Category: Politics

Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe

Encounter Books, 2016

Book Description:

What caused the eurozone debacle and the chaos in Greece? Why has Europe’s migrant crisis spun out of control, over the heads of national governments? Why is Great Britain calling a vote on whether to leave the European Union? Why are established political parties declining across the continent while protest parties rise? All this is part of the whirlwind that EU elites are reaping from their efforts to create a unified Europe without meaningful accountability to average voters.

The New Totalitarian Temptation: Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe is a must-read if you want to understand how the European Union got to this point and what the European project fundamentally is. This is the first book to identify the essence of the EU in a utopian vision of a supranationally governed world, an aspiration to achieve universal peace through a global legal order.

The ambitions of the global governancers are unlimited. They seek to transform not just the world’s political order, but the social order as well – discarding basic truths about human nature and the social importance of tradition in favor of a human rights policy defined by radical autonomy and unfettered individual choice. And the global governance ideology at the heart of the EU is inherently antidemocratic. EU true believers are not swayed by the common sense of voters, nor by reality itself.

Because the global governancers aim to transfer core powers of all nations to supranational organizations, the EU is on a collision course with the United States. But the utopian ideas of global governance are taking root here too, even as the European project flames into rancor and turmoil. America and Europe are still cultural cousins; we stand or fall together. The EU can yet be reformed, and a commitment to democratic sovereignty can be renewed on both sides of the Atlantic.

Reviews:

Det är uppenbart att skeendet vid voteringen om det s.k. värdlandsavtalet i riksdagen härom veckan var högst förvirrande. Såvitt jag kunde se – jag följde riksdagens direktsändning – var Joakim Larssons beskrivning, senare sammanfattad i ett blogginlägg på Lantvärnet, riktig. Men den bestreds redan från början av andra, som fortfarande går så så långt som att hävda att SD kan sägas ha röstat för avtalets godkännande. Det är ytterst beklagligt, och lika oroväckande signifikativt, att oklarheter av detta slag överhuvudtaget kan uppkomma.

Vad som står klart är att även om Larssons beskrivning är riktig, SD valde att förkasta den enda möjligheten som fanns att stoppa avtalet. Vad det med denna beskrivning handlade om var en “omedelbar implementering” av ändringen i den s.k. skyddslagen, som, om lagen verkligen var ett hinder, möjliggjorde också en omedelbar implementering av avtalet.

Jag föreslår att det var fel att inte rösta för vilandeförklaringen av ändringen i skyddslagen med motiveringen att det skulle varit meningslöst både p.g.a. bedömningen rörande de “små juridiska möjligheterna” att “det hela skulle ha fungerat” och, om det ändå fungerat, rörande vilandeförklaringens “begränsade praktiska betydelse”, d.v.s. vad som skulle visat sig vara den oförändrade lagens bristande effektivitet för det avsedda syftet.

Det hade varit rätt och meningsfullt att rösta för bordläggningen även oavsett frågan om riktigheten av denna bedömning. Om den godkänts av konstitutionsutskottet skulle den åtminstone ha lett till förnyad prövning i lagrådet. Givet ärendets art och vikt, dess uppenbart otillräckliga hittillsvarande beredning, opinionsläget och det disproportionerliga förhållandet till det, och de begränsade återstående konstitutionella och parlamentariska möjligheterna att agera mot avtalet, skulle det utan tvekan varit moraliskt försvarbart. Den sakliga tunnheten i begränsningen till denna lagändring och vad som åberopas mot den är s.a.s. inte enbart V:s fel.

Vidare skulle det ingalunda varit fråga om skapandet av något prejudikat för en ny, generell, urskillnings- och ansvarslös minoritetsbordläggningspraxis – lika litet som det var det vid det framgångsrika genomdrivandet 2011 av bordläggningen av det s.k. datalagringsdirektivet i ett år tillsammans med V och MP. Argumentet att man ville undvika att obstruera är löjligt svagt, givet frågans betydelse och SD:s identitet. SD gjorde entré i riksdagen 2010 med den spektakulärt meningslösa och, i sammanhanget, tidskrävande obstruktionen att begära sluten omröstning om andre vice talman (partiets kandidat var Mikael Jansson). Det var en långt mindre viktig fråga än värdlandsavtalet, och utsikten till framgång var långt mer uppenbart obefintlig.

Det är högst beklagligt att man i denna fråga inte lyssnat på de på området så relativt erfarna, kunniga och centralt placerade partiföreträdana Björn Söder och Mikael Jansson. Mitt intryck är att Larsson försökte tillhandahålla den närmare sakliga förklaring som Mattias Karlsson och Martin Kinnunen, förlitande sig enbart på föraktfulla och förlöjligande avfärdanden av V:s skrivelse, tyckt sig kunna undvara (utan tvekan hade en egen begäran om bordläggning från SD varit att föredra – men en sådan hade ju V inte stött). Mot detta talar emellertid att han på slutet skriver att han personligen “kan” ställa sig bakom den kritik mot riksdagsgruppens ställningstagande som Söder publicerade efter en utmärkt egen insats i debatten. Tyvärr tillhandahöll han ingen motivering för denna uppslutning bakom Söder och Jansson, inget försvar för vilandeförklaringen, ingen argumentation av deras eller min typ.

Ledande partiföreträdare har unisont värjt sig mot kritiken genom att med Larsson framhålla att man “röstade nej till avtalet”. Problemet med detta, utifrån min förståelse, är att det helt enkelt inte var det diskussionen handlade om. Vad den handlade om var att partiet röstade nej till det enda som – även om chansen var liten – hade kunnat stoppa avtalet. En minoritetsbordläggning i den tekniska lagfrågan hade kunnat skjuta upp avtalets implementering och därmed eventuellt i förlängningen möjliggöra att det stoppades. Det var såvitt jag förstod från början klart att riksdagen inte skulle rösta nej till avtalet som sådant, till hela avtalspaketet, att SD och V inte skulle kunna hindra beslutet om dess godkännande. Därför var ett sådant nej i sammanhanget oväsentligt. Det kan inte framlyftas som en förtjänst när man samtidigt röstade nej också till det enda som möjligen hade kunnat göra skillnad.

Vissa hävdar att SD borde avstått i stället för att rösta nej till bordläggningen. Det hade naturligtvis varit bättre än att rösta nej, men varför skulle det varit att föredra framför ett ja? SD borde självklart ha stött V och röstat för bordläggningen. Man borde, som Söder framhöll, gjort allt som var möjligt för att försöka stoppa detta nya steg i det svenska närmandet till NATO. Alldeles oavsett resultatet hade symbol- och signalvärdet av detta varit mycket stort och pedagogisk-taktiskt effektfullt.

Genom att inte göra det har man i verkligheten bidragit till att detta dekadenta steg nu kan tas. Det är en beklämmande anpassning till i första hand den borgerliga linjen, vars företrädare Hans Wallmark, Allan Widman och Jan Björklund i debatten framstod som farligt föråldrade, stagnerade karikatyrer av svenskt borgerligt säkerhetstänkande. En kvinna från C, i likhet med hela riksdagen synbarligen utan någon som helst insikt i de relevanta större geopolitiska och andra internationella sammanhangen, överträffade resten av alliansen i sitt sätt att yla med tomma, slitna klichéer och i det karaktäristiskt gälla, melodramatiskt pseudomoraliserande tonläget om “Putin”: “Det är Putins röst man hör” hos avtalets kritiker! S, vars ledning hade fräckheten att i syfte att avleda uppmärksamheten samma dag presentera en regeringsombildning, framstod genom försvarsministern som oanständigare och falskare än någonsin i sin roll som atlantimperialismens kamouflerade tjänare. Det besvärande är att SD nu kommit i närheten av just deras dubbelhet, i det att man berömmer sig av att ha röstat mot värdlandsavtalet när man de facto befrämjat smyganslutningen.

“Ingen är för NATO”, försäkrade Kent Ekeroth de upprörda kritikerna inom partiet – endast några dagar innan den visserligen mindre tongivande och briljante men dock partistyrelseledamoten Sven-Olof Sällström offentligt gick ut och förespråkade svenskt NATO-medlemskap, och Dick Erixon, av Fria Tider förra året kallad “den siste neokonservative”, anställdes som redaktör för Samtiden. Agerandet i värdlandsavtalsfrågan ligger helt i linje med den nya öppenhet för NATO som Åkesson signalerat genom sina uttalanden om behovet eller lämpligheten av “utredning”. Med denna hållning gentemot den brottsligt aggressiva krigsallians som även Donald Trump med rätta betecknat som obsolet har partiet entydigt valt en väg som leder långt bort från dess sanna identitet och enda meningsfulla roll i svensk politik. Det är ett vägval som, som kritiker nu framhållit, redan tidigare kunnat skönjas i de otillräckliga ställningstagandena ifråga om TTIP.

Den nya likgiltigheten, det slappa drivandet med mediapropagandans ström i frågor som dessa, i riktning mot det trötta etablissemangets föråldrade och ödesdigra, abstrakt-universalistiska, liberaldemokratiska, såväl ekonomiska och politiska som kulturella imperialism, vittnar om en akut oförmåga att prestera den kraftfulla artikulation av det för nuet relevanta alternativ som ensamt skulle tillåta SD att uppnå sina definierande politiska mål.

Som icke-medlem i NATO har Sverige ett särskilt ansvar och unika möjligheter att, delvis byggande på en tvåhundraårig tradition och strävan av åtminstone i vissa avseenden djup, allmäneuropeisk betydelse, verka för det sanna, självständigt nordiska och i förlängningen europeiska säkerhetspolitiska alternativ som är vad tiden, och framtiden, kräver. Ett SD som inte längre kan, orkar eller ens vill visa att NATO-motståndet inte bara är en vänsterfråga utan i verkligheten och i sin djupaste motivation också en social- och nationalkonservativ såväl som sant traditionellt-europeisk angelägenhet, har övergivit sin mest grundläggande och definierande profil och identitet.

Oenighet råder enligt Expressen i SD:s partiledning om Mikael Janssons utmärkta ja till “vilandeförklaring” av det s.k. värdlandsavtalet, och beslutet ska tydligen tas upp till ny behandling i ett möte med riksdagsgruppen nu på eftermiddagen (tisdag 24:e maj). Är så fallet är det ett mycket allvarligt bevis för partiets radikalisering och övergivande av sin mest grundläggande åskådningsmässiga profil. Läs Simon O. Petterssons inlägg i Samtiden i februari, Stoppa smyganslutningen till Nato.

16 September, 2015

The Misadventures of Hillary Clinton

CounterPunch, 2015     Amazon

United State wars are getting repetitive. Always the same old scenario. The mainstream media alert public opinion to the latest “villain” supposedly threatening to slaughter “his own people”. The U.S. does the job instead with its drones and missiles. The new “villain” is soon forgotten, but his country is left in a shambles, with competing fanatics vying to dominate the chaos. Something new is needed. How about a Woman War President? Hillary Rodham Clinton has painstakingly groomed herself for the role. Her record as Secretary of State shows that she is fully qualified to be the first woman to be known as the “mother of all drones” or even to launch World War III.

Reviews:

“Veteran journalist Diana Johnstone captures the imperial worldview of Hillary Clinton in memorable detail. Hillary the Hawk, as U.S. Senator and Secretary of State, never saw a weapons systems she did not support nor a U.S. war practice she did not endorse. This included her hyper-aggressive launch of the war on Libya (against the opposition of Secretary of Defense Robert Gates) and the resulting sprawling chaos, violence and weapons dispersal spilling beyond Libya’s war-torn society to larger regions of central Africa. Johnstone documents Hillary Clinton as ‘the top salesperson for the ruling oligarchy’ and ‘the favorite candidate of the War Party.’ That is what is at stake in November 2016.”  Ralph Nader

“If you are still fooled by Bill and Hillary Clinton, as well as the Democratic Party, then Diana Johnstone’s book will dispel the myth that either they or the party are redeemable. Hillary, like her husband, Barack Obama and the Democratic leadership, are controlled by corporate money and willing accomplices in the crimes of empire. Her appeal to gender holds no more promise for the poor, the working class or the wretched of the earth we tyrannize around the globe than Obama’s appeal to race. The predatory engines of corporate capitalism and the security and surveillance state will run as smoothly under her direction as they did under her predecessor. If you doubt this, read this book.”  Chris Hedges

“Diana Johnstone has written an extremely valuable book on Hillary Clinton, which not only examines in detail Mrs. Clinton’s political history and record, but places them in their evolving political context, which enlightens readers on the domestic and international political environment within which she works and into which she adapts.and serves.”  Edward S. Herman

About the Author:

Diana Johnstone was European editor of In These Times and press officer of the Green group in the European Parliament from 1990 to 1996. She is the author of The Politics of Euromissiles and Fools’ Crusade. She lives in Paris.

2004

Tom Woods Show, 18 April

How Israel’s Lobby Moves America

Institute for Research: Middle Eastern Policy (2016)

Publisher’s Description:

The Israel lobby exerts incredible power and influence over America. Some identify only one organization, the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), as “the lobby” citing its influence on Capitol Hill. This is wrong. Many interconnected organizations channel their power and influence through AIPAC in Congress. Hundreds more “mini-AIPAC’s” coordinate with AIPAC and their own national office to lobby state legislatures to pass model legislation and spending authorizations benefitting Israel – without publically disclosing most of their lobbying activities. Others operate quietly, policing what is allowed to appear in mainstream news media and channeling “hush money” to civil rights organizations to keep them out of grassroots pro-Palestinian movements. Coordinated, effective and highly averse to public scrutiny, the Israel Affinity Organizations that make up the lobby have transformed America. While some informed voters know the U.S. provides more foreign aid to Israel than any other country, the total flow of charitable, tax dollar, military aid, intelligence and “opportunity cost” are unknown to those footing the bill – and the lobby is determined to keep it that way.

Yet storm clouds are gathering over Israel’s lobby. Public opinion polls asking the right questions indicate Americans are nowhere near as approving of unconditional support as many Israel lobbyists insist. Most American Jews have nothing to do with Israel lobbying organizations. More important, broad and deep societal changes, along with the technology-driven rise of alternative and social media, are transforming large numbers of Americans from mostly unaware supporters into informed and active dissenters.

Big Israel is a comprehensive, historical, data-driven analysis of how the Israel lobby exerts influence across the United States. Based on a detailed review of more than 4,000 nonprofit organization tax returns, declassified U.S. government files and closely-held internal reports from Israel lobby organizations, Big Israel reveals how staid, respectable and bona fide social welfare organizations transformed themselves into a networked lobby for a foreign country – inflicting immense damage on average Americans. Big Israel offers many surprising insights into the Israel lobby’s strengths and weaknesses so that Americans working for peace and justice in Middle East policymaking can finally turn down the rolling thunder of propaganda and take effective action.

Look inside on Amazon

About the Author:

Grant F. Smith lives, researches and writes about the Israel lobby in Washington, DC. Smith is director of the Institute for Research: Middle Eastern Policy (IRmep), a nonprofit organization that studies U.S. Middle East policy formulation. Smith’s research about the lobby is frequently published at the Antiwar.com news website and the Washington Report on Middle East Affairs magazine. Big Israel is Smith’s eighth book about the Israel lobby. In his thirty-year professional career as a researcher, Smith has investigated financial services and global telecommunications industries, worked in twenty-two countries assessing the impact of regulatory and trade regime changes, and managed multinational research teams. Smith has a BA in International Relations from the University of Minnesota and MIM (Master of International Management) from the University of St. Thomas in St. Paul.

Norma, 1991

Från baksidan (där även finns icke direkt till denna bok relaterade citat från Arne Ruth i DN om Lindbom):

Den västerländska demokratin har under århundraden kämpat som en polemisk negation av det traditionella samhället. Denna kamp, som positivt uttryckt gällt friheten och jämlikheten, får emellertid i och med utgången av det andra världskriget sin historiska avslutning.

Människorna och samhällena ställs därmed inför en helt ny situation. Friheten och jämlikheten är inte längre ideologiska element och strävanden i en formbunden värld, friheten och jämlikheten förkunnas nu vara absoluta, ovillkorliga värden utan någon begränsning, höjda över tid och rum. Demokratin är inte längre en livs- och samhällsform, demokratin har lämnat tillvarons formvärld och förvandlats till en pseudometafysisk myt.

JOB:s kommentar:

Lindbom beskriver vanligen Rousseau bara som Människorikets store sagoberättare, som berättar sagan om just Människoriket. Här introducerar han emellertid en definition av myten (s. 18-20, 29), som avser att gå utöver eller utveckla och stärka sagobegreppet i detta sammanhang. Rousseau blir Människorikets mytskapare.

Den historiska, grekiska grunden för denna definition är litet oklar, och den diskuteras såvitt jag minns inte – eller åtminstone inte på ett sätt som ökar denna klarhet – på något annat ställe i Lindboms författarskap. Man kan förstå behovet av en starkare term än saga, men för begriplighetens skull bör man förstå att beskrivningen i termer av saga och sagoberättare här kvarstår oförändrad.

Den största nyheten här är att ett kapitel ägnas Heidegger, som endast kort omnämndes i Fallet Tyskland (1988). Faktum är att i denna bok Heidegger och inte Rousseau framställs som Människorikets störste allmänne tänkare. Läsningen är, liksom Evolas, kritisk, men kanske inte någon av Lindboms starkaste analyser.

Ingrid och Conrad, 8:e april