Category: Politics

SD:s nya säkerhetspolitiska talesperson Björn Söder och gamla försvarspolitiska talesperson Mikael Jansson har publicerat ett inlägg om Ryssland som, liksom deras, utrikespolitiska talespersonen Julia Kronlids och andras inlägg nyligen i Hufvudstadsbladet är betydligt mer måttfullt än den på heltid som samtidigt försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk talesperson i sociala media verksamme Robert Ericssons oändliga kommentarer i samma frågor. Samme Ericsson ser dock delvis med rätta inlägget som ett stöd för sin linje, och eftersom han efterlyst en kommentar till det från mig kommer här en sådan.

Naturligtvis finns innehåll i artikeln som även från mitt perspektiv är helt okontroversiellt. “Sveriges vägval blev alliansfrihet”, heter det exempelvis i en kort historisk tillbakablick, “något som inte alltid var enkelt att hantera, men som hjälpt oss undslippa krig. Fördelarna med att kunna föra en dialog med olika länder som alliansfri stat, har också varit positivt för Sverige.”

Söder och Jansson skriver att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara”, och betonar att “Ett av skälen till att Sverigedemokraterna inte vill vara medlemmar i Atlantpakten Nato är att vi inte vill binda oss med länder som USA och Frankrike enligt Atlantpaktens artikel 5, det vill säga ömsesidiga försvarsförpliktelser. Detta sagt för att kritiken som följer, riktad mot Ryssland, inte ska verka ensidig.” (Söders och Janssons kursiv.)

Vidare heter det att “Bland europeiska socialkonservativa och nationalistiska partier finns i dag en stor oro för hur globalism och liberalism påverkar nationernas Europa. En del av dessa partier – bland annat brittiska UKIP och franska Front National – upplever att Ryssland har en politik som svarar på dessa utmaningar. Detta synsätt delas inte av Sverigedemokraterna.”

Det är för mig visserligen högst oklart huruvida UKIP och Front National upplever att Ryssland har en politik som svarar på globalismens och liberalismens utmaning mot nationernas Europa. Det är svårt att se att UKIP principiellt intar en sådan ståndpunkt. Vad Nigel Farage gjort är väl främst att han motsatt sig EU:s flagranta provokationer mot Ryssland, inklusive interventionerna i Ukraina och associationsavtalet. Signalerna från FN framstår som något motsägelsefulla. Ideologen Aymeric Chauprade räknar Ryssland som en annan civilisation än Europa, men vill ändå ha ett nära samarbete. Marine Le Pen förespråkar ett Europa från Ural till Lissabon. Om man menar att Rysslands politik som sådan gagnar ett nationernas Europa fritt från globalism och liberalism (i den mening som här avses), är väl tanken att den gör det indirekt, genom att motverka och balansera “väst”-unipolariteten och befrämja en multipolär värld som möjliggör en mer realistisk och mindre pseudoidealistisk tolkning av den internationella rätten, och därmed innebär en öppning för ett fritt Europa.

Men i vilken utsträckning Rysslands politik verkligen leder till förverkligandet av en sådan värld förblir, som jag framhållit, oklart. Utan tvekan uttrycker Putin med avsevärd tydlighet detta ideal i sin retorik, och jag finner det viktigt att lyfta fram detta. Bevisligen stöder han också europeiska partier med samma ideologi. Men graden av reellt oberoende av exempelvis det internationella banksystemet är givetvis fortfarande begränsad, såsom visat sig under “västs” nuvarande sanktioner, och det förlitande på delvis nya avtal med Kina som kan bli en följd av dessa sanktioner är inte något som strider mot “Soros'” planer: ledande globalister har länge arbetat inte bara för Kinas inlemmande i den globalkapitalistiska ordningen, och i detta väl redan nått ganska långt, utan stundom rentav i någon mån varit positivt inställda till dess övertagande av ledarrollen från USA. Det kan ju knappast förnekas att den konstitutionella demokratin, rättsstaten, ja i väsentliga avseenden hela den västerländska kulturtradition som dessa bygger på, ofta står i vägen för denna typ av globalisms styre. Det var ju inte länge sedan en del storkapitalister tyckte sig ha en del att vinna även på vissa kommunistiska regimer.

I det skuldbaserade, alltmer avindustrialiserade USA tycks dock medelklassen befinna sig i fritt fall ned i fattigdomen, samtidigt som raskriget trappas upp under bl.a. Obamas, Holders och Sharptons ledning (såvitt jag hittills kunnat se sker den ekonomiska återhämtning många idag menar sig kunna peka på s.a.s. helt inom ramen för dessa nya realiteter). Detta är vad “väst”, det väst jag sätter inom citationstecken, pseudo-väst, det imperialistiska, globalinterventionistiskt liberala och neokonservativa USA, EU, NATO o.s.v., i verkligheten står för. Och det är vad som snabbt kommer även i Europa med de amerikanska, postmarxistiska kulturkritiska ideologierna, den masskulturella indoktrineringen, den kapitalism vänstern tjänar i lika hög grad som högern, TTIP, massinvandringen. Men om USA inte i sig kan räddas som levande, verklig nation, utan måste lämnas till rent brasilianska klyftor och alltmer dominerande fattigdom, våld och kaos, kan landets återstående resurser fortfarande en tid användas av dess lilla härskande klass för att bomba igenom den ekonomiskt och politiskt centralistiska globaliseringen i övriga delar av världen.

Och det är här vi kommer till mina invändningar mot Söders och Janssons artikel. Vad min debattartikel i SD-Kuriren, som flera SD-motståndare tagit fasta på, och mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst” handlat om, är inte Rysslands politik som ett svar på det liberal-globalistiska hotet mot Europa, utan det hot mot Europa, det krigshot mot Europa, som konflikten innebär. Vad jag förespråkar är en svensk och europeisk fredslinje som kan avvärja detta hot genom att åstadkomma avspänning och återställande av goda förhållanden mellan Ryssland och det s.a.s. sanna väst, västerlandets folk och kultur bortom atlantimperialismen. Och vad jag säger att detta kräver är en tydlig kritik även mot “väst”.

Här brister Söder och Jansson fortfarande, trots den lovvärda medvetenheten om att kritiken mot Ryssland inte bör verka ensidig och det nämnda försöket att undvika det. Och bristen förblir märklig från SD:s ideologiska utgångspunkter. Skulden läggs entydigt och uteslutande på Ryssland. “Ryssland hotar freden i Europa”, heter det redan i rubriken. Ett hot finns förvisso, som det är “viktigt för oss att agera med kraft och medvetenhet mot”. Men att säga att det är ett hot “som Rysslands politik skapat mot Europas fred och frihet” är en förenkling och förvrängning av verkligheten.

“Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv”, skriver Söder och Jansson, men jag är rädd att det är just något åt det hållet – naivitet – man anar här. Som jag många gånger framhållit kan Ryssland idag bli ett hot mot vår säkerhet endast därför att “väst” skapat huvuddelen av konflikten i Ukraina (liksom tidigare i Georgien). Det verkliga hotet är såtillvida helt enkelt en skapelse av “västs” agerande. Ett avvärjande av detta hot kan därför icke ske medels det grova, simplistiska ericssonska utpekandet av Ryssland som fiende eller den ensidiga söder-janssonska anklagelsen mot “Rysslands politik”. Det är ohållbart att här endast peka på annekteringen av Krim, hur folkrättsligt problematisk den än var. Den skedde som svar på den väststödda kupp i Kiev som direkt och omedelbart hotade Rysslands högst konkreta intressen på Krim i from av den avgörande flottbasen i Sevastopol.

Söder och Jansson talar om denna annektering i termer av “Rysslands anfallskrig mot Ukraina”. När de dessutom skriver att “Putins regim…kastar in Ryssland i anfall på andra länder”, måste det sista ordets pluralform rimligen innebära att författarna även har konflikten i Georgien i åtanke. Men där står det i lika hög grad utom tvivel att det var “väst”, inte Ryssland, som startade den. Situationen är inte mycket annorlunda i Ukraina. Där startade den “väst”-stödda Kiev-juntan inom mycket kort tid efter kuppen ett brutalt anfallskrig mot den i stor utsträckning ryska befolkningen framför allt i Donetsbäckenet.

Om argumentet mot Ryssland – eller “Sovjetunionen/Ryssland”, som Söder och Jansson anmärkningsvärt nog på ett ställe skriver – bygger på dessa “anfallskrig” som Putins regim “kastar in” landet i, hur kan den pågående och mot SD:s principprogram stridande, mycket nära anslutning till NATO och “väst” som samma talespersoner enligt Ericsson står bakom försvaras? “Västs” regimer har ju under lång tid i strid med folkrätten kastat in sina länder i en rad långt mer brutala anfallskrig som inte bara hotat utan fullständigt ödelagt freden såväl som hela länder på annat håll i världen, med ofantligt mycket större mänskligt lidande till följd.

En märklig passage i Söders och Janssons artikel är följande: “Såväl före som under och efter kalla kriget har supermakter och stormakter använt sig av psykologisk krigföring och specialförband innefattandes [sic] såväl krigspropaganda som terror. Detta är effektivt i krig, eftersom krig i dag är relativt snabba förlopp och det gäller att vinna de kritiska lägena. Även i fred kan psykologiska operationer ha stor betydelse för utveckling av styrkeförhållanden.”

Man väntar sig här något slags slutsats och tillämpning på den aktuella frågan. Menar de att Ryssland ägnar sig åt detta? Det är ju rimligt att anta i ljuset av inläggets budskap i övrigt. Men det utsägs inte. I stället övergår författarna, i samma stycke, omedelbart efter den sist citerade meningen, till ett helt annat ämne: till att säga det jag tidigare citerat, nämligen att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara.”

Passagen hänger i luften. Men om man ändå antar att meningen – en fullt rimlig mening – är att Ryssland ägnar sig åt psykologisk propaganda, och att detta är ytterligare graverande, måste man ju fråga sig vad författarna menar att “väst” ägnar sig åt? Under hela det nu avslutade året har vi ju oavbrutet bombarderats av den grövsta antiryska krigspropaganda i alla tänkbara former och kanaler.

Jag kan inte se det på annat sätt än som att SD:s ansvariga på försvars-, säkerhets- och utrikespolitikens områden, utan att de med den nya situationen uppkomna frågorna ens behandlats på partiets landsdagar, i strid mot principprogrammet och den hittillsvarande partilinjen och dess anda nu börjar anpassa sig till en på detta sätt uppiskad och manipulerad svensk opinion. Och det är särskilt beklagligt när det ensidiga, aggressiva utspelet kommer från just Söder och Jansson, som jag flera gånger berömt för deras agerande i samband med Libyeninterventionen 2011. Nu tycks just dessa plötsligt uppge partiets förnämliga, självständiga hållning, och på vad man tydligen uppfattar som för partiet opportunt sätt falla in i den “västliga” hetsen, anpassa sig till de åsikter som omfattas av vanliga, okunniga eller av “väst”-intressena enrollerade människor i de andra partierna och i media.

Med all sannolikhet tror de att det är “omöjligt” att inte göra det, att det, förutom ett sätt att vinna nya väljare, är enda sättet att inte förlora gamla. Den märkligt långtgående svenska kulturella amerikanisering som vi alla är formade av, och inte minst arbetarklassen och inte minst från efterkrigstiden och framåt, men påbörjad redan – åtminstone – med bio- och jazzeran, den masskulturella brytning med europeisk tradition som folkbildningen och det kontinuerligt underminerade och försvagade bildningsväsendet i allmänhet inte räckte till för att motverka, spelar självklart en stor roll i denna kalkyl. Men priset kan, milt uttryckt, bli alltför högt. I stället för att fullfölja den historiska svenska linje som nu verkligen åter skulle kunna bli en fredslinje på allvar, gör de detta ställningstagande i ett läge där vårt land och hela Europa kan komma att hotas av ett nytt förödande stormaktskrig. Med ställningstagandet ökar de denna risk.

“Västs” krigsförberedande psykologiska propaganda, och inte minst strävan att utmåla Putin som den personliga inkarnationen av ondska och tyranni, är löjlig i sin förutsägbarhet, primitivitet och barnslighet, och inte bara för den historiskt bevandrade: inte minst just den personliga demoniseringen, att göra en individuell ledare till hatfokus, till “ny Hitler”, är ju ett ständigt återkommande och centralt grepp i den krigsförberedande propagandan under de senaste årtiondena.

Inför den ankdammsdebatt som nu förs i Sverige är det av största vikt att framhålla att de enskilda länder som sluter upp i den hållning Ericsson, Jansson och Söder nu vill göra till SD:s, i själva verket är få. Även inom NATO och EU avböjer flera europeiska länder tydligt. Inte ens från sin nära allierade Israel har USA, eller neocon-regimen, fått det stöd man rimligen väntat sig, och kanske beror detta inte bara på den stora invandringen under senare årtionden av mer eller mindre – och väl inte sällan mindre än mer – judiska ryssar.

Även i USA är, som jag hela tiden betonat, motståndet starkt. Där är ju avståndstagandet från den globala interventionismen ett arv från grundlagsfäderna, ett arv som på förnämligt sätt hålls vid liv av den egentliga, civiliserade intellektuella konservatismens representanter och som delar av den äldre vänstern idag utifrån sin gamla imperialismanalys på sitt sätt kan ansluta sig till. En politisk kursändring är inte utesluten. Därför skulle man kunna se det som att förslösandet av USA:s kvarvarande ekonomiska resurser på krig i andra världsdelar sedan länge också i mycket om att försvaga detta land självt, som verklig nation där folket har makt, så att inte heller det ska kunna motstå den globaliserade kapitalismens intressen, om det skulle vilja och bestämma sig för att göra det.

Mina kritikers – inte bara Ericsson, utan även Öberg, Wilderäng, Olsson, Ehrenkrona – missuppfattningar tvingar mig att än en gång understryka att jag inte gör mig några som helst rosenskimrande illusioner om Ryssland och dess “svar” på globalliberalismens utmaningar. Det är möjligt att jag här skiljer mig från en eller annan företrädare för åtminstone FN, och jag har tidigare förklarat att jag godtar SD:s nuvarande avvaktande förhållningssätt gentemot detta parti som oundvikligt.

Men man måste ha förståelse för det postkommunistiska Rysslands svåra historiska utgångsläge såväl som för Putins politik mot globaloligarkerna från Jeltsins tid (Pussy Riot-anhängaren Masha Gessen hävdade nyligen att denna politik lyckats, att det inte finns några sådana oligarker kvar) och deras allierade bland “västs” regimer. Och denna förståelse är nödvändig att uttrycka och framhäva som motvikt till den bedövande propagandan från alla gamla “väst”-media och -partier. Men förvisso finns stora problem i rysk politik, såväl historiskt som i det i hög grad av historiska förebilder präglade nuet. Min linje vill vara en sann väst-linje, utan citationstecken; en distinkt, självständig europeisk, som bygger på specifika europeiska traditioner, och som, på delvis olika och delvis samma punkter, är kritisk mot såväl pseudo-“väst” som Ryssland. Men som också ytterst eftersträvar goda relationer till, ja mellan båda. Ytterst har nämligen alla tre, Europa, Ryssland och Amerika, ja även hela den övriga världen, en gemensam motståndare i den typ av abstrakt, alltmer centraliserad ekonomisk och politisk liberalkapitalism som fortfarande, trots att de radikala modernitetsmyter som en gång var dess förutsättning egentligen för länge sedan kollapsat, driver världen med dess rika historiska mångfald mot andlig, moralisk och allmän kulturell utplåning.

Här står Sverigedemokraterna inför ett avgörande utrikespolitiskt vägval. Ska man ta ställning för en mänsklig framtid av strävan efter den sanna, frihetliga enhet-i-mångfald som i någon mån alltid är möjlig och som all verklig frihet och fred måste bygga på? Den enhet-i-mångfald som allena är förenlig med partiets grundsyn på det mest avgörande och centrala området? Eller ska partistyrelsen – utan att det ens tas upp på landsdagarna – slå in på en helt ny väg, ställa sig i tjänst hos den ofria globalkapitalismens vulgära, uniforma pseudodemokratism, och arbeta för att med våld sprida den och i dess släptåg den slutligt destruktiva masskulturradikalismen över världen?

Den aktuella konflikten mellan Ryssland och “väst” är komplex såtillvida som Rysslands grad av oberoende är begränsad, och inte minst av det skälet att vissa globalister i längden knappast har något verkligt intresse av att motverka den maktförskjutning mot Kina som Ryssland nu, nolens volens, och kanske fortfarande snarare nolens än volens, bidrar till, samtidigt som andra förblir bundna till den gamla vanliga USA-imperialismen. Konflikten i sig befrämjar naturligtvis förskjutning, forcerar utvecklingen i den riktningen. Det är inte alltid lätt att förstå den totala dominansen av den inte sällan perfida antiryska propaganda som, enligt välkänt mönster från såväl den mer avlägsna som den helt näraliggande historien, inte kan förstås som ägande något annat syfte än det psykologiskt krigsförberedande?

Det viktiga nu, det omedelbart angelägna, är för mig att SD, hur svårt och obekvämt det än kan vara i den rådande opinionsbildarhetsen, bevarar och upprätthåller sin politiska och ideologiska integritet. En kortsiktig anpassning till den av länge välkända, genomanalyserade intressen bedrivna antiryska hets som noga måste skiljas från den nödvändiga och berättigade kritiken, är, som alla de närstående partierna i Europa vet, som hela den övriga, i “väst” ej helt uppbundna världen vet, och som åtminstone en ganska stor del av vänstern fortfarande vet, en ovärdig och ansvarslös hållning. Partiet gör förvisso rätt i att markera mot Ryssland när så är motiverat utifrån de egna kriterierna. Men samma kriterier dikterar att det idag är ännu viktigare att uppvisa samma tydlighet mot “väst”. Och det har de officiella talespersonerna tyvärr inte gjort under det gångna årets beklagliga och farofyllda internationella utveckling.

Ändå kan jag inte tro att Söder och Jansson nu faktiskt väljer att på allvar slå in på en helt ny linje vars katastrofala innebörd jag här försökt beskriva. “Ska nationer och kulturer bestå”, skriver de apropå UKIP:s och FN:s ryska rapprochement, “så krävs det i och för sig politisk vilja och politiska beslut för att nå framgång. Vi känner också stark oro för hoten mot enskilda kulturer och diskuterar gärna politiska möjligheter för att vidmakthålla ett mångnationellt Europa.” Jag fäster nu mitt hopp vid denna formulering. På basis av den insikt och den vilja den uppvisar, och den utrikespolitiska linje de själva tidigare drivit, bör de kunna förväntas ta sitt förnuft till fånga.

Carl Johan Ljungberg behandlar i sitt senaste blogginlägg den amerikanska teapartyrörelsens utveckling; ‘Amerikanska tepartyrörelsen skippar religion och invandring’ är rubriken:

“När den nykonservativa vågen uppstod i president Trumans 50-tals-USA var den rätt olik sina europeiska kolleger. Mer evangeliskt religiös, mer inriktad på familjen, mer positiv till en fri ekonomi och inte minst mer antikommunistisk. Till det gemensamma hörde tonvikten på tradition och historia; man ville ha kvar länkarna mellan amerikansk och anglosaxisk kultur.

Idégivare som Russell Kirk, Peter Viereck och Robert Nisbet (liksom tidigare Irving Babbitt) gav den tidiga rörelsen ett ansikte. De var akademiker och klart mera kosmopoliter än senare högergestalter som ofta drog åt populism. Kirk och hans kolleger framhöll värdet av USA:s egen tradition men också av att vårda banden till ett klassiskt europeiska arv.

Rörelser som på senare år kallats ‘höger’ har ofta sprungit fram ur folkliga stämningar som utlösts av vrede mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati liksom en ‘imperiell’ presidentmakt som upplevts strida mot ett gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik. Till dessa folkliga protestfenomen hör den omskrivna ‘Tepartyrörelsen’ som för några år sedan rörde upp känslorna och även har utövat starkt och delvis obstruktivt inflytande på arbetet i kongressen.

Vad inte alla i Europa lagt märke till är en vital förändring som det sista året skett i Tepartyrörelsen.”   Läs mer

Denna gång måste jag dock påpeka att, i tredje stycket, motståndet mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati och mot den “imperiella” presidentmakten som strider mot gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik kanske kan framstå som enbart en produkt av “folkliga stämningar”, som “folkliga protestfenomen”.

Så är ju ingalunda fallet, som Babbitt-kännaren Ljungberg vet. Detta är i högsta grad ett arv från grundlagsfäderna, och därmed en central del av huvudströmningen i amerikansk konservatism överhuvud – och en alltmer accentuerad sådan sedan slutet av 1800-talet. De folkliga strömningarna, i vissa avseenden delvis alltifrån den populistiska rörelsen (i den distinkta amerikanska meningen) från den tiden, och fram till teapartyrörelsen, är väl snarare endast ett komplement.

I diskussionen på Facebook som följde efter att Jan Sjunnesson postade Stefan Olssons blogginlägg om kålsuparteorin, deltog även gamle moderaten Olof Ehrenkrona, Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns stabschef, på 80-talet ledarskribent i Svenska Dagbladet, 1991-94 planeringschef i Statsrådsberedningen, och 2006-14 Bildts rådgivare i globaliseringsfrågor, sysslande bl.a. med policy planning, Stockholm China Forum, Stockholm India Forum, digital diplomati och nätfrihetsfrågor (Wikipedia). Det första jag läste av honom var hans bidrag till SvD-debatten ‘Är konservatismen död?’ 1983-84 (utgiven i bokform). Jag träffade honom vid minst ett tillfälle på 80- eller 90-talet.

Ehrenkrona hänvisade till Lars Wilderängs inlägg före valet om SD:s försvars- och säkerhetspolitik, där jag fick exemplifiera SD:s hållning mot Ryssland och som jag kort besvarade här. Liksom Wilderäng och Olsson – den senare även i det blogginlägg jag besvarade här – förfasar han sig över min formulering om Bildt, som alltså länge var Ehrenkronas chef: “Jan Olof. Är detta inte ett korrekt citat? ‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.'” (Detta är från mitt debattinlägg i SD-Kuriren. Med “sådan lösning” syftar jag på de föregående meningarna, där jag talat om “en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena.”)

Det är signifikativt att Ehrenkrona tycks tro att någon skulle kunna förneka att det var ett korrekt citat. Jag bad honom läsa samtliga mina gamla inlägg om Ukrainakrisen och Ryssland, liksom jag tidigare bett Wilderäng och, något senare i samma diskussion, tvingades be Olsson göra det. Man fick intrycket att han lika litet som de förstått citatet.

Efter några minuter sade sig Ehrenkrona ha läst dem, och hans respons såg till en början delvis hoppingivande ut: “En genomläsning av JOB:s inlägg om Ryssland/Europa och Ukraina visar att SD:s politik och röstning inte är resultatet av någon tillfällig okunskap. Tvärtom är det en noga genomtänkt politik byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal. Intressant men också lite oroväckande. Jag skulle inte sätta alla mina pengar på att patriotismen segrar i ett nationellt krisläge.”

Hur Ehrenkrona, om han verkligen läst igenom inläggen, kunnat missa att min linje inte är “SD:s politik och röstning”, trots att varje inlägg handlar om och föranletts av partiets, eller dess ledande talespersoners, avvikelse från mig och principprogrammet i dessa frågor, är inte lätt att förstå. Det framstod snarast som att Ehrenkrona, liksom Wilderäng och Olsson, ville framställa min ståndpunkt – eller vad han kallade “Westling/Bengtsson-linjen”, som “så många SD-personer” företräder –  som partiets, eftersom den går emot den mediauppiskade opinionen och därför tros kunna försvaga det.

Det är förvisso sant att många “SD-personer” företräder denna linje, och det är riktigt att Christian Westling representerar den i sociala media. Men det kan alltså tyvärr inte förnekas att Joakim Larsson har rätt i sitt svar till Wilderäng i somras, när han nämligen säger att partiet genom sina officiella talespersoner på detta område inte delar den utan plötsligt, utan att de historiskt avgörande frågorna ens behandlats på vad som hos SD kallas landsdagarna, och under inflytande av Robert Ericssons s.k. “försvars- och säkerhetspolitiska råd” som saknar formellt mandat från partiet, kommit att inta en position betydligt närmare herrarna Ehrenkronas, Olssons och Wilderängs.

I denna diskussion med Ehrenkrona och Olsson låg även Ericsson själv i, som vanligt, för att försäkra de moderata deltagarna att de ingenting hade att oroas över, att Westling och jag ingenting hade med SD:s politik att göra. Ericsson tycks dock medveten om att debatten mellan honom och mig (och andra på båda sidor) är en helt normal partiintern debatt av samma slag som förs inom alla partier i olika frågor, och även om att ställningstaganden i frågor av denna dignitet egentligen måste avgöras på landsdagarna.

Det är också oklart vad Ehrenkrona menar är “oroväckande” med min fredslinje, överensstämmande med den svenska alliansfrihets- och neutralitetstraditionen, och varför den skulle innebära att patriotismen inte skulle segra i ett nationellt krisläge. Ehrenkronas bildtska linje har ju till skillnad från den redan uppgivit den svenska självständigheten till förmån för NATO o.s.v., och försätter därmed uppenbart nationen i fara med sin antiryska hets.

Men – och nu kommer jag till det som såg hoppfullt ut – Ehrenkrona har förvisso rätt i att den politik jag och Westling förespråkar, i linje med SD:s principprogram, “inte är resultatet av någon tillfällig okunskap” utan är “en noga genomtänkt politik”, åtminstone delvis “byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal”. Dessa insikter skulle, tänkte man sig, kunna leda till något slags meningsfull dialog. Tyvärr kom emellertid ingen sådan till stånd.

När jag invände mot Olssons beteckning “Putinvännerna i SD”, föreslog Ehrenkrona i stället den i Tyskland vanliga termen “Putinversteher”. Jag gick med på att den var betydligt bättre. Problemet var bara att för Ehrenkrona tycktes det inte vara någon större skillnad mellan dem. “Ganska välfunnen tycker jag”, skrev han om termen, på ett sätt som i sammanhanget gav ett sarkastiskt intryck. Även en Putinversteher var, skulle vi förstå, alltigenom förkastlig; det var fel att förstå Putin, ja att överhuvudtaget försöka göra det. Denna märkliga sarkasm fortsatte i nästa kommentar: “Jag noterade naturligtvis dina positiva omdömen om Gerhard Schröder.”

Uttalanden som dessa ger fascinerande inblickar i den förhärskande mentaliteten inom moderaterna och dess närstående kretsar. Vad jag skrivit var att Schröder (och även Helmut Schmidt) gjorde rätt i att protestera mot EU:s och sin egen regerings associationsavtal med Ukraina. Det var allt. Men ett sådant positivt omdöme – ett enda, vid ett tillfälle, i en fråga – om socialdemokraten Schröder var för Ehrenkrona tydligen en himmelsskriande orimlighet.

Än längre gick uttrycken för denna mentalitet när Ehrenkrona följde upp detta med: “Ska jag tolka det så att du tycker att Schröder har mer rätt än Merkel?”

Hur kunde Ehrenkrona ha missat detta? Nej, han kunde helt enkelt inte ha missat det. Om han “noterade mina positiva omdömen” om Schröder är det i striktaste mening omöjligt. Därför kunde detta bara vara ett uttryck för hans oförmåga att tro det. Han vägrar tro det. Det är ofattbart för honom att jag, att någon, kan inta mina ståndpunkter rörande Ukrainakrisen och Ryssland.

Hur har den svenska högerns interna klimat och diskussion kunnat bli så monumentalt inskränkta som Ehrenkrona och Olsson avslöjar att de är? Utan tvekan måste större delen av skulden för detta läggas på den bildtska utrikespolitiska regimen. Denna verkar ha drivits så långt, blivit så heltäckande och allförkvävande att man inte ens är medvetna om existensen och innebörden av ståndpunkter som i övriga Europa ofta intas även av åsiktsmässigt i övrigt närstående personer, i det egna politiska lägret. Man får känslan att varje avvikelse från Bildt-linjen ses som sovjetkommunistiskt medlöperi i det nya kalla krig som bildtianerna har startat.

Senare i diskussionen visar det sig att Ehrenkrona inte uppfattat vad exakt det var jag skrev om Schröder – att han gjorde rätt i att protestera mot associationsavtalet – utan att han trodde att det, helt generellt, handlade om “vem som har mest rätt”, han eller Merkel, “i frågan om Rysslands aggression mot Ukraina och lämpliga motåtgärder”. Men det går på ett ut här, jag menar ju självklart att Schröder har mest rätt på detta allmänna plan också. F.ö. tycker jag att Sahra Wagenknecht har ännu mer rätt än både Merkel och Schröder. Hon uppvisar för alla hyckleriet i Merkels och “västs” åberopande av folkrätten.

Efter att jag svarat ja på denna fråga, återvände Ehrenkrona till mitt citat om Bildt. Även här är det fortfarande omöjligt för honom att tro att jag menar vad jag skriver, att någon överhuvudtaget skulle kunna mena detta: “Och Bildt är en större säkerhetsrisk än Ryssland?”

Här får man nästan intrycket att Ehrenkrona tror att jag menar att Bildt kan befaras aptera sprängladdningar på socialdemokraternas partikansli eller kanske, nu efter valet, leda en privatmilis från Karlavägen ned mot regeringskvarteren. Jag tvingas svara att ja, Bildt var en större säkerhetsrisk när jag skrev att han var det, av de skäl och på det sätt jag förklarar i de inlägg Ehrenkrona sade sig ha tagit del av, men att han ju nu inte längre är utrikesminister. Men vad jag menade framgick ju med största tydlighet redan av det egentliga citatet, som Ehrenkrona, som vi sett, själv tidigare alldeles korrekt återgivit.

När man svarar Olof Ehrenkrona står man, som nu bör ha framgått, inför samma situation som när det gällde att svara Stefan Olsson. Man kan endast upprepa det han, i tron att det blotta återgivandet av dessa mina åsikter i sig innebär en för alla uppenbar, entydig dom över dem, citerar. Det blir en märklig debatt.

I sträng, förebrående ton vände sig Ehrenkrona nu till Ericsson, som alltså gör anspråk på att vara SD:s officielle talesperson i försvars- och säkerhetsfrågor på internätet: “Vore onekligen intressant att få veta om dessa två klargöranden [sic!] från JOB [om Schröder och Bildt] delas av SD:s ledning.” På denna punkt av diskussionen kände jag mig dock berättigad att inflika att jag fick intrycket att Ehrenkrona fortfarande inte fullt förstått min argumentation, och att detta inte vore märkligt med tanke på den mycket korta tid som gått sedan jag bad honom läsa mina inlägg (det var alltså fråga om några få minuter – och en mycket lång rad inlägg, delvis mycket långa). Men “Jodå”, svarade Ehrenkrona, “jag har förstått. Och jag kan min idéhistoria. Så jag känner mycket väl igen de föreställningar du gör dig till tolk för på din blogg.”

Här tror jag trots allt att Ehrenkrona har rätt, såtillvida som han säkert har en ganska klar uppfattning om de politiska traditioner jag delvis och på visst sätt ansluter mig till, som rent historiska fenomen. Återigen föds ett litet hopp om en värdefull, fördjupad diskussion med denne erfarne representant för de “gamla” moderaterna. Karaktäristiskt nog fortsätter han: “Men jag kanske ska tillägga att detta tänkande ibland kan vara ganska svåråtkomligt för moderna människor.”

Är det så? Om Ehrenkrona menar att moderna människor förstår endast den amerikanska neokonservatismens, NATO:s, EU:s och George Soros’ tänkande och inte mitt, att de endast förstår det tänkande Ehrenkrona själv under hela sin karriär utan något som helt synbart litet tvivel arbetat för att sprida över världen och inte minst Asien, är det ett oerhört, fantastiskt anspråk.

Ehrenkrona ställer i diskussionen på förenklat sätt geopolitik (det onda, Ryssland, mig) mot folkrätten (det goda, “väst”, sig själv). “Har lite svårt att se hur geopolitiska resonemang kan ta över folkrätten annat än i en värld där makt är rätt och rätt blir orätt”, svarar han Westling. Som om det inte var geopolitik som bestämde “västs” agenda! Som om Ryssland förkastade folkrätten!

Som alltså även, ja inte minst USA:s genuina intellektuella konservativa, exempelvis i tidskriften The American Conservative, hela tiden hävdat var Rysslands begränsade agerande i Ukraina liksom tidigare i Georgien svar på “västs” direkta och indirekta aggression. Ja, ett agerande som dessutom ska jämföras inte bara med denna aggression utan med hela den långa raden av “västs” folkrättsvidriga anfallskrig även efter kalla krigets slut och deras katastrofala resultat i termer av mänskligt lidande. Det var ett agerande i en värld där makt på detta sätt gjorts till rätt och rätt blivit orätt. Den säkerhetsrisk jag hela tiden hållit med om att Ryssland kan komma att utgöra är idag en följd av “västs” politik. Därför är den senare den större säkerhetsrisken. Därför krävs tydlighet också mot “väst”.

De olika typer av tänkande det här handlar om präglas av olika tolkningar av såväl geopolitiken som folkrätten. Det tänkande Ehrenkrona tror är allena begripligt för moderna människor bygger på en abstrakt, revolutionär, globalt uniform liberalisms tolkning, bombliberalismens, ja, som det idag finns anledning att kalla den, tortyrliberalismens. Det tänkande jag förespråkar bygger på en konservativ, försiktig tolkning som, samtidigt som det i tillräcklig utsträckning bejakar en gemensam moralisk ordning, i högre grad vill respektera världens historiskt framvuxna mångfald av kulturer och samhällen och deras rätt till verkligt självbestämmande.

Det finns anledning att tro att en mycket stor del av världens befolkning i själva verket väl förstår denna andra typ av tänkande och inte alls finner det “svåråtkomligt”. Bevisligen gör inte bara ryssarna det. Bevisligen gör inte bara Kina, Indien, delar av Afrika och nästan hela Latinamerika det. Bevisligen gör också alla de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade oppositionen i Europa det. Bevisligen gör hela det autentiskt konservativa lägret i USA det. Bevisligen gör t.o.m. Kissinger det. Ja, den äldre västerländska vänstern gör det, utifrån sin analys av imperialismen, i allt större utsträckning.

Det är väl inte helt osannolikt att Ehrenkrona skulle avfärda alla dessa genom att helt enkelt säga att de inte är moderna människor. Men det bekräftar i så fall bara ytterligare det verklighetsfrämmande och destruktiva i hans, Bildts, och numera dessvärre även vissa SD-företrädares typ av tänkande. I SvD:s debatt på 80-talet kunde Ehrenkrona kanske med någon liten trovärdighet förespråka ett slags blek liberalkonservatism. Idag kan han omöjligen göra det.

Signaturen “Anonym” som nyligen bad mig skriva till stöd för nationalekonomen Tino Sanandajis insamling till en bok om invandringen, återkommer med ännu en kommentar:

–

“Det är angeläget att en vederhäftig och faktabaserad bok skrivs i ämnet och diskuteras brett i det svenska samhället. Tino Sanandaji lär inte få ge ut boken på något stort svenskt förlag eller få någon hjälp att marknadsföra boken. De svenska förlagen är för fega och politiskt likriktade för det. Däremot, vilket är viktigt, är han politiskt positionerad så att denna bok kan få genomslag och diskuteras brett i samhället. SD är, som du vet, ett peststämplat parti och hur faktabaserad en text än är så, om den är skriven av någon med öppna sverigedemokratiska sympatier, kommer den att avfärdas som ett uttryck för fascism.

Detta är tyvärr realiteter som vi får tvingas acceptera. Det är dock överordnat det mesta att den svenska debatten om invandringen ska börja föras på seriösa och faktabaserade grunder. Det måste bli ett slut på samhällsdebatter baserade på flummiga funderingar om hur människor upplevelser saker och ting på tiotusen meters höjd. Tino har skrivit mycket bra i denna viktiga fråga och han är en intellektuellt hederlig person. Att han inte tar partipolitisk ställning är en stor fördel. Då får hans mycket goda sakargumenten stå i fokus istället för att medierna och tyckarna ska komma undan med sina trötta anklagelser om fascist/nazism/rasism.”

–

Förvisso skriver Sanandaji ofta mycket bra om invandringen och inte minst om svenska invandringsdebattörer. Han för utan tvekan debatten på seriösa och faktabaserade grunder, och är säkert intellektuellt hederlig. Men Anonym behöver knappast orora sig. Sanandaji begärde 400 000 för att under “några månader” arbeta med sin bok, och har redan fått 450 000.

På övriga punkter håller jag inte alls med Anonym. Jag accepterar på intet sätt att exempelvis mina texter avfärdas som ett uttryck för fascism. Detta har visserligen aldrig skett (annat än s.a.s. indirekt, när SD avfärdas på detta sätt), men det har skett med andra, mig åsiktsmässigt närstående personers, och enligt Anonym borde det tydligen ha skett med mina också. Jag accepterar inte alls att SD, ett i ett historiskt och internationellt perspektiv mycket måttfullt socialkonservativt parti, peststämplas. Jag motsätter mig och motarbetar denna realitet.

Jag tar också avstånd från Sanandajis politiska positionering. Han tar tydligt partipolitisk ställning mot SD, både i sina artiklar och exempelvis i en TV-debatt mot Oscar Sjöstedt härom året. Han har själv associerat SD – mig – med fascism/nazism/rasism.

Därmed står Sanandaji i vägen för lösningen av de problem han analyserar. Det kommer ta mycket längre tid att övertyga den verklighetsfrånvarande och ideologiskt totalförvirrade alliansborgerligheten och rödgröna röran än att låta SD styra landet ur haveriet. Låt SD släpa de andra partierna efter sig. Koppla inte bort SD-loket.

Förutom i invandringfrågan tillför SD så mycket som de andra saknar även i andra frågor. På ett mer allmänt plan gäller mina invändningar mot Sanandaji hans klassiskt liberala politiska och nationalekonomiska ståndpunkter. Se för en utförlig analys mitt inlägg Tino Sanandaji från 2011.

Jag önskar Sanandaji lycka till med sin bok. Men jag känner till en lång rad skribenter och publikationer som bättre förtjänar det ekonomiska stödet.

Tyrgils Saxlund är en litteraturhistoriker, kulturskribent och politisk idédebattör som länge hade olika politiska uppdrag för Moderaterna – när jag första gången träffade honom på en konferens på Dalarö hotell på 80-talet arbetade han, vill jag minnas, på partikansliet vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm – men som s.a.s. inte passar in i partiet sådant det utvecklats under senare årtionden. De sista åren före pensioneringen var han biträdande chefombudsman hos stockholmsmoderaterna.

I många år syntes han i exempelvis Svenska Dagbladets och Svensk Tidskrifts spalter. Tillsammans med Carl Johan Ljungberg utgav han 1979 en samling uppsatser, Tankar om det goda samhället. Hans litterära kunskaper äger stor bredd, och omfattar i lika hög grad övrig nordisk litteratur som svensk.

Saxlund är, slutligen, också en utomordentlig operakännare, och föreläser ofta i detta ämne. Samlingen av opera-CDs på den vackra gården utanför Eskilstuna där han nu bor är sant imponerande (man förstår att en lika omfattande “vinyl”-samling också måste finnas någonstans, eller ha funnits), och lyssningar där, åtföljda av Tyrgils’ sakkunniga konversation, och i största allmänhet åtnjutande av hans och hans hustrus generösa gästfrihet och umgänge, är ett sant nöje.

1975 disputerade Saxlund vid Stockholms Universitet på en avhandling med titeln ‘1914 års idéer: En studie i svensk litteratur’, som han dock alltid framhåller sitt missnöje med, betonande hur olyckliga omständigheter framtvingade ett förhastat avslutande. Ämnet är dock viktigt och fortfarande otillräckligt behandlat. Jag citerar några stycken från förordet och det första kapitlet:

“1914 års idéer var en oenhetlig grupp av politiska uppfattningar, som uppstod kring första världskriget. Företrädarna för dessa idéer var konservativa och stod i den samtida politiska debatten på den försvarsvänliga sidan. Under världskriget ställde de sig ofta på centralmakternas sida. Idéernas filosofiska rötter finner man också i tysk filosofi från 1800-talet och från tiden före och under världskriget.

I sin mest genomtänkta form företräddes idéerna av professorn i statskunskap Rudolf Kjellén. Genom sitt författarskap i press och i olika tidskrifter och genom sin verksamhet som riksdagsman hade han möjligheter att påverka stora grupper av opinionen. Det torde inte heller vara någon tvekan om att 1914 års idéer innebar en levande realitet för många, trots att Kjellén parlamentariskt var relativt isolerad…

För den kulturuppfattning som låg under idéerna spelade Kjelléns professorskollega och vän, kanske också inspiratör, Vitalis Norström en avgörande roll. Norströms kulturkritiska författarskap angreps utifrån skilda utgångspunkter av både Hans Larsson och Hjalmar Söderberg. Som författare är både Norström och Kjellén hemfallna åt ett skrivsätt, som ofta gör deras tankar dunkla och svårförståeliga.

Det fanns även andra konservativt sinnade filosofer, som inte stod främmande för 1914 års idéer eller för vissa inslag i dessa, t. ex. Harald Hjärne.

Politiskt företrädes idéerna närmast av den grupp, som kallades unghögern. Denna rörelse fortsatte sin politiska verksamhet även efter världskrigets slut och kom att företrädas av personer som Adrian Molin, Erik Arrhén och Rütger Essén. Även den s. k. aktivismen tog intryck av idéerna.

Vad innebar 1914 års idéer mera konkret? Hur har de uppfattats av eftervärlden? Den senare frågan är lättare att besvara kortfattat än den förra. 1914 års idéer har genomgående uppfattats i negativa termer. De har setts som uttryck för krigsdyrkan och aktivistisk krigshets. Man har pekat på deras antidemokratiska tendens och nationella storvulenhet…

I viss mån är också polemiken mot 1914 års idéer en förlängning av Strindbergsfejden. Nittiotalister och konservativa angriper Strindberg – eller angrips av honom – medan liberaler och socialister stöder honom. Frontställningen är densamma när det senare kom att gälla 1914 års idéer. Idéerna försvaras av personer som Kjellén, Böök och Hallström, de angrips av t. ex. Hans Larsson…

Konflikterna gällde också helt olika sätt att betrakta tillvaron. I Vitalis Norströms kritik mot Ellen Keys framtidsoptimism och rationalism finner man ett exempel på detta. Det existerade en konservativt präglad kritik mot hela den rationella 80-talsandan. Vitalis Norström beundrade den tyske filosofen Rudolf Eucken, vars idealistiskt färgade förkunnelse är helt i linje med reaktionen mot rationalismen. Euckens och Norströms idéer fick stor genomslagskraft icke minst bland yngre teologer och kyrkomän.”

Avhandlingen är uppdelad i två huvuddelar, där den första behandlar de nämnda filosofiska, statsvetenskapliga och teologiska idégivarna (och ytterligare några sådana), den senare idéernas uttryck i skönlitteraturen. Det finns ännu inte mycket annat skrivet om detta som en mer enhetlig strömning, och Saxlunds avhandling erbjuder en början; andra bör följa i hans spår, och mycket återstår inte minst när det gäller den av den nödvändiga urskillningen präglade bedömningen av dessa idéer och de strider de gav upphov eller bidrog till.

Slutligen vill jag nämna att man numera då och då kan ta del av Saxlunds värdefulla, initierade kommentarer också i denna blogg.

Det har de senaste dagarna visat sig att det finns en del jag inte håller med Björn Söder om, och det finns anledning att återkomma om detta. Men det gäller inte det han såvitt jag uppfattat det sagt i dessa samma senaste dagars debatt om svensk nationalitet och minoritetsnationalitet. Den är för mig helt obegriplig, och i sin obegriplighet bisarr. Riksdagsledamöter säger att han inte är deras talman, och tilltalar honom, i egenskap av talman, på minoritetsspråk i syfte att protestera mot någonting. Vad? Varför? Är inte allt Söder sagt rena självklarheter? Jag förstår ingenting.

Samerna, judarna, tornedalsfinnarna och romerna erkänns som jag minns det numera formellt i grundlagen som “nationella minoriteter”, och har därmed fått förstärkta rättigheter i enlighet med Europarådets konvention rörande sådana. Sverigedemokraterna var kritiska mot denna ändring i grundlagen såtillvida som det var oklart hur många minoriteter detta skulle utsträckas till (vi har ju oerhört många nya stora) såväl som hur långt rättigheterna som sådana skulle utsträckas. Men självklart accepterar partiet riksdagens och Europarådets uppfattning att det finns nationella minoriteter. Det var just det Söder betonade.

Erkännandet av de nationella minoriteterna som sådana beror på att de själva, eller många medlemmar av dem, vill bevara sin nationella identitet i denna mening (baserad på etnicitet och kultur) och inte bli svenskar i samma mening, d.v.s. assimileras. De blir därmed svenskar endast i den meningen att de har svenskt medborgarskap. Detta fenomen finner vi naturligtvis över hela världen, varhelst olika folk lever inom samma statsbildning, konstituerad av en av dem. Minoriteterna har där ofta historiskt fört en kamp för att bevara sina respektive identiteter och fortsätter göra det.

Vad det handlade om nu var definitionen av nationella minoriteter i förhållande till de två slagen av svenskhet. Definitionsmässigt finns en skillnad mellan nationell minoritet och nationell svenskhet, en skillnad som det alltså är minoriteterna själva som historiskt inskärpt betydelsen av, och därmed av den för definition logiskt nödvändiga ömsesidiga exklusionen.

Detta berör dock alltså inte den medborgerliga svenskheten (om jag för tydlighetens skull får använda detta uttryck). Och medlemmar av nationella minoriteter som bott i Sverige en längre tid kan assimileras, bli nationella svenskar, identifiera sig med den svenska nationaliteten. Ytterligare andra medlemmar av nationella minoriteter kan naturligtvis välja att identifiera sig både med minoriteternas nationalitet och den svenska – en blandning, kombination, eller kanske syntes. (För den delen kan även nationella svenskar välja att identifiera sig som något annat, eller både-och.)

Men många insisterar alltså på den nationella minoritetens exklusiva självförståelse och förblir därför endast medborgerliga svenskar. Och de många nyligen anlända invandrargrupperna från helt andra kulturer är givetvis inte nationella svenskar. Vad är kontroversiellt i att konstatera detta? Det är ju helt absurt att bli upprörd över det.

Världen är full av historiskt framvuxen etnisk och kulturell mångfald av identiteter, traditioner o.s.v. Att inte realistiskt erkänna och hantera denna mångfald är fullständigt verklighetsfrämmande och dessutom skrämmande destruktivt. Man måste befinna sig ofattbart långt ut i de radikala ideologiernas och sentimentens töcken av motsägelser för att finna något som helst problematiskt i Björn Söders uttalanden.

Det finns naturligtvis mycket jag inte håller med Sahra Wagenknecht om, men i anförandet nedan instämmer jag fullständigt; det är i alla avseenden perfekt. Den enda risken är att det kan uppfattas som ensidigt och generellt antiamerikanskt genom att det inte säger allt, genom sådant som det inte säger. I det Wagenknecht säger, har hon rätt.

Nästan varje argument skulle kunna vara hämtat direkt från den egentliga amerikanska konservatismens företrädare, eller motsvarande läger i övriga Europa – ja nästan varje exakt formulering. Här finns ingenting specifikt för den tyska vänstern. Detta säger en del väsentliga saker om vår tid. Själv åberopar Wagenknecht inte bara gamla tyska socialdemokratiska ledare, utan även Helmut Kohl.

När hon använder uttrycket “Spiel mit dem Feuer” associerar man till den bok med denna titel om Ukrainakonflikten som tidigare i år utgavs på ett tyskt vänsterförlag och med tysk vänsterredaktör.

Parentetiskt vill jag nämna att Wagenknecht har forskat om den tidige Marx’ förhållande till Hegel. Jag har inte tittat närmare på hennes bok Vom Kopf auf die Füße? Zur Hegelrezeption des jungen Marx, oder: Das Problem einer dialektisch-materialistischen Wissenschaftsmethode (1997), men den berör det jag finner viktigt även för dagens idealistiska filosofi i den mer egentligt hegelianska marxismen.

I ett TV-program från augusti ägnas en del uppmärksamhet åt hennes intresse för den klassiska tyska litteraturen.

Det är svårt att veta hur man ska svara moderaten, statsvetaren, chefen för tankesmedjan Frivärld, debattören och författaren till Handbok i konservatism Stefan Olsson på annat sätt än genom att upprepa det han själv citerar från mig i sitt senaste blogginlägg, tydligen i tron att detta på något sätt i sig är något som talar mot mig.

“Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?” Så inleder Olsson sitt inlägg, ägnat den senaste ryska flygincidenten sydväst om Malmö.

Mitt i inlägget skriver han plötsligt: “Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ‘Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland’, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.”

Varför ska jag bortförklara fredagens händelse? Finns någonting i det Olsson citerar eller i vad jag i övrigt skrivit som kräver att jag gör det? Naturligtvis inte. “De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ‘artificiella’ utan högst påtaliga”, tillägger Olsson. Naturligtvis är dessa militära kontakter inte artificiella. Vad jag skrev var att konflikten med Ryssland var artificiell, d.v.s. den konflikt som leder till militära kontakter av det aktuella slaget.

Konflikten är ju, som Olsson korrekt återger den “ryska berättelsen”, resultatet av NATOs provocerande agerande i (bl.a.) Baltikum och försöken att utvidga sin makt i Ukraina, och som han lika korrekt återger mig hade vi inte haft den om inte USA, EU, NATO och George Soros blandat sig i (Soros är här en metonymi). Ryssland upplever sig som tillbakaträngt och i behov av att försvara sig. Exempelvis flyger även NATOs plan, som ständigt övar i Östersjön, med avstängda transpondrar som gör dem osynliga för den civila trafiken, ja svenskt stridsflyg gör det.

Det enda jag kommer på som är viktigt att upprepa här är det viktiga faktum som jag redan flera gånger betonat och som genom hela konflikten varit uppenbart för alla som följer mig här i bloggen och i sociala media, nämligen att “berättelsen” också är amerikansk och på intet sätt specifikt rysk eller min. Senast i fredags skrev jag följande:

“Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media, är amerikanska. Personer som [Reagans Moskvaambassadör] Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som ‘Putins propaganda’.”

Jag ber om ursäkt för upprepningen. Även på Facebook använder Olsson samma märkliga debatteknik. I en diskussion föranledd av att Jan Sjunnesson postat ett tidigare blogginlägg av Olsson om “kålsuparteorin”, där hela det kalla krigets argumentation mobiliseras, skriver han, inledande med ännu ett citat från ett av mina inlägg i denna blogg:

“‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.’

Citatet sammanfattar väl hur den [sic] Putinvännerna i SD-kretsar ser på världen.”

Vad kan jag säga om detta? Olsson menar uppenbarligen återigen att citatet är oerhört komprometterande. Debattekniken och attityden säger mer om Olssons förväntade läsare, hans extrema neokonservativa kretsar i Moderaterna o.s.v., än om mig och min ståndpunkt. Citatet sammanfattar förvisso, och förhoppningsvis också väl, hur jag och många andra i SD och även på annat håll ser på konflikten.

Det enda som kan diskuteras är begreppet “Putinvänner”. Säkert finns Putinvänner som är rent proryska, som till skillnad från mig förespråkar en anslutning till Ryssland i denna konflikt av samma slag som den olssonska till NATO, USA och EU. Onekligen ser sannolikt även de konflikten på det sätt jag beskriver i citatet. Men deras ställningstagande skulle innebära samma uppgivande av den svenska frihets- och självständighetslinjen som det Olsson med sådan märkligt enögd fanatism förespråkar i andra riktningen. Min linje innebär strävan efter vidmakthållna goda förhållanden (“vänskap”) åt båda hållen och i och genom detta efter avspänning och avveckling av konflikten.

Att skulden till konflikten måste läggas där jag lagt den innebär varken en “antiamerikansk” hållning (USA har också helt andra traditioner, och en historiskt väl etablerad opposition mot den förda politiken finns alltså där) eller någon ensidig anslutning till Ryssland (alla som till skillnad från Olsson följt vad jag skrivit vet att, och på vilka punkter, jag är kritisk även mot Ryssland).

“Om Jan Olof Bengtssons blogginlägg, vilka jag nu har läst”, fortsatte Olsson på Facebook, “är representativa för SD:s hållning, eller en betydande del av SD, sviktar politiken betänkligt. Inget parti man håller i handen när det börjar blåsa.” Detta alltså från vad som av allt att döma är en outrerad neocon som med fullständigt explicit målmedvetenhet tycks vilja reducera Sverige till en lydstat till det neocon-dirigerade, amerikanska, globalt liberal-revolutionära oligarkväldet. Vill svenskarna hellre hålla denna person i handen? Man kan inte säga att det i själva verket är han som sviktar. Han har ju överhuvudtaget inte stått upp för svensk självständighet. Att döma av hans senaste blogginlägg är han redan från början en ihopbrakad katastrof.

I själva verket kan Olsson, trots citaten, knappast sägas ha läst mina blogginlägg. Hade han gjort det hade han omedelbart sett att de inte är representativa för SDs hållning. Det är ju s.a.s. just det faktum att de inte är det som är vad de handlar om; vad jag gör i dem är ju att jag förespråkar en justering av SDs hållning i den aktuella konflikten, så att kritisk tydlighet visas även mot väst.

Att mina inlägg inte är representativa påpekades också på sedvanligt emfatiskt manér av min partivän Robert Ericsson. Dock gäller fortfarande, exempelvis efter att man senast replikerat på Expressens Patrik Kronqvists anklagelse att SD gullar med Putin, att partiets nuvarande hållning såsom formulerad av de huvudsakliga talespersonerna på detta område skiljer sig mindre från min än såsom formulerad av just Ericsson. Det kan finnas anledning att återkomma om detta.

Att svara Stefan Olsson kan för min del bara innebära att upprepa sådant jag redan sagt, och inte minst just det han själv citerar från mig. Det blir en märklig debatt.

Debatten om SDs påstådda ”fascism” blir alltmer absurd. Aftonbladet skriver i en avdelning kallad Viralt att statsminister Stefan Löfven, i en riksdagsdebatt (från vilken ett YouTube-klipp tillhandahålls som givits rubriken ”Stefan Löfven sätter Paula Bieler på plats”), ger Paula Bieler ”svar på tal” i denna fråga och ”river ned applåder”.

Det sistnämnda behöver inte bemötas: det låter som det brukar när Socialdemokraternas fortfarande märkligt stora grupp applåderar, och alla partigrupper brukar applådera sina företrädare. Men det första påståendet är är viktigt i sin totala osanning, och på grund av ämnets vikt. Vad Bieler frågar är om Löfven inte bör ta ansvar för en så grov anklagelse som att SD är fascistiskt, och vilken forskning han stöder sig på.

Statsministern ger på intet sätt ”svar på tal”. Han säger: ”Ja deeltä att man ska ta ansvar och det är det jag gör. Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång. Att så här ser jag på det, det är det här det är frågan om, för ingen ska kunna säga att vi ingenting vet, ingenting visste. Sverigedemokraterna är ett parti som kommer, har rötterna, i Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt, nordiskt riksparti, där är rötterna. Det går inte att komma ifrån, det bara är så. Och när jag hör, här ifrån talarstolen, partisekreteraren tala om ”mitt folk”, i en debatt mot en person som kommer från ett annat land och tala om ”mitt folk”, när jag hör om nationernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad, ja då ringer varningsklockor, åtminstone hos mig. Och när jag ser maktspråket, ett parti som säger att om resten av riksdagen inte gör som oss, då kommer vi att fälla varenda regering – det är illavarslande signaler.”

Även det faktum att socialdemokraterna på plats applåderar detta är beklämmande. På vilket sätt är detta ”svar på tal”?

Formuleringen ”Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång” är obegriplig (”en gång” markeras som något uppenbarligen för Löfven mycket viktigt, med ett finger i luften). Vad statsministern gör är att han än en gång helt enkelt framför de anklagelser han redan en gång framfört och som är vad Bieler frågar om. Det är nu alltså inte en gång utan två gånger. Utan att med ett ord beröra frågan om forskningen och listan med forskare Bieler nämner, regurgiterar han bara vad han nyligen hävdade stöddes av den bisarre journalisten Arnstad.

Den senare framträdde efter detta omnämnande från statsministern i TV och upprepade än en gång kort sin beskrivning av ”nyfascismen” som å ena sidan ”ultranationalistisk” och eftersträvande nationens pånyttfödelse, å andra sidan en skapelse av den såvitt jag förstår rent antinationalistiska franska nya högern på 60-talet. Men vi kan lämna Arnstad därhän och hålla oss enbart till hur Löfven återger vad han menar vara den arnstadska uppfattningen.

Frågan om ”rötterna” har jag redan tillräckligt berört i tidigare inlägg (även om jag måste säga att VAM är nytt för mig i detta sammanhang). Jag förstår den inte. Hur är det faktum att enskilda partiföreträdare haft en bakgrund i vissa partier och organisationer, innan de blev medlemmar i ett annat parti, liktydigt med att det senare har sina rötter där? Det avgörande är väl vilka ståndpunkter partiet som sådant representerar, och därmed även dessa individer som blivna medlemmar i det? Är det inte rimligt att anta att anledningen till att de blivit medlemmar i partiet är att de kommit att dela dess ståndpunkter?

Mer ”substantiellt”, eller vad man ska kalla det, är statsministerns ”tydliggörande”, ännu en gång, och på fullt allvar, att det är fascism att tala om ”mitt folk”! Partisekreteraren gör det, och han gör det i riksdagens talarstol! Det här är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan detta i någon som helst mening vara liktydigt med fascism – ens i Arnstads osammanhängande mening? Har inte socialdemokratiska statsministrar – inte bara partisekreterare – alltid talat om sitt folk?

Och det är fascism att tala om detta i en debatt med ”en person som kommer från ett annat land”?! Löfven menar här helt klart att vederbörande tillhör ett annat folk, och att det delvis också är därför partisekreterarens ord är fascistiska. Men hur kan man i detta eller något annat sammanhang denna formulering vara detsamma som fascism?

Om den nämnda motdebattören sitter i Sveriges riksdag har han eller hon antingen blivit en del av det svenska folket, samma folk som partisekreterarens, eller så ser han eller hon sig bara som svensk medborgare men tillhörig ett annat folk, ”sitt folk”. Vore motdebattören också fascist om även han eller hon yttrade ”mitt folk”, d.v.s. talade om sitt folk, det andra folk statsministern syftade på för att framhäva det fascistiska i partisekreterarens formulering?

Det finns mycket att säga om begreppet folk, och även om begreppet folk i fascismens ideologi såväl som i andra ideologier. Men att som statsministern gör låta det i sig bli ett bevis för fascism är ingenting annat än ett uttryck för socialdemokratins intellektuella och moraliska bankrutt. Detsamma gäller i lika hög grad för hans hänvisning till tal om ”nationenernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad”. Även här ringer alltså varningsklockor om fascism för Löfven!

Det vore inte meningsfullt att ta sig an påståenden på denna nivå om de inte kom från vår statsminister. Aftonbladet har onekligen rätt i att klippet med replikskiftet förtjänar att bli viralt (eller gå viralt heter det kanske) – men av skäl motsatta dem man tänker sig. Att man tycker att statsministern här “ger svar på tal” och “sätter Paula Bieler på plats”, och att man tror att läsarna ska hålla med om det, säger det mesta om redaktionen och dess syn på sina läsare.

Bieler tar också upp Löfvens påstående att fascismen i själva verket accepterar demokratins principer, respekterar demokratin. När statsministern avslutningsvis menar att även SDs avsikt att fälla varje regering som inte tar någon som helst hänsyn till dess väljares och vad som såvitt jag förstår är en majoritet av svenska folkets – folkets – åsikt i massinvandringsfrågan är fascism, börjar man undra om inte just den på alla dessa abderitiska definitioner grundade smutskastningen helt enkelt syftar till att stoppa demokratin, folkstyret.

SD gör rätt i att fälla den här regeringen, till att börja med. Statsminister Löfven har upprepat sin ansvarslösa anklagelse, och ansvarslösheten har förvärrats av svarslösheten.