Category: Politics

A Compass for Rediscovering the Permanent Things

Imaginative Conservative Books, 2013 (originally published by Regnery as A Program for Conservatives in 1956)     Amazon

Book Description:

“The mind and heart of America, in this tremendous hour, require an inspiration which cannot come out of the party caucus and the editorial room of the daily newspaper.” So writes Russell Kirk in Prospects for Conservatives. Sixty years hence the hour is late, the situation even more dire. Our governing elites, in all areas of social, political, and cultural life, have snapped the central axis of humanity and trampled upon the principles of natural, social, and transcendent order. But such are not ever lost, and it is these that Russell Kirk offers to us in this work – perhaps his best, in terms of style as well as intellectual depth and creativity, as Bradley Birzer notes in his introduction to this new edition.

As Dr. Birzer goes on to indicate, the book’s importance lies less in the specific issues it addresses than in its discussion of eternal truths. In Prospects, the author engages problems of the intellect, community, justice, order, loyalty, tradition, and power; and associates each of these either with the seven classical and Christian virtues or with the seven deadly sins. Yes, the hour is late, but transcendent order can never be entirely extinguished, and its re-articulation in Prospects for Conservatives – bringing it into clear view so that it can affect everyday living – is an unexpected grace from the pen of Russell Kirk, given to all whose intellects and imaginations have not yet lost their bearings. In an age when it is all too easily led off course, Dr. Kirk offers American conservatism a sure way forward, and reason for hope in perilous times.

Reviews:

“Originally regarded as the sequel to his landmark book, The Conservative Mind, Prospects is widely regarded as a stand-alone essay in its own right. In it, we are reminded that human beings best flourish in community, where the moral imagination is joined to right reason. Amid modernity’s minefields, wastelands, and pitfalls, readers of Russell Kirk will see hope in the possibilities of renewal for America and the West.”  Gleaves Whitney, Director of the Hauenstein Center for Presidential Studies, Grand Valley State University

“Prospects for Conservatives is a breathtakingly beautiful and wise affirmation of cultural conservatism. And it remains an indispensable guide to both the hope that is central to Kirk’s brand of conservatism, and to the dangers and discontents the current generation of conservatives still must confront.”  Jeffrey O. Nelson, co-editor, American Conservatism: An Encyclopedia

“Russell Kirk follows Edmund Burke and other conservative masters in asserting that the problems of human life are ‘not to be amended overnight by some coffee-house philosopher.’ Instead, Kirk consults serious thinkers who consider fundamental questions and seek for principles, not programmatic solutions.”  Benjamin G. Lockerd, author of Aethereal Rumours: T.S. Eliot’s Physics and Poetics

Praise for earlier editions:

“Mr. Kirk deals faithfully with the smug and sentimental intellectual fashions that have contributed to our demoralized culture.”  The New York Times Book Review

“Professor Kirk has composed a sound and searching tract for our times, written with a vividness that should arouse the most jaded reader.”  Wall Street Journal 

“A Program for Conservatives is a vigorous book, written with conviction, love and indignation.”  Studies: An Irish Quarterly Review

“It has been Russell Kirk’s service to his country to reexamine the fundamentals of conservatism, to face facts that doctrinaire liberalism has glossed over, to ask that most fundamental of questions – What must a man do to be saved? Liberalism’s answer has been in our day disastrous.”  The Christian Science Monitor

About the Author:

Russell Kirk (1918-1994), historian of ideas, critic, essayist, editor, and novelist, was the author of thirty-two books. Among them are The Conservative Mind, The Roots of American Order, The Politics of Prudence, Enemies of the Permanent Things, and six works of fiction. He received twelve honorary doctorates from American universities and many awards, including the Presidential Citizens Medal.

Lars-Erik Ryd lyfte nyligen i en kommentar fram följande roliga liknelse från den gamla Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen:

Jag läste in mig på de tidigare försöken förut, hela första tråden på flashback, svaromålen här. [Se Contents.] I den första tråden kom en liknelse upp om att du var en “digital invandrare” vilken jag kan tycka stämmer något.

Det är verkligen en bra liknelse, jag känner i högsta grad igen mig i den.

Samtidigt måste jag säga att en process av åtminstone i någon mening fungerande assimilation nu pågått i ganska många år. Men vissa element i sin egen ursprungskultur vill man ju också gärna behålla i sitt nya digitala hemland.

Ryd bidrog också med en egen och lika rolig liknelse om just Flashback:

När man nu börjar skriva på flashback, så kan detta liknas lite vid att man tar en anställning vid den lokala industrin. Första tiden undrar alla lite vilken kuf man fått till arbetskamrat, efter tre månader börjar folk fika med en vid arbetsbordet, efter ett år kan man ta sig lite större friheter och man kan komma undan med att inte alltid göra det man ska. Dvs, man kan gå ifrån jobbet lite mer, utan att direkt få en varning.

Så är det säkert för de flesta nya medlemmar. Kloakrensaren tror dock att hans erfarenhet hittills pekar på att situationen inte riktigt kommer utvecklas på samma sätt för honom. Han har en annan historia att berätta.

Kloakrensaren försökte uttrycka uppskattning av kamraterna på det nya jobbet, ja tydligt förklara att det var på grund av den uppskattningen, på grund av att han trodde på dem och den produkt de tillverkade, som han var där. Men som kloakrensare var han dock där för att rensa, vilket oundvikligen innebar att han var tvungen att uttala en del kritiska åsikter om arbetsplatsen. En nyanställd, för att inte tala om en invandrare, börjar ju normalt inte sitt nya jobb med kritik mot grundläggande missförhållanden.

Det första han gjorde var att påpeka att den värdefulla produkt industrin tillverkade skulle sälja mycket bättre om de kloakartade fabrikslokalerna storstädades och produktens paketering och marknadsföring inte längre formades i så hög grad av denna dåliga arbetsmiljö. På grund av detta, hävdade Kloakrensaren, sålde denna lokala industris produkt bara lokalt, på en onödigt liten marknad – trots att produkten i sig var bättre än konkurrenternas mer väldistribuerade och välexponerade.

Men arbetskamraterna och ledningen ville inte lyssna på det örat. Trots att företaget var känt för sina öppna och kreativa diskussioner, för hur alla anställda fick vara med och bidra med sina synpunkter, hur fria de var från hämmande regler och förtryckande, irrationell auktoritet och hierarki. Kloakrensaren var själv intresserad av företaget av dessa skäl – utan tvekan fanns det många missförhållanden på andra håll i branschen. Men nu visade det sig plötsligt att de i verkligheten inte orkade höra obehagliga sanningar om den egna arbetsmiljön och den egna marknadsföringen.

Då hjälpte det inte att den nyanställde invandraren upprepade att hans förslag var för fabrikens bästa. Alla reagerade inte negativt och betedde sig inte illa. Men flera började ösa just den smuts han kommit dit för att ta bort över honom själv, och försökte trycka ned honom med vilt irrationella och odisciplinerade argument. Avdelningschefen ingrep nästan omedelbart och bestämde att Kloakrensaren inte fick beröra frågan om fabrikens orenligheter. Denna fråga var ovidkommande för de arbetsuppgifter som utfördes på Kloakrensarens avdelning, förklarades det. Kloakrensaren fick endast yttra dessa obekväma åsikter inför en begränsad grupp på en annan avdelning. I den gruppen fanns visserligen insiktsfulla och sympatiska personer som förstod Kloakrensaren, men gruppen var så liten att inte mycket kunde åstadkommas där.

Kloakrensaren höll givetvis inte med arbetskamraterna och chefen, och naturligtvis var han inte nöjd med åtgärderna mot honom. För att inte ställa till med för mycket bråk när han just anställts, och dessutom var invandrare, accepterade han avdelningschefens beslut. Men eftersom han ju inte bara ville jobba med just det han kunde och var bra på, utan också nå resultat, försökte han sig i detta läge i stället på att, på sin vanliga avdelning, framföra synpunkter på branschen som helhet. Denna avdelning ägnade sig nämligen just åt sådan övergripande bransch- och marknadsanalys.

Det fanns i branschen många som tillverkade produkter som var mycket lika Kloakrensarens fabriks, och just dessa hade intressant nog samma miljöproblem. Detta gav hela denna del av branschen ett dåligt rykte. När arbetskamraterna alltså inte tålde att Kloakrensaren påpekade den egna fabrikens kloakmässighet och de konsekvenser den fick, övergick han till att försöka diskutera kloakmässigheten i hela denna del av branschen. Varför gick det inte bättre för denna del? Varför sålde den inte mer, när den egentligen hade överlägsna produkter? Varför avvisades dess tillverkare även av kunder som egentligen borde efterfråga just deras produkter? På grund av smutsen naturligtvis.

Men knappt hade Kloakrensaren satt igång med denna nya uppgift, förrän arbetskamraterna ännu en gång, med några undantag, började ösa smutsen över honom och få irrationella utbrott. Till och med detta var för mycket för dessa som i fikarummet alltid talade stora ord om hur toleranta och de var, om hur bara de bästa idéerna överlevde bland dem eftersom orättvisa maktmedel inte ens kunde användas på deras företag!

De kände sig tydligen hotade av Kloakrensaren. De vågade inte ta debatten ens om branschens problem som helhet. Avdelningschefen bestämde än en gång att vad Kloakrensaren sa var ovidkommande och inte fick tas upp. Han inskränkte Kloakrensarens yttrandefrihet på avdelningen, precis på det sätt man på företaget alltid anklagade de största konkurrenterna för att göra.

Detta är Kloakrensarens histora, så här långt. Det är väl därför högst osäkert i vilken utsträckning han kommer bli accepterad som arbetskamrat, kommer slippa varningar, och kommer få större frihet med tiden. Men han har nu i alla fall gjort sin plikt, gjort vad han kunnat, och tagit upp problemet med den begränsade grupp på en annan avdelning som han hänvisats till med sina klagomål. Han har också vänt sig till den högsta ledningen för att överklaga avdelningschefens andra beslut, beslutet att inte ens miljöproblemen i branschen i övrigt fick diskuteras i den avdelning som borde ägna sig åt detta.

Kloakrensaren tror att de problem han stött på i mycket har att göra med hans invandrarbakgrund. Han tycker rentav att arbetskamraterna och chefen är främlingsfientliga, nästan litet rasistiska. Med undantag för den lilla gruppen på den andra avdelningen respekterar de inte alls honom och den kultur han kommer från. Han betraktas bara som en kuf. Men Kloakrensaren börjar mer och mer tro att det är just det faktum att han kommer från en annan kultur som låter honom tydligt se problemen i den existerande företagskulturen. Det finns saker de skulle kunna lära.

Anledningen till att Kloakrensaren sökte sig till just detta företag var alltså att han hört så mycket om dess verkliga frihet, dess klimat av uppriktighet – allt detta som var så skilt från den tröstlösa idéfattigdom, ängsliga konformism och kvävande inskränkthet som rådde på hans tidigare arbetsplats. Man kunde jämföra med det steg Kloakrensaren tog när han utvandrade från den dogmatiska stelhet och slutenhet som rådde i hans hemland. Där drabbades vissa rentav av förföljelse  – de smutskastades, marginaliserades och tystades, ja det kunde gå längre än så.

Men lika litet som friheten visade sig vara hela sanningen om Kloakrensarens nya hemland, var dessa missförhållanden hela sanningen om hans gamla. För honom ägde det också ett värdefullt kulturellt arv. Det förvaltades dåligt, men det fanns där. Kloakrensaren ville gärna assimileras i sitt nya hemland, både på grund av dess distinkta värden, som var orsaken till att han själv sökt sig dit, men också för att det ju var nödvändigt för att han skulle kunna leva och fungera tillsammanas med sina nya landsmän att de delade en gemensam kultur. Men det var hela tiden viktigt för Kloakrensaren att också ta med sig och bevara något av det bästa i den egna kulturen i det nya landet, på ett sätt som passade där.

Han hade rentav hoppats att hans nya landsmän skulle tycka att det han tillförde var berikande. Även på hans nya jobb vid den lokala industrin.

Igår postade Kloakrensaren en ny trådstart på Flashback, eftersom moderatorn Siegfrid ansåg att frågan om Flashbacks kloakmässighet inte fick diskuteras i DogDylans tråd om mångkulturen i media, och i enlighet med Lars-Erik Ryds förslag i en kommentar. Kloakrensaren postar den nu även här, men läsare som vill diskutera ämnet, och är Flashback-medlemmar, föreslås göra det på Flashback, i tråden; Kloakrensaren deltar i diskussionen. Andra är förstås välkomna att diskutera det här.

–

I vissa trådar i Flashbacks politikforum finner vi numera mycket av Sveriges intressantaste och viktigaste politiska debatt. Forumformatet, som tekniskt befrämjar en intensifierad och preciserad debatt, kompletterar nättidningar, bloggar o.s.v. med liknande innehåll, och här finns utmärkta debattörer som ställer tekniken i tjänst hos reell substans och hög kvalitet. Inte sällan är de dessutom roliga och formellt och stilistiskt goda skribenter.

Med politisk debatt menar jag inte mer utvecklad ideologisk, politisk-filosofisk eller historisk analys, utan debatt om löpande politiska händelser och om debatten själv. Men tillräckligt mycket av de större och djupare perspektiven finns med för att generellt hålla denna debatt på en hög nivå. Inte minst tråden ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ är ett ständigt växande tidsdokument av stor betydelse.

Men Flashback, där forum finns för allt mellan himmel och jord, inte bara politik, är samtidigt oundvikligen amorft, vildvuxet, urskillningslöst. Öppet för alla, och under parollen ”Yttrandefrihet på riktigt!”, präglas det i politikforumet inte bara av de allt fler tänkande människor som med nödvändighet faller utanför den ständigt krympande, avsmalnande, radikaliserade och med alltmer artificiella metoder upprätthållna ideologiska konsensus som råder i de flesta politiska partier och de gamla media. Det formas också i avsevärd utsträckning av deltagare vars inläggs språk, stil och innehåll, och ofta nog även deras användarnamn och ”avatarer”, är sådana att de gör det lätt för motståndare att avfärda.

Samtidigt har Flashbacks stora betydelse för journalistiken blivit erkänd och accepterad. Man borde tillägga: för den allmänna debatten. Men motståndet är ändå naturligt, och även från den position ofta utanför konsensus som jag själv intar är problemen med Flashbacks politikforum uppenbara. Själva ”läsmiljön” på Flashback, med stora påträngande annonser av oftast smaklöst slag, ja det inte helt självklart välvalda och begripliga engelska eller väl snarare amerikanska namnet Flashback, med den retroartat jukeboxestetiska logon med en rökande kloakråtta (eller vad det nu är), underlättar för många förkastandet – även om denna miljö verkligen inte skiljer sig mycket från tidningarnas, vare sig i tryck eller på nätet.

Att tala om en kloak låter orättvist, men jag syftar med detta inte på hela politikforumet eller detta i allmänhet, utan endast på en alltför ofta förekommande typ av innehåll. Det är här inte nödvändigt att ge några exempel. Problemet är välkänt och detsamma som på många andra håll på nätet, inte minst i kommentarfält. Detta innehåll är så rikligt förekommande att när det dominerar och blir påträngande trådarna måste sägas få karaktären av kloak, och ett ord som är starkt nog att uttrycka vad många känner inför detta är önskvärt, ja nödvändigt.

De stöts helt enkelt bort. Forumet begränsas till en subkultur, där bara ett särskilt slags läsare och skribenter attraheras och härdar ut: dels sådana som värdesätter den väsentliga debatten i så hög grad att de är beredda att betala priset av miljöns obehaglighet, men dels också sådana som känner sig hemma i och själva bidrar till den senare. Problemet hänger naturligtvis samman med den på många håll på nätet utbredda anonymitetskulturen; endast undantagsvis skriver någon här under eget namn.

Flashbacks inflytande på den politiska opinionen och därmed politiken själv är inte obetydligt. Men det är begränsat i förhållande till vad det skulle kunna vara med hänsyn till det bästa innehållets kvalitet. Man måste fråga sig inte bara hur många fler som kunde nås utan kloakinnehållet, utan också vilka nu icke nådda som kunde nås, och hur de som nås kunde använda det de nås av om det inte kom från en så illa beryktad källa.

Vad det mer generellt handlar om här är hur kloakmässigheter skapar ett förråat, antihumanistiskt klimat som tenderar att i alltför hög grad prägla de fora där det växande antal medborgare som hamnar utanför politikens och medias ”korrekta” konsensus samlas, och därmed hotar även essentiella politiska traditioners adekvata artikulation och representation. Jag vill sträcka mig så långt som att påstå att kloakproblematiken idag är den centrala utmaningen för den politiska opinion, och opposition, som oundvikligen måste ta form som i någon mening konservativ.

Tråden om mediakriget är alltså ägnad debatt av debatten. Deltagarna står vid sidan av. Jag skulle vilja att många av dem själva blev mediakrigare i samma mening som dem de analyserar. Det de har att säga är betydligt mer väsentligt och angeläget och ofta även bättre formulerat än den debatt de med sådan fascinerande vaksamhet genomlyser.

I den här trådstarten vill jag peka på det märkliga förhållandet att vi har en analytisk politisk debatt av ofta exceptionell kvalitet och kvantitet, inspärrad i vad som åtminstone stundtals framstår som en kloak. Jag vill föreslå att något görs för att befria dess värdefulla innehåll från det alltför rikligt flödande kloakinnehållet. Man skulle vilja att de bästa deltagarna flyttade till ett bättre forum. Men av allt att döma tror de inte själva på eller önskar de inte en sådan förändring. Det enda som kan göras är därför tills vidare att rensa kloaken.

I vilken utsträckning det är möjligt är förvisso oklart. Men att det är meningslöst att ens försöka är inte uppenbart. Jag ställer mig frågande till frånvaron på Flashback av elementära etikettsregler och normer för den civiliserade debatten, men jag tänker inte yrka på förbud och censur. Under de givna förutsättningarna kommer kloakinnehåll alltid finnas. Men jag är intresserad av att se om man endast genom fri opinionsbildning i forumet, genom att i denna nya tråd tydligt identifiera problemet och med koncentrerat fokus lyfta fram de därmed sammanhängande frågorna, och, om möjligt, i någon mån i andra trådar direkt påtala och kritisera kloakmässigheterna, kan förändra klimatet så att deras omfattning åtminstone reduceras.

Vad jag här sagt kan omformuleras till frågor eller diskussionspunkter, men min kännedom om Flashbacks skribenter säger mig att det inte är nödvändigt. Och ja, jag vet att många inte ens accepterar problembeskrivningen. Erfarenheten säger mig att problemet självt snabbt dyker upp och illustrerar den. Jag hoppas på men räknar inte med god respons. Det är inte minst det beklagliga förhållandet att även de skribenter jag uppskattar så ofta tycks omedvetna om problemets natur och omfattning, eller åtminstone underskattar det, som motiverar en ny tråd.

Under ett smärre kloakrensningsförsök på Flashback i helgen, efter att jag upptäckt att man där tog upp Carl Johan Ljungbergs viktiga blogginlägg Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn, påmindes jag om att jag ännu inte publicerat den utvärdering av min tidigare kloakexpedition (polemik mot vissa Flashback-medlemmar) jag företog härom året, som jag då utlovade.

Det finns flera anledningar till att jag dröjt med den. Den ena av de två viktigaste är att jag snart insåg att mitt försök att frigöra de bästa skribenterna från kloaken och överflytta dem till ett nytt och bättre forum, en annan nättidskrift eller liknande, inte skulle lyckas. De var alltför fästa vid just Flashback och dess speciella subkultur, och trodde helt enkelt att de inte skulle nå ut på samma sätt på annat håll och att debatten skulle bli mindre vital. Jag började därför överväga att ompröva mitt beslut att inte själv skriva på Flashback, och funderade på att fortsätta expeditionen, inte på det sätt jag dittills gjort, genom att i bloggen bemöta mina motståndare med åtminstone delvis samma vapen (stilnivå) som de använde mot mig (detta var bara avsett som ett tillfälligt experiment – det kan studeras i Politics-kategorin här), utan genom en opinionsbildningskampanj på Flashback.

Men jag var, och är fortfarande, osäker på vilka former en sådan kampanj borde ta. Min helt spontana inbrytning på Flashback nu p.g.a. Ljungberg gav mig nya impulser att fundera vidare på detta. Den allmänna problematik det här handlar om – och som naturligtvis går långt utöver Flashback – förblir för mig oundviklig; frågan är avgörande.

Den andra av de två huvudanledningarna till att utvärderingen dröjt är helt enkelt att den ju borde gälla också resultatet på litet längre sikt. Här kan man nu säga följande (och detta får gälla som utvärdering, åtminstone tills vidare). Den experimentella metoden med stilistisk anpassning till motståndarna tycks ha fungerat åtminstone mot “Ezzelino” och “IvanLendl”: det kan naturligtvis ha haft andra orsaker, men de tystnade i alla fall, drog sig undan, och har såvitt jag vet inte synts till på Flashback sedan dess. Det kan således vara meningsfullt att tillämpa den igen vid behov. Men hur många andra som uppmärksammade min insats och övertygades av mina argument är oklart. Om en viss förbättring inträtt, åtminstone i de trådar jag är mest intresserad av, måste det ju rimligen främst bero på andra faktorer, och jag har inte följt dessa trådar annat än sporadiskt.

Generellt sett kvarstår förstås problemet, vilket bevisades inte minst av mitt korta Flashback-besök nu. Moderatorn “Siegfrid” tog visserligen bort det allra grövsta kloakinnehållet jag överöstes med, men detta innehåll var det gamla vanliga, karaktäristiska. Ändå förklarade han att min diskussion var “helt onödig”, tilldelade mig i bryska ordalag en varning, och raderade flera av mina inlägg, bl.a. två svar till “Nostradumbass” och ett till “Meiji”. Deras inlägg däremot, som jag svarade på, fick stå kvar, trots att de tillhör samma av mig initierade diskussion som enligt honom snabbt avfärdats som off topic. Hans argument att mina svar var mer off-topic än deras inlägg kan jag inte alls se stämmer. Och jag har inte längre möjlighet att svara på andra inlägg riktade till mig i samma diskussion som också står kvar – t.o.m. ett sådant publicerat efter modereringsåtgärden står kvar. Resultatet är att de av mina inlägg som är mest positiva till Flashback fortfarande kan läsas, medan de mest kritiska är borttagna. Men detta är ju småsaker i sammanhanget.

Svar till “Den Väldige”

“Den Väldige” svarar på mitt svar på de frågor han nyligen ställde, och fortsätter därmed den viktiga, och i verkligheten, sådan den definieras av honom, huvudsakligen politiska diskussionen om Lindbom, islam, kristendomen och den andliga förnyelsen på ett sätt som förtjänar att lyftas fram från kommentarfältet; jag svarar därför ännu en gång med ett separat inlägg. Möjligen är dock karaktären av mina svar sådan att diskussionen borde flyttas till kategorin Spirituality.

–

Vänligen tack för svar, rättelser, bekräftelser, kommentarer och motfrågor!

Angående Lindbom fattar jag ditt svar som att det helt enkelt var en tillfällighet att han, när han efter sin inledande andliga väckelse gick från det främst exoteriska till det snarare esoteriska, kom i kontakt med Almqvist som ledde vidare till Schuon.

Lindbom gick alltså direkt, eller inom ett halvår efter upplevelsen i katedralen i Chartres, till den traditionalistiska skolan. Denna skola betonar i lika hög grad exoteriken som esoteriken, något som är mycket tydligt även i Lindboms egna böcker.

Jag tror det är fel att tala om en tillfällighet här. Efter beskrivningen av erfarenheten i Chartres fortsätter Lindbom på följande sätt:

“En upplevelse är vad den är, en ljusstråle från den gudomliga solen. Det gällde för mig att nu vinna all den insikt, allt det, som vi med ett gemensamt namn kan kalla en trosgrund. Och tron är ett stort och invecklat byggnadsverk, tron är inte en kapitulationsakt. Jag upplevde den teologiska förvirringen, det teologiska förfallet, de teologiska förvanskningarna. Det gällde nu att söka sig fram, och det var mera ett famlande än ett sökande. Till slut tyckte jag att jag stod inför en hög och lång mur, och det var i denna väldiga mur, som det gällde att finna en port. Att komma igenom denna port var att vinna insteg i den verklighet, som ej var av denna världen.

En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ‘Den glömda dimensionen’. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människans i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne den position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.

I denna objektivitet kom allt att framstå i ett nytt ljus: den skapade världen med dess formella begränsning, den kosmiska ordningen med dess cykliska återvändande till skapelsens Källa, människan som i all sin sinnliga skröplighet bär det eviga inom sig, det himmelrike invärtes i oss, varom Kristus talar – allt detta fick fasthet, mening, klarhet. Tron var alltså ej ett desperat bestridande av ‘vetenskapliga fakta’, tron var en förtröstan, fides, på det som redan måste finnas, för att tro över huvud taget skall ha någon mening. Tron var förtröstan på det intellektiva medvetandet om den gudomliga Verkligheten.

Att stiga in genom denna port var emellertid ej liktydigt med att i ett slag vinna full klarhet. Det var begynnelsen på en väg, som vi har att vandra livet ut. För mig okända tänkare trädde mig nu till mötes, förmedlade genom Kurt Almqvists skrift: Frithjof Schuon, René Guénon, och många många andra gav mig full sysselsättning. Den värld av ideologier och utopier, i vilken jag levat under årtionden, förvandlades till en blek skuggvärld. Jag mindes denna värld utan bitterhet, ja till och med med en viss tacksamhet över den fond av erfarenhet – i såväl positiv som negativ mening – som jag under alla dessa år samlat. Ty ingenting sker av en slump, ingenting sker genom en blind determinism. Allt har en mening, men i denna mening är vi människor ingalunda vanmäktigt passiva. Vi har en fri vilja, vi har en sanning att söka, och vi skall efter måttet av våra krafter fullfölja detta sökande. Men ytterst är det inte vi som söker och finner Gud. Det är Gud som söker och finner oss.”

På detta sätt avslutar Lindbom Omprövning (i flera avseenden hade omprövningen fortgått under hela femtiotalet, som tidigare kapitel beskriver; men det var först mot slutet av detta årtiondena som det alternativ omprövningen utmynnade i, med hjälp av Chartres och Almqvist, klart framstod för honom).

Det var alltså inte fråga om något särskilt missnöje med kristendom i sig, eller att någon särskild lockelse till islam/sufism drev processen, det var snarast, och kanske framför allt, det personliga mötet som gjorde att han tog denna riktning. (Allt detta kanske beskrivs och förklaras i hans böcker.)

Ja, men mötet med Schuon i egenskap av den främsta levande representanten för den åskådning Almqvist presenterat och den skola som omfattade denna.

Utifrån sett kan jag känna att processen i sådana fall inte är förvånande då de flesta med någon form av “andlig instinkt”, om uttrycket tillåts, säkert själva har känt i otaliga sammanhang att de andliga batterierna inom kristendomen mycket länge varit dåligt laddade, medan fallet inte varit så inom många andra stora religioner, varför dessa givetvis känts mer angelägna att närma sig på djupet för den utpräglade sökaren.

Ja, Lindbom beskriver i det avsnitt jag citerade “den teologiska förvirringen, det teologiska förfallet, de teologiska förvanskningarna”. Det finns mycket att säga här, och en hel del som från mitt perspektiv, som ju skiljer sig en del från Lindboms, måste komplexifieras. Klart är dock att de kristna kyrkorna i väst befinner sig i fritt ideologiskt fall, ofta med militanta övertoner, eller i bästa fall bara sömnigt följande av en tidsanda som i verkligheten redan börjat blåsa bort.

När det gäller JOB själv, och jag inser att min fråga på ett sätt kan ha varit lite väl personlig för att ta i plenum (tack för särskilt visat tålamod i denna svarsdel), är jag mycket glad åt första delen i svaret. Jag är alltså glad att jag blir rättad helt enkelt. Det var ju också lite uppmuntrande att jag tydligen förstått saken rätt angående JOB:s uppfattning om vikten av vedisk impuls.

Den saken kan väl inte ha varit svår att förstå rätt? Den “vediska” impulsen har ju varit ett grundtema i den här bloggen alltifrån början (se i synnerhet de längre texterna i kategorin Spirituality), och i högermarginalen, ovanför Teaching Spirituality, står det Om, så tydligt att ingen som besöker bloggen någonsin kan missa det. About-sidans första långa avsnitt, efter inledningen, handlade också huvudsakligen om denna impuls.

Angående det som avslutar avsnittet, alltså “ofullständighetsfrågan”, är jag givetvis intresserad av att försöka förstå  vad det är JOB känner som bristfälligt. (Nej, inte för att hitta något att kritisera om någon trodde det, utan för att försöka förstå ståndpunkterna och inställningen.) Dock är jag tacksam för några länkförslag angående den saken då jag inte riktigt vet vilka inlägg inom nämnd kategori som stämmer in på det vi pratar om just nu.

Jag undrar också om det är möjligt att få en mindre antal länkförslag angående detta för att få lite starthjälp i det eventuella svaret:

“Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.”

Jag hänvisar till samma texter för båda syftena – ofullständighetsfrågan (som också, som framgick av mitt förra svar, är en modifikationsfråga) och frågan om specifika läror. Men dessa texter är alltför många för att jag ska kunna lägga in länkar här. Gå till Contents-sidan och rulla ned till underkategorierna Idealism och Personalism i Philosophy-kategorin. I dessa underkategorier finner du en lång rad historiska texter, och de klickbara rubrikerna bör i någon mån antyda vilka som är relevanta.

Slutligen skulle jag vilja säga det nog inte var så att jag menar det är någon specifik kristen lära du bör eller måste omfatta,

Detta bekräftar att problemet för dig i första hand är politiskt: samling kring den historiska fakticitetens kristendom allena är enligt dig önskvärd för att moststå hotet från och problemen som medförs av muslimska invandrare och vad du kallade vulgärislam, oavsett kristendomens specifika innehåll.

utan det handlar mera om att jag försöker förstå varför den kristna läran inte framträder mer än den gör på din blogg jämfört med hur mycket västerlandets kultur representeras i form av musik, konst och politik. Något sådant tror jag.

Det är just därför att jag finner den ofullständig och i behov av modifikation. Den har varit lika mycket en källa till svaghet som till styrka för västerlandet. Ingen som kastar den flyktigaste blick på dagens kyrkor kan förneka detta. Detta innebär dock alltså inte att jag inte själv hämtar inspiration även från kristendomen. Jag brukar försöka sitta längre stunder i s.k. enskild andakt i kyrkor, inte minst när jag reser och besöker kyrkor jag inte tidigare varit i. Jag kan också, utifrån min egen förståelse, ta del i den exoteriska praktiken, i den mån respektive kyrka tillåter mig att göra det.

Det finns främst fyra områden där jag tar till mig och själv regelbundet återvänder till och refererar till det kristna arv jag nämnde i det förra svaret: 1) Jesu undervisning och inte minst hans liknelser. Även om också annat innehåll återfinns i evangelierna, är dessa saker utan tvekan något anmärkningsvärt, som ofta går långt utöver Bibeln i övrigt och naturligtvis, som Jesus också själv framhåller, måste tolkas esoteriskt och då befinner sig i överensstämmelse med vad som kan kallas den stora traditionen. 2) Den kristna mystiken, och den allmänna förståelsen av den andliga kulturen och det andliga livet som vi finner hos exempelvis Thomas a Kempis. Detta är ofta mycket imponerande och även det i överensstämmelse med min förståelse av traditionalismen. 3) Teologin när den varit som bäst, sådan den utvecklades med hjälp av den grekiska filosofin och ofta frigjorde sig från den direkta kopplingen till mer specifikt bibliskt innehåll. Här finns mycket som, på teologins (och filosofins) nivå, inom dess begränsade ramar, är av bestående, ja tidlös giltighet och ävenledes överensstämmande med andra traditioner. 4) Det allmänna, av kristendomen inspirerade kulturarvet i form av konst, musik, kyrkobyggnader o.s.v.

Däremot ställer jag mig på visst sätt frågande inför delar av det specifikt bibelteologiska innehållet, åtminstone som exoterik (men jag kan inte heller se hur traditionen kan inordna dem på annat sätt). Det är detta som gör att jag förespråkar en komplettering och modifikation, delvis inifrån den kristna traditionen själv, genom förstärkt tonvikt på de ovan beskrivna punkterna, men också genom impulser från andra manifestationer av den stora traditionen, och då främst den “vediska”.

Jag tror kanske heller inte att jag har några sanningsanspråk gentemot dig och Lindbom. Det är självklart möjligt att jag lider av en sådan förmätenhet utan att vara klar över det själv, men på ett medvetet plan kan jag inte förnimma detta när jag sitter här och försöker svara.

Det låter bra.

Nu ser jag att jag glömt svara på detta:

“Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ‘vulgärislam’ då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition?”

Det kan man kanske tro, men som du förhoppningsvis anat är det inte riktigt så jag menar.

Bra.

Här kan jag kanske inte ge ett riktigt precist svar, men på något sätt handlar det kanske om två nivåer. Mitt intryck, det må vara riktigt eller inte, är att problemet är att det faktiskt kan vara riktigt eller nödvändigt att levandegöra det andliga med hjälp av andra traditioner än den som den egna geografin och traditionen bjuder, men att detta är för svårt att förstå för den genomsnittlige medborgaren, kristen eller ej.

Jag ser inga tecken på det. Tvärtom tar denne medborgare med viss lätthet till sig min vediska impuls och annat liknande, om än oftast i mer eller mindre anpassad och populariserad form. Detta är ändå en rörelse i rätt riktning, som gradvis kan fördjupas (och redan på många håll har avsevärt fördjupats). Och den är som sagt förenlig med den modifierade kristendomen och bevarandet av det kristna andliga och kulturella arvet, enligt mitt förra svar – inom vad jag kallar den “kvalificerade pluralismens” ramar.

Denne tänker och känner, fler och fler menar jag då, att invandrare från islamska länder drar med sig problem, och i många avseenden är det ju också verkligen så, och kan inte skilja på detta och på övergripande behov av andlig förnyelse.

Varför kan de inte skilja mellan dessa saker? Det förefaller inte svårt.

Och ‘Den vanlige’ kommer då småningom att opponera sig mer och mer mot detta slags avancerade andliga förnyelse

Andligheten manifesteras på olika nivåer, förnyelsen kan vara avancerad såväl som mer lättillgänglig och populär. Men varför leder av invandrare från islamska länder meddragna problem till opposition mot avancerad andlig förnyelse?

för att i stället hävda mer rigida återgående till traditioner, även andliga,

En rigid återgång till rigid kristen tradition? Fundamentalistisk evangelikalism som i USA, och som därifrån spridande sig? Denna icke-traditionalistiska “tradition” är förvisso rigid i vissa avseenden, och vinner visserligen en del anhängare, men dess framtid åtminstone i Europa förefaller tveksam. Andra kyrkor i väst erbjuder ju definitivt ingen rigid tradition att återgå till, och knappast något i någon rimlig mening kristet eller genuint andligt överhuvudtaget. De har ju nästan helt tagits över av modern ideologi och samtidskulturens mest problematiska aspekter. Det är detta deras företrädare är verkligt engagerade i och intresserade av. Samling kring denna kristendom skulle därför vara en katastrof för just de syften du har i åtanke. På punkt efter punkt, område efter område, krävs här i stället avståndstagande från vad dessa kyrkor står för, även om det också finns sådant som jag från mitt perspektiv bejakar såtillvida som det skulle kunna peka framåt mot rätt förändring – såsom den nya öppenheten mot och de nya formerna för dialog med andra traditioner.

och då kan det bli problem.

Ja, fundamentalistisk islam + fundamentalistisk kristendom innebär naturligtvis problem. Men vad är det du förespråkar?

Dessa problem måste dock på något sätt lösas då den andliga förnyelsen ju är ett uppenbart faktiskt behov för oss här och nu.

Om problemen är sådana du beskriver dem, kan de enligt min mening bara lösas genom den andliga förnyelsen i sig, genom andlig upplysning, d.v.s. genom den förnyade “vediska” (och motsvarande) impulsen. Endast detta kan vi, eller bör vi, försöka arbeta för så långt det går. Och här lever också andligheten i någon utsträckning i väst idag. Den behöver bara ytterligare fördjupas och s.a.s. uppstramas.

Hur man koordinerar denna andliga förnyelse med en mer avvisande praktisk politik mot samhälleliga avarter som kommer genom invandring av muslimer utan synbar andlig höjd är väl egentligen den fråga jag försökte ställa men inte fick fram riktigt, och den fråga/frågor som oroar mig.

Mitt förslag är att man tar till sig sådant som jag försöker säga på alla de tre nära sammanhängande och i varandra gripande huvudområdena eller nivåerna i denna blogg: andlighetens, den humanistiska kulturens, och den Europaräddande politikens. Där finns koordinationen. Men denna lösning innefattar bejakandet av det faktum att det också finns muslimer med andlig höjd!

(Några frågor kunde jag inte svara på just nu av ren oförmåga och okunskap. I bästa fall kan jag återkomma till dem senare.)

Inte minst om du har någon uppfattning om specifikt innehåll i den kristna läran som är relevant här vore det viktigt om du tar upp det. Jag tror att diskussionens betydelse skulle bli mer uppenbar om sådana frågor också behandlades. Men här kräver de förstås att de verkligen är relevanta för dig, att det inte bara handlar om ett av andra, politiska skäl motiverat försvar för kristendomen.

Jag vill än en gång göra reklam för Carl Johan Ljungbergs utmärkta blogg, som jag tycker förtjänar långt mer uppmärksamhet än den hittills fått. Hans senaste inlägg, Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn, utgår från Oxfordprofessorn Paul Colliers nya bok:

–

Har svenska medier tagit upp Paul Colliers bok om invandringen – Exodus: How migration is changing our world (Oxford, 309 s) – har det i varje fall undgått mig.

Collier, som hör till de eftertänksamma, menar att invandring varken är bra eller dålig. Den fråga man bör ställa är: Hur mycket mer invandring är bra, och för vilka? Detta granskar han dels utifrån de migrerande själva, dels från deras ursprungsland respektive nya land.

För de invandrade själva leder flytten troligen till bättre villkor – annars skulle de knappast ha fattat ett så stort beslut. De kommer ju oftast från länder vars samhällen och ekonomier inte fungerar. Ett lands rikedom har oftast med samhällets uppbyggnad att göra.

De länder som tar emot invandrare då? Collier anser att dessa i en tidig fas dragit nytta av invandring men att de i fall denna fortsätter ohejdat troligen kommer att lida skada. Ett skäl är att en mindre grupp invandrare blir tvungna att söka integreras, medan en större grupp troligen vill klamra sig fast vid sitt gamla samhälles normer – alltså de som inte fungerade. Vi får härigenom en växande, ointegrerad diaspora. Och när ett samhälle blir alltför heterogent, försämras också folks attityd liksom viljan att betala för en generös välfärdsstat.

Läs mer

Det finns vissa frågor som trots att de tillhör den kategori som angår alla och borde vara ständigt aktuella, inte blir föremål för kontinuerlig politisk debatt och uppmärksamhet från de politiska partier som borde arbeta med dem.

Ett exempel på en sådan är frågan om övervakningssamhället. Sedan de svenska debatterna om FRA och EUs s.k. datalagringsdirektiv har den verklighet det här handlar om antagit groteska proportioner, och ingen borde efter de kontinuerliga avslöjandena om NSA och USAs totalitära strävanden kunna undgå att se dem och förstå deras innebörd; inte heller det faktum att den svenska regeringen fortsätter att stödja denna utveckling och till och med motsätter sig andra europeiska länders försök att protestera och stoppa den tycks förmå väcka den svenska opinionen.

Frågor som denna ägnas tillfällig, upprörd uppmärksamhet under en, eller i några fall flera kortare perioder, men sjunker sedan på skrämmande sätt undan utan att någonting kunnat förändras.

Ett annat exempel är frågan om grundlagen. Vad den handlar om är visserligen inte lika löjligt uppenbart, den involverar, eller tycks för många involvera, svåra författningstekniska överväganden och tillhöra ett område som normalt behärskas endast av specialiserade jurister och statsvetare. Den skiljer sig också från övervakningsfrågan såtillvida som att det inte blev någon mer allmän upprörd debatt, och signifikativt nog tycktes inte ens jurister och statsvetare bry sig om den på det sätt de normalt alltid gjorde förr i liknande fall.

Men i sak är ju också detta en fråga som i högsta grad angår alla svenska medborgare; i ett längre och större perspektivet är ju få frågor viktigare än författningsfrågorna. Och åtminstone SD förde en intensiv debatt om den under några veckor som jag uppmärksammade och i begränsad utsträckning själv försökte bidra till här i bloggen.

Nu, efter tre år, undrar man om riksdagsbeslutet gjorde att det inte längre anses meningsfullt att ägna denna fråga uppmärksamhet. Ytterligare ändringar, som upphäver de senaste, är ju med nödvändighet är en krävande och långdragen process. Begränsade resurser gör det väl rimligt att prioritera annat. Samtidigt riskerar man, om man helt släpper frågan, att ge intrycket att man accepterar beslutet i den meningen att man inte eftersträvar ny revision. Det vore olyckligt.

Därför frågar jag mig om det finns någon SD-politiker som fortfarande åtminstone sporadiskt försöker följa upp och fortsätta driva den linje i denna fråga som var partiets 2010, som framför konkreta förslag för återupptagande, och som kanske rentav strävar att ytterligare utveckla och fördjupa analysen och argumenten. Sådan kontinuitet och långsiktighet är i hög grad önskvärd.

Svar till “Den Väldige”

Nätpseudonymen “Den Väldige” ställer ett antal frågor med anledning av min post i kategorin References om Tage Lindboms korta självbiografi Omprövning; liksom många andra av hans kommentarer är de värda ett separat inlägg, trots att jag denna gång finner frågorna svåra att besvara.

–

Med anledning av denna bloggpost skulle jag vilja försöka formulera några frågor till JOB, och jag vill då först skissera bakgrunden, eller bakgrunderna:

Jag har fått uppfattningen, riktig eller inte, att Lindbom gick från ateism till gudstro genom kristendom och sedan gick över till en islamsk mystisk tradition: sufismen.

Det första jag undrar är: beskriver och förklarar Lindbom någonstans varför han tydligen upplevde kristendomen, som ju är den lokala och traditionella religionen inom vår kulturkrets, som ofullständig, inte användbar eller liknande?

Det andra jag undrar är, varför gick han till just islam/sufismen? Det vill säga, har han klart uttryckt detta? (För båda frågorna undrar jag också om han i sådana fall gör det i någon av de böcker som anmälts här.)

Lindbom gick, inspirerad av Kurt Almqvist, direkt till den s.k. traditionalistiska skolan, där han blev initierad av Frithjof Schuon. Det innebar inte att han därefter betraktade kristendomen som “ofullständig, inte användbar eller liknande”. I nästan alla hans böcker hänvisar han huvudsakligen till kristendomen, i enlighet med traditionalismens uppfattning om exoterikens delvis s.a.s. geografiska betydelse. Han skrev ju i första hand för en svenskspråkig och i stor utsträckning kristen läsekrets. Först i hans sista i livet utgivna bok, Västerlandets framväxt och kris, bör den med Lindboms tidigare verk förtrogne kunna urskilja vissa historiska tolkningar som antyder en uppfattning om kristendomens otillräcklighet som västerländsk exoterik. Hänvisningar till islam och sufismen förekommer i de flesta av hans böcker efter omprövningen, liksom till vedanta o.s.v.  Anledningen att han i den traditionalistiska skolan mottog esoterisk initiering i sufismen var utan tvekan just mötet, via Almqvist, med Schuon. Den posthuma volymen I Frithjof Schuons fotspår, med utmärkt och mycket utförlig inledning av Ashk Dahlén, behandlar uteslutande Schuon.

Jag har också fått uppfattning av JOB själv är mystiker, men inte kristen utan hinduisk eller närmare bestämt vedisk. Anledningen till detta, uppfattar jag, är att JOB menar att räddningen av Västerlandet, om denna alls är möjlig, på något sätt, vid sidan av direkt politiskt agerande och liknande, måste gå via det vediska då där finns kvar en direkt och levande andlig tradition och praktik som skulle gått förlorad inom kristendomen. Ett slags renovering av det andliga i väst kan då via den vägen på något sätt kanske komma till stånd. (Jag ber att få bli rättad på de punkter jag missförstått hela saken.)

Mot ovan skisserade beskrivning av JOB ur en viss aspekt skulle jag, som själv är kristen, vilja ställa några frågor som liknar de jag ställt om Lindbom:

För det första: Vad är det som gör att du inte finner det möjligt att hitta eller hitta tillbaka till något slags levande kristen tradition och inifrån den verka för att levandegöra det andliga?

Ja, här måste jag rätta dig. Denna fråga kan jag inte besvara, eftersom det inte alls förhåller sig så att jag inte finner detta möjligt. Frågan beskriver min hållning oriktigt. Jag går ofta tillbaka till levande kristna traditioner och försöker, under urskillning, inifrån dem verka för att levandegöra det andliga.

Däremot är det riktigt att jag tror att en ”renovering av det andliga i väst” kräver en komplettering och modifikation i form av en ny ”vedisk” traditionalistisk impuls, i enlighet med vad jag beskrev under Spirituality på About-sidan i dess första version – vilket också i någon mån är vad som sker idag. Och att jag såtillvida, till skillnad från Lindbom i de flesta av hans verk, finner kristendomen, åtminstone i vissa dominerande tolkningar, ”ofullständig”. Jag har diskuterat dessa tolkningar med viss utförlighet i åtskilliga inlägg i katergorin Philosophy.

För det andra: Jag kan ha fel, men mitt intryck är att många andra i den, som jag uppfattar det, ytterst lilla svenska krets av egentliga konservativa, antingen är ateister, eller ansluter sig till andra religioner än kristendomen. T.ex. islam, vanligen då sufism eller liknande. Är detta möjligen riktigt?

Tyvärr tror jag inte att jag kan svara på denna fråga heller, på ett tillräckligt meningsfullt sätt, eftersom jag saknar den överblick som skulle krävas. “Många” är litet vagt. Utan tvekan finns konservativa som tillhör flera olika religiösa och andliga traditioner, såväl som ateister.

Frågan då: Om det är så, ligger det ändå inte en stor fara i detta? Jag accepterar visserligen andliga riktningar av mer mystisk karaktär från alla religioner, och är klar över att dessa ofta ligger närmare varandra än “den vanliga religionen” avsedd mer för massan, och att det på (mycket) lång sikt kanske kan ligga något avgörande konstruktivt i den samverkan som småningom kan uppstå mellan mystiker från olika religioner.

Men ändå, på kortare sikt: Om nästan inga personer av seriositet ägnar sig åt den lokala traditionella religionen, i detta fall kristendomen, kan inte det vara/bli ett tecken i sig på det som brukar beskrivas ungefär som:

Om du lägger ner ditt svärd tar någon annan upp det.

Och är då inte detta mycket farligt?

Exempelvis genom att, vad vi kan kalla vulgärislam, passar på att kraftigt ta mark, då de tydligt kan se att kristendomen har övergivits av nästan alla de lokalt boende människor som är något att räkna med. Och är det inte just det som sker inför våra ögon?

Inte heller dessa frågor kan jag, är jag rädd, besvara tillfresställande, åtminstone inte utan vissa tydliggöranden från din sida. Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ”vulgärislam” då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition? I så fall håller jag inte med, bl.a. men inte enbart p.g.a. den nämnda ”ofullständigheten”.

Den kristna traditionen rymmer utan tvekan ett värdefullt kulturellt och andligt arv som västerlandet har att förvalta. Detta står på intet sätt i motsättning till den av mig försvarade kompletteringen och modifikationen. Den kristna ortodoxin innehåller åtskillda välkända, i dogmatikens form fastslagna lärosatser, men redan den, och naturligtvis i än högre grad kristendomen i vidare mening, uppvisar historiskt ett stort utrymme för olika tolkningar. Du är alltså kristen, och du menar såvitt jag förstår att jag bör begränsa mig till kristendomen p.g.a. hotet från vulgärislam. Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.

Det intryck jag får är att din argumentation mot Lindboms och min inriktning bestäms huvudsakligen av politiska överväganden, och väl i någon mån därmed sammanhängande kulturella (av detta skäl placerar jag detta inlägg i kategorin Politics). Du säger ingenting om kristna religiösa, teologiska eller andliga sanningsanspråk gentemot Lindbom eller mig. Men borde det inte, när du säger att du är kristen, utöver vulgärislams hot och den blotta kristna historiska dominansens fakticitet under de senaste tusen eller drygt femtonhundra åren beroende på var vi befinner oss (”den lokala traditionella religionen”), hur betydelsefull denna fakticitet än är för konservativa historicister, finnas också något distinkt positivt värde som gör att enligt dig andligheten uteslutande bör levandegöras i kristendomens form? Först när jag ser hur du svarar på dessa frågor kan jag försöka vidareutveckla mitt svar.

Tingstens vision av Israel som, med Lars Gustafssons ord, “ett nytt Danmark”, var naturligtvis naiv redan från början. Fundamentalistiska (eller ultraortodoxa, eller vad vi ska kalla dem) Ostjuden hade kommit att dominera den sionistiska rörelsen redan långt före staten Israels tillkomst. Men deras närvaro doldes länge i den internationella opinionen dels av det lika starka israeliska socialistiska engagemanget, dels av den allmänna kulturella dominansen av europeiskt eller västerländskt bildade judar.

Men under sjuttiotalet, under den tid Ovadia Yosef var överrabbin i Israel, började de alltifrån början närvarande ultraortodoxa bli mer synliga, och sätta sin prägel på såväl kultur som politik. Detta var vid samma tid som Likud med Begin i spetsen tog över makten och de inflytelserika judiska intellektuella i New York omprövade sin socialism och liberalism och övergick till neokonservatismen. Redan i sin bok To Jerusalem and Back från 1976 gav Saul Bellow i den inledande skildringen av chassiderna på flygresan en inblick i vad som var på gång, en inblick som kunde förvåna sådana som bibringats den tingstenska bilden. Och kontentan av de erfarenheter han gjorde i Israel blev, trots försvar för landet, en viss tonvikt på titelns back, tillbaka till USA.

Alltsedan denna tid har de ultraortodoxa (och bland dem finns en avsevärd spännvidd mellan radikalnationalistiska bejakare av staten Israel och antisionister som helt förnekar dennas legitimitet) av flera skäl, inte minst demografiska, flyttat fram sina positioner, till den grad att de nu är en dominerande kraft som ser ut att vara svår att begränsa för det kvarvarande sekulära och “europeiska” Israel. Den svenska judiska vänstern i vid mening, som inte anammade någon neokonservatism eller dröjde länge med det, producerade till synes uppgivna studier som Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Och när vi talar om Bellow måste vi också påminna om i vilken utsträckning även hans USA under denna tid formats av samma utveckling.

Rapporterna om Israels nya eller verkliga väg har kommit i strid ström under de senaste årtiondena. Tydligast var väl den radikale upplysnings- och vänsterisraelen Israel Shahak i sina fortfarande mycket lästa uppgörelser Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (1994), Open Secrets: Israeli Nuclear and Foreign Policies (1997), och Jewish Fundamentalism in Israel (1999). Jag delar inte hans allmänna världsåskådning och politik, men eftersom jag inte har några större problem med den historiska kritiken kan jag, i synnerhet i ljuset av den starka, problematiska uppsvinget för fundamentalism i alla de tre abrahamitiska religionerna under de senaste årtiondena och alltså inte minst i Israel, ta till mig många av de sanningar om fundamentalismens – eller denna fundamentalisms – väsen som han uppvisar. Det borde fler göra.

Det är för mig centralt att traditionalismen – av det slag jag vill försvara – oavsett vilken specifik religiös tradition vi talar om står i motsättning till litteralistisk fundamentalism. Den senare religionsuppfattningen är ju signifikativt nog i mycket ett modernt fenomen, uttryck för en problematisk aspekt av eller reaktion inom moderniteten. Den finns i alla eller åtminstone de flesta traditioner, även om de innehållsliga skillnaderna är stora. Den är ett av de hinder som måste hanteras av alla som söker försvara den högre kosmopolitismens och den kvalificerade pluralismens humanistiska ideal. Inte minst är den ett problem för försvararen av de mer allmänna andliga insiktena och deras världsåskådning i vår tid, i synnerhet om de även i någon mån vill kvarhålla traditionalismens tonvikt på exoterismens värde.

Jewish Fundamentalism in Israel tillhandahåller bakgrunden till Yosef, beskriver hans relation till andra fundamentalistiska rabbiner och Israels politiska ledare, och förklarar de teologiska grunderna för hans politiska ställningstaganden. När han förespråkade återlämnande av ockuperad mark var det enligt Shahak enbart för att den ännu inte kunde försvaras utan risk för förlust av judiskt liv. Till skillnad från Gush Emunim menade han att vi ännu inte levde i begynnelsen av det messianska riket, och att staten Israel och dess militära och övriga agerande ännu inte kunde räknas som en del av eller som bidragande till detta. Vi levde ännu i “normala tider”. Men innebörden av detta var endast att judarna ännu inte är tillräckligt starka. Endast därför är eftergifter till palestinier och andra nödvändiga. När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.

Shahak var en slående manifestation av ett i högsta grad annat Israel som fortfarande också finns. Men han markerade alltså en ytterlighetsståndpunkt; de fakta han presenterar är viktiga, men kritiken mot fundamentalismen behöver självfallet inte acceptera just hans egna utgångspunkter. Det är svårt att bedöma vilka resurser Israel har för att hantera detta fenomen, vilken väg det kommer välja. Men det ser inte ljust ut. Shahak pekar på hur Shimon Peres redan vid början av nittiotalet av politisk opportunism uppvaktade Yosef och sökte hans stöd – till den grad att socialdemokraterna fann det motbjudande och i stället förde fram Rabin till en andra period vid makten. Men han hävdar också att i själva verket alla ledande israeliska politiker i olika schatteringar av radikalitet och av religiösa och sekulariserade tolkningar delar en vision av Israel, dess relation till omvärlden, och dess framtid som i stora drag överensstämmer med Yosefs och de andra fundamentalisternas.

Om detta får vi inte höra mycket från de lätt bisarra kvarvarande svenska tingstenianerna, en Per Ahlmark, en Johan Lundberg – trots att de, eller åtminstone Ahlmark, måste veta bättre, måste ha sett mycket som Tingsten själv ännu inte kunde se. I sak har de i allt väsentligt anslutit sig till neokonservatismen. Hos dem framställs Israel fortfarande på det hela taget som ett nytt Danmark.

I några fina och med sympatisk inlevelse skrivna recensioner och kommentarer – Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?, Valet i Israel blev de ungas genombrott, Ny studie om Israels radikala höger, Ett intergalaktiskt Israel träder fram – får däremot anti-tingstenianen Carl Johan Ljungberg fram en någorlunda nyanserad bild av dagens Israel. Men hyllningarna, inte minst från Peres, av en så kontroversiell religiös ledare som Ovadia Yosef vid hans död visar att den snabbt växande fundamentalistortodoxa minoritetens betydelse underskattas.

Fria Tider rapporterar, med ett stort antal viktiga länkar, om den israeliske f.d. överrabbinen och grundaren av Shas-partiet Ovadia Yosefs bortgång. Notera särskilt den socialdemokratiske premiärministern, nuvarande presidenten och mottagaren av Nobels fredspris Shimon Peres’ otroliga ord: “When I pressed his hand, I felt I was touching history…and when I kissed his head, it was as though I kissed the very greatness of Israel.”

Om Yosef är Israels storhet, vad gör denna av västerländska liberaler och pseudokonservativa alltför ofta okritiskt försvarade demokrati så mycket bättre än de islamistiska diktaturerna? Om Peres med Israel menar inte staten utan judenheten eller judendomen, blir ju uttalandet ännu mer anmärkningsvärt.

Jag har haft intrycket att det funnits en effektiv opposition i Israel mot figurer som Yosef. Även American Jewish Committee och ADL har tagit avstånd från några av hans uttalanden, och den amerikanska judiska opinionen är ju känd för att ofta vara mer extrem och fanatisk än den israeliska. Att en person som Peres kan formulera sig på detta sätt nödvändiggör tyvärr en omprövning av Israel i detta avseende.