Category: Politics

Den siste betydande frihetlige konservative tänkaren som övade ett visst inflytande på Moderaterna har lämnat oss. Som sociolog hade Hans L. Zetterberg en vetenskaplig erfarenhet och tyngd som kom hans verksamhet som publicist och ideolog till godo. Jag minns med glädje de gånger jag träffade honom, och gräver bland mina egna gamla publikationer för att finna citat från honom.

Zetterbergs uppfattning om de olika samhällssfärernas “självständighet” – politikens, näringslivets, vetenskapens, moralens, konstens och religionens – såväl som, exempelvis, hans tankar om betydelsen av “stiliserade beskrivningar av historiska idealsamhällen” (ett citat jag hittar), skilde honom från den libertarianism som kommit att dominera inom den svenska högern under 80-talet, och gick ideologiskt djupare än vad som präglat partiet även under det närmast föregående årtiondet.

Här fanns, i förening med de få kvarvarande tänkare som ställt sig i en äldre tradition, en möjlighet till förnyad kontinuitet inom högern. Den möjligheten missades, de rena “nyliberalerna” fortsatte dominera, nu (på 90-talet) i utpräglat kulturradikal vänstervariant, och efter en tid tog Nya Moderaterna över. När Zetterberg nu lämnat oss går Tove Lifvendahl, PJ Anders Linder och andra längre än att bara minnas honom med saknad: de kräver att man bättre förvaltar hans arv, ja återvänder till honom. Inseende partiets många misstag gjorde faktiskt Lifvendahl detta redan några dagar före hans bortgång.

Zetterberg var inte socialkonservativ, och flera nödvändiga dimensioner av samtidsanalysen saknades av olika skäl i hans tänkande. Men detta är inte tillfället att uppehålla sig vid det. Det är tillräckligt att hans tänkande gick så långt utöver, var så mycket djupare och rikare, än allt vi efter honom sett från Moderaterna och deras närstående institutioner och organ. Jag ser nu i stället fram mot Carl Johan Ljungbergs ord om sin gamle chef och nära medarbetare, som inom kort kommer publiceras i hans blogg.

M måste gå till sina rötter

I varmt minne bevarad: Hans L Zetterberg (1927-2014)

Hur förvaltas arvet efter Hans L Zetterberg?

Jag skulle vilja påpeka att den nya regeringen har åtminstone vissa fördelar i jämförelse med den gamla. Jag tänker på dess vaktslående om den högaktuella svenska alliansfrihetslinjen, dess nej till NATO, och dess åtminstone i tonen och gestiken mer måttfulla hållning gentemot det postkommunistiska Ryssland. Detta är saker jag tycker SD borde uppmärksamma och erkänna, saker som faktiskt uppväger många av de uppenbara svagheterna, i den meningen att det kunde vara rimligt att tills vidare s.a.s. uthärda de senare för deras skull. Förhoppningsvis kan de räddas igenom en regeringsombildning. I en ren S-regering kvarstår de naturligtvis. Men allt blocköverskridande samarbete torde idag innebära en risk att de hotas, sedan M, KD och C anslutit sig till neokonservatismens och FPs pseudodemokratiska bombjakobinism.

Mattias Karlsson: Därför fäller vi regeringen

Samtiden: SD fäller regeringens budget

Per Gudmundson: Begripligt beslut av Sverigedemokraterna

Ian Wachtmeister: “Helt rätt”

Franska Front National avslutade i går sin kongress i Lyon. Marine Le Pen höll ännu ett viktigt tal. HC Strache, Geert Wilders och ledare för andra närstående partier i Europa var på plats. Man bekände sig till en fortsatt gemensam linje för Europas försvar, Europas frihet, ja Europas räddning. Stämningen var hög, förklarligt nog i ljuset av dessa partiers och inte minst FNs egna framgångar.

Detta är den enda vägen framåt. Sverigedemokraterna måste snarast ansluta sig till denna kontinentala partigemenskap. Alternativet är drift ut i det vulgära neokonservativa träsket, under ledning av den fortfarande högljudda men just därigenom alltmer plågsamt föråldrade och verklighetsfrämmande NATO- och USA-opinionen. Det är beklagligt att SD fortfarande hålls tillbaka i alltför mycket av en olycklig, märklig, delvis paradoxal amerikaniserad provinsialpopulism, där det nationella och konservativa symbolspråket, i den mån det överhuvudtaget upprätthålls och inte har ersatts av ren liberalism, inte kan dölja att vad man i realiteten försvarar är hela den vanliga, förödande globalistiska turbokapitalismen med dess vänsterradikala kulturdekonstruktiva agenda.

Även UKIP har sedan länge en mycket mer balanserad politik gentemot Ryssland, av det slag som Europas självständighet och identitet kräver: Nigel Farage har exempelvis konsekvent varit mycket tydlig även när det gäller “västs” (EUs, USAs, NATOs) ansvar för krisen i Ukraina. Såtillvida är deras steg mot anslutning till den sanna europeiska gemenskapen – baserad på fortsatt nationell självständighet – kortare än SDs. Som från början kunde förutses visade sig UKIPs och SDs grupp i Europaparlamentet, EFDD, bräcklig: det räckte med en enda persons avhopp för att den tidigare i höst skulle hotas med upplösning. Det farsartade i den artificiella gränsdragningen mellan EFDD och FNs grupp togs ytterligare ett steg när situationen endast kunde räddas genom att en ledamot från polska Nya Högern, som FN till priset av omöjligheten att bilda en egen grupp avvisat samarbete med p.g.a. dess extremism, upptogs i EFDD.

Så kan man inte fortsätta. Samgående med FN och de partier som nu fanns representerade vid dess kongress är nödvändig. Men det kan för en sådan ny europeisk enhetsfront inte handla om någon motsatt, ensidig anslutning till Ryssland. Även detta land är problematiskt, inte minst av det skälet att det försöker integrera den sovjetiska erfarenheten i sin nuvarande identitet, trots att denna huvudsakligen formuleras i konservativa termer. Man kan tänka sig att det på något sätt bidrar till utformningen av konservatismen som specifikt social, på samma sätt som de europeiska nationella partierna är socialkonservativa, men utifrån Rysslands annorlunda, specifika historiska erfarenhet. Men det blir problematiskt exempelvis när det leder till att man, för att rädda den kommunistiska historiografin, retoriken om den “antifascistiska skyddsmuren” i Berlin, och liknande, ansluter sig till David Camerons linje och själv kräver FN-sanktioner (för säkerhets skull: FN betyder här Förenta Nationerna) mot “högerextremism” o.s.v.

Det är naturligtvis begripligt att man vänder sig mot de extremnationalistiska grupperna i Ukraina som utan tvekan är direkt inspirerade av den europeiska fascismen och nationalsocialismen. Den fiendskap mellan nära besläktade europeiska folk, och europeiska folk och Ryssland, som denna nationalism idag representerar, på det sätt vi kunnat följa i Ukraina, är lika skadlig och irrelevant idag som “västs” globalimperialism. Men generella förbud mot “högerextremism” o.s.v. är principiellt fel, en slipprig sluttning som, åtminstone när “väst” och liberalerna står för genomförandet, snabbt drabbar allt större delar av det politiska spektrum och snart nog all konservatism. Någon principiell gräns finns inte, det är bara ett godtyckligt, flexibelt vapen i händerna på maktens distinkta intressen.

Om Ryssland överger sina residuala kommunistiska och globalistiska programpunkter och verkligen försöker realisera den socialakonservativa ideologiska vision för en fredlig, multipolär framtid som Putin i övrigt ger uttryck för, finns ingenting som hindrar en närmare europeisk anslutning till Ryssland. Men vi är inte där än, och detta är något jag tror FN, FPÖ och de andra bör vara mer uppmärksamma på när de nu signalerar närmande till Ryssland och varmt välkomnar en hög företrädare för Putins regering vid kongressen i Lyon. Vad det handlar om, eller bör handla om, är nu bara en balanserad, självständig hållning.

Men en sådan är akut nödvändig. För hela tiden måste vi ju hålla i minnet hur extremt proamerikansk EUs nuvarande position faktiskt är, hur ofria vi är i detta beroende, och vad det har inneburit och, om det fortsätter, i än högre grad kommer innebära, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. USA sjunker med nuvarande politik allt djupare i skuld, pauperisering av medelklassen, etniska våldskonflikter, idiotiserande masskultur – allt det som man såväl avsiktligt som automatiskt tvingar på även Europa och resten av världen. När USA sjunker, drunknar även vi, med nuvarande ensidiga orientering, i Atlanten. Även en ny USA-politik krävs från vår sida, där vi konsekvent lierar oss med det amerikanska folket och de genuina, i sund mening konservativa och oppositionella krafterna där. Den förhastade, generella antiamerikanism som européer och hela världen lätt sjunker ned i av blotta avsmaken inför den radikalliberala och neokonservativa utrikespolitiken och dess effekter på alla områden är orättvis och måste avvisas.

Samtidigt med den europeiska manifestationen på FN-kongressen i Lyon blev här i Sverige Gustav Kasselstrand än en gång omvald som ordförande för SDU. Ungdomsförbundet, som ju är SDs framtid, visar därmed ånyo bl.a. att denna framtid ligger i den rätta Europaorienteringen, i anslutningen till våra kontinentaleuropeiska vänner. I själva verket är det svårt att se hur någon allvarlig konflikt mellan Kasselstrand och SDU å ena sidan och moderpartiet å den andra fortfarande kan föreligga. Det finns inget seriöst alternativ till det första hand rent kultur- och identitetspolitiska Europamanifest SDU redan tagit fram, inför EP-valet i våras.

Även Mattias Karlsson och nye kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson (tyvärr såvitt jag vet dock inte den primärt berörda forskningspolitiska talespersonen Carina Herrstedt) förmåddes genom påtryckningar från mailande partimedlemmar att uttala sig för de s.k. Medelhavsinstitutens räddning, den viktigaste kulturarvsfrågan på mycket länge. Tyvärr skrev de ingen debattartikel, men de markerade i alla fall rätt ståndpunkt på Facebook. Det tyder på att även moderpartiets politik nu är på väg att justeras i den nödvändiga riktning som SDU alltså redan stakat ut, i riktning av förståelse av kulturarvet i europeiska termer. Förutsättningar skapas för en politik på grundval av de bästa, i högre mening humanistiska, traditioner som är gemensamma för hela Europa, samtidigt som de varieras i nationell mångfald.

Partiets splittringsprovocerande motståndare talar mycket om olikheter i Mellannösternpolitiken, men båda lägren försvarar ju samma långsiktiga tvåstatslösning i Israel-Palestina-konflikten. Man lyfter också fram Kasselstrands uttalande att han hellre ser Putin som gäst i Stockholm än Obama. Med mina ovan angivna reservationer kan jag inte se att detta heller överhuvudtaget är kontroversiellt. Om Putin verkligen följer den traditionellt europeiska konservativa politik, med en förstärkt social dimension, som han upplinjerat i sina stora tal, är det bättre för Europa och Sverige än det Obama står för, trots att denne själv inte sällan framstår som mer sympatisk, måttfull och realistisk än sina rådgivare.

Detta vet hela den verkliga national- och socialkonservativa europeiska – sant proeuropeiska – opposition, som i helgen var församlad i Lyon. Sverigedemokraterna, och i än högre grad Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, släpar tyvärr fortfarande helt enkelt efter i den intellektuella tillägnelsen av dessa perspektiv. Vad vi, alla tre, framför allt måste bli är sanna Europapartier. Vad vi framför allt bör eftersträva är ett förnyat, starkt och enat Europa med bevarad nationell mångfald. Endast ett sådant Europa kan på meningsfullt sätt upprätthålla goda förhållanden till både USA och Ryssland – och resten av den fredligt ordnade multipolära världen.

Putin’s Valdai Speech

Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Farage on Putin and Ukraine

Farage on Russia, Georgia, and Ukraine

Putin’s Rede im Bundestag

Gollnisch om grupperna i Europaparlamentet

Det alternativa Europasamarbetet

Ryssland och Europa

EUs tragiska förstörelse av Europa

The European Parliament Farce

Bräckligt Europasamarbete

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Ryssland och globalismen

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst”

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Vladimir Putin’s Munich Speech

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Jan Sjunnesson tar idag upp frågan om socialkonservatismens historiska ursprung i Samtiden:

“Med den tyske kanslern Otto von Bismarcks sociala reformprogram vann socialkonservatismen intåg i statsapparaten i Europa. Halvannat sekel senare ställs den svenska välfärden inför prövningar när samhällsgrunden försvagas. Utan gott samhälle, ingen god stat.

Under 1800-talet mekaniserades jordbruket i Sverige och industrier växte fram i städer och bruksorter. Jordlösa arbetare flyttade in till städerna utan tillräckliga resurser att klara sig och sina familjer i tillräcklig grad. Några försvann till Amerika men de flesta levde kvar i armod. Först efter 1870 blev det något bättre.

Ur kristen barmhärtighet och storsinnad medmänsklighet växte frivilligorganisationer fram ur borgarklassen med visst stöd i adel och prästerskap. Rådiga handelsmän, advokater och läkare styrde upp sjukkassor, byggnationer för hemlösa, kooperationsbodar, studiegrupper och välgörenhetsinrättningar. Deras fruar var inte sällan ledande i de sociala föreningar som bildades utifrån ideal om frihet, frivillighet och medkänsla.

Dessa organisationer lade grunden för de politiska ideologierna socialliberalism och socialkonservatism, som i sin tur försvarade sig mot de socialistiska, kommunistiska och anarkosyndikalistiska grupperna. Dessa radikaler såg hellre att de fattiga gjorde uppror än att de organiserade sig tillsammans med välvilliga herrar och damer.”    Läs mer

Här nämns flera viktiga faktorer. Jag skulle dock vilja komplettera bilden av socialkonservatismens historiska ursprung och vad som “lade grunden för” den. Vi bör titta närmare på den tyska bakgrunden. Inte minst där finns nämligen också en akademisk riktning som var av stor betydelse, statsvetenskaplig, i tidig mening sociologisk, och nationalekonomisk, inom ramen för den mer allmänna filosofiska, idealistisk-historicistiska tradition som flera av mina publikationer – och i stor utsträckning denna blogg – är ägnade.

Få saker kan, som jag ser det, idag vara viktigare än att återvända till den riktning vi här finner, återerövra dess positioner, ånyo uppta dess ansatser, och inte minst, från de därmed rekonstruerade och förnyade utgångspunkterna, kritiskt granska de skolor inom respektive områden som bröt med den och, avlösande varandra i historisk succession eller sinsemellan kontinuerligt stridande, erbjöd teoretiska alternativ som idag utan större svårighet bör kunna förstås som, på det hela taget, förfelade, ohållbara, misslyckade. De och deras inflytande måste rullas tillbaka.

11th meeting of the Valdai International Discussion Club, 24 October.

Transcript, including discussion

Complete final plenary session, with alternative translation

Wikipedia

Most of the points missed, ignored, obscured or distorted by Western commentators in Putin’s Valdai speech – considered by Mikhail Gorbachev to be his most important – are explained by Alexander Mercouris on Russia Insider.

Mercouris points to its “very coherent intellectual framework”. “Putin’s vision of the international system”, he notes, “is a profoundly conservative one – a fact he actually admitted himself after the speech in answer to a question. Running like a thread throughout the speech is a typical conservative’s yearning for stability and mistrust of change, a wish for a predictable rule based system in which the sovereign rights of nations are respected and in which change when it happens is contained and managed and never encouraged.”

The interpretation and analysis of international law are certainly more impressive than those of today’s American and EU leaders:

“The speech also shows where Putin wants to position Russia. In another striking phrase Putin says that he wants Russia to assume leadership of nothing save possibly the defence of international law.

Running like a thread through the speech is a deep commitment to international law interpreted in the most conservative way on the basis of legal documents, treaty texts and Court decisions.  The creative efforts of (as Putin would put it) self-interested western reinterpretation of international law (such as R2P [Responsibility to Protect]) are spurned as rationalisations for violating it.”

“This”, Mercouris continues, “is a vision of Russia as the sheet anchor of the international system, acting together with its allies China and the other BRICS states to restrain the US where possible, rescuing the US from its follies whilst upholding international law, world order and stability.

It is a vision European statesmen of the nineteenth century would have instantly recognised but which political leaders in the US and Europe today barely understand, which is one reason why his speech is little understood.”

I would not, however, go so far as to say, as does Mercouris, that total value-neutrality characterizes an old-style European conservative position, or should characterize such a position today; nor am I sure Putin thinks so. Making certain distinctions of value, in dealing with countries, regimes, political systems, ideologies, and individual political leaders, is hardly incompatible with conservative realism:

“Since Putin’s concern is for stability, an aspect of his vision, which would be instantly familiar to an old style European conservative but which is totally alien to a modern western liberal, is that it is totally value neutral.  Where westerners today habitually divide nations into democracies and dictatorships and decide their attitudes to them on that basis, Putin treats them all the same, considering their domestic arrangements to be something for them to worry about.”

While Mercouris is certainly right that the current, Western division between democracies and dictatorships is much too simple, some value-judgments, which also to some extent determined the political relations, certainly had to be passed on the USSR. But clearly, for Putin it is not the particular political system of the USSR that is relevant in the present context:

“Underpinning everything is a belief in the need for an orderly system preserved by a balance of power.  For Putin, the USSR’s greatest contribution was precisely in that by providing a counter weight to the US it secured international stability.  Much of the speech is a lament for the loss of the counterweight provided by the USSR.”

There are certainly a few neo-Sovietists around (and not just in Russia) who simply lament the loss of Soviet communism and would like to see it restored. And they are definitely a problem, not least as they feed into the negative propaganda images in the West. Of course, Russia’s way of dealing with and relating to its historical experience of communism must be a different one from ours. It is hardly possible to avoid, for instance, that the newly poor looked back to the social security systems of the Soviet era, or perhaps that the conservative aspects of Stalinism are recalled. Yet there have, as far as I am aware, been no signs whatsoever of communist ideological restoration in the official policies of Putin’s government.

The president has made quite clear that what he had in mind when he made his oft-cited statement in 2005 about the catastrophe of the breakup of the USSR was precisely what he now restated at the Valdai meeting, not the collapse of the specific political and economic system of communism. Incidentally, it was, among other things, this same perception on the part of American paleoconservatives and other conservative critics of the Iraq war in 2003 that caused David “Axis of Evil” Frum to write his infamous piece in the National Review on “unpatriotic conservatives” (he has since recanted).

What Russia has always seemed rather to perceive as needed, after the Yeltsin years, is a social conservatism, a socially responsible conservatism – including socially responsible state power – which promotes the renewal of genuine traditional values.

Putin Just Made the Most Important Speech of His Career. The West Should Listen More Closely

SD:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska talespersoner skrev igår i Hufvudstadsbladet om partiets förslag till försvarsallians med Finland. Som man naturligtvis förväntade sig uttrycker sig artikelns författare – Björn Söder, Mikael Jansson, Julia Kronlid, Roger Richtoff och Jeff Ahl – balanserat och måttfullt.

Det är, trots att det egentligen är självklart, tyvärr viktigt att konstatera detta, eftersom de uttrycker sig så till skillnad från den föga representative medlemmen i partiets s.k. Försvars- och säkerhetspolitiska råd, Robert Ericsson, som hela dagarna i språkligt osammanhängande inlägg talar i partiets namn i dessa frågor på Facebook. Han är därmed långt mer synlig för försvarsintresserade än de officiella talespersonerna, och han föreläser dessutom såvitt jag förstår för partidistrikt och deltar i möten med NATO-företrädare i Norge och England. Dessvärre är det inte bara en fråga om form och ton utan också om innehållslig substans.

Ericsson sägs vara tekniskt kunnig, men teknik och strategi, för att inte tala om teknik och utrikespolitik, är nu en gång helt olika kompetensområden. Så extremt och för partiet otypiskt är Ericssons oavbrutna, monotona och från alla verkliga strategiska hänsyn och all diplomatisk sensibilitet befriade malande om Ryssland som Sveriges Fiende, om SD som anti-Putin, om neutraliteten som för länge sedan överspelad, om kryssningsrobotar mot Kaliningrad och Sankt Petersburg, om “så nära samarbete med NATO som möjligt utan att vi blir medlem” o.s.v., och så starkt är det missnöje med detta som andra partivänner uttrycker, att jag känt mig föranledd inte bara till en ganska utförlig polemik, utan också att försöka förhöra mig om hur det är möjligt att hans beteende kan tolereras av partiets politiskt ansvariga.

Eftersom ännu inga svar på den senare frågan kommit och inga protester från partivänner såvitt jag vet synts till på annat håll än i de många kommentarerna i fb-trådarna och i privat korrespondens, måste jag nu nämna honom även här. Ericsson framstår som ett typiskt exempel – ett av de i alla tider vanliga – på en närsynt teknisk militär specialist som är oförmögen att relatera sitt yrkesområde till en adekvat förståelse av de nödvändiga större strategiska och internationellt-politiska sammanhang i vilka det i verkligheten ingår, och på dessa områden i stället drivs av primitiva känslodominerade förenklingar som tillräcklig motivation för sitt begränsade engagemang. Förenklingarna kan i detta fall tyvärr hämtas även från de allra mest problematiska källorna, som den (med Samtidens ord) “storsvindlande oligarken” Chodorkovskij, som “föll på sin kriminalitet” men nu “är tillbaka för att utmana Putin om den ryska presidentposten. Med västvärldens stöd.”

Den nya SD-artikeln visar tydligt hur Ericsson avviker från partilinjen. Den talar på utmärkt återhållsamt sätt om en “välbalanserad och framsynt försvars- och säkerhetspolitik” och den önskade försvarsalliansen som en som “står…fri från stormakterna vilket bidrar till att bibehålla neutraliteten/oberoendet samt förstärka den politiska och militära balansen i norra Europa”. Alliansen med Finland sägs också vara endast “ett steg” på vägen mot ett “brett fördjupat nordiskt samarbete” på försvarsområdet.

Allt detta är föredömligt. Ryssland är förstås, som artikeln konstaterar, ett potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Det är givetvis nödvändigt att noga följa de högst problematiska tendenser i den ryska politiken och det ryska samhällsklimatet som jag själv flera gånger pekat på, och som förvisso kan  aktualisera detta hot. Jag säger inte att Ryssland idag är bättre än väst, eller att vi ska närma oss Ryssland och ta avstånd från väst. Vi ska försöka upprätthålla goda relationer med båda och återskapa goda relationer mellan dem.

Men Sverige bör därvid stå fritt även från den andra stormakt, som är organiserad i NATO. Danmarks och Norges NATO-medlemskap är ett problem och ett hinder för de fortsatta stegen mot en nordisk försvarsallians – ja, det är det enda hindret. Det är en destabiliserande faktor i Norden och en säkerhetsrisk som vi bör försöka undanröja. Norden borde utifrån en gemensam neutralitet i enighet verka mot fortsatt eskalering av de vanliga atlantimperialistiska intressena skapade och för Europa potentiellt katastrofala konflikten mellan Ryssland och väst.

Vår nya regering markerar här ett avgjort framsteg i jämförelse med den i vilken Carl Bildt var utrikesminister. Socialdemokraterna – exempelvis Pierre Schori – ser dess linje som en fortsättning av Olof Palmes. Men på Palmes tid fanns ännu Sovjetkommunismen och Berlinmuren kvar. NATO hade inte flyttat fram sina positioner i den upplösta Warszawapaktens länder och tryckt på i f.d. Sovjetrepubliker, direkt inpå Ryssland. Förhållandena var m.a.o. på avgörande områden helt annorlunda.

Därför blir Palmes politik än mer riktig idag. “Gemensam säkerhet” är förvisso vad vi bör eftersträva, som Schori framhåller i ett inlägg där han, som kritik av försvarsexpertisens agerande i allmänhet, kort framför en del av de argument jag riktat mot Ericsson och det försvars- och säkerhetspolitiska rådet. Utifrån detta perspektiv, som förmår se försvarspolitiken i det oundvikliga större sammanhanget, finner jag att gårdagens artikel i Hufvudstadsbladet, trots dess ansvarsfulla ton och de goda formuleringar jag citerat, fortfarande uppvisar den brist, eller den ensidighet, jag tidigare pekat på i min diskussion med Julia Kronlid här och i SD-Kuriren.

Det saknas kort sagt fortfarande tydlighet även mot väst, eller “väst”. Det avgörande momentet i det större sammanhanget är även denna gång frånvarande. Det är, av skäl jag kort angivit i tidigare inlägg, inte bara så att Ryssland inte, med Ericsson, kan utpekas som fiende i största allmänhet, som konstitutivt en evig arvfiende. Det är också så att Ryssland, och Putin, inte kan utpekas som fiende p.g.a. skeendet i Ukraina. Själva orsaken till att Ryssland idag kan bli ett hot är ju den större konflikt till vilken det är “väst” – USA:s nuvarande ledning, EU, NATO, George Soros et consortes – som är upphov i minst lika stor utsträckning som Ryssland.

Det går inte att, som vi, Finland, Norden, ja egentligen hela Europa borde, verka för avspänning i den aktuella konflikten och för fredens säkerställande utan att förstå detta och utan att agera i enlighet med det. SD:s partilinje kräver tydlighet även mot väst. Signifikativt nog säger sig Robert Ericsson egentligen vara “Bohman-moderat”. Han tillstår m.a.o. att han inte är representativ för sitt parti.

Den neutralitet och det oberoende Söder, Jansson, Kronlid, Richtoff och Ahl i linje med SD:s hela tradition och sammantagna politiska profil försvarar och önskar för hela Norden, är idag är moraliskt lika motiverad som någonsin, ja mer än den förr ibland kunnat vara. SD bör följa de närstående partierna i EFDD och i Österrike, Frankrike och Ungern, och ta avstånd från den antiryska krigshetsen.

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Ryssland och globalismen

Ryssland och Europa

Flygtragedin och väst

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

Försvaret, Ryssland och väst

Har SD gjort något uttalande om de svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul som hotas av nedläggning genom den nya S-MP-regeringens föreslagna nedskärning av finansieringen? En fantastisk uppslutning från den akademiska och kulturella världen och av debattörer från höger till vänster, i form av stöd för fb-gruppen ‘Rädda Medelhavsinstituten’, namnunderskrifter och debattartiklar, ser nu ut att kunna få regeringen att backa.

Möjligen p.g.a. kritisk självprövning och dåligt samvete för att han själv för inte länge sedan var involverad när den förra regeringen hotade svenska kulturinstitutet i Paris med nedläggning, har Carl Bildt nu, räddande sitt anseende på detta område, gjort flera mycket kraftfulla inlägg (“Talibanpolitik”) till institutens försvar. Det är oklart om han också är medveten om att de nu aktuella budgetförslagen, som det de senaste dagarna hävdats, i själva verket härstammar från finansdepartementet på samma gamla borgerliga regerings tid, och att den nya regeringen låtit dem stå kvar utan tillräcklig, närmare undersökning.

Kanske är det därför oppositionen i övrigt är tyst. Om instituten räddas är det verkligen inte dess förtjänst, utan uteslutande den enastående folkstormens. Men om SD verkligen, som jag försökt föreslå och som borde följa av partiprogrammet, ska vara kulturarvspartiet framför andra, vore detta verkligen det rätta tillfället att markera det genom ett skarpt uttalande. Instituten är centrala för kulturarvet, rätt förstått, och i alla  läger uppreser sig alltså svenskar mot regeringens hotande åtgärd. Partiet skulle här mycket lätt och på ytterst effektivt sätt kunna positionera sig på det rätta sättet och etablera en ny profilfråga vid sidan av invandringen och brottsbekämpningen – en profilfråga som utifrån den ideologiska grundsynen borde vara lika viktig.

Tyvärr har mig veterligen ännu ingenting hörts. Man får väl fortsätta försöka pinga och tagga (och vad det heter) och på annat sätt nå Mattias Karlsson, nya kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson, och – kanske framför allt – nya talespersonen för högre utbildning och forskning Carina Herrstedt. En trötthet börjar dock inställa sig. Varför reagerar de inte? Är det gammal ensidig, nationalistisk “allmogekonservatism” som spökar?

Det är tyvärr inte orimligt att vi står inför samma hinder som i den Europadiskussion jag genom åren försökt föra inte minst i den här bloggen och i sociala media. Kulturarvet har av SD ofta definierats i vilseledande, snäva nationella termer. Även när man förstår existensen av den helt avgörande gemensamma europeiska delen av detta arv, ja erkänner och bejakar dess värde och vikt (och det gör många), förhåller sig tyvärr vissa fortfarande ibland alltför avvisande till dess framlyftande och betoning, eftersom väljarna inte anses i tillräcklig utsträckning förstå den och det inte går att “göra politik” av den.

Detta är katastrofalt – en fullständigt ohållbar populism. I det här fallet har Carl Bildt rätt. SD måste korrekt definiera kulturarvet primärt i europeiska termer, och förstå att detta på intet sätt strider mot bejakandet av svensk särart och variation eller genuin folklig kultur. Och på basis av denna vidgning av den ideologiska grundsynen och revidering av den svenska självförståelsen i partiets formuleringar om kultur och identitet, måste SD, som jag hävdat, bli det sanna svenska Europapartiet.

I denna strävan är en kraftfull markering mot regeringens indragning av stödet till medelhavsinstituten, ja ett entydigt krav på att den stoppas, en självklarhet. Och även innan denna strävan utvecklats särskilt långt borde detta vara självklart. SD har, sannolikt till skillnad från Alliansen, ingen som helst orsak att nu ligga lågt. Att avstå från att protestera, att missa detta tillfälle att lyfta fram partiets unika profil, att förbli tyst när så många andra från så många olika håll enas i fantastisk och hoppingivande samsyn, ställer tvärtom partiets kultursyn i en problematisk dager och bekräftar helt i största onöda motståndares kritik.

Rädda Medelhavsinstituten

Namninsamling

21. Oktober