Category: Politics

Integritetsfrågorna i SDUs Europamanifest

–

Öppning i integritetsfrågorna?

EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Stoppa datalagringsdirektivet!

Problemet med datalagringsdirektivet

Europe Day 2014

For a Truly European Union

Flag of Europe

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Integritetsfrågorna i SDU:s Europamanifest

Även SDU presenterade igår ett valmanifest inför EP-valet, ett eget, skilt från moderpartiets, och benämnt Europamanifest. Tyvärr återfinns i det inga av de insikter om Europa som Anton Stigermark och Gustav Kasselstrand uttryckte i sin utmärkta debattartikel. Sannolikt har dessa ännu inte hunnit förankras i förbundet, och valmanifestet måste ju rimligen ha färdigställts innan artikeln publicerades i torsdags.

I ett avseende markerar det emellertid ett avgörande framsteg, nämligen när det gäller integritetsfrågorna. Dessa är ju tyvärr oskiljaktiga från Europa- eller snarare EU-frågan idag, och ställnigstaganden i dem har därför sin självklara plats i detta manifest. Det exceptionellt klarsynta avsnittet måste citeras i dess helhet:

–

SDU ser med oro på de tendenser till ett övervakningssamhälle som växer fram. Vissa lagar har tillkommit nationellt, medan andra har kommit från EU. EU har de senaste åren satsat allt mer på övervakning. Stockholmsprogrammet, som antagits av EU, innebär att europeisk integritetslagstiftning ska harmoniseras med den amerikanska, vilket vi anser vara fel eftersom USA har betydligt sämre integritetsskydd än Europa, framför allt efter den antiterroristlagstiftning som arbetats fram under 2000-talet.

Nu finns röster i EU som höjs för att ytterligare stärka befogenheterna för EU:s underrättelsemyndighet SitCen till år 2020, och göra det till en fullfjädrad underrättelsetjänst. EU anser det problematiskt att underrättelseverksamhet ligger på medlemsstaternas eget ansvar och vill själva ta kontrollen över detta område. Dessutom har EU satsat hundratals miljoner på projektet INDECT (Intelligent Monitoring for Threat Detection) vars syfte är att analysera ”onormalt beteende” hos medborgare genom ansiktsidentifiering vid kameraövervakning och beteendeanalys på internet.

IPRED är en EU-lag som har tvingats på oss vilken ger inte bara polis och rättsväsende, utan nu även upphovsrättsinnehavaren, rätt att kräva ut fildelares IP-adresser och personuppgifter. Denna information kan sedan användas för att upphovsrättsinnehavaren eller dennes skivbolag ska kunna skicka ut kravbrev om att betala tusentals kronor, och om inte detta betalas ska fildelaren dras inför domstol och riskera att betala hundratusentals vid fällande dom. Det är en form av utpressning vi anser oacceptabel, och det är vanliga ungdomar som kan hamna i skottgluggen.

Datalagringsdirektivet är en annan EU-lag som gör att uppgifter sparas om vem du kommunicerar med, när, hur och från vilken plats. När Sverige förhalade datalagringsdirektivet bötfällde EU svenska folket på 3 miljoner euro. EU-domstolen har nyligen ogiltigförklarat hela datalagringsdirektivet, vilket är positivt. Nu finns ändå risken att svenska politiker väljer att behålla lagstiftningen nationellt. Det anser SDU vara oacceptabelt. Tendensen är tydlig i EU, att allt fler förändringar görs för att lättare kunna övervaka medborgarna. Vi anser att lagstiftningen har gått för långt och att risken att informationen missbrukas är uppenbar. Brottslingar ska övervakas och sättas dit, men det innebär inte att vanliga medborgare ska behöva ge upp sin integritet och sina privatliv.

SDU vill

–

Jag var inte medveten om att ungdomsförbundet nått så långt i sin förståelse av problematiken på detta område, och att det tagit så klar ställning. Det är mycket glädjande. Även här visar de nu alltså vägen för moderpartiet, samtidigt som en öppning i dessa frågor även hos det senare kan skönjas genom Christoffer Dulnys och Pavel Gamovs vid landsdagarna i höstas framlagda motion och partistyrelsens svar på den.

Har moderpartiet ändrat sig åtminstone i frågan om datalagringsdirektivet, efter EU-domstolens ogiltigförklarande? Om inte, vilka bevekelsegrunder förklarar att man kvarhåller den gamla impopulära ståndpunkten? Av vilka skäl tvekar man överhuvudtaget att ompröva sin inställning i integritets- och övervakningsfrågorna, efter förra årets oerhörda debatt om Snowdens avslöjanden och deras enorma internationella konsekvenser? Ser man inte för vilka syften och i vilka ideologiska intressens tjänst övervakningen, utöver brottsbekämpningen, kan komma att användas?

Starkare röster än i SD mot den framväxande, i hög grad med USA samordnade EU-totalitarismen finns inte bara i Piratpartiet utan i flera av sjuklöverpartierna, och det är en skandal. Men nu framträder plötsligt hela ungdomsförbundet som en sådan röst, kraftfull och fullständigt otvetydig.

SDU räddar SD, ser det ut som. Och SDU är ju SDs framtid. Moderpartiet bör, föreslår jag, omedelbart och oavkortat infoga både Stigermarks och Kasselstrands formuleringar om Europa och hela ungdomsförbundets formuleringar om integritetsfrågorna i sitt valmanifest, och så snart som möjligt även i sitt principprogram.

Öppning i integritetsfrågorna?

EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Stoppa datalagringsdirektivet!

Problemet med datalagringsdirektivet

Komplettera Europakampanjen!

Igår presenterade Kristina Winberg och Peter “Nalle” Lundgren, SDs toppkandidater i EP-valet, partiets valmanifest i Stockholm. Det innehåller fem huvudsakliga punkter:

1. Vi kräver folkomröstning om återgång till nationellt självbestämmande

2. Vi kräver mindre pengar till EU och mer till svensk välfärd

3. Vi kräver intensifierade insatser mot korruptionen inom EU-systemet

4.Vi kräver stärkt gränsskydd och stopp för missbruket av den fria rörligheten och masstiggeriet

5. Vi kräver slut på lönedumpning och garanterat skydd för den svenska arbetsmarknadsmodellen

Lundgren och Winberg vid valstugan på Sergels Torg (Foto: SD-Kuriren)

Läs hela. Det är utmärkt så långt det sträcker sig, och Winberg och Nalle ger ett alltigenom sympatiskt intryck vid valstugan på Sergels torg. Men detta räcker inte. Manifestet sträcker sig inte tillräckligt långt. Det riktar sig uteslutande till vad som uppfattas som “kärnväljarna”, som det gäller att få upp från sofflocket. “Det här är ett oerhört viktigt val och vi tänker arbeta stenhårt för att få upp folk ur sofforna”, säger Winberg till SD-Kuriren.

Som jag föreslagit i tidigare inlägg bör denna inriktning kompletteras med något som riktar sig till alla de väljare som inte ligger på sofflocket, som alltid röstat i EP-valet. Naturligtvis är det rätt att försöka få upp soffliggarna. Men jag tror helt enkelt inte det är möjligt i tillräcklig utsträckning. Därför är det viktigt att satsa lika mycket på att nå de EU- och Europaintresserade som avgjort kommer rösta, och som också utgör en grupp av väljare som partiet även av andra skäl måste nå, inte minst inför riksdagsvalet.

SIFO presenterar en opinionsundersökning som tycks bekräfta detta: SD får 4,1 %, vilket gör såväl Winbergs som Nalles mandat osäkra. Parollerna “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige” måste kompletteras med ett budskap om, s.a.s., ovanligt folk mot Bryssel och mer Europa.

Problemet med Sveriges Europaparlamentsledamöter och andra EU-funktionärer är inte att de inte är vanligt folk. Är Margot Wallström inte vanligt folk? EU satsade grovpopulistiskt på henne som chef för propagandaenheten just därför att hon var vanligt folk, därför att hon uttryckte sig töntigt på dålig engelska, och överhuvudtaget gav vad man menade var det rätta folkliga, bondska intrycket. Detta, kalkylerade man, skulle göra unionen accepterad och populär bland folken.

Men de bedrog bara sig själva, inte folken. Marit Paulsen tillhör samma kategori – en bondmora som Folkpartiet länge försökt använda för bondfångeri. Mot sådana vore det onekligen högst tacknämligt om vi kunde mobilisera mängder av annat vanligt folk och andra bönder mot Bryssel, som kan säga ifrån och sätta stopp för bedrägeriet. Men mycket mer än så behövs.

Inte heller med de ekonomiska, juridiska och administrativa teknokrater vi och andra europeiska länder skickat till Bryssel finns det något som helst ovanligt. De är ju för det mesta bara företrädare från den vanliga, från all tradition och insikt frikopplade pseudoeliten, tomma förvaltare av modernitetens gamla vanliga blinda rationalitet, oskiljaktiga från varandra i sin oerhörda, uniforma multitud, adekvat sammanfattade i en Van Rompuys icke-persona (i egenskap av president har just han känt sig förpliktad att avge åtminstone en läpparnas bekännelse till de personalistiska idéer som delvis präglade den äldre Europarörelsen…). De kan inte tänka bortom vad de lärt sig i monstermaskineriet, eller hos Goldman Sachs.

Den med dessa byråkrater nära samverkande kategorin ideologer uppvisar heller inte det minsta lilla ovanliga drag. De blir alltmer oförmögna att tänka några som helst självständiga tankar utanför de snäva ramar de för alla gemensamma, centralt producerade, fåtaliga, enkla, ihåliga, ja alltmer falska fraserna och slagorden uppställer. Ingen av dessa kategorier äger någon erfarenhet, någon bildningsprofil, någon insikt som låter dem avvika från massan och bidra med något i detta sammanhang verkligt originellt och värdefullt. Även de är i högsta grad vanligt folk.

Monstermaskineriet är kollektivistiskt, likriktande, nivellerande. Vad som verkligen behövs för att montera ned det är ovanligt folk. Och detta ovanliga folk måste också kunna bygga upp något annat i dess ställe. EUs monumentalt ohistoriska bondmoror, byråkrater och ideologer är oförmögna att förvalta Europatanken. Vi behöver inte mer av detta vanliga folk, utan mindre.

Vad vi behöver är folk som förstår de insikter SDUs kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och orförande Gustav Kasselstrand nyligen formulerade i den av den svenska vanlighetspressen refuserade debattartikel jag skrev om igår. Folk som, med djup förankring i den centrala europeiska humanistiska kulturaditionen och genuin historisk insikt om Europas framväxt och det rika, skapande spänningsfält som är dess identitet, kan bygga upp det alternativa Europasamarbete som är lika nödvändigt som det nuvarande EUs demontering.

Det är ett misstag, förklarar Stigermark och Kasselstrand, att stanna på nivån av kritik mot problemen med dagens EU. Denna är självklart nödvändig: “Det rör sig om problem som berör allt från betungande avgifter för att finansiera en ineffektiv byråkratisk struktur till problem som handlar om hur EU försvårar för sina medlemsländer att sköta sina egna angelägenheter. Den här kritiken är viktig. För den berör på ett konkret sätt de praktiska svårigheterna med det europeiska samarbete som har byggts upp under några decennier.” Men det är nödvändigt att gå utöver allt detta: “Det finns nämligen en djupare dimension i EU-problematiken: EU är idag ett hot mot idén om Europa.”

Idén om Europa. Det är den, dess historiska och kulturella innebörd, och det alternativa samarbete som kan rädda den, som SD nu omedelbart, med mindre än tre veckor kvar till valet, borde lyfta fram för att komplettera Winbergs och Nalles kampanj. Lyfta fram som sin egen idé, inte motståndarnas. Stigermark och Kasselstrand skriver (allt är värt att upprepa):

“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.

Det här arvet är vårt att förvalta. Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete måste ha detta som sitt undantagslöst viktigaste mål. Det ska vara klart att inget samarbete är ett mål i sig. Men ett mål i sig är precis vad EU-samarbetet har blivit. Just detta är den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU: det gör anspråk på att representera idén om Europa och ser därmed till att pervertera densamma. För när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja.

Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på. För även om en sådan kritik är nödvändig så är den inte tillräcklig eftersom den inte erbjuder något alternativ till vad den kritiserar. Ingen EU-kritik får förlora ur sikte att unionens stora brott är att den har kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte. EU finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad.”

Om detta finns tyvärr ingenting i det manifest Wingren och Nalle presenterade. Där finns formuleringar om alltfort nödvändigt samarbete på vissa områden, formuleringar som inte går utöver andra partiers, det vanliga folkets. Men där finns ingenting om det verkliga Europa, Europas historiska identitet, Europas kultur, Europas själ.

Men eftersom SDU nu redan börjat artikulera allt detta som Europafrågan i verkligheten handlar om, eller borde handla om, i framtiden måste handla om, även om det hittills bara skett i en debattartikel, skulle det räcka långt för moderpartiet att bara överta budskapet i denna form och med sina stora resurser snabbt lyfta fram och sprida det. Släpp fram Stigermark och Kasselstrand! De bör också betona att partiet avser att utveckla ett intensivt och nära samarbete med liknande och långt större partier på kontinenten, med syfte både att avveckla det nuvarande EU och att bygga upp det oundgängliga, sanna alternativet.

I stället för att satsa enbart på de osäkra soffliggarna bör vi under de kommande veckorna i lika hög grad, ja i högre grad, rikta oss till den mycket stora, med säkerhet röstande grupp som vi ändå måste nå, gruppen av Europaintresserade. Den grupp för vilken Sveriges europeiska identitet är självklar och central och för vilken Europasamarbetet måste vidareutvecklas snarare än avvecklas. Vi måste erbjuda dem ett bättre Europaalternativ än de andra partiernas union. De är den grupp som kommer avgöra både EP-valet och riksdagsvalet.

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

Front National i Europaparlamentsvalet

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Ännu ett stort steg tas nu av Sverigedemokratisk Ungdom i utvecklingen av Sverigedemokraterna till det sanna svenska Europapartiet.

“Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på”, fastslår ungdomsförbundets kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och ordföranden Gustav Kasselstrand i en ny debattartikel. Denna kritik är självklart nödvändig, men det är, hävdar de, “ett misstag att stanna på den här nivån”. Där erbjuds nämligen inget alternativ till det som kritiseras. Man måste förstå att “det finns en djupare dimension i EU-problematiken”, nämligen att EU idag är “ett hot mot idén om Europa”:

Med denna formulering av en insikt som borde vara central för all Europapolitik, går Stigermark och Kasselstrand beslutsamt vidare på den väg förbundet slog in på i somras, när ledarna för tre liknande europeiska partiers ungdomsförbund inbjöds till ett uppmärksammat seminarium i Visby under Almedalsveckan. Därmed visar de än tydligare vägen också för moderpartiet. SDU är SDs framtid, och vad dessa två företrädare säger om den europeiska kulturen och de nationella variationerna är vad SD måste komma att stå för i framtiden.

Den Europaförståelse som här kommer till uttryck är också en nödvändigt integrerande del av de kulturpolitiska positioner SDU under Stigermarks ledning håller på att utarbeta. “Det här arvet”, d.v.s. den gemensamma men nationellt varierade europeiska kulturen, “är vårt att förvalta”, heter det i den nya artikeln. I detta ligger givetvis att vår egen kultur, vår egen identitet, inte kan förstås utan detta arv; att de, i nationell variation, är del av det. Detta utesluter givetvis inte att det också finns unika, alldeles egna, svensknationella komponenter, med vilka vi dels bidrar till den gemensamma europeiska kulturen, dels tolkar och gestalter denna här i Sverige.

Samma dialektik återfinns i alla Europas länder. Och deras intresse att förvalta det europeiska arvet är därmed gemensamt: uppgiften löses ofta bäst i samarbete. “Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete” måste, hävdar SDU-ledarna, ha detta förvaltande som “sitt undantagslöst viktigaste mål.”

Kulturen räknas, som Roger Scruton säger, och i sitt omfattande filosofiska författarskap tydligt förklarar varför. För första gången på mycket länge har vi här två svenska politiker, dessutom unga, som sätter kulturen i egentlig mening i centrum, för in centrala kulturella kategorier i sitt politiska tänkande, artikulerar sin politik i termer av en av kulturen bestämd förståelse.

Deras ledande ställning i ungdomsförbundet ger anledning att hoppas att en ny generation nu är på väg att formas där – och även i det nya sverigedemokratiska studentförbundet – som snabbt kan sätta sin prägel på moderpartiet och genom det, efter partiell reformation av dess partikultur, föra ut denna akut nödvändiga politik i den svenska politiska debattens ödeland.

Det framstår nästan som något helt nytt i svensk politik, som så länge präglats uteslutande av den typ av förutsägbar likriktning, utarmning, förtorftigande, ja förstörelse av det politiska och samhälleliga tänkandets perspektiv, kategorier och språk som vi finner på tidningarnas ledarsidor, i radions tyckarprogram (såsom ”Panelen” i ”God morgon världen”) och i TVs partiledardebatter (jag nämner de senare eftersom jag råkade ta del av båda igår, samma dag som jag läste den nya artikeln på SDUs webbplats) – en förstörelse av språket som, med få undantag, är jämförbar med Melodifestivalens förstörelse av musiken. Signifikativt nog lär sex eller sju tidningar ha vägrat publicera Stigermarks och Kasselstrands artikel.

Samma förstörelse präglar naturligtvis EU. “Den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU” gäller enligt artikelförfattarna att det “gör anspråk på att representera idén om Europa” och därmed “ser…till att pervertera densamma”. EUs “stora brott” är att det har “kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte”; “när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja”. Unionen “finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad”.

Den linje Stigermark och Kasselstrand nu vidareutvecklar motsvarar den som även Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy, en av dem som deltog i Visby, driver i sin snart utkommande bok, L’Union Européenne contre l’Europe: Et si la UE était la pire ennemie de l’Europe?.

Den verkliga Europaidén är alltså hotad – men lever vidare i partier som SD och Front National. En åskådningsmässig grund börjar läggas för det nödvändiga nya, alternativa Europasamarbetet, en grund som nu lätt ytterligare kan stärkas och konsolideras genom fortsatt filosofisk, historisk och allmänkulturell fördjupning. Redan inför årets EP-val om tre veckor är det viktigt att väljarna görs medvetna om att det är detta som kommer bli SDs framtida, Sverigevänliga Europapolitik.

Fortfarande kan det nämligen hända att SD, liksom jämförbara partier på kontinenten, ibland av misstag råkar sända ut missvisande, populistiska signaler, och att folk därför kan få en felaktig uppfattning av det. Vissa politiska frågor som partiet driver har ibland gjort att fel typ av människor dragits till det, människor som i själva verket missförstår dess verkliga ideologi och värderingar. Men alltifrån början har ju partiet också arbetat systematiskt för att få bort dem och låta sitt verkliga väsen klarare framträda.

Denna process måste naturligtvis fortsätta. Det måste tydligt kommuniceras att SD i verkligheten står för europeisk kultur, europeisk identitet, europeiskt samarbete – det vill säga, för svensk kultur som en självklar del av den europeiska, och vice versa.

Läs hela artikeln.

–

Front National i Europaparlamentsvalet

För en vecka sedan startade Front National sin kampanj inför Europaparlamentsvalet. Här ses Marine Le Pen tala vid presskonferensen, följd av vice-ordföranden Florian Philippot, huvudsansvarig för kampanjen, som visar valbroschyrer; avslutningsvis presenterar Le Pen kort några av kandidaterna:

Även Marine Le Pen själv och den tidigare vice-ordföranden Bruno Gollnisch – som båda, liksom Jean-Marie Le Pen, redan sitter i EP – kandiderar, liksom Philippot. Kanske är detta något för den utmärkte Tobbe att översätta (åtminstone den första delen)? Han skrev i alla fall ett inlägg om Front Nationals avstamp inför Europavalet, med ett kort översatt klipp med uttalanden av de främsta kandidaterna i samband med presskonferensen. Nyligen översatte han också den här intervjun med Philippot:

Bland de kandidater Marine Le Pen presenterade återfinns den kände författaren, statsvetaren och geopolitikern Aymeric Chauprade, Le Pens utrikespolitiske rådgivare och nu huvudkandidat för regionen Île-de-France. Jag postade nyligen ett föredrag av honom i Genève här, och, i References-kategorin, en av hans böcker. Nedan ses Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy och FNs unga deputerade Marion Maréchal-Le Pen – som båda, inbjudna av SDU, besökte Sverige förra året – hylla Chauprade inför hans EP-valkampanj:

Rochedy säger att hans politiska åskådning under flera år formats av Chauprade och att han med passion läst den nämnda boken; han kallar honom sin maître. Maréchal-Le Pen betonar Chauprades stora tidsperspektiv, att han är en stor kännare av civilisationer och av den franska och europeiska diplomatin, och hans stora historiska bildning. Med dessa egenskaper är han enligt henne extremt intressant för partiet, och han blir det ännu mer som EP-ledamot.

Whittaker Chambers: Witness

Kåkstadsliberalerna och Ayn Rand

Den kåkstadsliberala tankesmedjan Timbro följer upp sin satsning på den groteska amerikanska romanförfattarinnan Ayn Rand med ett seminarium med filosofen Tara Smith från University of Texas och the Ayn Rand Institute. Medverkar gör även Carl Rudbeck, som alltså trots sin postmodernism fortfarande har kontakt med tankesmedjan. Om Timbro filmar även detta evenemang kanske jag kan återkomma till det i ett utförligare inlägg.

Tills vidare vill jag bara rekommendera Whittaker Chambers’ klassiska konservativa recension av Rands Atlas Shrugged, publicerad i National Review 1957 under rubriken ‘Big Sister Is Watching You’. “Out of a lifetime of reading, I can recall no other book in which a tone of overriding arrogance was so implacably sustained”, skriver Chambers i den magnifika sågningens peroration; “Its shrillness is without reprieve. Its dogmatism is without appeal.”

Dessförinnan har han på föredömligt sätt tydliggjort romanens avgrundslika åskådningsmässiga och politiska innebörd. Läs hela på National Review Online.

Whittaker Chambers

Ernst Robert Curtius

Curtius

“Ernst Robert Curtius (* 14. April 1886 in Thann (Elsass); † 19. April 1956 in Rom) war ein Gelehrter, Romanist und Enkel des Philologen und Archäologen Ernst Curtius.

Curtius etablierte die Erforschung des lateinischen Mittelalters in der Literaturwissenschaft, gilt als einer der herausragenden Experten auf dem Gebiet der mittelalterlichen Literatur und zählt zu den bedeutendsten Vertretern der deutschsprachigen Romanistik.” Weiterlesen: Wikipedia

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

17 janvier 1995

En sverigedemokratisk politik för Europa

Ett ställningstagande för Sverigedemokraterna och motsvarande partier i övriga Europa är, som jag försökt argumentera, motiverat av det skälet att det blivit uppenbart att det gamla högerpartiet och det kristdemokratiska partiet inte längre står för en meningsfull konservativ, i betydelsen nyskapande traditionalistisk, politik, förankrad i det bästa i det svenska och europeiska kulturarvet.

Det har sedan länge stått klart att båda tvärtom arbetar, inte minst i och genom EU, för en abstrakt, radikal, revolutionär, i mycket från det under 1900-talet framvuxna och nu i hög grad neokonservativt dominerade USA men också av rent trans- eller postnationella organisationer styrd globalistisk politik, som redan låter oss skönja slutet för Europa och dess nationer. Den intellektuella och allmänkulturella kollaps detta innebär är monumental och tragisk. De gamla vänsterpartierna driver givetvis samma politik, och har i detta, i sin egen ideologiska självupplösning, anpassat sin ekonomiska politik till den före detta högerns – samtidigt som den senare accepterat vänsterns kulturradikalism.

Många som korrekt uppfattar denna situation frågar sig om partipolitiskt engagemang inom ramen för den parlamentariska demokratin överhuvudtaget längre är meningsfullt. Icke få kommer till slutsatsen att det inte längre är det, och söker i stället verka uteslutande på de kulturella, religiösa, akademiska områdena, bortom partipolitiken. Argument finns dock fortfarande för att engagemang i den senare är motiverat och påkallat.

Så är fallet trots att de efter den ovan kort sammanfattande analysen s.a.s. återstående partierna, de enda som nu kan komma ifråga, de enda på vars program står ett vändande av den katastrofala trenden, uppvisar flera från det konservativa perspektivet problematiska drag. Först och främst gäller detta naturligtvis nationalismen som sådan.

Denna kan självklart definieras på många sätt och har historiskt förelegat i många olika former. Och inte bara i den moderna historien. Håller vi oss emellertid till den senare är växlingen i dess ideologiska inriktning slående. Förenklat uttryckt var den under större delen av 1800-talet radikal och liberal; under samma århundrades sista årtionden blev den konservativ; och under 1900-talets första hälft blev den åter, i ny form, radikal. Dess värdering måste självfallet ta hänsyn till dessa och flera andra centrala variationer.

Dock finns en generell distinktion som jag velat föreslå som tillämpbar i samtliga fall, nämligen den mellan å ena sidan nationalism, å den andra nation och nationalitet. Jag är benägen att se den förra som i de flesta former en åtminstone potentiellt problematisk överdrift och förvrängning.

Givetvis blir nationalismen en fullt naturlig reaktion på det extrema, revolutionära projekt av massinvandring och programmatisk multikulturalism som exempelvis Moderata Samlingspartiet i Sverige, det brittiska torypartiet, de tyska kristdemokraterna och de skiftande franska högerpartierna driver. Det blir det begrepp som i denna helt nya situation ligger närmast till hands att tillgripa, den strömning som framstår som mest relevant att ansluta sig till, för det elementära syftet att försvara hotade egna värden och traditioner. Detta måste man ha förståelse för.

Men det hindrar inte att nationalismen som politisk ideologi, sådan den i samtliga former historiskt existerat, till och med för dessa syften, och naturligtvis för en lång rad andra, förblir otillräcklig. Kritiken av och det politiska motståndet även mot denna revolutionära politik kräver en ideologisk utveckling och fördjupning utöver nationalismen.

Det andra problematiska momentet i de nationalistiska partierna, och nära förbundet med nationalismen, är deras populism. Eller åtminstone deras ”lägre” populismen – inslag av ”högre” populism är i sig ofta försvarbara, ja värdefulla och välgörande. Men de senare blir tyvärr allt mer sällsynta; deras själva möjlighet blir alltmer begränsad under vår tids kulturella förhållanden.

Förutsättningen för ställningstagandet för de nationalistiska partierna måste, menar jag, vara att möjligheten finns att förändra dem i riktning mot kultur-, social- och värdekonservativa partier, mot den nyskapande traditionalism som är vad Europa och var och en av dess nationer behöver. Möjligheten att bygga vidare på de element av detta slag och de ansatser i denna riktning som de redan äger.

Det har hittills sett ut som om denna möjlighet verkligen varit för handen. SD omdefinierade sig ideologiskt som ett i första hand socialkonservativt parti, och även franska Front National har sänt ut starka signaler om vikten av ett alternativt Europasamarbete. Detta var stora framsteg som pekade entydigt i den rätta och nödvändiga riktningen. Man kunde önska att man omedelbart hade gått ännu längre, men det är begripligt att det i partileden skulle ha uppfattats som om alltför stora steg togs på en gång.

Tydligast blir skillnaden mellan nationalismen och den position jag försökt försvara i synen på Europa och Europafrågorna, och på det nära relaterade kulturpolitiska området. Europatanken och ett enat Europa, med bevarad nationell mångfald, måste försvaras. De respektive ländernas kulturella identiteter kan inte definieras i snävt nationella termer.

Men Europa är inte den abstrakta, nationerna likriktande enhet i globalismens större intressesammanhang som EU i alltför hög grad kommit att bli. Den ståndpunkt jag tidigt klargjorde här i bloggen innebär ett lika starkt avståndstagande från denna i verkligheten icke sällan rent antieuropeiska union som från nationalismen.

Europa är en konkret enhet, som existerar främst i och genom sina historiskt framvuxna nationer och regioner. Den förenande, allmänna europeiska identiteten, arvet från Athen, Rom och Jerusalem, och den differentierande nationella partikulariteten är inte motsatser, utan bildar den dynamiska mångfald av synteser som är både det verkligt existerande Europa och de verkligt existerande nationerna. Båda är lika viktiga. Det ena kan inte finnas utan det andra. Såväl EUs ideologer – inklusive den tidigare Europarörelsens från 1920-talet – som nationalisterna har en otillräcklig förståelse av dessa sammanhang. Nya kombinationer och mer eller mindre övernationella europeiska identiteter har naturligtvis genom hela historien skapats inom detta Europa. Men de har inte ersatt nationerna, och de är inte något problem så länge de förblir trogna den egentliga förenande identiteten och förstår och respekterar den historiskt framvuxna mångfalden och variationen.

SDs ungdomsförbund har visat stark vilja och förmåga att verka för det nödvändiga nya alternativa Europasamarbetet – ett samarbete som jag hoppas på sikt, med fortsatt historisk och ideologisk fördjupning, ska kunna ta de respektive partierna utöver sina nuvarande ideologiska begränsningar och bidra till räddningen inte bara av Europaidén utan i verkligheten också av de nationer nationalisterna kämpar för.

Därför är det problematiskt att SD som toppkandidater till Europaparlamentet nominerat två personer som av allt att döma är helt ointresserade av dessa frågor och i stället driver en rent populistisk-nationalistisk linje. Jag har tidigare skrivit om dem, och vill upprepa och betona att jag är övertygad om att de båda är förträffliga personer, som säkert gjort en utmärkt insats för partiet och för Sverige som kommunpolitiker i Småland. Men vad de hittills sagt om i Europafrågorna räcker inte.

Visst behöver vi ”Mer Sverige, mindre EU”, i den meningen att det nuvarande EU måste i grunden rekonstrueras och dess centraliserade makt i hög grad återföras till den nationella nivån. Men vi behöver inte mindre utan mer av det verkliga Europa. Vi behöver mer förståelse av svensk identitet som europeisk identitet. Vi behöver mer samarbete med de andra europeiska länderna på grundval av vår delade kultur och historia. Och skillnaderna mellan den position jag menar måste försvaras och populistnationalisternas blir påtaglig även på andra områden än kulturens. Vart och ett för sig är de europeiska länderna alldeles för små för att hävda sig mot stormakterna i dagens framväxande multipolära värld. Vi behöver både Sverige i Europa och Europa i Sverige – det sanna Europa, och det sanna Sverige som är en del av det.

”Vanligt folk mot Bryssel” är en sympatisk paroll i ljuset av de fanatiska jakobiner vi sedan länge skickat dit. Kristina Winberg och Peter Lundgren, SDs toppnamn på Europaparlamentslistan, skiljer sig utan tvekan markant från dem. De är nominerade med syftet att det vanliga folk som anses vara SDs kärnväljare ska kunna identifiera sig med dem. Det har ansetts nödvändigt att på detta sätt mobilisera dessa väljare, som vanligen inte röstar i Europaparlamentsvalet. Och Winberg och Lundgren ska verkligen lyftas fram: SD satsar i år mycket mer pengar på Europavalet än Moderaterna.

Kommer det fungera? Till de invändningar jag tror skulle kunna göras hör att de som identifieras som kärnväljare inte längre ensamma kan räknas som sådana, och att deras intresse för Europavalet kan tänkas vara så begränsat att de ändå inte kommer rösta. Den populistisk-nationalistiska storsatsningen riskerar redan därmed att slå fel. Till detta kommer att i stället för att få upp gamla kärnväljare från sofflocket, skrämmer den med stor sannolikhet bort de nya väljarna. Dessa, som nu i lika hög grad bör börja kunna räknas som kärnväljare, och som i stor mängd strömmat till partiet inte minst från M och KD, är ofta i högsta grad intresserade av Europa och tillhör dem som alltid röstat i Europavalet. Några av dem är kritiska till SDs kompromisslösa EU-motstånd, men har anslutit sig p.g.a. partiets ståndpunkter i andra frågor. Andra delar även det mesta av EU-kritiken, men förblir varma Europavänner och önskar alternativt Europasamarbete.

Med den linje jag föreslår i Europafrågan, och lämpliga kandidater som representerar den, skulle ännu många fler väljare av denna typ vinnas över – sådana väljare som verkligen röstar i Europavalet. Paroller och kandidater som bara signalerar främlingskap för Europa och illusorisk svensk självtillräcklighet alienerar dem. Alienerar just de väljare man för framtiden verkligen måste nå och måste vinna.

Samtidigt befarar jag alltså att dessa paroller och kandidater är otillräckliga för att mobilisera de gamla kärnväljarna. Vanligt folk vill inte ha vanligt folk – eller folk som bara är vanligt folk – som politiska representanter, och i synnerhet inte som politiska representanter i utlandet. Här står vi inför poulismens grundläggande misstag. Visst måste de politiska representanterna ha folklig förankring. Självklart måste den ideologiska och teknokratiska pseudoeliten avvecklas. Men vanligt folk vill i verkligheten representeras av ovanligt folk. Tvärtemot de nivellerande ideologierna är det i verkligheten det ovanliga som värdesätts, och inte bara inom politiken utan på alla områden.

Vanligt folk väljer just sådana företrädare som är bättre än de vanliga. Mer kvalificerade, mer kunniga, mer erfarna, mer omdömesgilla, mer ansvarskännande. Mer representativa för det bästa i den egna gemenskapen, kulturen, historien, traditionen. Endast det bästa är gott nog åt folket, som Gustav Möller sa. Folkstyret är helt beroende av på detta sätt fritt framvuxna och valda, genuina eliter – eliter som självklart bevarar kontakten och gemenskapen med folket.

Den populistisk-nationalisiska storsatsningen i Europavalet förväntas ge ett resultat som ”spiller över” till höstens riksdagsval. Men detta kan ju dessvärre ske inte bara i positiv utan även i negativ riktning.

Låt oss emellertid anta att partistyrelsen (som såvitt jag förstår fattat beslutet om nomineringen på egen hand, till skillnad från riksdagslistan – även om väl en valberedning måste ha varit involverad även här) har rätt i att Winberg och Lundgren och deras kampanj kan locka åtminstone fler av de gamla kärnväljarna. Även om så är fallet menar jag att det inte är tillräckligt. En sådan framgång upphävs av förlusten av de nya väljarna.

Därför föreslår jag att kampanjen omedelbart – det är inte lång tid kvar – kompletteras genom att sådana partiföreträdare som åtminstone behärskar Europafrågorna, och helst också är starkt engagerade i dem och intresserade av det alternativa Europasamarbetet, släpps fram och sköter debatten vid sidan av Winberg och Lundgren. Sådana finns ju.

På längre sikt – till nästa Europaval om fem år – krävs ett framodlande, i en delvis ny partikultur, av en ny typ av partiföreträdare som är fri från nationalismen och populismen i allmänhet. Socialkonservatismen, rätt definierad, på rätt sätt utvecklad och fördjupad, värnar bättre än nationalismen och populismen det som är bra och viktigt i det partiet hittills stått för. Med företrädare som är väl förankrade i den kan SD bli vad jag menar att det bör bli, ja av flera skäl måste bli: det sanna svenska Europapartiet. Vi behöver en sverigedemokratisk politik för Europa.

För många av dem som förstått den gamla högerns och kristdemokratins hopplöshet, och för den delen också de som blivit besvikna på vänstern, är meningsfullheten i fortsatt partipolitiskt engagemang beroende av en sådan utveckling. Detta är personer vars kultursyn, uppfattning av den svenska identiteten, och förståelse av Europa är sådana att de omöjligen kan acceptera populistisk nationalism som ett möjligt alternativ, en framkomlig väg. För denna stora grupp finns ett tomrum i dagens svenska och europeiska politik. Partier som SD bör fylla det.