltmer accentuerad sådan sedan slutet av 1800-talet. De folkliga strömningarna, i vissa avseenden delvis alltifrån den populistiska rörelsen (i den distinkta amerikanska meningen) från den tiden, och fram till teapartyrörelsen, är väl snarare endast ett komplement.

I diskussionen på Facebook som följde efter att Jan Sjunnesson postade Stefan Olssons blogginlägg om kålsuparteorin, deltog även gamle moderaten Olof Ehrenkrona, Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns stabschef, på 80-talet ledarskribent i Svenska Dagbladet, 1991-94 planeringschef i Statsrådsberedningen, och 2006-14 Bildts rådgivare i globaliseringsfrågor, sysslande bl.a. med policy planning, Stockholm China Forum, Stockholm India Forum, digital diplomati och nätfrihetsfrågor (Wikipedia). Det första jag läste av honom var hans bidrag till SvD-debatten ‘Är konservatismen död?’ 1983-84 (utgiven i bokform). Jag träffade honom vid minst ett tillfälle på 80- eller 90-talet.

Ehrenkrona hänvisade till Lars Wilderängs inlägg före valet om SD:s försvars- och säkerhetspolitik, där jag fick exemplifiera SD:s hållning mot Ryssland och som jag kort besvarade här. Liksom Wilderäng och Olsson – den senare även i det blogginlägg jag besvarade här – förfasar han sig över min formulering om Bildt, som alltså länge var Ehrenkronas chef: “Jan Olof. Är detta inte ett korrekt citat? ‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.'” (Detta är från mitt debattinlägg i SD-Kuriren. Med “sådan lösning” syftar jag på de föregående meningarna, där jag talat om “en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena.”)

Det är signifikativt att Ehrenkrona tycks tro att någon skulle kunna förneka att det var ett korrekt citat. Jag bad honom läsa samtliga mina gamla inlägg om Ukrainakrisen och Ryssland, liksom jag tidigare bett Wilderäng och, något senare i samma diskussion, tvingades be Olsson göra det. Man fick intrycket att han lika litet som de förstått citatet.

Efter några minuter sade sig Ehrenkrona ha läst dem, och hans respons såg till en början delvis hoppingivande ut: “En genomläsning av JOB:s inlägg om Ryssland/Europa och Ukraina visar att SD:s politik och röstning inte är resultatet av någon tillfällig okunskap. Tvärtom är det en noga genomtänkt politik byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal. Intressant men också lite oroväckande. Jag skulle inte sätta alla mina pengar på att patriotismen segrar i ett nationellt krisläge.”

Hur Ehrenkrona, om han verkligen läst igenom inläggen, kunnat missa att min linje inte är “SD:s politik och röstning”, trots att varje inlägg handlar om och föranletts av partiets, eller dess ledande talespersoners, avvikelse från mig och principprogrammet i dessa frågor, är inte lätt att förstå. Det framstod snarast som att Ehrenkrona, liksom Wilderäng och Olsson, ville framställa min ståndpunkt – eller vad han kallade “Westling/Bengtsson-linjen”, som “så många SD-personer” företräder –  som partiets, eftersom den går emot den mediauppiskade opinionen och därför tros kunna försvaga det.

Det är förvisso sant att många “SD-personer” företräder denna linje, och det är riktigt att Christian Westling representerar den i sociala media. Men det kan alltså tyvärr inte förnekas att Joakim Larsson har rätt i sitt svar till Wilderäng i somras, när han nämligen säger att partiet genom sina officiella talespersoner på detta område inte delar den utan plötsligt, utan att de historiskt avgörande frågorna ens behandlats på vad som hos SD kallas landsdagarna, och under inflytande av Robert Ericssons s.k. “försvars- och säkerhetspolitiska råd” som saknar formellt mandat från partiet, kommit att inta en position betydligt närmare herrarna Ehrenkronas, Olssons och Wilderängs.

I denna diskussion med Ehrenkrona och Olsson låg även Ericsson själv i, som vanligt, för att försäkra de moderata deltagarna att de ingenting hade att oroas över, att Westling och jag ingenting hade med SD:s politik att göra. Ericsson tycks dock medveten om att debatten mellan honom och mig (och andra på båda sidor) är en helt normal partiintern debatt av samma slag som förs inom alla partier i olika frågor, och även om att ställningstaganden i frågor av denna dignitet egentligen måste avgöras på landsdagarna.

Det är också oklart vad Ehrenkrona menar är “oroväckande” med min fredslinje, överensstämmande med den svenska alliansfrihets- och neutralitetstraditionen, och varför den skulle innebära att patriotismen inte skulle segra i ett nationellt krisläge. Ehrenkronas bildtska linje har ju till skillnad från den redan uppgivit den svenska självständigheten till förmån för NATO o.s.v., och försätter därmed uppenbart nationen i fara med sin antiryska hets.

Men – och nu kommer jag till det som såg hoppfullt ut – Ehrenkrona har förvisso rätt i att den politik jag och Westling förespråkar, i linje med SD:s principprogram, “inte är resultatet av någon tillfällig okunskap” utan är “en noga genomtänkt politik”, åtminstone delvis “byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal”. Dessa insikter skulle, tänkte man sig, kunna leda till något slags meningsfull dialog. Tyvärr kom emellertid ingen sådan till stånd.

När jag invände mot Olssons beteckning “Putinvännerna i SD”, föreslog Ehrenkrona i stället den i Tyskland vanliga termen “Putinversteher”. Jag gick med på att den var betydligt bättre. Problemet var bara att för Ehrenkrona tycktes det inte vara någon större skillnad mellan dem. “Ganska välfunnen tycker jag”, skrev han om termen, på ett sätt som i sammanhanget gav ett sarkastiskt intryck. Även en Putinversteher var, skulle vi förstå, alltigenom förkastlig; det var fel att förstå Putin, ja att överhuvudtaget försöka göra det. Denna märkliga sarkasm fortsatte i nästa kommentar: “Jag noterade naturligtvis dina positiva omdömen om Gerhard Schröder.”

Uttalanden som dessa ger fascinerande inblickar i den förhärskande mentaliteten inom moderaterna och dess närstående kretsar. Vad jag skrivit var att Schröder (och även Helmut Schmidt) gjorde rätt i att protestera mot EU:s och sin egen regerings associationsavtal med Ukraina. Det var allt. Men ett sådant positivt omdöme – ett enda, vid ett tillfälle, i en fråga – om socialdemokraten Schröder var för Ehrenkrona tydligen en himmelsskriande orimlighet.

Än längre gick uttrycken för denna mentalitet när Ehrenkrona följde upp detta med: “Ska jag tolka det så att du tycker att Schröder har mer rätt än Merkel?”

Hur kunde Ehrenkrona ha missat detta? Nej, han kunde helt enkelt inte ha missat det. Om han “noterade mina positiva omdömen” om Schröder är det i striktaste mening omöjligt. Därför kunde detta bara vara ett uttryck för hans oförmåga att tro det. Han vägrar tro det. Det är ofattbart för honom att jag, att någon, kan inta mina ståndpunkter rörande Ukrainakrisen och Ryssland.

Hur har den svenska högerns interna klimat och diskussion kunnat bli så monumentalt inskränkta som Ehrenkrona och Olsson avslöjar att de är? Utan tvekan måste större delen av skulden för detta läggas på den bildtska utrikespolitiska regimen. Denna verkar ha drivits så långt, blivit så heltäckande och allförkvävande att man inte ens är medvetna om existensen och innebörden av ståndpunkter som i övriga Europa ofta intas även av åsiktsmässigt i övrigt närstående personer, i det egna politiska lägret. Man får känslan att varje avvikelse från Bildt-linjen ses som sovjetkommunistiskt medlöperi i det nya kalla krig som bildtianerna har startat.

Senare i diskussionen visar det sig att Ehrenkrona inte uppfattat vad exakt det var jag skrev om Schröder – att han gjorde rätt i att protestera mot associationsavtalet – utan att han trodde att det, helt generellt, handlade om “vem som har mest rätt”, han eller Merkel, “i frågan om Rysslands aggression mot Ukraina och lämpliga motåtgärder”. Men det går på ett ut här, jag menar ju självklart att Schröder har mest rätt på detta allmänna plan också. F.ö. tycker jag att Sahra Wagenknecht har ännu mer rätt än både Merkel och Schröder. Hon uppvisar för alla hyckleriet i Merkels och “västs” åberopande av folkrätten.

Efter att jag svarat ja på denna fråga, återvände Ehrenkrona till mitt citat om Bildt. Även här är det fortfarande omöjligt för honom att tro att jag menar vad jag skriver, att någon överhuvudtaget skulle kunna mena detta: “Och Bildt är en större säkerhetsrisk än Ryssland?”

Här får man nästan intrycket att Ehrenkrona tror att jag menar att Bildt kan befaras aptera sprängladdningar på socialdemokraternas partikansli eller kanske, nu efter valet, leda en privatmilis från Karlavägen ned mot regeringskvarteren. Jag tvingas svara att ja, Bildt var en större säkerhetsrisk när jag skrev att han var det, av de skäl och på det sätt jag förklarar i de inlägg Ehrenkrona sade sig ha tagit del av, men att han ju nu inte längre är utrikesminister. Men vad jag menade framgick ju med största tydlighet redan av det egentliga citatet, som Ehrenkrona, som vi sett, själv tidigare alldeles korrekt återgivit.

När man svarar Olof Ehrenkrona står man, som nu bör ha framgått, inför samma situation som när det gällde att svara Stefan Olsson. Man kan endast upprepa det han, i tron att det blotta återgivandet av dessa mina åsikter i sig innebär en för alla uppenbar, entydig dom över dem, citerar. Det blir en märklig debatt.

I sträng, förebrående ton vände sig Ehrenkrona nu till Ericsson, som alltså gör anspråk på att vara SD:s officielle talesperson i försvars- och säkerhetsfrågor på internätet: “Vore onekligen intressant att få veta om dessa två klargöranden [sic!] från JOB [om Schröder och Bildt] delas av SD:s ledning.” På denna punkt av diskussionen kände jag mig dock berättigad att inflika att jag fick intrycket att Ehrenkrona fortfarande inte fullt förstått min argumentation, och att detta inte vore märkligt med tanke på den mycket korta tid som gått sedan jag bad honom läsa mina inlägg (det var alltså fråga om några få minuter – och en mycket lång rad inlägg, delvis mycket långa). Men “Jodå”, svarade Ehrenkrona, “jag har förstått. Och jag kan min idéhistoria. Så jag känner mycket väl igen de föreställningar du gör dig till tolk för på din blogg.”

Här tror jag trots allt att Ehrenkrona har rätt, såtillvida som han säkert har en ganska klar uppfattning om de politiska traditioner jag delvis och på visst sätt ansluter mig till, som rent historiska fenomen. Återigen föds ett litet hopp om en värdefull, fördjupad diskussion med denne erfarne representant för de “gamla” moderaterna. Karaktäristiskt nog fortsätter han: “Men jag kanske ska tillägga att detta tänkande ibland kan vara ganska svåråtkomligt för moderna människor.”

Är det så? Om Ehrenkrona menar att moderna människor förstår endast den amerikanska neokonservatismens, NATO:s, EU:s och George Soros’ tänkande och inte mitt, att de endast förstår det tänkande Ehrenkrona själv under hela sin karriär utan något som helt synbart litet tvivel arbetat för att sprida över världen och inte minst Asien, är det ett oerhört, fantastiskt anspråk.

Ehrenkrona ställer i diskussionen på förenklat sätt geopolitik (det onda, Ryssland, mig) mot folkrätten (det goda, “väst”, sig själv). “Har lite svårt att se hur geopolitiska resonemang kan ta över folkrätten annat än i en värld där makt är rätt och rätt blir orätt”, svarar han Westling. Som om det inte var geopolitik som bestämde “västs” agenda! Som om Ryssland förkastade folkrätten!

Som alltså även, ja inte minst USA:s genuina intellektuella konservativa, exempelvis i tidskriften The American Conservative, hela tiden hävdat var Rysslands begränsade agerande i Ukraina liksom tidigare i Georgien svar på “västs” direkta och indirekta aggression. Ja, ett agerande som dessutom ska jämföras inte bara med denna aggression utan med hela den långa raden av “västs” folkrättsvidriga anfallskrig även efter kalla krigets slut och deras katastrofala resultat i termer av mänskligt lidande. Det var ett agerande i en värld där makt på detta sätt gjorts till rätt och rätt blivit orätt. Den säkerhetsrisk jag hela tiden hållit med om att Ryssland kan komma att utgöra är idag en följd av “västs” politik. Därför är den senare den större säkerhetsrisken. Därför krävs tydlighet också mot “väst”.

De olika typer av tänkande det här handlar om präglas av olika tolkningar av såväl geopolitiken som folkrätten. Det tänkande Ehrenkrona tror är allena begripligt för moderna människor bygger på en abstrakt, revolutionär, globalt uniform liberalisms tolkning, bombliberalismens, ja, som det idag finns anledning att kalla den, tortyrliberalismens. Det tänkande jag förespråkar bygger på en konservativ, försiktig tolkning som, samtidigt som det i tillräcklig utsträckning bejakar en gemensam moralisk ordning, i högre grad vill respektera världens historiskt framvuxna mångfald av kulturer och samhällen och deras rätt till verkligt självbestämmande.

Det finns anledning att tro att en mycket stor del av världens befolkning i själva verket väl förstår denna andra typ av tänkande och inte alls finner det “svåråtkomligt”. Bevisligen gör inte bara ryssarna det. Bevisligen gör inte bara Kina, Indien, delar av Afrika och nästan hela Latinamerika det. Bevisligen gör också alla de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade oppositionen i Europa det. Bevisligen gör hela det autentiskt konservativa lägret i USA det. Bevisligen gör t.o.m. Kissinger det. Ja, den äldre västerländska vänstern gör det, utifrån sin analys av imperialismen, i allt större utsträckning.

Det är väl inte helt osannolikt att Ehrenkrona skulle avfärda alla dessa genom att helt enkelt säga att de inte är moderna människor. Men det bekräftar i så fall bara ytterligare det verklighetsfrämmande och destruktiva i hans, Bildts, och numera dessvärre även vissa SD-företrädares typ av tänkande. I SvD:s debatt på 80-talet kunde Ehrenkrona kanske med någon liten trovärdighet förespråka ett slags blek liberalkonservatism. Idag kan han omöjligen göra det.

Signaturen “Anonym” som nyligen bad mig skriva till stöd för nationalekonomen Tino Sanandajis insamling till en bok om invandringen, återkommer med ännu en kommentar:

–

“Det är angeläget att en vederhäftig och faktabaserad bok skrivs i ämnet och diskuteras brett i det svenska samhället. Tino Sanandaji lär inte få ge ut boken på något stort svenskt förlag eller få någon hjälp att marknadsföra boken. De svenska förlagen är för fega och politiskt likriktade för det. Däremot, vilket är viktigt, är han politiskt positionerad så att denna bok kan få genomslag och diskuteras brett i samhället. SD är, som du vet, ett peststämplat parti och hur faktabaserad en text än är så, om den är skriven av någon med öppna sverigedemokratiska sympatier, kommer den att avfärdas som ett uttryck för fascism.

Detta är tyvärr realiteter som vi får tvingas acceptera. Det är dock överordnat det mesta att den svenska debatten om invandringen ska börja föras på seriösa och faktabaserade grunder. Det måste bli ett slut på samhällsdebatter baserade på flummiga funderingar om hur människor upplevelser saker och ting på tiotusen meters höjd. Tino har skrivit mycket bra i denna viktiga fråga och han är en intellektuellt hederlig person. Att han inte tar partipolitisk ställning är en stor fördel. Då får hans mycket goda sakargumenten stå i fokus istället för att medierna och tyckarna ska komma undan med sina trötta anklagelser om fascist/nazism/rasism.”

–

Förvisso skriver Sanandaji ofta mycket bra om invandringen och inte minst om svenska invandringsdebattörer. Han för utan tvekan debatten på seriösa och faktabaserade grunder, och är säkert intellektuellt hederlig. Men Anonym behöver knappast orora sig. Sanandaji begärde 400 000 för att under “några månader” arbeta med sin bok, och har redan fått 450 000.

På övriga punkter håller jag inte alls med Anonym. Jag accepterar på intet sätt att exempelvis mina texter avfärdas som ett uttryck för fascism. Detta har visserligen aldrig skett (annat än s.a.s. indirekt, när SD avfärdas på detta sätt), men det har skett med andra, mig åsiktsmässigt närstående personers, och enligt Anonym borde det tydligen ha skett med mina också. Jag accepterar inte alls att SD, ett i ett historiskt och internationellt perspektiv mycket måttfullt socialkonservativt parti, peststämplas. Jag motsätter mig och motarbetar denna realitet.

Jag tar också avstånd från Sanandajis politiska positionering. Han tar tydligt partipolitisk ställning mot SD, både i sina artiklar och exempelvis i en TV-debatt mot Oscar Sjöstedt härom året. Han har själv associerat SD – mig – med fascism/nazism/rasism.

Därmed står Sanandaji i vägen för lösningen av de problem han analyserar. Det kommer ta mycket längre tid att övertyga den verklighetsfrånvarande och ideologiskt totalförvirrade alliansborgerligheten och rödgröna röran än att låta SD styra landet ur haveriet. Låt SD släpa de andra partierna efter sig. Koppla inte bort SD-loket.

Förutom i invandringfrågan tillför SD så mycket som de andra saknar även i andra frågor. På ett mer allmänt plan gäller mina invändningar mot Sanandaji hans klassiskt liberala politiska och nationalekonomiska ståndpunkter. Se för en utförlig analys mitt inlägg Tino Sanandaji från 2011.

Jag önskar Sanandaji lycka till med sin bok. Men jag känner till en lång rad skribenter och publikationer som bättre förtjänar det ekonomiska stödet.

Tyrgils Saxlund är en litteraturhistoriker, kulturskribent och politisk idédebattör som länge hade olika politiska uppdrag för Moderaterna – när jag första gången träffade honom på en konferens på Dalarö hotell på 80-talet arbetade han, vill jag minnas, på partikansliet vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm – men som s.a.s. inte passar in i partiet sådant det utvecklats under senare årtionden. De sista åren före pensioneringen var han biträdande chefombudsman hos stockholmsmoderaterna.

I många år syntes han i exempelvis Svenska Dagbladets och Svensk Tidskrifts spalter. Tillsammans med Carl Johan Ljungberg utgav han 1979 en samling uppsatser, Tankar om det goda samhället. Hans litterära kunskaper äger stor bredd, och omfattar i lika hög grad övrig nordisk litteratur som svensk.

Saxlund är, slutligen, också en utomordentlig operakännare, och föreläser ofta i detta ämne. Samlingen av opera-CDs på den vackra gården utanför Eskilstuna där han nu bor är sant imponerande (man förstår att en lika omfattande “vinyl”-samling också måste finnas någonstans, eller ha funnits), och lyssningar där, åtföljda av Tyrgils’ sakkunniga konversation, och i största allmänhet åtnjutande av hans och hans hustrus generösa gästfrihet och umgänge, är ett sant nöje.

1975 disputerade Saxlund vid Stockholms Universitet på en avhandling med titeln ‘1914 års idéer: En studie i svensk litteratur’, som han dock alltid framhåller sitt missnöje med, betonande hur olyckliga omständigheter framtvingade ett förhastat avslutande. Ämnet är dock viktigt och fortfarande otillräckligt behandlat. Jag citerar några stycken från förordet och det första kapitlet:

“1914 års idéer var en oenhetlig grupp av politiska uppfattningar, som uppstod kring första världskriget. Företrädarna för dessa idéer var konservativa och stod i den samtida politiska debatten på den försvarsvänliga sidan. Under världskriget ställde de sig ofta på centralmakternas sida. Idéernas filosofiska rötter finner man också i tysk filosofi från 1800-talet och från tiden före och under världskriget.

I sin mest genomtänkta form företräddes idéerna av professorn i statskunskap Rudolf Kjellén. Genom sitt författarskap i press och i olika tidskrifter och genom sin verksamhet som riksdagsman hade han möjligheter att påverka stora grupper av opinionen. Det torde inte heller vara någon tvekan om att 1914 års idéer innebar en levande realitet för många, trots att Kjellén parlamentariskt var relativt isolerad…

För den kulturuppfattning som låg under idéerna spelade Kjelléns professorskollega och vän, kanske också inspiratör, Vitalis Norström en avgörande roll. Norströms kulturkritiska författarskap angreps utifrån skilda utgångspunkter av både Hans Larsson och Hjalmar Söderberg. Som författare är både Norström och Kjellén hemfallna åt ett skrivsätt, som ofta gör deras tankar dunkla och svårförståeliga.

Det fanns även andra konservativt sinnade filosofer, som inte stod främmande för 1914 års idéer eller för vissa inslag i dessa, t. ex. Harald Hjärne.

Politiskt företrädes idéerna närmast av den grupp, som kallades unghögern. Denna rörelse fortsatte sin politiska verksamhet även efter världskrigets slut och kom att företrädas av personer som Adrian Molin, Erik Arrhén och Rütger Essén. Även den s. k. aktivismen tog intryck av idéerna.

Vad innebar 1914 års idéer mera konkret? Hur har de uppfattats av eftervärlden? Den senare frågan är lättare att besvara kortfattat än den förra. 1914 års idéer har genomgående uppfattats i negativa termer. De har setts som uttryck för krigsdyrkan och aktivistisk krigshets. Man har pekat på deras antidemokratiska tendens och nationella storvulenhet…

I viss mån är också polemiken mot 1914 års idéer en förlängning av Strindbergsfejden. Nittiotalister och konservativa angriper Strindberg – eller angrips av honom – medan liberaler och socialister stöder honom. Frontställningen är densamma när det senare kom att gälla 1914 års idéer. Idéerna försvaras av personer som Kjellén, Böök och Hallström, de angrips av t. ex. Hans Larsson…

Konflikterna gällde också helt olika sätt att betrakta tillvaron. I Vitalis Norströms kritik mot Ellen Keys framtidsoptimism och rationalism finner man ett exempel på detta. Det existerade en konservativt präglad kritik mot hela den rationella 80-talsandan. Vitalis Norström beundrade den tyske filosofen Rudolf Eucken, vars idealistiskt färgade förkunnelse är helt i linje med reaktionen mot rationalismen. Euckens och Norströms idéer fick stor genomslagskraft icke minst bland yngre teologer och kyrkomän.”

Avhandlingen är uppdelad i två huvuddelar, där den första behandlar de nämnda filosofiska, statsvetenskapliga och teologiska idégivarna (och ytterligare några sådana), den senare idéernas uttryck i skönlitteraturen. Det finns ännu inte mycket annat skrivet om detta som en mer enhetlig strömning, och Saxlunds avhandling erbjuder en början; andra bör följa i hans spår, och mycket återstår inte minst när det gäller den av den nödvändiga urskillningen präglade bedömningen av dessa idéer och de strider de gav upphov eller bidrog till.

Slutligen vill jag nämna att man numera då och då kan ta del av Saxlunds värdefulla, initierade kommentarer också i denna blogg.