Maktkamp och elfenbenstorn

Nu har det lugnat ned sig i kloaken. Förhoppningsvis har mina inlägg bidragit till det. I så fall har det än en gång visat sig att det är fullt möjligt att, även om det är tidskrävande, på effektivt sätt bemöta anonyma påhopp och allmänna dumheter av den typ som så ofta förekommer där nere. Man hoppas nu att alla kan ansluta sig till det samlande styrelseförslag för SD Stockholms stad som presenterats, och som, vad man än må tycka om enskildheter, jag tror i alla fall på det hela taget kan sägas överensstämma med vad jag kallat “enhetslinjen”.

Varken den gamla eller den nya SDU-ledningen tycks heller dela trådens kritiska analys av nystartsförslaget, så de spekulationer som förekommit om att det var missnöjda SDU:are som låg bakom den, kan sannolikt glädjande nog avfärdas nu. De gamla försvararna av SDU som anslöt sig till trådstartarens angrepp är kanske snarare gamla nationaldemokrater med ännu äldre konflikt med SD-ledningen och utan närmare insyn i vad som sker i Stockholm.

Dock kvarstår en del missuppfattningar om mitt eget förhållningssätt till frågan om distriktsstyrelsen som jag, efter att hittills ha inriktat mig på de politiska missuppfattningarna av det nya styrelseförslaget, nu tänker kommentera. Signaturen SmokeyNegroni menar med rätta att trådstartarens kloakerier, de påhopp på det nya styrelseförslaget och mig själv som redan föranlett mig att skriva en hel serie inlägg, bara riskerar att få mig att avfärda tråden och ”stänga [m]itt sinne för de intelligenta diskussionerna och den relevanta kritik som framförs här”. Så har dock ännu inte skett, jag har bemött vad som kunnat urskiljas av kritik som överhuvudtaget är meningsfull att bemöta, och jag fortsätter nu med detta.

Smokey är en av dem som tror att jag är naiv. Han tycks inte ha läst mitt bemötande av denna missuppfattning i inlägget Problemet med Magnus Olsson. Som jag förklarade där, och som jag tvingades förklara ett oändligt antal gånger i olika sammanhang redan förra våren med anledning av den ”enhetslinje” jag försökte försvara, menar jag att det är naivt att tro att jag är naiv. Det är märkligt att man kan göra sådana anspråk på att förstå politiska maktstrider och samtidigt inte uppfatta mina tal- och skrivhandlingars performativa funktion under förra årets konflikt såväl som nu.

Jag är nog, skriver han, ”tyvärr inte så mycket mer än en snäll och naiv akademikertyp. Han [d.v.s. jag] förstår sig inte på politiska maktstrider, för han har placerat huvudet uppe bland molnen och det är där han vill ha det. Ansträngningen för att förstå sig på politiska maktstrider skulle störa hans själsfrid, så han låter bli. Därför blir det tyvärr helt ointressant vad han har att säga, om han nu ens sade något alls med sina luddiga formuleringar.”

De sista påståendena om att jag kanske inte säger något alls och att mina formuleringar är luddiga är bara irrationellt nonsens av den typ som så ofta tillgrips på Flashback. Jag har ju redan i flera inlägg visat att det bara är så att Smokey och andra helt enkelt inte förstår vad jag säger, och att det beror på att de, förblindade av hat mot Mattias Karlsson, är oförmögna att uppfatta att det händer annat i partiet än det som passar in i deras gamla analys och problembeskrivning, att det är en ny situation.

Samsynen hos dessa förfelade kritiker när det gäller mitt förhållningssätt till politiska maktstrider är emellertid anmärkningsvärd. Smokey kommenterar på följande sätt mina formuleringar förra våren om att jag inte förstod vad de då pågående konflikterna i sak handlade om, och där jag uppmanade till åsidosättande av personmotsättningar för partiets och Sveriges skull, till övervinnande av de missförstånd som döljer det som förenar: ”Inte ens när han är i skottgluggen för det själv, så förstår han målet och metoden bakom Mattias Karlssons måttlösa maktambitioner. Jag tänker mig att JOB nog har läst Machiavelli, men att han trots allt inte har förstått vad boken handlar om.” Och: ”Maken till naivitet! JOB förstår verkligen ingenting. Förbluffande! Men jag har trots allt träffat många akademikertyper som honom i mitt liv. På sitt eget område är de briljanta, men utanför det är de naiva. På det personliga planet är de viljelösa, och mer precist: De saknar viljan till makt. Och i och med denna avsaknad så förstår de sig inte heller på det politiska maktspelet. Det är en främmande värld för dem, ungefär som för ett tamdjur som tittar in i djungeln men inte kan förstå kampen som pågår där.” Smokey är överens med Frappant, som tycker att jag “mest liknar vad F G Bengtsson kallar ‘…en stackars Fågel Blå…bland den höga politikens gamar och slaghökar'”.

Men sanningen är att jag bara agerar på det sätt jag tror är bäst för den politik jag arbetar för, och konflikterna har varit skadliga för den. Jag försöker också vara verksam på andra områden än politiken och har därför aldrig prioriterat någon politisk karriär: här i bloggen anger jag tre nivåer av engagemang, som också utgör en hierarki. Därför styrs mitt politiska engagemang även av mina ståndpunkter på de övriga nivåerna. Att kämpa för poster i partiet och själv insistera på att man själv är den mest lämpade för dem är från mina utgångspunkter onödigt. Men om jag prioriterade en politisk karriär i SD skulle det knappast tjäna vare sig mina personliga maktsträvanden eller det jag tror på att ytterligare engagera mig i förra årets personkonflikt som sådan, där ena sidan tonade ned de politiska skillnaderna och den andra producerade de mest krystade bevis för sina anklagelsepunkter. Det vore bara småskuret och sekteristiskt. Jag har sagt vad jag har att säga om den konflikten, det kan inte missförstås, och det förblir vad som gäller för min del.

Påståendet att jag är ”viljelös” är särskilt anmärkningsvärt när det nu börjar framstå som om det i själva verket inte heller för den av Smokey representerade åsiktsgrupperingen i kloaken handlar om någonting i sak politiskt väsentligt. Min enhetslinje handlar däremot definitivt om något sådant, som med stor tydlighet beskrivits genom åren här i bloggen: det “nya tredje”. Jag skrev förra våren många ganska vitt spridda inlägg om konflikten som framför allt men inte uteslutande var kritiska mot partiledningen, och i samband med landsdagarna i november fick jag anledning att följa upp med ytterligare sådana, om medlemsutskottets ordförande. Har Smokey läst dem? Vilka ytterligare viljeyttringar vore motiverade?

Frappant är emellertid inne på samma märkliga spår: ”JOB är väl ingen enkel Karlsson-marionett. Men han är ett exempel på att intelligens och gott omdöme långt ifrån alltid förenas i samma person, och dessutom saknar han riktig övertygelse åt något annat håll än att akademisk stil och profil är viktigast här i världen. Han är ett tomt käril.” Bara så att jag förstår vad han (inte hon, har det visat sig) menar: kan Frappant ge exempel på företrädare för SD som uppvisar mer riktig övertygelse åt något håll? Kan han peka på några sådana som givit ett innehållsligt fullständigare uttryck för sin ideologiska (och övriga) åskådning?

Jag påminner om att vad som föranleder Frappants kritik i denna tråd är att jag inte, som han, menar att Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund är de bästa att utgöra presidiet i SD Stockholms stads styrelse under nästa verksamhetsår, utan att jag tror att David Lång och Jakob Eriksson kommer göra ett bättre jobb. ”Gentleman kan man vara bland gentlemän”, skriver han. “Man sviker saken, och man sviker Sverige, om man inte för kampen med alla medel som också fienden för den med. Om man börjar följa en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i…då har man förlorat innan man har börjat.” De stora orden visar att frågan om Hesselbäck/Haglund contra Lång/Eriksson för Frappant är dödligt allvar: “Det är väl ett beslut som man kan ha rätt att fatta för egen del, att vara som lammet för slaktaren för att man tycker det är så fruktansvärt jobbigt att vara motvalls. Men när ett folk med tusenåriga traditioner hotas, då har man ett ansvar för mer än bara sin egen högvärda person. Då får man göra det som behövs och vara den man måste vara, då är finkänslighet och fundersamhet två mycket stora misstag man kan göra sig skyldig till, och dessutom något som fienden bara flinar åt.”

Detta är patetiskt. Men hade det verkligen handlat om några avgörande politiska sakfrågor skulle kritiken ändå knappast ha framstått i mycket bättre ljus. Jag måste förstås erkänna att mitt politiska engagemang såväl som jag själv har brister. Men jag känner inte igen som någon mer utbredd uppfattning att jag är som lammet för slaktaren, tycker det är jobbigt att vara Motvalls o.s.v. Signaturen MrSkargard skriver rentav att jag ”är beredd att be om ursäkt för [min] egen existens så fort [jag] blir ifrågasatt”! När jag först läste detta, som skrevs med anledning av mitt inlägg SD och kloaken, trodde jag att det var ironi riktad mot trådstartaren, Tjockisen, som påstått att jag är ”så mesig och dålig att [jag]…står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. Jag trodde Skargard ville peka på hur löjligt felaktigt detta påstående var.

Egentligen är det förstås också löjligt att bemöta en figur som Tjockisen, som registrerat sig på Flashback enbart i syfte att kasta smuts på det nya styrelseförslaget, och som skriver på betydligt lägre nivå än de andra (om han bara hade sakligt ifrågasatt förslaget, även om det skedde anonymt, hade jag respekterat det och det hade kunnat leda till en värdefull diskussion). Men eftersom Skargard möjligen instämmer, och jag nu står här i periferin, avskild från både akademin och politiken, utan några mer pressande åligganden, avsätter jag ytterligare lite tid för att säga följande.

Expo och DN ”kommer gående” och antyder att jag är antisemit och neofascist. Jag svarar att jag inte är det, i motsats till vad Tjockisen tydligen hoppas och tror att Hesselbäck och Haglund skulle gjort. Att försvara sig mot påhopp och felaktiga anklagelser är inte att be om ursäkt för sin existens, det är att värna sin existens. Har Tjockisen tänkt på varför Expo och DN angriper mig och inte dem han stödjer? När har jag darrat och skrivit att jag egentligen är PK? När har jag backat från någonting jag blivit påhoppad för? Tvärtom har jag varje gång upprepat, ja insisterat på just detta. Jag kan nämna att den påstått extremistiske neofascisten Gustav Kasselstrand av detta skäl riktade vad som av mina underjordiska interlokutörer utan tvekan skulle betecknas som Karlsson-artad kritik mot en första version av mitt svar Om antisemitism, och motsatte sig publicering av det i februari förra året. Därför publicerade jag det först i april i bloggen, och i reviderad form, efter ett andra påhopp från Expo och ett nytt sådant från DN.

Vidare är min ambition också att gå till motangrepp. Jag vill uppvisa angriparnas problematiska motiv. Jag är ute efter att vederlägga och rulla tillbaka det de står för och verkar för. Och det är det jag, mutatis mutandis, nu också gör med felbedömningen av nystartsförslaget och rumpstyrelsen i Stockholm. Tycker Skargard att jag, som alla andra, bara ska förakta och ignorera Flashback?

Även signaturen KlausStein ansluter sig till de övrigas uppfattning. Han förklarar visserligen att han inte syftade på mig när han talade om ”gubbar”, och tar avstånd från vad jag tolkade som ett radikalmodernistiskt åldersförakt som både var förkastligt i sig och märkligt när de personer han försvarade mot mig nästan alla var betydligt äldre än jag. Stein har i själva verket ”tvärtom under hela [sitt] liv alltid hyst stor respekt för äldre just för deras erfarenheters skull. Ordet ’gubbe’ ska i sammanhanget läsas ut som en fortsättning på ordet ’kastrerad’ och beskriver snarare en håglös, impotent person. Någon som är ’fat and happy’, fast varken fet eller glad. En person som gett upp och istället glider med trots att han egentligen vill något annat. Kort sagt, en kastrerad person. Och det har ingenting med ålder att göra, utan med brist på virilitet och energi.”

Karaktäristiken gäller, visar det sig alltså, bara mina partivänner Mikael Jansson, Joakim Larsson och den nu som ordförande för Stockholmsdistriktet aktuelle David Lång, och inte mig själv: ”Vad det gäller JOB själv sedan kan iaf. jag konstatera (med den insyn jag har vilken jag inte tänker gå in närmre på) att han inte är en kastrerad gubbe i vilket fall. Det får man ge honom.” Men återigen, man kan inte undgå att fråga sig vad i kritiken av de andra partiföreträdarna det politiskt handlar om här. Det visade sig ju att Stein inte bryr sig särskilt mycket om de ideologiska och åsiktsmässiga skillnader som jag tog för givet att skribenterna läste in i konflikterna och betraktade som hela anledningen till sitt engagemang, inklusive den maniska besattheten av Mattias Karlsson och hans förment tyranniska maktvilja.

Hursomhelst: jag menar mig driva en tämligen distinkt och entydig politisk linje, inte vara håglös, inte ha gett upp, inte glida med, inte egentligen vilja något annat. Jag har även delvis haft invändningar åtminstone mot Jansson och Larsson i frågorna om NATO och aspekter av förhållningssättet till Ryssland, liksom jag ifrågasatt vissa företrädares ståndpunkter i Mellanösternfrågor. Eftersom Stein tycks känna till sådana saker om mig blir det desto märkligare att han ändå ansluter sig till Smokeys och Frappies uppfattning av mitt förhållningssätt till den hårda och vilda politiska djungeln.

Stein talar om mitt ”korta politiska inhopp i SD”, som om jag redan lämnat partiet. Men jag agerar som sagt bara på det sätt jag menar bäst befrämjar den sak jag och, i för mig åtminstone hittills tillräcklig utsträckning, partiet arbetar för. Jag är givetvis medveten om maktdimensionen och eftersträvar förvisso s.a.s. makt för denna sak. Men ingen av skribenterna förstår de subtiliteter som i den komplexa verkligheten är involverade här. För att tillspetsa det och anknyta till Smokey: de förstår inte vikten av själsfrid i detta sammanhang, av att också ha huvudet bland molnen, av att förstå det faktiskt viktiga och relevanta för det som sker på jorden av vad som försiggår även bland molnen. Det är inte bara så att falsk romantisk pseudoidealism som förnekar de hårda realiteterna leder bort från verkligheten; det är också så att den likaledes vanliga typen av falsk, förment illusionsfri realism som ignorerar den sanna idealismen i lika hög grad leder bort från den.

Stein tror att ”inhoppet” var ”ett par första stapplande steg utanför elfenbenstornet [jag] vanligtvis tillbringar [min] tid i”. Men ända sedan början av 80-talet har jag kontinuerligt haft åtminstone viss kontakt med partipolitiken, tidigare i KD och M, och dessutom tror jag att mitt elfenbenstorn – ja, för vissa syften bejakar jag ett mått av distans till åtminstone några aspekter av det politiska livet – är av delvis speciellt slag. Även om det står i den politiska periferin kan bevisligen åtminstone viss påverkan på politiken utövas från det.

Men allaledes oavsett detta ligger mycket av det väsentligaste jag försöker göra bortom politiken, på de andra nivåerna av min (anspråkslösa) verksamhet som jag nämnde ovan. Jag tvekade verkligen när William Hahne föreslog att jag skulle lämna elfenbenstornet. Det handlar om kulturella, filosofiska och andliga budskap som jag försöker förmedla – saker som även av rent strukturellt-institutionellt systemtvång motarbetas i dagens samhälle och akademi. Jag är m.a.o. dissident i fler avseenden än det politiska, ja på nästan alla områden och nivåer av min verksamhet och mina övertygelser. Alla dessa har betydelse för politiken, men i sig är politiken bara en del, och till skillnad från de andra områdena och högre nivåerna finns det många bra personer i SD som kan ta hand om den.

”Tyvärr”, skriver Stein, ”bjöd verkligheten på starkt motstånd och visade ingen hänsyn till hur JOB tyckte att saker och ting egentligen borde funka, så han sprang skrämt in igen och låste dörren efter sig”. Skrämmande är kanske ett för starkt ord för de saker och ting som inte funkade så som jag tycker att de borde funka. Men det stämmer verkligen att de inte gjorde det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få det som funkat dåligt att funka bättre. Men till slut nåddes en gräns, där det ”starka motståndet” gjorde att det inte längre kändes meningsfullt att fortsätta med detta under ytterligare ett år, på bekostnad av det övriga jag ägnar mig åt i elfenbenstornet. Om man vill ha mig med i partiarbetet kan vissa saker helt enkelt inte funka som de funkar.

Att konstatera detta är inte att ”varken förstå SD eller partipolitik”, som Stein säger. Inte heller är det att ”kasta skit ut ur sitt fönster”. Var har jag gjort det? Jag har inte ens gått in på orsakerna till att jag inte ställer upp för omval, utan bara fokuserat på de allmänna politiska missförstånden rörande nystarten. Jag tror på partiet och mina partivänner, även, på rätt plats, dem jag inte i allo är överens med. Tilltron hos enstaka underjordiska skribenter till den sittande rumpstyrelsen, till Jimmy Hesselbäck som en svensk Donald Trump och Maggi Haglund som en trygg farmor för medlemmarna är verkligen rörande. Dessa två kommer som jag redan sagt förhoppningsvis förbli delaktiga i partiarbetet. Tilläggas bör dock att även Haglund nu hoppat av och inte heller hon ställer upp för omval.

Jag hoppas nu att med nystartsstyrelsen allt kan utvecklas i rätt riktning. Om så sker kan jag kanske, när man nått tillräckligt långt om några år, komma tillbaka i någon begränsad roll om intresset finns kvar. Det stämmer inte att jag har låst dörren. Och under tiden är alla välkomna till elfenbenstornet. Här finns som sagt, förutom allt det andra, även politik.

Begreppet “klassisk musik”

Vad är meningen med en gemensam term för allt från gregoriansk sång över Bach, Wienklassicismen, Wagner och den lättsammaste pop-operett till den mest utrerade atonala modernism?

Jag förstår inte den utbredda, ja totalt dominerande användningen av begreppet ”klassisk musik”. Den täcker ingen meningsfull, enhetlig kategori. Skillnaderna är större mellan olika slags ”klassisk musik” än mellan delar av den och delar av annan musik. Det finns ingen tillräcklig likhet mellan de olika slagen av musik inom den. Termen är både missvisande och kitsch-artad.

Men någon diskussion om den tycks överhuvudtaget inte föras, den förefaller accepteras som helt okontroversiell – och inte bara bland icke-specialister. Det mest förbluffande är att den inte sällan helt okritiskt används även bland professionella musiker inom någon av de många ingående musikformerna, av professionella musikkritiker och musikhistoriker.

Klassicistisk musik är en annan sak. Men det är ju inte enbart den som avses. Relationen mellan de olika betydelserna av “klassisk” är en av de saker som gör termen problematisk långt över gränsen till det oacceptabla.

Klassisk används ofta som synonym till klassicistisk, men redan innan vi kommer till dagens användning i sammanställningen ”klassisk musik” har ju begreppet ”klassisk” också fått en långt vidare mening. “Klassisk musik” innefattar ju idag hela den allmänna definitionen av “klassisk”: även om denna härrör ur definitionen av ”klassicistisk” eller av ”klassisk” med strikt syftning på den klassiska antiken, har den frigjorts från de därmed sammanhängande specifika, innehållsliga bestämningarna.

Nationalencyklopedin definierar bara klassisk som något ”som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde”, och ”klassisk musik” som ”musikverk som lyfts fram som speciellt värdefulla och därvid blivit del av ett kulturarv”. Men trots att betydelsen av ett kritiskt omdöme fortfarande impliceras har den selektiva process som här förutsätts bortfallit i dagens användning av termen ”klassisk musik” till förmån för en ren genredefinition, om man kan tala om det när det gäller en så ofantligt omfattande kategori.

Termen klassicistisk är acceptabel för Wienklassicismen, även om den kanske inte är helt självklar i beaktande av skillnaderna mellan konsterna och klassicismens innebörd inom de övriga. För hundra år sedan förekom, att döma av Ugglan, inte ”klassisk musik” i dagens mening. Då avsågs med begreppet enbart vad jag för tydlighetens skull kallar den ”klassicistiska” musiken – med Ugglans formulering, ”företrädesvis Händel, Haydn, Mozart och Beethoven i dennes två första perioder”, musik som utmärktes av ”melodiens klarhet och behagfulla afrundning, rika musikaliska idéers fullt harmoniska uttryck i en genomskinlig, strängt regelbunden form”.

Det är bara i musikhistorien som man skiljer en (i detta sammanhang, med dess specifika bestämningar) egentlig, klassicistisk epok från annan klassisk musik genom att knyta den till namnet Wien. Idag är man tvungen att använda namnet Wien för att beteckna klassicismen just på grund av användningen av det allmänna begreppet “klassisk musik”: det finns inget motsvarande begrepp inom litteratur- eller konsthistorien. Där förekommer “klassisk” i betydelsen “klassicistisk”, och när “klassisk” används i Nationalencyklopedins mening är det på helt annat, och korrekt, sätt en kritisk kategori och inte en fullständigt amorf genrebeteckning som otillbörligt innefattar ett generellt kritiskt omdöme.

Det är inte bara så att det, liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassicistisk litteratur och konst, i musikhistorien finns mycket som inte är klassicistisk musik. Det är också så att liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassisk litteratur och konst, finns i musikhistorien mycket som inte är klassisk musik. Skillnaden är att där mycket av detta ändå kallas så.

Mitt syfte är givetvis inte att nedvärdera den musik som benämns på detta sätt. Det inom denna kategori som är klassiskt i den vidare meningen – klassicistiskt eller ej – är oöverträffat inom musiken som sådan, som helhet. Och Nationalencyklopedins definition av ”klassisk” är kanske otillräcklig. Ugglan anger ”mönstergill, af beståndande värde, ypperlig”. Det klassiska bör kanske anses äga en grad av ypperlighet som även sådant som i och för sig har mer eller mindre erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde kan sakna.

Vill man med termen ”klassisk musik” bara signalera att det är fråga om musik med bestående konstnärligt och kulturellt värde är avsikten för det mesta lovvärd, åtminstone när det handlar om äldre musik. Den har ett sådant värde. Men det innebär ändå en problematisk begreppsinflation när allt det nu avsedda ska benämnas just ”klassiskt”, vilket lätt inses om vi jämför med de andra konsterna. Det är inte bara så att huvudepokerna och -strömningarna av äldre konst och litteratur inte sammanfattas medels denna term, utan också så att man inte på detta sätt benämner en med dessa förment sammanhängande, i nuet producerad typ av konst och litteratur, skild från andra.

När jag har tagit upp denna terminologiska fråga med musiker som säger sig ägna sig åt ”klassisk” musik har engagemanget varit begränsat. Men nyligen kom en av dem med en rad argument. Alla förefaller mig ohållbara.

”Klassisk” musik är, framhöll han, alltid noterad, eller närmare bestämt helnoterad. Men hur kan detta kontingenta historiska faktum utgöra en tillräcklig grund för avgränsningen mot andra former av musik när ingenting hindrar helnotering även av dem?

Därför, blev svaret, att det har att göra med musikens tillkomst, dess skapande. Men det faktum att den ”klassiska” musiken först skrivits och fortsätter skrivas ned medels notering är i mina ögon, eller öron, inte tillräckligt för den rådande distinktionen och terminologin. Även andra slags musik kan skapas, och kommer att kunna skapas, på just detta sätt. Hit hörde också ett argument om den starkt begränsade improvisationen i den ”klassiska” musikens framförande. Men det finns i detta ingenting som principiellt, konstitutivt, skiljer den ”klassiska” musiken från vissa andra musikformer.

Inte heller det vidare argumentet att den historiska sociala aspekten, att ”klassisk” musik komponeras och spelas av musiker som är anställda av hov, kyrkliga och världsliga furstar o.s.v., är i sig tillräckligt som ett kriterium för bestämning av en typ av musik som sådan; även detta förhållande är ju uppenbart kontingent, och än mer externt.

Jag ser, slutligen, inte heller något behov av att ersätta begreppet med något annat. “Konstmusik” är exempelvis också missvisande, av delvis liknande skäl, för att inte tala om ”seriös musik”. Begreppet är helt enkelt onödigt. Det räcker att dess nuvarande användning upphör. Det finns ingen anledning för oss att mena det vi menar när vi använder det.

Däremot ska vi förstås fortsätta använda det när vi menar det vi bör mena med det: ett kritiskt omdöme. Ett omdöme som också kan gälla annan musik. Den fullständigare definitionen av ”klassisk”, där graden av ypperlighet kompletterar det blotta bestående värdet, innebär en större urskillning i förhållande till det av den nuvarande problematiska kategorin implicerade, förfelade (om än kanske inte längre alltid avsedda) värdeomdömet. Det följer givetvis att det verkliga värdeomdöme jag avser och efterlyser i en genremässigt utvidad tillämpning likaledes, för att behålla sin meningsfullhet, måste bygga på strikta kriterier.

Edward F. Kelly, Adam Crabtree & Paul Marshall, eds: Beyond Physicalism

Toward Reconciliation of Science and Spirituality

Rowman & Littlefield, 2015

Publisher’s Description:

KellyThe rise of modern science has brought with it increasing acceptance among intellectual elites of a worldview that conflicts sharply both with everyday human experience and with beliefs widely shared among the world’s great cultural traditions. Most contemporary scientists and philosophers believe that reality is at bottom purely physical, and that human beings are nothing more than extremely complicated biological machines. On such views our everyday experiences of conscious decision-making, free will, and the self are illusory by-products of the grinding of our neural machinery. It follows that mind and personality are necessarily extinguished at death, and that there exists no deeper transpersonal or spiritual reality of any sort.

Beyond Physicalism is the product of an unusual fellowship of scientists and humanities scholars who dispute these views. In their previous publication, Irreducible Mind, they argued that physicalism cannot accommodate various well-evidenced empirical phenomena including paranormal or psi phenomena, postmortem survival, and mystical experiences. In this new theory-oriented companion volume they go further by attempting to understand how the world must be constituted in order that these “rogue” phenomena can occur. Drawing upon empirical science, metaphysical philosophy, and the mystical traditions, the authors work toward an improved “big picture” of the general character of reality, one which strongly overlaps territory traditionally occupied by the world’s institutional religions, and which attempts to reconcile science and spirituality by finding a middle path between the polarized fundamentalisms, religious and scientific, that have dominated recent public discourse.

Contributions by: Harald Atmanspacher, Loriliai Biernacki, Bernard Carr, Wolfgang Fach, Michael Grosso, Michael Murphy, David E. Presti, Gregory Shaw, Henry P. Stapp, Eric M. Weiss, and Ian Whicher.

Reviews:

“The Sursem project has been, in recent times, the longest lasting and most intellectually substantial enquiry into rogue phenomena. It has resulted in [a] mammoth work…Beyond Physicalism – a volume that not only provides much food for thought but is in itself a feast of thinking.”  Network Review

“Beyond Physicalism presents a serious challenge to physicalism from psychologists, neuroscientists, physicists, philosophers, and Eastern scholars. This volume is no ‘New Age’ pap with easy answers, but it carefully considers so far intractable issues; and, it demands careful and repeated Readings…Beyond Physicalism should interest readers who are willing to consider the intricacies and extraordinary nature of consciousness, rather than dismissing them offhand. No doubt some of the ideas covered in the book will be shown to be limited…but they seek to provide a comprehensive explanation of mind and matter that has been lacking in most discussions until now. Beyond Physicalism does not offer a definitive theory, but it describes serious alternatives to materialism. The appropriate reply by the holders of the latter position should be not to ignore the phenomena explained by these alternatives, as they have usually done so far, but to advance a better materialist position to explain them. Will they take up the gauntlet?”  PsycCRITIQUES

“Beyond Physicalism heralds an impending shift of epic proportion in humankind’s efforts to understand the nature of reality, and potentially the most significant advance in the recent history of the mind-body debate. This landmark book provides an unprecedented synthesis of science, psychology, philosophy and theology, approaching the deeper truth of all existence.”  Eben Alexander III, MD, neurosurgeon and author of Proof of Heaven and The Map of Heaven

“Finally, a book that conclusively demonstrates that it is possible, in fact preferable, to reconcile genuine science with spirituality. Drawing upon a massive amount of compelling empirical data, and weaving together several interrelated and extremely thoughtful theoretical perspectives offered by a range of highly respected scientists and humanists, Beyond Physicalism articulates a cogent and compelling alternative to the distorted ‘all or nothing’ dichotomy between a narrow-minded religious fundamentalism and an equally dogmatic and rigid scientistic mentality.”  G. William Barnard, professor of Religious Studies, Southern Methodist University

Beyond Physicalism lays several stones for the foundation of a new world-view. No book has gone further toward reconciling science and spirituality.”  William Eastman, former director of SUNY Press

“In this wonderful sequel to Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century, ‘rogue’ phenomena that are the essential facts denied by psychology too long mired in varieties of physicalism are rightly accepted as empirical fact. Abandoning neither the truths of science nor those of religion, evolutionary panentheism provides the tertium quid that that can steer us safely home. This is a must read book. Marvelous!”  Ralph W. Hood Jr., professor of Psychology, University of Tennessee at Chattanooga and former editor, Journal for the Scientific Study of Religion

“Dogmatic materialists, sometimes called skeptics, claim that to accept the possibility of any non-physical force or entity requires that we sacrifice all of modern science. No matter the apparent evidence, we are told, the future of scientific progress and rationality are at stake. Creationism and the flat Earth lie in wait. Beyond Physicalism, however, presents both solid empirical evidence and fully rational theoretical views demonstrating that the materialist’s dichotomy is false. This book offers a third way, reconciling science and spirituality without diluting either. Robust and evidence-based, this work by highly respected scholars and scientists demolishes orthodoxies right and left, allowing the reader a way forward past the Scylla and Charybdis of religious and scientific fundamentalisms.”  David J. Hufford, professor emeritus, Penn State College of Medicine

“Beyond Physicalism is much more than a book. It is the intimate expression of a decade and a half of critical but collegial conversations between established scientists and professional humanists around some of the most important but still unsettled questions facing humanity: those involving the nature of mind or consciousness – that is, the nature of us.”  Jeffrey J. Kripal, J. Newton Rayzor Professor of Religious Studies, Rice University

“Beyond Physicalism is an eye-opening (perhaps one might be permitted to say ‘soulful’) collection of essays by disciplined researchers who seek to develop a credible conception of the spiritual nature of human beings. The authors are hard-nosed scientists and humanistic scholars who believe it is possible to reject the ‘old man in the sky pulling the strings’ version of theism without embracing dispiriting contemporary versions of materialism.”  Richard A. Shweder, Harold Higgins Swift Distinguished Service Professor, Department of Comparative Human Development, University of Chicago

“Some of the philosophical problems that occupied William James longest and deepest, along with solutions he thought most promising, have literally been written out of history. This volume presents the first serious collective attempt since James’ death to revive his project. Its chapters are characterized by an intellectual ethos reminiscent of the ‘father’ of modern American psychology himself: sympathetic open-mindedness made fruitful through disciplined, calm and penetrating rigor.”  Andreas Sommer, junior research fellow in history and philosophy of science, Churchill College, University of Cambridge

“If you are personally content thinking of yourself as a meaningless byproduct of accidental chemical reactions, what I’ve called the Total Materialism view of reality, and think you’re superior for being so “scientific,” you don’t want to read this book, not that you can actually freely make a choice, because it will upset you and you’ll need some tranquilizing drugs to calm your agitated brain. But if you believe facts are more important than currently fashionable scientistic theories and wonder about the spiritual side of human nature, you will find this volume fascinating!”  Charles T. Tart, professor emeritus of psychology, University of California, Davis

“I see this book as a landmark publication that may help to catalyze two urgently needed, radical transformations in modern civilization. The first is the first true revolution in the mind sciences, which is bound to have profound repercussions all the way down to the foundations of physics. The second is a renaissance in the world’s great contemplative traditions. Both science and spirituality need to return to a spirit of open-minded, radical empiricism, casting off the shackles of dogmatic metaphysics, whether materialistic or religious.”  B. Alan Wallace, physicist and Buddhism scholar, president of the Santa Barbara Institute for Consciousness Studies

“When I first encountered Kelly and colleagues’ first book, Irreducible Mind, I enthusiastically read all 800 pages, excited to see a book that so carefully documented the research that supports the notion that consciousness is not simply a product of neural activity. When I completed the book, I wanted to know more. I wanted to know details of a theoretical framework they had alluded to, which might include both mystical experiences and scientific understanding of consciousness within one ‘big picture’. Their second book, Beyond Physicalism, brings together key scholars in the areas of quantum physics, psychology, Asian philosophy and mysticism to thoughtfully explore ways that mystical and psi experiences can fit into an expanded scientific worldview.”  Marjorie Hines Woollacott, professor, Department of Human Physiology and Institute of Neuroscience, University of Oregon

About the Editors:

Edward F. Kelly is a research professor in the Department of Psychiatry and Neurobehavioral Sciences at the University of Virginia, with interests in psychical research and functional neuroimaging. He is lead author of three previous books: Computer Recognition of English Word Senses; Altered States of Consciousness, and Psi: An Historical Survey and Research Prospectus; and Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century.

Adam Crabtree is a psychotherapist in private practice and on the faculty of the Centre for Training in Psychotherapy in Toronto, with interests in the history of animal magnetism and hypnotism, as well as the history and practice of psychodynamic psychology. He is author of six books including From Mesmer to Freud: Magnetic Sleep and the Root of Psychological Healing; Multiple Man; and Memoir of a Trance Therapist.

Paul Marshall is an independent researcher with interests in mysticism, philosophy and psychology of religion, science-religion relations, and consciousness studies. He is author of two previous books, The Living Mirror: Images of Reality in Science and Mysticism; and Mystical Encounters with the Natural World: Experiences and Explanations.

Om arvodering

En stor del av diskussionen om nystartsförslaget för SD Stockholms stad handlar om frågan om arvodering av distriktsstyrelsens ledamöter. Jag vill från början fastslå att den diskussion som förts i styrelsen i denna fråga, eller åtminstone det jag tagit upp angående den, uteslutande gäller beredningen av de ärenden som under hösten kom upp med förslag om arvoden.

Det är givetvis inte så att distriktet överhuvudtaget inte kan betala ut arvoden eller att nya avlönade tjänster inte kan inrättas. Det kan förvisso vara en nödvändig del av utvecklingen av verksamheten och av vår politik för staden. Distrikten är stora enheter i ett stort parti, med många specifika lokala förhållanden att ta i beaktande. Nya satsningar, ökad professionalism, och knytande av ny kompetens till distriktets arbete var en viktig del av den vision den styrelse som tillträdde förra året gick ut med och vann medlemmarnas förtroende för. Det kan självklart kräva att arvoden och löner kan betalas ut. Arvodering kan utan tvekan vara på sin plats för att befrämja kompetens och sakkunskap. Men systemet för detta måste vara väl genomtänkt och kriterierna strikta.

Det finns i dagens politiska partier alltid en spänning mellan behovet av professionalisering och det demokratiska kravet på ”vanliga människors” representation i deras ledning. Här måste man förvisso finna en balans, vilket kan vara svårt. Men det är ofrånkomligt att partierna behöver experter, högutbildade sakkunniga på olika politikområden, och det är inte minst nödvändigt att just SD knyter fler sådana till sig, även på distrikts- och kommunföreningsnivå. I själva verket är de enda alternativen här inte de motsatta polerna okvalificerad amatörism å ena sidan och teknokratiskt expertvälde å den andra. Båda kan, tror jag, även i vår tid undvikas genom rätt typ av ledarskap, som förmår ta tillvara, förena och komplettera såväl den spontana folkliga opinionen som specialistkunskapen.

Några områden kan urskiljas där arvodering framstår som rimlig. Omedelbart efter att vi tillträtt förra våren försökte jag betona behovet av bättre samordning mellan distriktsstyrelsen och våra i styrelsen icke representerade ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige för politikens utveckling och konsekvensen och enhetligheten i dess kommunikation till väljarna och media. I synnerhet den beklagliga konflikten med förre tf ordföranden Maria Danielsson medförde allvarliga brister här, som kvarstod under en stor del av verksamhetsåret.

I egenskap av gruppledare i stadshuset knöt Danielsson till sig en ganska stor grupp personer som ledde arbetet med varsitt politikområde i den kommande skuggbudgeten, och av vilka en arvoderades. Det var ett i princip riktigt, och viktigt, initiativ. Problemet var att distriktsstyrelsen överhuvudtaget inte var inkopplad och något samarbete inte kom till stånd. När Danielsson ersattes som gruppledare var budgetförslaget ännu inte siffersatt, och det arbete som gjorts togs inte tillvara. På detta sätt blev budgetarbetet lidande av konflikten. Här skulle i stället en stor gemensam satsning från styrelsen och kommunfullmäktigegruppen behövts, och det hade här varit på sin plats att kvalificerade sakkunniga arvoderades.

Detsamma gäller politikutvecklingen i allmänhet, utöver budgetarbetet. Detta var ett område som det var meningen att jag skulle arbeta med under hösten (efter att under sommaren mest ha ägnat mig åt medlemskontakter på våra öppet-hus-träffar på vårt tillfälliga kansli på Stureplan, och genom vår Facebook-sida). En arbetsgrupp tillsattes för att revidera SD Stockholms stads programtexter, dess politiska åsiktsdokument, med hjälp av kvalificerad expertis på respektive politikområde som skulle knytas till gruppen. Det var en ytterst angelägen uppgift.

Jag gjorde en grundlig språklig och formell omarbetning av de korta, sammanfattande texter om de olika områdena som ligger på vår hemsida, utan att naturligtvis på egen hand kunna ändra något i sakinnehållet mer än ifråga om några enstaka uppenbart obsoleta punkter. Det politiska innehållet måste först förändras, d.v.s. förbättras, vidareutvecklas, fördjupas, i de fullständiga åsiktsdokumenten. Och resultatet av distriktsstyrelsens arbetsgrupps revidering av dem kan sedan endast presenteras i form av förslag till medlemmarna, som dessa har att ta ställning till och besluta om på årsmötet.

Detta är hursomhelst ännu ett exempel på ett område där viss arvodering kunde ha varit på sin plats. Redan till nästa årsmöte borde vi, tyckte jag, ha haft ett förslag klart. Eventuella av medlemmarna föreslagna modifikationer och kompletteringar kunde sedan, givetvis tillsammans med fortsatt arbete av våra specialister, inarbetas under nästa verksamhetsår. På detta sätt skulle vi bli väl förberedda inför valrörelsen 2018. Av oklara skäl visade det sig emellertid omöjligt att gå vidare med detta arbete.

Ett tredje område där arvodering varit i princip möjlig är de utbildningssatsningar som styrelsen på ett tidigt stadium började planera och som jag också hoppades att jag skulle kunna bidra till – en ”akademi” på distriktsnivå med inte bara enstaka föreläsningar utan även reguljära kurser för partiarbetare siktande på förtroendeuppdrag av olika slag och på olika nivåer.

Här avstannade dock planeringen eftersom det var oklart vilka satsningar av detta slag riksorganisationen hade på gång. Det ansågs att utbildningsverksamheten skulle komma att gereras enbart från centralt håll, inte på distriktsnivå. Hur det verkligen ligger till med den saken är emellertid högst oklart. Jag har inte fått några entydiga signaler från riks om att de ensamma ska bedriva all utbildning i partiet. Tvärtom har jag fått intrycket att man där är öppen för en arbetsfördelning mellan riks- och distrikt-, ja kommunföreningsnivån. Dialog om just detta förekommer rentav just nu mellan riks och vår arbetsgrupp för bildande av kretsföreningen SD Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan.

Jag finner detta mycket lovande, men menar att denna dialog från vår sida borde förts också av distriktsstyrelsen. En samordning med riks avseende utbildningens innehåll är självklart nödvändig, och en del kan förvisso läggas upp centralt. Men det förefaller inte rimligt att all utbildning ska bedrivas centralt i Sveriges snart största parti. Här ska, tycker jag, distrikten kunna göra mycket på egen hand, inklusive knyta till sig kvalificerade lärare som på rätt sätt kan paketera för partiets syften relevanta aspekter av organisationskunskap, statsvetenskap, ekonomi, historia, politisk filosofi, juridik, offentlig förvaltning, och specialiserad kunskap på områden relaterade till enskilda politikområden och sakfrågor.

Ett fjärde självklart område, inte för arvodering utan för avlönade tjänster, är den vanliga kanslipersonalens. Här har dock hos oss stor oenighet rått om fördelningen av uppgifter och tjänster mellan distrikts- och stadshuskansliet.

I vilken utsträckning distriktsstyrelseledamöter ska besluta om arvodering av sig själva – en arvodering som enligt uppgift inte förekommer hos exempelvis Moderaterna – är däremot högst oklart. Här krävs relativt grundlig utredning och förberedelse. Vad är praxis i partiet i övrigt? Vilka normer och riktlinjer finns? Vilka ska arvoderas, för vad, och varför? Hur ser arbetsbeskrivningen ut? Vilka belopp är rimliga? Ett seriöst system med arvoden kan inte undvara en adekvat beredning som i tillräcklig utsträckning klargör, definierar och motiverar allt detta.

Den svaga kritiken mot nystarten

Responsen från mina vänner i underjorden på mitt inlägg Karlsson, Hahne och Stockholm är märkvärdigt svag. Jag tog upp punkt efter substantiell punkt som borde vara av centralt intresse för signaturen Frappant, sedan länge, genom alla striderna, en av de mest fanatiska försvararna av gamla SDU och kritikerna av Mattias Karlsson, ibland men inte alltid i en på Flashback vanlig stilistisk modalitet som jag inte ännu en gång behöver gå in på.

Jag försökte på mycket konkret sätt visa att, och varför, det inte föreligger någon skillnad i politisk inriktning eller självständighet mellan den sittande rumpstyrelsen och det nya förslaget till nystart för SD Stockholms stad, ett förslag till en ny distriktsstyrelse. Men det verkar som om Frappant inte kan förhålla sig till informationen. Han kör på som vanligt, i blindo, på autopilot, oförmögen att ställa om till den nya situationen. Han slår ifrån sig och försöker svepande avfärda vad jag säger med omdömet att det är ”Allsmäktigt ordblaj i kolossalformat av en person som ställt sig själv i periferin av alla politiska skeenden.”

Den billiga bluffen går ingen på. Det stämmer förstås att jag ställt mig själv i periferin, såtillvida som jag meddelat att jag inte ställer upp för omval och därmed inte själv ingår i nystartsförslaget. Det är dock oklart hur från denna position det påstådda “ordblajet” kan bli ”allsmäktigt”.

Det är bra att man inte går ut och attackerar varandra i större media som förra året vid denna tid. Ett styrelseförslag har lagts fram, ett annat kanske kommer, och sedan blir det ett årsmöte där man diskuterar saken. Det är fullt normalt och i sin ordning, liksom det var det för ett år sedan. Behövs mer diskussion, för man den i adekvata fora internt. Räcker inte det, behöver man föra diskussionen offentligt, exempelvis i sociala media, i bloggar, i kommentarfält, gör man det på ett sätt som överensstämmer med partiets kommunikationsplan och etiska riktlinjer.

Även om det bara är i underjorden, är det beklagligt att påhopp av det slag jag diskuterar ägt rum, och åtminstone delvis kommit från personer som det framgår är engagerade och styrelsen närstående medlemmar. Inte minst därför att de trots min nya position i periferin fokuserar så mycket på mig, svarar jag dem. (Mitt tillbakadragande från det formella politiska arbetet var alltså frivilligt, men faktum är att jag också ställts i periferin av Expo och DN, som säger att jag är en hemsk antisemit och neofascist, vilket innebär att jag inte kan undervisa på universitetet eller, antar jag, skriva i några tidningar längre.)

Andra låter sig utan motstånd angripas. Självklart kan man inte bemöta alla påhopp. Men många menar också att man helt enkelt kan och bör ignorera dem när de sker på Flashback. Men ett av mina projekt här i bloggen har ju varit att visa dels att det relativt nya fenomen dessa påhopp på nätet utgör är problematiskt och, mer eller mindre, berör samhället i stort, dels att det är möjligt att i tillräcklig utsträckning framgångsrikt bemöta många av påhoppen i vanliga debattermer. Det är detta projekt signaturen KlausStein inte förstått.

En annan sak jag kan ägna mig åt i periferin är att skilja kloakeriet från vad som kan urskiljas av verkliga, substantiella och väsentliga argument. Och då kan man få fram saker som ofta berör även andra, ovan jord.

Såvitt jag har förstått menar Frappant att den föreslagna nya styrelsen skulle innebära en väsentlig politisk omorientering i fel riktning. Men om han vill övertyga mig om detta måste han bemöta vad jag faktiskt säger, inte bara komma med förolämpningar. Ingenting har hittills presenterats i tråden som skulle kunna uppväga vad jag anför och utgöra trovärdiga skäl till varför någon som helst skillnad gentemot nuvarande ledning föreligger.

Jag upprepar därför frågan. Exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik är det man tror att det nya styrelseförslaget skulle medföra? För det måste väl vara ett oerhört starkt engagemang för vissa politiska ståndpunkter, en viss politisk inriktning, som driver Frappant och de andra kritikerna? Ett engagemang för saker som de nu ser hotade? Samma saker, närmare bestämt, som de såg hotade under förra årets strider? De saker William Hahne stod för, trots att, som Frappant påminner, det var han som en gång begick misstaget att nominera mig, ”proffsblajaren”?

Men när man går vidare till signaturen KlausSteins reaktion visar det sig att det faktiskt inte alls är säkert att det förhåller sig så. För honom handlar det inte om något sådant engagemang. Detta är mycket anmärkningsvärt. Stein skriver att jag ”fullständigt har missuppfattat iaf. min [Steins] drivkraft. Jag bryr mig inte om Hahne för han är redan ute ur leken sedan snart ett år tillbaka. Jag bryr mig heller inte så mycket om exakt var nuvarande styrelse står ideologiskt eller har för åsikter i saker och ting. Det jag reagerar på är maktmissbruket från partiledningens sida. Karlssons rädsla och tyranni som smittar av sig på alla hans undersåtar.”

Detta kan väl rimligen bara gälla Stein själv, ett undantag? Drivkraften för det enorma, ihållande och envisa engagemanget från skribenter som Frappant och SmokeyNegroni måste väl vara grundat i ideologi och åsikter om saker och ting? Men det kan inte hjälpas att efter läsningen av Steins inlägg ett tvivel smyger sig in. En hållning av den typ han nu avslöjar skulle kunna förklara tomheten och tillgripandet av lättgenomskådade skällsord i Frappants kommentar.

Andra i tråden försöker ju i alla fall, om än med stilistisk klumpighet, tala i med kloakspråk uppblandade högstämda termer om den sittande styrelsens upphöjda nationalism, om hur den men inte det nya styrelseförslaget kan ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Men hos Stein handlar det alltså nästan uteslutande om maktmissbruk och tyranni från partiledningen. Detta är ju samma sak som i åtminstone defensivt syfte under förra året uttalades av vissa företrädare för SDU: det var i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp; partiledningen uteslöt SDU-ledarna och avskilde till slut hela förbundet enbart för att man kände sig hotad av dem.

Jag har mycket svårt att se att detta skulle vara den verkliga och tillräckliga drivkraften för de långvariga Flashbackkrigarna. Är det verkligen tillräckligt viktigt för dem om Karlsson eller Kasselstrand styr partiet, eller Lång eller Hesselbäck eller Hahne styr Stockholm, om ideologiska och politiska skillnader mellan dessa är oviktiga? Anser de verkligen Karlssons maktmissbruk och tyranni vara av sådant slag att de i sig motiverar denna kamp?

Man får väl tillstå att de faktiskt skulle kunna göra det. Nästa fråga som i så fall uppkommer är förstås om Karlsson verkligen är en maktgalen tyrann. Låt oss för att slippa den diskussionen här anta även det. I det läget återstår ju fortfarande att bevisa att det nu handlar om detta, att även nystarten för Stockholm är ett uttryck för Karlssons maktmissbruk och tyranni. Här har kritikerna såvitt jag kan se knappt ens börjat försöka. Som så många andra trådar svämmar den nu aktuella över av idel impressionistiska lösligheter. Jag beskrev lite av hur det gick till när förslaget tillkom. Exakt hur var Karlsson, eller på hans uppdrag hans ”undersåtar”, involverade i detta? Initierade de processen? Ingrep de senare? När och hur?

Det är inte bara så att nystartsgruppen naturligtvis bestrider att det handlar om detta. Den bestrider också att det handlar om några politiska skillnader. Den sittande styrelsen har närmat sig och uppnått ett modus vivendi med partiledningen. Det nya styrelseförslaget innehåller flera personer från Hahnes styrelse och stöds av ännu fler därifrån; den accepterar naturligtvis att den nuvarande styrelsen åstadkommit mycket bra och avser att bygga vidare på det.

Länge var det även meningen att Hesselbäck skulle vara med i förslaget, ja att han skulle sitta kvar som ordförande. Hahne har inte tagit ställning utan förhållit sig neutral i denna konflikt i det parti han inte längre får vara med i. Här ovan jord har jag hittills bara hört en enda av våra medlemmar, Towe Egeland, ifrågasätta nystarten. Och även om några som gör det under jord är medlemmar, kan man inte säga att de är många.