Olle Bengtsson

Mattias Karlssons anklagelser i SVT:s Aktuellt i förra veckan mot Kent Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson för “extremism och radikalism” är märkliga även utifrån SD:s och Karlssons egen förståelse av Ryssland, och måste närmare utredas och belysas.

Abrahamsson hade förvisso gått långt i sitt uttryck för uppskattning såväl av den statliga TV-kanalen RT som för Putin. Men RT är på många sätt en påfallande liberal kanal, och Karlsson förnekar det inte. Putin själv står definitivt inte för någon radikalism eller extremism motsvarande vad som normalt benämns på detta sätt av SD-ledningen. Tvärtom tycks snarast en sovjetisk retorik komma till användning mot just denna typ av extremism i Ukraina.

Karlsson menar också i ett inlägg på Facebook att Putin har varma känslor för kommunismen, samtidigt som han inte är tillräckligt nationalistisk och inte tillräckligt hård mot islam och muslimerna. Detta anförs som skäl till att konservativa inte borde sympatisera med honom, såsom han menar sker. När Abrahamsson stängdes av med hänvisning till den nolltolerans som förklarades gälla extremism och radikalism, måste innebörden därför vara att partiet menar att han gillade en TV-kanal och en president som det anser vara vänsterextrema och vänsterradikala.

Karlsson pekade också på Putins multikulturalistiska imperialim. Det var ur denna som det otillräckliga accepterandet av nationalismen följde. Exemplen var de forna Sovjetrepublikerna och andra delar av det äldre imperiet. Men även Ryssland självt måste ju inbegripas här, eftersom partiet försvarar nationalismen som princip, en “universell nationalism”.

Historiskt sett ligger det i och för sig ingenting vänsterextremt i en i viss mening multikulturalistisk imperialism. Tvärtom var det, om än i en begränsad, inomeuropeisk betydelse, i hög grad vad konservatismen ofta kom att försvara under 1800-talet mot den radikala och revolutionära liberala nationalismen. Än idag bygger Rysslands typ av multikulturalism primärt på en historisk förståelse av Ryssland som en mångnationell civilisation, en föreställning ärvd från dess gamla imperium. Senare utvecklades förvisso konservativa varianter av nationalismen, men att generellt tolka nationalismen som konservativ är, som man ofta får anledning att påpeka, historiskt felaktigt. Men Karlsson tänker väl främst på det muslimska inslag som i dagens ryska multikulturalism går utöver det som fanns i det historiska ryska imperiet. Och därmed är det inte uteslutet att han också menar att nya vänsterideologiska element tillkommit. Men varifrån har sådana element i så fall kommit? De har förstås kommit från det liberala “väst” som SD envist underlåter att kritisera i samma utsträckning som man kritiserar Ryssland.

Karlssons argument syftar hursomhelst alltså helt explicit till att förklara just för konservativa (med vilket han här, karaktäristiskt nog, vill mena främst SD:are; det är fråga om en maning till rättning i de egna leden) varför Putin inte är någon bra förebild för dem. Till det hittills uppräknade lade han regimens auktoritära drag, de påstådda övergreppen mot politiska motståndare, och aggressivt beteende gentemot vissa grannländer. Men inget av detta formella motsäger innebörden av kritiken som i substans en kritik mot vänsterextremism, vänsterradikalism.

Kanske har Karlsson rätt i att, som kan observeras i RT, Putin s.a.s. är problematiskt liberal, mer liberal än SD och Karlsson själv. Och i så fall kan man väl säga att den således även i Ryssland utbredda liberala radikalismen är “extrem” ur ett större konservativt perspektiv, även om det vore märkligt av det ävenledes liberaliserade SD att avstänga partiföreträdare för att de uttrycker sympati för detta Ryssland (“sprider rysk propaganda”, som det hette). Men Karlsson går längre. Han menar alltså att Putin och hans regim är extrema inte minst därför att de också uppvisar sympatier för “kommunismen”, d.v.s. Sovjetunionen. Uttryck för uppskattning av Ryssland är därför – synes Karlsson mena – en så allvarlig extremism att principen om nolltolerans måste tillämpas.

Men detta är i sig en alltför extrem tolkning av Putin, eller åtminstone hans hittillsvarande politik. Putin värnar förvisso ett mått av historisk kontinuitet med Sovjettiden. Även utifrån konservativa insikter måste man ju förstå, vad man än anser om Sovjetunionen, att det inte går att eller är i alla avseenden är lämpligt att plötsligt tänka bort 70 år av det nära förflutnas historia. Men han står fortfarande långt från Sovjetunionen politiskt och ekonomiskt, och Putins regim uppvisar i kulturella och moraliska frågor också genuint konservativa drag.

Men även när det gäller de auktoritära dragen, övergreppen mot politiska motståndare och aggressionen mot grannländerna är SD:s kritik problematisk i det att den är ensidig. Varför riktas aldrig i tillnärmelsevis samma utsträckning kritik mot “väst” och inte minst USA och dess i mycket annorlunda men inte mindre problematiska politiska missförhållanden, varav vissa har att göra med dess radikalmoderna universalism? Där har åsiktsklimatet länge rört sig mot en “mjuk” proto-totalitarism där avvikelse från den korrekta normen bestraffas på en rad indirekta, i högsta grad kännbara, grundlagen kringgående sätt. Där finns lika många anklagelser mot övergrepp mot obekväma personer, inte minst från paret Clinton. Och aggressionen mot andra länder – om än mer avlägsna än i Rysslands fall – är långt mer omfattande. Att betrakta uttryck för uppskattning av Putins Ryssland som nolltolerabel extremism är både i sig och framför allt i perspektivet av den numera nästan totala acceptansen av reservationslös USA-vänlighet en – extremism.

Ryssland har sina egna, specifika historiska förhållanden att arbeta utifrån, något som, återigen, den konservative historicisten Karlsson, som i övrigt kraftigt markerat mot den abstrakt-rationalistiska liberala universalismen trots dess allt starkare grepp om hans eget parti, ju måste förstå. (Märkligt nog är det dock just han själv som regelmässigt utpekas som ansvarig för detta starkare grepp.) I USA handlar det om missförhållanden i ett land som alltid haft helt andra förutsättningar att förverkliga och därför också i viss utsträckning har förverkligat den yttrandefrihetsbaserade, i vid mening liberala demokrati som SD försvarar – men som också, av anledningar som utförligt och framgångsrikt förklarats av konservativa analytiker, länge, och i tilltagande hastighet, rört sig mot att inskränka den. Och Karlsson och den övriga partiledningen måste ju kunna se att det ryska agerandet i förhållande till grannländerna, och främst tidigare Sovjetrepubliker, idag till mycket stor del förklaras av detta “västs” problematiska NATO-politik och olika slags interventioner.

Man får hela tiden intrycket att SD-ledningen har en alltför ytlig förståelse av problemen med “väst” och därmed även av de verkliga orsakerna till de missförhållanden den egna politiken syftar till att bekämpa. Att den inte förstår att den på sina håll förekommande relativt positiva syn på Putin de förfasas över och beskriver som “beundran” och “vurm” ofta helt enkelt beror på en djupare, historiskt grundad medvetenhet om “västs” natur och verkliga rörelseriktning. Och på det faktum att bl.a. RT faktiskt med viss systematik lyfter fram sådant som västmedia förtiger. Är det antinationalistisk multikulturalistisk imperialism och stöd för sådan som ska fördömas som extremism, så är “västs” ett långt bättre exempel: den är av uppenbara skäl långt mer extrem än vad man menar vara den ryska.

Först mycket sent har ju Ryssland börjat lyckas införa demokrati av västlig typ. Resultatet är oklart. Oligarkin eller plutokratin under Jeltsins tid representerade knappast uppnåendet av något i rimlig mening demokratiskt ideal, lika litet som den amerikanska motsvarigheten med dess starkare inslag av mediakrati gör det, trots Amerikas alla goda förutsättningar. Nyligen hölls val till duman som, som vanligt, fick högst begränsad mediabevakning hos oss. Vilka brister det än må ha haft var det åtminstone inte endast en rituellt maktbekräftande skenhändelse av enpartistatens typ. Däremot bekräftade det återigen, tror jag, det Rysslandskännare väl oftare borde påpeka, nämligen att Putin och det honom närstående partiet Enade Ryssland är en moderat kraft i dagens Ryssland, t.o.m. i en mening som delvis – såsom ofta visas bl.a. av innehållet i RT – går utöver den ryska kontextens specifika relativa.

För det är inte bara Karlsson som anser Putin otillräckligt konservativ, otillräckligt nationalistisk, otillräckligt hård mot islam. Karlsson skulle, i relativitetens verklighet, kunna synas kritisera Putin från en “radikalare” och “extremare” position – en högerradikalare och högerextremare. Detta motsägs inte av kritiken rörande bristande demokrati. Om Ryssland idag blev mer demokratiskt skulle förvisso de västunderstödda och västdirigerade liberala krafterna på alla områden, inklusive pussyriotifieringens programmatiska kulturella och moraliska subversion, tillfälligt få friare spelrum. Men såvitt jag förstår är det inte dessa, utan en mer hårdför rysk nationalism och antiislamism som skulle ta över makten eller åtminstone gå starkt framåt. Och dessa riktningar skulle inte bara överensstämma med Karlssons ståndpunkter, utan gå utöver dem. Det är de, knappast Putin, som inte bara i rysk utan också europeisk jämförelse skulle visa sig radikala och extrema i högermening. Ju mer olik en kultur är vår egen, desto mindre sannolikt är det att demokrati leder till liberalism, ja, att demokrati bevarar demokrati.

Kan vi alltså dra slutsatsen att SD vidtar åtgärder mot sina förmenta putinister för att de är vänsterextremister, antinationalister, islam- och multikulturbejakande, t.o.m. kommunismnostalgiker? Nej, naturligtvis inte. Partiledningen vet att putinisterna inte är vänsterextremister. Men för att förklara det felaktiga i deras uttalanden, för att motivera åtgärder mot dem i enlighet med nolltoleransens princip, anförs exceptionellt nog i sak en påstådd vänsterextremism hos Putin.

Det håller givetvis inte. Men motsägelsen och osanningen döljs antagligen av tillvänjningen vid den bisarra, även av SD tillägnade helt allmänna, politiskt obestämda extremismretoriken: “extremism” som sådan, allt som är extremt, allt som för tillfället uppfattas som extremt, oavsett vad, är enligt denna inte bara politiskt oacceptabelt utan moraliskt förkastligt, uttryck för ondska, och blir föremål för den från konservativt perspektiv i sig extrema liberala demokratismens pompösa fördömanden. Med denna enkla retorik lyckas man numera faktiskt ofta undvika diskussion om och redovisande av varje ideologisk och politisk innehållsbestämning.

I detta fall med Abrahamsson måste dock åtminstone många av dem som tog del av Karlssons förklaring på Facebook ha blivit akut medvetna om det absurda sakläge som dolde sig bakom retoriken. Trots den bestående oviljan att ingå i Marine Le Pens grupp i Europaparlamentet uttrycker SD:s partiledning relativt ofta sympati för europeiska partier som AfD och FPÖ, som framstår som rent “Putinvänliga” i jämförelse med dem själva. Menar Karlsson nu att dessa partier, och franska FN, hyser denna inställning p.g.a. Putins vänsterextremism, multikulturalism, bristande nationalism, svaghet i motståndet mot islam? Innebörden av vad han säger blir ju att han tillrättavisar dem, tillsammans med Abrahamsson, för att de inte förstått att det är detta Putin står för, för de brister de därmed uppvisar som konservativa.

Tidskriften Samtidens Tomas Brandberg pekar på “det ‘gamla SDU'” och “medlemmar som av olika skäl (till exempel uteslutning) lämnat partiet”: det är bland dem vi enligt honom finner de förhatliga putinisterna. De är knappast kända som vänsterextremister. Men att döma av Karlssons förklaring måste de nu förstås som konservativa som missuppfattat grundläggande saker om Putin. De är de konservativa som måste upplysas om vad Putin i verkligheten står för. De är högerextremister som av okunnighet stöder vänsterextremisten Putin.

Partiets tolkning av Putin – om nu Karlsson är representativ – är givetvis ensidig och överdriven, ja missvisande. Hur Putin, och därmed någon eventuell på verklig förståelse av Putin grundad “putinism”, överhuvudtaget skulle kunna vara liktydigt med “extremism” eller “radikalism” i en rimligt exakt, för tillfället gällande mening, är svårt att se. Det är naturligtvis inte långsökt att gissa att den verkliga anledningen till att man ville bli av med Abrahamsson var att han, alldeles oavsett den förmenta okunnigheten om Putin, ansågs “högerextrem” på samma sätt som SDU:arna – inte minst eftersom sådana anklagelser ofta riktas mot Ekeroth, som anställt honom. För syftet att uppvisa Abrahamsson som ännu ett exempel på den liberal-dygdiga utrensningen av högerextremister kunde ju beskrivningen av Putins politik, och den därmed för åtminstone vissa oundvikliga implikationen att Abrahamsson, om extremist, måste vara vänster- och inte högerextremist, framstå som kontraproduktiv. Om sekreteraren ansågs höger- eller nationalistextrem borde ju detta på något sätt uppvisats av Karlsson i ett fördjupande Facebookinlägg. Det är ju just kampanjen mot den påstådda högerextremismen och dess företrädare som för partiledningen länge varit nästan det viktigaste av allt, det som före allt annat ska definiera partiet och skänka det liberaldemokratisk moralisk legitimitet.

Men dessa komplexiteter, dessa i själva verket svindlande oklarheter rörande sakligt avgörande ting, försvinner i debattens primitiva brus. Putin – dåligt, ont – extremism: mer avancerat än så blir det inte. I själva verket kan partiets åtgärd och förvirrade förklaring endast ha föranletts av dess otillbörliga anpassning till det “västliga” mediatrycket och annan påverkan från samma håll. Det är opinionsmässigt ofördelaktigt att synas vara “Putinvänlig”, punkt. Alldeles oavsett vad det sakligt, politiskt, ideologiskt och historiskt handlar om. Att Karlsson överhuvudtaget försökte sig på en mer ingående förklaring är i sig lovvärt, men den här gången gjorde det tyvärr knappast saken bättre. Frågan om förhållandet till Ryssland är alltför viktig för vårt land, ja för Europa och hela världen, för att detta slags förvirrad opportunism ska kunna accepteras.

Jag kan inte tillräckligt bedöma och därmed inte ta ställning till Abrahamsson – eller den samtidigt diskuterade, på riksdagskansliet anställde ryssen “Putilov”, som rentav anklagades för att vara betald av Putin. Vad som mer än någonsin står klart är dock att SD behöver personer som med gott omdöme och välavvägd balans kan bedöma såväl Ryssland som “väst” och deras ledare i relation till Sveriges och Europas intressen. Karlsson tillade åtminstone några få nyanserande, västkritiska formuleringar, liksom några som erkände någon enstaka förtjänst hos Putin och uppställde en god relation även till Ryssland som mål. Det är utmärkt och tyder på klarsyn. Men det är inte tillräckligt som motvikt till den partilinje som med sådan långvarigt beslutsam och ängsligt sneglande energi hamrats fast i dessa frågor, till det alltför omfattande, osjälvständiga tjutandet med den antiryska hetsens ulvar.

När jag nu det senaste året kopplat min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern är nödvändig till mitt försvar för vad som kunde varit SD:s “nya tredje” som den framkomliga vägen i svensk parlamentarisk politik, är det sannolikt rimligt att jag vidareutvecklar mina kortare antydningar om vari den kritiska urskillningen såväl som dess hittills fastställbara resultat som jag ser det består. Behovet av en sådan analys uppstår inte bara på grund av det faktum att de rådande analyserna, i den mån egentliga analyser överhuvudtaget förekommer i den allmänna debatten (i någon mån gör de det inom akademin), är företagna utifrån ideologiska och teoretiska perspektiv vitt skilda från de jag menar vara nödvändiga, utan också av det skälet att man kan ana att åtminstone vissa av den nya högerns egna representanter uppvisar vad som kan beskrivas som en del problematiska brister i sin historiska självförståelse.

Men för den således nödvändiga, åtminstone något mer fördjupade filosofiska och historiska analysen tror jag inte att det räcker att fokusera direkt på den nya högern i sig, på Alain de Benoist och de övriga europeiska tänkare som grundlagt och varit direkt knutna till denna strömning och dess institutioner och organ. Och är det så, vore det förstås ännu mer otillräckligt att fokusera på den i Sverige av bl.a. av Thomas Nydahl behandlade s.k. identitarismen, en förgrening eller avknoppning av den nya högern som dock såvitt jag kunnat se åtminstone hittills i sig mindre har karaktären av en jämförbar intellektuell strömning, eller utveckling eller variation, och mer av ett intressant men blott spontant existentiellt vittnesbörd om den upplevda europeiska samtidssituationen från en ung generation.

Att identitarismen tränger sig på i svenska partipolitiska debattsammanhang beror dels på att Tankesmedjan Motpol använder begreppet i sin egen ideologiska positionering och självdefinition, dels på att SD:s Mattias Karlsson i sin polemik mot misshagliga krafter som uppfattats som verksamma inom partiet och dess gamla ungdomsförbund fokuserat på den och upprepade gånger velat identifiera den som “neofascistisk”. Det vore naturligtvis möjligt att, inte minst i ljuset av de uppenbara, oavgjorda avgränsningsfrågorna, ta identitarismen som utgångspunkt eller inkörsport, och sedan, liksom f.ö. Motpol-kretsen själv, i sin idédiskussion inkludera även dess föregångare, dess huvudsakliga inspirationskällor, de traditioner den bygger på i den mån den blir mer medvetet teoretiskt artikulerad, och därvid, i likhet med dem, inte heller vara förhindrad att röra sig ganska långt utanför vad som faktiskt kan sägas ha blivit gemensamma, konstitutiva idéelement i identitarismen som sådan.

Men jag tror alltså inte att detta är tillräckligt, givet dess hittillsvarande formulering som distinkt politisk och ideologisk riktning – och jag tror alltså också att detta följer av att inte ens den nya högern, en efter åtskilliga decennier i jämförelse mycket välutvecklad och resursrik tankeriktning, är tillräcklig för det aktuella syftet. Den nya högerns otillräcklighet för den nu nödvändiga utvidgade och fördjupade analysen har förvisso ingenting att göra med någon teoretisk eller analytisk torftighet. Svagheten ligger här, tror jag, i stället i de relativa pedagogiska svårigheter som en sådan utgångspunkt erbjuder. Avsevärd ytlighet, oklarhet, ja blindhet följer, tror jag man vågar säga, av de framställningar och analyser av den nya högern som inte med tillräcklig precision mobiliserar vissa större historiska perspektiv.

Naturligtvis är de perspektiv jag har i åtanke de jag såväl här som i andra publikationer på olika sätt, i olika doser och i varierande kombinationer men alltid för ett i stort sett gemensamt, enhetligt syfte redan introducerat. Utifrån de distinkta idétraditioner som omnämns på About-sidan här i bloggen har jag helt enkelt, i åtskilliga inlägg i kategorin Philosophy och dess underkategorier såväl som i andra publikationer, upplinjerat vissa huvuddrag av en analys av den västerländska moderniteten. I den begränsade, antydningsvisa tillämpning på de politisk-filosofiska strömningar vi här talar om som jag redan gjort, har jag också betonat att den del av denna analys som är särskilt relevant och väsentlig är den som berör romantiken och dess skilda huvudtendenser.

Man skulle här m.a.o., med de traditioner och tänkare jag bygger på, kunna gå mycket långt tillbaka i den idéhistoriska analysen för att klarlägga den nya högerns och identitarismens karaktär. Att ett större perspektiv, utvidgande sig i denna historiska riktning, inte bara underlättar utan är vad som överhuvudtaget möjliggör den kritiska urskillning jag menar är nödvändig, följer av vad jag redan publicerat i denna väg. Samtidigt krävs givetvis en riktig avvägning mellan de större, mer allmänna sammanhangen och historiskt specifika uttryck och manifestationer av det vi söker förstå och bedöma. Självklart måste avgränsning och urval göras.

För den pedagogiskt bästa belysningen av det som från mitt perspektiv s.a.s. behöver kritiskt urskiljas här tror jag att det är rimligt att gå tillbaka till den s.k. konservativa revolutionen för denna historiska specificitet – men inte, utöver de mer allmänna, större sammanhangen, längre. Mycket talar för att den är den bästa, i betydelsen störst pedagogisk tydlighet möjliggörande, utgångspunkten för den kritiska (i ordets fulla mening) analys av det i debatten alltmer framträdande “kluster” av politiska idéströmningar som idag behövs.

Det kan invändas att den konservativa revolutionen har sådana essentiella och avgörande kopplingar till och förutsättningar i vissa av det tidigaste 1900-talets såväl som stora delar av 1800-talets tankeliv att det blir missvisande att dra gränsen mellan allmänna perspektiv och specifikt föremål för undersökningen på just detta sätt. Men de risker detta innebär kan, tror jag, hanteras. Och framför allt är ingen fullständighet och precision av den typ som otillräcklig bakgrundsteckning här skulle omöjliggöra nödvändig för mitt begränsade syfte. Det större perspektivet skulle kanske kunna synas tyda på att detta senare vore mycket ambitiöst, men så är på intet sätt fallet.

I själva verket är det högst blygsamt. Min avsikt är inte att gå på djupet med någon större utförlighet. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att på mycket begränsat utrymme gå på djupet i den utsträckning som är tillräcklig för det som idag är allra mest akut nödvändigt, nämligen identifikationen av åtminstone några av de från “mitt” perspektiv väsentligaste problematiska temata som är karaktäristiska för den konservativa revolutionen och som denna lämnat i arv till den idag i olika former fortlevande nya högern. Det är ju denna nya högers och därmed i mycket den konservativa revolutionens försvarare jag främst vänder mig till. Men det bestående värdefulla kommer i hög grad indirekt och av sig själv framträda. Det hela borde dessutom kunna uppdelas i korta, pedagogiskt lättillgängliga textenheter. Jag börjar med Spengler.

–

Några egna texter:

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Två videos:

Alain de Benoist, socialkonservativ?

Dugin on the Fourth Political Theory

En audio:

Intervju med Daniel Friberg

Några böcker:

Alain de Benoist: Mémoire vive

Armin Mohler & Karlheinz Weissmann: Die Konservative Revolution in Deutschland, 1918-1932

Arnaud Guyot-Jeannin, dir.: Aux sources de la droite

Alexander Dugin: The Fourth Political Theory

Paul Furlong: Social and Political Thought of Julius Evola

Manfred Kleine-Hartlage: “Neue Weltordnung”: Zukunftsplan oder Verschwörungstheorie?

Manfred Kleine-Hartlage: Die liberale Gesellschaft und ihr Ende: Über den Selbstmord eines Systems

Daniel Friberg: Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen

Daniel Friberg & Joakim Andersen (red.): Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval, 2006-2016