Category: Spirituality

The Feminization of Christianity

Spence Publishing Company, 1999 (Go to the publisher’s website or amazon and buy)

Book Description:

In the stale and overworked field of gender studies, The Church Impotent is the only book to confront the lopsidedly feminine cast of modern Christianity with a profound analysis of its historical and sociological roots. Dr. Podles identifies the masculine traits that once characterized the Christian life but are now commonly considered incompatible with it. In an original and challenging account, he traces three contemporaneous medieval sources: the writings of St. Bernard of Clairvaux, the rise of scholasticism, and the expansion of female monasticism. He contends that though masculinity has been marginalized within Christianity, it cannot be expunged from human society. If detached from Christianity, it reappears as a substitute religion, with unwholesome and even horrific consequences. The church, too, is diminished by its emasculation. Its spirituality becomes individualistic and erotic, tending toward universalism and quietism. In his concluding assessment of the future of men in the church, Dr. Podles examines three aspects of Christianity – initiation, struggle, and fraternal love – through which its virility might be restored.

Reviews:

“This groundbreaking book should be read by everyone concerned about the future of Christianity.”  St. Anthony Messenger

“This volume will certainly invite an important discussion.”  National Catholic Reporter

About the Author:

Leon J. Podles, a native of Baltimore, earned his bachelor’s degree at Providence College and his Ph.D. in English at the University of Virginia. He later studied Old Icelandic at the University of Iceland. He has worked as a teacher and a federal investigator and is now the president of the Crossland Foundation. Among the numerous journals for which he has written are America, American Spectator, Crisis, and American Enterprise, and he is a contributing editor of Touchstone. Dr. Podles and his wife have six children and live in Naples, Florida, and Baltimore.

The Notebooks of Paul Brunton

Volume Nine

Human experience is our laboratory for higher experiment. The world is our school for spiritual discovery. The vicissitudes of personal circumstances are our field for ethical achievement.

When creative art is truly inspired, it comes close to being sacramental.

– Paul Brunton

Human Experience shows how to make everyday life into a process of spiritual discovery. It explores causes and purposes of suffering, problems of marriage and other relationships for spiritual seekers, needed reforms in education, special opportunities and problems of youth and old age, and the purpose of the modern world-crisis

The Arts in Culture reverently celebrates the role of the Beautiful in human culture. Its highlights are sections on the mission of inspired art, creativity, genius, and the relationship of art and mystical experience.

How to Boost Performance and Live a Richer and Happier Life Through Transcendental Meditation

TarcherPerigee, 2016 (There are at the moment problems with the Insert Links function, but I will add the links asap; meanwhile, visit the Publisher’s website, amazon, or some other bookseller anyway, and, as always, order the book!)

Book Description:

The noted research psychiatrist and New York Times-bestselling author explores how Transcendental Meditation permanently alters your daily consciousness, resulting in greater productivity, emotional resilience, and aptitude for success.

Most of us believe that we live in only three states of consciousness: wakefulness, sleep, and dreaming. But there is so much more.

In Super Mind, clinical psychiatrist and bestselling author Norman E. Rosenthal, M.D., shows how the incredibly simple daily practice of Transcendental Meditation (TM) can permanently improve your state of mind during the routine hours of waking life–placing you into a super-mind state of  consciousness where you consistently perform at peak aptitude.

In his most ambitious and practical book yet, Rosenthal shows how TM is more than a tool for destressing or for general wellness. It is a gateway to functioning physically, emotionally, and intellectually at levels we never knew we could attain. Written in Rosenthal’s trademark style of restraint and intellectual carefulness, Super Mind explores how we can aspire to so much more than we ever thought possible.

Reviews:

“Super Mind is a wonderfully practical exploration of the benefits of Transcendental Meditation that reveals how the technique is not a belief or faith but a simple tool that, in my experience, can improve your life in ways you never thought possible.”  Hugh Jackman

“In Super Mind, Norman E. Rosenthal has written a vibrant, practical, and persuasive guide to all the ways in which mediation can profoundly affect every aspect of our lives – from our emotional and spiritual well-being to our intellectual and creative abilities.”  Arianna Huffington

“Super Mind opens new doors to thinking about consciousness, and new possibilities about how consciousness can grow and change a person’s life forever. Transcendental Meditation has been found to improve physical and psychological health in hundreds of published studies and Norman E. Rosenthal weaves this evidence together with powerful stories of transformation – a must-read for anyone wanting to develop a Super Mind.”  Maria Shriver

“Dr. Rosenthal’s Super Mind is a thoroughly engaging, scientifically sound testament to the immediate and long-term benefits of Transcendental Meditation – a technique I have been practicing for nearly two years. TM has made me more mentally and physically energetic, sharper, less stressed and more positive. If I could write a prescription for TM to all my patients, I would.”  Dr. Jennifer Ashton, ABC News Chief Women’s Health Correspondent, Ob-Gyn

“Norman E. Rosenthal, renowned scientist and researcher, reveals the powerful, life-enhancing effects of Transcendental Meditation in this acutely observed and poetic book.  In Transcendence, Rosenthal gave us the science behind TM; in Super Mind he does that and more, showing us the broad applications and transformative stories of real people using this simple technique.”  Richard A. Friedman, M.D., contributing Op-Ed writer for The New York Times and Professor of Clinical Psychiatry at Weill Cornell Medical College

About the Author:

Norman E. Rosenthal, M.D., is a clinical professor of psychiatry at Georgetown Medical School and the New York Times-bestselling author of books including Transcendence: Healing and Transformation Through Transcendental Meditation and The Gift of Adversity: The Unexpected Benefits of Life’s Difficulties, Setbacks, and Imperfections. He conducted research at the National Institute of Mental Health as a research fellow, researcher, and senior researcher for more than twenty years and was the first psychiatrist to describe and diagnose Seasonal Affective Disorder (SAD).

A Handbook of Biblical Childrearing

Canon Press, 1997

Book Description:

As parents, our greatest calling is the raising of our children in the nurture and admonition of the Lord. God has designed each family to be a culture – with a language, customs, traditions, and countless unspoken assumptions. The culture of the family intimately shapes the children who grow up in it. It is the duty of the father to ensure that the shaping takes place according to biblical wisdom.

Some fathers establish a rebellious culture for their children and bring upon their children the wrath of God, sometimes for generations. Other fathers fail to establish any distinct culture, and outside cultures rush to fill the void.

Through the Messiah, God promised blessing to His people, “their children, and their children’s children forever.” The norm for faithful members of the covenant is that their children will follow them in their faithfulness. The oddity should be children who fall away. Unless we reestablish faithful Christian culture in countless homes, we will never reestablish it anywhere.

Standing on the Promises brings clarity, providing parents with an insightful handbook on biblical childrearing, that avoids another paint-by-numbers method for parenting.

Look inside on Amazon

About the Author:

Douglas Wilson is the minister of Christ Church in Moscow, Idaho, which is a member of the Communion of Reformed Evangelical Churches (CREC). As one of its founders, he has served on the board of Logos School, a classical and Christian school (K-12), since its inception, and he is a Senior Fellow of theology at New St. Andrews College. He is also the editor of Credenda/Agenda Magazine, the editor for the Omnibus textbook series, and the author of many books, including Reforming Marriage, Recovering the Lost Tools of Learning, The Case for Classical Christian Education, Angels in the Architecture (with Douglas Jones), and a biography of John Knox. His blog can be found here.

Kim Petrusson missförstår kanske arten av min argumentation rörande abrahamismen när han återkommer med följande kommentar:

“En kristendomskritik baserad på sola scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.”

Jag reducerar på intet sätt kristianismen till skriften, tolkar den på intet sätt enbart utifrån den. Tvärtom har jag ju hela tiden betonat omtolkningsprocessens innebörd, den kristianska överhuvudtaget, den filosofiska, den esoteriska, som en partiell supergression av skriften. Detta kontrasterar mot det jag försökt frilägga som abrahamismens allmänna sär- eller grunddrag, som jag identifierat som den skriften huvudsakligen bestämmande historiska immanent-framtidsorienterade historien med dess olika moment. Ja, jag har understrukit att även skriften själv innehåller viktiga passager som strider mot dessa grunddrag; d.v.s. abrahamismen i sig har även andra drag, som inte är särdrag utan som religionsfilosofiskt och -fenomenologiskt kan ses som mer universella och traditionella; redan skriften i sig uppvisar därmed på ett för mig s.a.s. positivt sätt åskådningsmässig självmotsägelse. Detta är centralt i min helhetliga bedömning.

Men att utvärdera särdragen är i sig en komplex uppgift; de har under den långa tid du nämner bidragit till att ge hela västerlandet vissa särdrag. Jag vill här åter hänvisa inte minst till Eric Voegelins djuplodande studier rörande detta, inte minst i första delen av Order and History. Även han ger emellertid en distinkt tolkning som inte i allo är självklar, och inte i allo baserad på sola scriptura. Mitt intryck är att en hel del här återstår att göra när det gäller belysningen av sambandet mellan den abrahamitiska historiecentreringen och eskatologin och tolkningen av västerlandets senare framstegstanke, och därmed väsentliga grunddrag av moderniteten.

För min del gäller att jag försöker betrakta allt detta med urskillning utifrån ett i vid mening traditionalistiskt perspektiv. Det är inte fråga om någon ensidig negativ kritik, om något onyanserat avfärdande. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt inträngande i kristianismen och i viss mån övrig abrahamism, och bejakar selektivt kristianismens historiska, kulturella och andliga värden. Jag är positivt inställd till den kontinuerliga omtolkningen när den sker utifrån ett i min mening traditionalistiskt perspektiv (just föreställningen om en “New Age” o.s.v., i vars sammanhang så mycket av omtolkningen länge skett, är väl sannolikt själv en del av särdragets typ av epoktänkande och därmed s.a.s. inte i sig omtolkad).

Det följer givetvis av detta att jag mindre än någon annan vill “bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år”. Tvärtom är det just detta för den rätta omtolkningen nödvändiga, allt det som katolikerna kallar just “traditionen”, om än i annan mening, i motsats till “skriften”, som jag vill bejaka; ja, som framgått vill jag bejaka ännu mer sådant – filosofin vars bidrag i viss utsträckning redan från början definierar teologin, de mångfaldiga skrifttolkningsprinciperna.

Det enda jag säger är att det historiskt samexisterar med och inte kunnat ta sig definitivt utöver de grunddrag som det efter skriftkanons definitiva fastställande aldrig varit möjligt att helt förneka. Detta är i och för sig inte att säga lite. Östkyrkans nedtonande av Uppenbarelseboken är en styrka, men den är otillräcklig. Kyrkofäderna kan givetvis aldrig entydigt gå utöver särdragens gränser: även de grekiska rör sig inom dem inte minst såtillvida som deras eskatologi uppvisar alla de notoriska oklarheter jag pekat på; ja t.o.m. de alexandrinska uppvisar dessa, om än i deras egen variant. Man kan förvisso inte basera en kristianismkritik på sola scriptura. Men en kristianismkritik sine scriptura vore än mer märklig.

Honoring the Mysteries of Love and Relationship

Harper Collins, 1994

Front Flap:

A companion volume to the national bestseller Care of the Soul, this new book from Thomas Moore explores how relationships of all kinds – with all their difficulties – deepen our lives and help fulfill the needs of the soul.

As Thomas Moore pointed out in Care of the Soul, the soul thrives under certain conditions, especially intimacy, attachment, and involvement. Unlike many books that are concerned with making relationships work better, Moore’s new book, Soul Mates, finds meaning in endings, separations, jealousy, sexual conflicts, and other obstacles we may encounter in the pursuit of intimacy. The book emphasizes that if we are willing to live through these difficulties, life is enriched and the soul thrives. Moore describes how “soul-intimacy” can be cultivated in simple ways that are often overlooked – writing thoughtful letters and engaging in heartfelt conversation, for instance. On another level, he investigates ways to create soulful community and a profound sense of conviviality in society and among nations. For insight he appeals to a wide range of literature and mythology – Emily Dickinson, Sufi poetry, Native American folktales, and classical mythology. In all of these sources Moore finds intimacy depicted as a matter of soul rather than interpersonal dynamics.

Everyone whose heart, mind, and soul were touched by Care of the Soul will find in Soul Mates the same kind of empathy, caring, and wisdom as Thomas Moore expands on his ideas about life and explores all human relationships.

Reviews:

“In richly textured and shaded prose, he evokes mythology, poetry and sacred and philosophical traditions to speak not to our agendas but to our souls.”  San Francisco Chronicle

“I devoured Soul Mates like some comfort food for the spirit…Moore moves love off the fast track and into the realm of mystery and imagination where it belongs.”  New Woman

“An eloquent, passionate, often mystical exploration of how we mere mortals might better understand ourselves and others in a late-20thcentury society in which so much emphasis is placed on interpersonal dynamics and so little on introspection, care, grace, gratitude and honor.”  Detroit News

“[Moore] delights in plainness, things imperfect, ragged edges, loose ends, failures, flops, incompletions, annoyances, dissatisfactions. The comfort he offers is that in such shortfalls from ultimacy and salvation, we may find our richest reality. The soul’s fertility is slow and organic.”  New Orleans Times Picayune

Look inside on Amazon

About the Author

Website

The Bhaktivedanta Book Trust, 1981

Back Cover:

A treasure for those seriously pondering the destiny of the world, this manifesto persuasively argues that the day of the materially based nation-state is over. Challenging the economic and political goals most of us tacitly accept, the author uncovers a massive yet hidden flaw in the foundation of modern social systems and offers a new blue-print for the restructuring of human society.

Preface by Jay A. Matsya, editor:

The increasing social chaos, economic decay and military confrontation throughout the world should not receive the full measure of our resentment and scorn. We all desire that our national and international environments yield as much happiness, comfort, and serenity as possible. Times of upheaval and testing, however, do have their value. An ancient Indian pundit once commented that a truly intelligent person should know how to extract nectar from a stock of poison, perceive a rare jewel amid a pile of garbage, and acquire wisdom from a low-class but qualified teacher. At first glance, perilous epochs in history seem to offer participants nothing beyond hardship, suffering, and despair. But one should not fail to note that during adverse years, when the human grasp on reality shakes, the world’s thinkers are sometimes moved to exert their intellects with a special profundity.

Whether man is heading in the right direction or completely off course is a question phrased earnestly in the sea of troubles, not on Easy Street. Hence, the present world climate of materialistic unrest and failure holds great import for sage thinkers. Now the impetus is generously available for intense re-evaluation of the foundation and structure of human society. Distressing circumstances mercifully press us to take a more careful look at ourselves and our civilization. Thus, humanity may inch closer to clues of lasting social prosperity and peace.

After ten years of rigorous thought, supplemented with extensive travels on each continent, the author decided – hesitantly, he admits – that at last he was ready to write this book and that human society might be ready to receive it. The Varṇaśrama Manifesto for Social Sanity presents sociological, political and economic perspectives and information never before considered by modern man. Its unique proposals derive from a reservoir of knowledge most learned persons have yet to tap. I hope troubled mankind will take advantage.

Harikesha Swami Vishnupada

Wikipedia

Arten av det problem jag tagit upp i mina inlägg om abrahamismen, och i synnerhet dess vikt och djup, tydliggörs ytterligare genom signaturen “RB:s” kommentar till det svar till honom som jag gav titeln Esoterismens omtolkning. Han konstaterar till att börja med att han ägnar sig åt en tolkning av bibeln, och betonar det okontroversiella i detta: “En omtolkning är ju egentligen bara en ny tolkning. Man är inte nöjd med den gamla, och gör en egen.” Så långt håller jag med; denna princip är okontroversiell, och det är inte den jag vänder mig mot. Vad jag ifrågasätter är riktigheten av den specifika esoteriska tolkning, med anspråk på historisk riktighet, som RB – eller Rudolf Steiner – gör. Det är en sak att försvara Steiners åskådning. Det är en annan att påstå – eller hålla med Steiner om – att denna åskådning är bibelns.

RB frågar: “Vad menar du egentligen med den ursprungliga abrahamismen? Menar du att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller de frågor som du tar upp? Eller syftar du på några tolkningar som just du har stort förtroende för? Det är rätt viktigt för mig att veta om jag ska förstå vad det är jag har att förhålla mig till.” Med den ursprungliga abrahamismen menar jag de genomgående och centrala särdrag – så genomgående och centrala att det kanske också kan kallas grunddrag – som jag tog upp i de tidigare inläggen, med början i Spiritual Enlightenment in the West och The Abrahamitic Worldview. Ja, jag menar att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller dem, vilket emellertid inte betyder att det inte finns andra drag, andra inslag i bibeln som motsäger dem, inslag som rent religionsfenomenlogiskt inte särskiljer abrahamismen från andra traditioner, eller de av mig försvarade traditionerna – något jag ju särskilt tematiserat i de senasate inläggen, alltifrån det om uppståndelsen. Vad jag hävdar är m.a.o. att den tolkning, den förståelse av särdragen jag kort beskrev, har entydigt stöd i de bibliska texterna och inte rimligen kan ifrågasättas.

RB fortsätter: “Självklart kan man tänka sig att många som var delaktiga i den abrahamitiska / judiska ‘rörelsen’ före Kristi födelse hade (minst sagt) begränsad insikt i vad denna rörelse egentligen syftade till, men det betyder ju inte att det inte fanns ett högre syfte med hela saken, och att detta syfte var just det som jag redogjorde för i min kommentar.” Jag menar att de huvudsakliga, relativt sena skaparna och sammanställarna av de bibliska texterna hade en klar insikt i vad “rörelsen egentligen syftade till”, att det var de som definierade just detta, om än med de oklara moment i eskatologin som vi finner redan i de äldsta texterna och som sedan ytterligare utvecklas, accentueras och blir dominerande i apokalyptiken, såväl den judiska som den kristianska. Det är en orimlig tolkning att säga att syftet är det Steiners spekulativa esoterism, som uppenbart strider mot de centrala bibliska textställena, säger att det är.

RB fortsätter: “Vad visste Abraham själv kan man fråga sig. Som jag ser det lydde han ett slags påbud från en makt som han litade på, men att han därmed skulle ha haft någon egentlig förståelse för vad som skulle hända kring år 0, och dettas betydelse för mänskligheten, det är jag inte så säker på.” Det enda vi kan utgå från här är vad de bibliska texterna, tillkomna långt efter den tid då Abraham sägs ha levt, säger om denne. De inordnar honom i en vid dessa senare tidpunkter väl utvecklad och förstådd historieteologi som motsvarar de av mig urskilda särdragen. Den förståelse av vad som senare hände, som gav upphov till en ny tideräkning, motsvarade inte Steiners. Tolkningar delvis liknande hans hade undertryckts redan i den långa processen av den nytestamentliga kanons fixering.

RB ifrågasätter vidare mitt påståede att Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk. Här har han entydigt fel, och även hans egna formuleringar uppvisar motsägelsen mellan de bibliska texterna och hans tolkning. Exempelvis talar han, i överensstämmelse med bibeln, om skapelsen – som ju inkluderar skapelsen av människan – som föregående syndafallet. Han talar också om nedstigandet i materien som en “stor, avgörande händelse i mänsklighetens historia”. Men “mänsklighetens historia” äger förstås alltid redan rum i materien, även om den också ibland på visst sätt delvis sträcker sig utöver den. En människa är per definition fysisk – liksom, såsom jag diskuterat i inläggen om uppståndelsen och himmelsfäreden, Jesus i en av sina naturer.

Förvisso avsåg de bibliska texternas författare knappast att allt skulle förstås bokstavligen; en del, och inte minst i berättelserna om skapelsen och syndafallet, är kanske, med RB:s ord, “bildligt menat”, och definitivt mytologiskt. Men i den mån något är “bildligt menat” är det inte esoterismens åskådning som “menas”, hur mycket verklighetens och sanningens natur än drivit tänkande människor att önska detta. Det jag kort försökt frilägga i den ursprungliga abrahamismen är de på många olika – bildliga såväl som bokstavliga – sätt kommunicerade, karaktäristiska särdragen i den bibliska världsåskådningen och människosynen. De kan inte avfärdas som blott en föregivet nödvändig men i den djupare eller högre insiktens perspektiv osann exoterik, eller som sann blott på en lägre nivå av förståelse. Inte minst föreställningen om preexisterande, icke-materiella “andar”, som ju som sådana per definition inte kan vara vad vi menar med “människor”, och som nedstiger i materien, tillhör det som ofta entydigt och emfatiskt avvisas.

Så sker inte minst från vår tids teologers sida, för vilka tillkommer nya incitament för tonvikten på det mänskliga och kroppsliga, och som därmed tagit avstånd, inte bara, med kyrkofäderna, från antikens uttryck för den esoteriska traditionen, utan ofta även från mycket av det hellensk-filosofiska arv med vars hjälp teologin i mer utvecklad mening först skapades och som i sig, om än fastlåst inom ramarna för de ekumeniska konciliernas av särdragen bestämda dogmatik, erbjöd avsevärd utbyggnad och komplettering. I vissa avseenden kunde denna komplettering peka utöver den abrahamitiska historieteologins gränser och därmed, så långt det var möjligt, tillåta skolastiken att uppvisa konvergens med systematiska utläggningar av icke-abrahamitiska traditioners åskådningar. Ett av resultaten av detta, och från ett mycket tidigt stadium, var, som jag påpekat, ett explicit fastställande av de olika acceptabla typerna av tolkning av bibliska texter, ett fastställande som bekräftades av skolastiken men naturligtvis avvisades av protestantismen, som fick invänta den s.k. liberalteologin och den moderna idealismen för en partiell återkoppling till den esoteriska traditionen som emellertid inte inom teologin som sådan, eller i dess kyrkligt godkända och akademiska former, med någon större kraft överlevde 1800-talet.

Enligt RB och Steiner syftade alltså abrahamismen “egentligen” till “människornas” gradvisa uppstigande till högre nivåer genom en frigörelse från och därmed väl slutligen ett återuppstigande ur materien, som sker i och genom “mänsklighetens historia”. Men “människor” kan alltså inte ha “nedstigit i materien”, det kan endast preexisterande “andar” ha gjort, och den förmodade abrahamitiska exoterik som i själva verket är vad abrahamismen är syftar i sitt grundläggande väsen, sin ursprungliga intention, till att förneka denna lära. Det var detta som redan från början var en avgörande del av motsättningen till esoterismen, en motsättning som på olika sätt bestämde hela kanonformationen och som ännu är oavslutad, ja lika levande som någonsin.

Det finns vissa karaktäristiska problem i den västerländska esoterismens tradition, och det finns förvisso, på andra plan, väsentliga värden i abrahamismen, inte minst ifråga om den till differentieringsprocessen relaterade personalismen, som jag ju skrivit mycket om i andra sammanhang. Men i de avseenden vi här diskuterar överensstämmer ju min egen åskådning med den icke-abrahamitiska traditionalism som motsvarar åtminstone delar av denna esoterism. Därför välkomnar jag den esoteriska omtolkningen i den mån den är ett sätt på vilket det åskådningsmässigt problematiska i den ursprungliga abrahamismen kan övervinnas. Dess typ av tolkning har således alltid, och med obetvinglig naturnödvändighet, förekommit, och vissa karaktäristiska moderna former av den har under de senaste århundradena blivit alltmer framträdande, ofta samspelande med aspekter av upplysningens och romantikens icke-exoteriska omtolkningar och övriga kulturella substans. Vår egen tid präglas ju inte minst av esoterismens populärpsykologiserande, nyandliga omtolkning. Bibliska begrepp och föreställningar ges ytterligare nya innebörder. Det finns idag åtskillig kvalificerad forskning om detta, som en gren av den under senare årtionden utvecklade allmänna forskningen om den västerländska esoterismen. Även denna omtolkningspraktik, styrd av de österländska huvudriktningarna om än vagt uppfattade och i sig själva mer eller mindre omtolkade utifrån den moderna mentalitetens egna krav, kan från mitt perspektiv bejakas under förutsättning att det kan räknas med att den med tiden ges en tillräcklig läromässig uppstramnig med hjälp av den egentliga och mer rigorösa andliga traditionalismen.

Men alldeles oavsett det problematiska i omtolkningar som bygger på ohållbara, distinkt moderna västerländska idékomplex, gäller att man inte bara kan välja en tolkning som motsvarar ens egen världsåskådning och sedan tro att allt därmed är frid och fröjd. Detta är otillräckligt även om ens egen åskådning är riktig. Andra har ju nämligen andra tolkningar, och i detta fall faktiskt ibland fortfarande också en förståelse som motsvarar bibelns egen eller vad jag alltså kallade den ursprungliga abrahamismen. När vi talar om abrahamismen i någon av dess former är det detta åskådningsmässiga innehåll som, trots att det redan ersatts av i mycket vedantistiska och buddhistiska synsätt hos majoriteten av västerlänningar, inklusive nominella abrahamiter som historiskt felaktigt läser in dem i bibeln, dock ännu på otaliga sätt fortverkar i vår samtid. Man måste, utöver en rätt omtolkningsvilja, ha en korrekt uppfattning av det man vill omtolka.

Vad jag säger är att man inte bara bör omtolka utan helt enkelt överge de sär- eller grunddrag av abrahamismen jag pekar på och ersätta dem med en dharmisk-traditionalistisk åskådning som motsvarar vissa drag i vad som i väst uppfattas som den esoteriska traditionen, eller – och för min del ofta hellre – den nyplatonsk-idealistiska filosofiska strömningen i vid mening. Det är en operation som varken behöver eller trovärdigt kan framställas som en korrekt bibeltolkning (och det senare kan alltså inte heller Steiners). Jag skulle s.a.s. vilka kunna hoppas att omtolkningen kunde gå mycket längre än den hittills gjort. Men den räcker inte.

Jag välkomnar också, och inte minst, ny tonvikt på de andra innehållsliga komponenter som motsäger särdragen och konvergerar mot eller redan mer exakt motsvarar den dharmiska traditionalismens transcendensorienterade kosmologism. Detta är alltså vad inte bara esoterismen utan även i viss utsträckning kristianismen i sig gör, d.v.s. en av abrahamismens tre huvudgrenar som sådan. Och även i de andra huvudgrenarna förekommer det givetvis, och med samma grad av nödvändighet, om än nödvändigheten delvis s.a.s. är av annan karaktär såtillvida som kristianismens distinkta motiv där saknas – vilket naturligtvis inte innebär att de gemensamma, mer universella motiven saknas i kristianismen. Men inte heller detta är tillräckligt. Såväl detta som omtolkningsförsöken måste kompletteras med en självständig dharmisk-traditionalistisk restauration som utifrån uppställer och tydliggör det nödvändiga alternativet.