Olle Bengtsson

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1

Medvetenheten i förnimmandet och avsiktligheten i viljandet är utmärkande för människan. Djuret är visserligen också ett förnimmande väsen och det röjer åtminstone instinkter, är sålunda också viljande i detta ords vidsträcktaste bemärkelse. Man må icke heller neka, att hos djuret livsyttringar förekommer som röjer spår av medvetenhet och avsiktlighet. De nyaste forskningarna har haft all möda ospard att genom direkta iakttagelser visa, att så förhåller sig. Vi dristar icke bestrida att, om än värdet av de resultat vartill man ansett sig ha kommit, stundom överskattats, man dock verkligen lyckats uppvisa sådana spår. Detta upphäver dock ej det sakförhållande, att under det medvetenhet och avsiktlighet hos djuren framträder i sporadiska livsyttringar, är de hos människan bestämmande makter för livet i det hela.

Härmed påstås ingalunda, att de vore de enda för det mänskliga livet bestämmande principerna. Människan har nog också hon sitt djuriska liv och står under de inflytelser, som därav betingas. Men hon har därjämte även medvetenheten och denna framträder, som sagt, ej hos henne sporadiskt, utan som en makt som verkar modifierande på hela hennes liv. Såväl det ena som det andra är en direkt tillämpning av lagar, som råder överallt där en skillnad äger rum mellan ett högre och ett lägre. Övergången sker aldrig plötsligt och tvärt. Den är kontinuerlig. Mellanstadier finns och, vad mer är, inom det lägre området röjas vissa, ehuru visserligen sporadiska yttringar, som egentligen tillhör den högre ståndpunkten och i så måtto hänvisar på denna. Först här blir de bestämmande makter i det hela. Men detta betyder ej, att det lägre livet därför skulle ha upphört. Fasthellre fortfar det, ehuru modifierat av den högre principen. Vad som berättigar till intagandet av den högre ståndpunkten är sålunda varken den blotta, om än sporadiska förekomsten av det, som för denna ståndpunkt är utmärkande, ej heller den totala frånvaron av den lägre, utan fastmer den omständigheten att det högre är en för det hela bestämmande makt.

I och med det anförda har vi dock, och därvid må här särskilt vikt läggas, ingalunda gått utöver den sinnliga sidan hos människan. Även den klaraste tanke är dock, såvitt det är det sinnliga, som i den tänkes, ingalunda något som höjer människan utöver sinnevärldens gränser. Även den mest genomtänkta avsikt, som syftar till timlig lycka och timligt välbefinnande, gör det icke. Frågan är nu den: Finns det för den mänskliga uppfattningen något, som ej refererar sig till den värld, vi med våra fem sinnen uppfattar? Och kan vi bestämma vår vilja efter motiv som är av annan art än egennyttans krav på det timligt goda?

Vi vet redan, att Boström besvarar dessa frågor jakande, och vi erinrar oss även, att han, vad den första frågan angår, motiverar detta bland annat så, att människan är medveten om den sinnliga världens ofullkomlighet, vilket häntyder på att hon i någon mening känner det som är fritt från denna ofullkomlighet. Djuret gör icke så. Det vet intet om naturföremålens väsenslöshet, intet om förgängelsen, och det har ej heller något medvetande om alltings innersta väsen, vilket är oförgängligt. Det är icke blott med avseende på sitt sätt att förnimma som människan skiljer sig från dem. Hon gör det även så, att hon förnimmer något, som djuren icke förnimmer. Vi måste en stund dröja härvid.

Människan gör obestridligen en skillnad emellan det som är, och det som synes, och hon har en tendens att för sitt medvetande fasthålla det förra. Hon strävar att finna sanningen. Hon vill fatta det väsen, som ligger till grund för tingens skiftande företeelser. Detta övergår till en strävan at uppfatta det rent av absoluta väsendet. Härmed förstår vi det väsen eller den verklighet, som är i alla avseenden genom sig själv och följaktligen ej förutsätter någonting utom sig själv allena, varemot allt annat förutsätter denna och måste därur förklaras, såvitt förklaringen skall vara fullständig. Men denna strävan att fatta det absoluta väsendet häntyder på att en uppfattning av det samma ej kan vara för människan rent av omöjlig, ja att hon i själva verket alltid på något sätt uppfattar det, om än aldrig så dunkelt och ofullkomligt. Ty icke kan väl en varelse äga en strävan efter något eller känna behov av något, som för densamma på grund av dess egen natur vore helt och hållet främmande? Kände vi rent av icke till det absoluta väsendet, så kunde vi omöjligen tala därom eller i språket utveckla några ord och uttryck för att beteckna det. Men då vore det ej heller möjligt att i något fall göra skillnad emellan lögn och sanning eller söka tingens grunder. Ty icke kan väl den, för vars ögon det rena dagsljuset är helt och hållet främmande, göra skillnad på mörker och skymning eller ens fatta mörkret. Den blindfödde gör icke det senare.

Till förekommande av missförstånd må här ett par anmärkningar göras. Med det anförda är först och främst ingenting sagt rörande den frågan, huruvida den fullkomliga verkligheten, om vilken vi sagt att människan har medvetande, i själva verket existerar. Blott det är framhållet, att det för människan är en psykisk nödvändighet att fortgå till den. Att hon existerar i människans medvetande följer väl därav, men om den nödvändighet, varmed vi fattar den, är något mer än en psykisk sådan, om den äger vad man kallat objektivitet, och i vilken mening den har en sådan, därom är ännu intet sagt. Behandlingen av denna senare fråga måste vi uppskjuta till längre fram. Här må det vara nog att konstatera den ifrågavarande verklighetens närvaro i vårt medvetande.

Icke heller har vi med det anförda yttrat någonting rörande den frågan, hur långt det över huvud kan vara oss möjligt att klart fatta det innehåll, varom det är fråga. Blott så mycket torde följa av det sagda, att vinnandet av denna klarhet är en mänsklig uppgift. Redan i förhandenvaron av ett behov i förevarande avseende äger människan en borgen för att detta strävande kan i någon mån krönas med framgång. Ty efter vad vi sett, förutsätter själva behovet att det, varefter vi känner behov, är i någon mån till för oss.

Nej, invänder läsaren, det förhåller sig icke så. Det gives många behov som ej kan tillfredsställas, än flera som icke bör detta. Visserligen, men varpå beror då denna förstnämnda omsändighet, ty det är väl ändå den, som här kan intressera oss? Jo därpå, att till behovens tillfredsställelse tarvas yttre medel, som för tillfället ej står oss till buds. Orsaken ligger då ej hos oss, ej hos vår andliga natur, utan hos den värld i vilken vi lever. Här däremot är ju blott fråga om att vi skall göra en vår förnimmelse klar för oss. Att vi erfar behov att göra detta, det, sade vi, visar att den förnimmelsen hos oss faktiskt förefinnes. Och att den av oss kan i någon mån klargöras, det framgår redan därav, att vi klart fattar att vi har den.

Vi kan sålunda i någon mån med vårt förstånd fatta det oändliga. Men, anmärker Boström, vårt medvetande därom är dock icke uteslutande förståndets sak. Fastmer röjer det sig, till en början uteslutande, alltjämt i viss mån som en känsla, en mer eller mindre dunkel aning om något högre än allt ändligt, något, varav man själv liksom hela naturen är absolut beroende. Ur denna aning utvecklar sig föreställningen, den bildliga uppfattningen, av det översinnliga, och i sin ordning kan denna övergå till det klara begreppet.

På detta förhållande, att det översinnliga är till för människan i andra former än den klara tankens, måste mycken vikt läggas. Först härigenom blir det möjligt att fasthålla att detta översinnliga verkligen är en till arten annan verklighet än den sinnliga och ej tilläventyrs blott en sida hos denna. Ty, som vi anmärkt, alla människans begrepp eller tankar omfattar dock alltjämt ej föremålen i det hela, utan vissa sidor hos dessa. Vore nu tanken den enda form, under vilken det översinnliga vore till för oss, ja då vore detta översinnliga till sist dock ytterst blott en sida hos det sinnliga.

Beträffande viljan åter, så är det ett obestridligt faktum att hos människan gives ett medvetande om en skillnad emellan rätt och orätt, följaktligen ett medvetande om det i sig själv rätta. Vad detta närmare innebär, med vilka modifikationer det framträder o.s.v., därom får vi tillfälle att tala längre fram. För närvarande må det vara nog att påpeka dess tillvaro. Man har väl sökt exempel på sådana människor, som skulle sakna det, liksom även sådana, som skulle fullkomligt vara i saknad av det medvetande om sanning varom vi talat ovan. Men förutom att dylika fall, utom vad angår ren idiotism, aldrig blivit fullt konstaterade, så är det dock tydligen icke egentligen om dylika, inom släktet lågt stående individer som här är fråga. Här gäller det blott att visa, att människan ej utan det ifrågavarande medvetandet kan komma fram till egentligt mänskligt liv, åtminstone ej till högre former av sådant. Om några varelser finns, som saknar detta medvetande, men likväl är födda av människor och till kroppen dem lika samt utrustade med ett själsliv, som står i viss mån över det som man är van att finna hos de vanliga djuren, så är detta en sak som ej rör nu föreliggande fråga.

Vi har fäst uppmärksamheten vid människans medvetande om sanning och rätt i absolut bemärkelse. Att detta medvetande är till arten skilt från alla de former av förnimmelse varom ovan talats, finner man om man ger akt å ena sidan på skillnaden mellan att veta att en sak förhåller sig så eller så, ja t. o. m. inse, att det under givna förhållanden måste förhålla sig så eller så, och att förklara företeelserna ur deras yttersta grund, å andra sidan på skillnaden mellan att handla klokt och att handla rätt.

Människans medvetande om rätt och sanning i denna absoluta bemärkelse kallas av Boström hennes förnuftiga medvetande. Själva sanningen och rätten, sålunda det som hon har medvetande om, benämnes förnuftet. Detta är, som man lätt finner, sådant det av Boström fattas, någonting annat än förståndet. Förståndet är den mänskliga förmåga som fattar klart och tydligt, vare sig det för sinnena givna eller någonting annat. Förnuftsförmågan hos människan däremot är förmågan att förnimma det absoluta och låta sig av detta i sin vilja bestämmas, detta osinnliga må för övrigt för människan vara givet i förståndets form (klart och tydligt fattat) eller blott närvarande som känsla (aningen om det oändliga, samvete o.s.v.) eller föreställning. Vi ska nu se vad, som enligt Boströms mening är absolut sant och rätt.

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2

Vi har från den yttre världen förts tillbaka till människan som det väsende, för vilket denna värld är till. Vi har också sett att det som förutsättes för allt annat och utgör själva den innersta kärnan i all tillvaro, är medvetande. Vidare har vi framhållit, att för människans medvetande två arter av verklighet eller två världar är till, den sinnliga, vilken vi funnit vara ofullkomlig och i behov av förklaring ur något annat, samt dessutom en annan (osinnlig) verklighet, om vilken vi dock f. n. ej känner mer, än att den tarvas för den förras förklaring, och att själva vårt medvetande om det sinnligas ofullkomlighet ger vid handen, att den är till för vårt medvetande eller kan av oss fattas.

Det är ytterst genom sina fem sinnen, som människan får kännedom om naturen. Allt vad människotanken tänker om naturen, det är ytterst hämtat från sinnesintrycken. Vi säger också därför, att naturen är en sinnlig verklighet och att vad vi vet om den är ett sinnligt vetande, d.v.s. ett vetande om det sinnliga. Sinnesintrycken eller det sinnliga förnimmandets omedelbara former benämns av Boström sinnliga känslor (sensationer). Av dessa känslor danar människan de sinnliga tingen och av tingen ett sammanhängande helt, en värld. Dessa ting och denna värld är också ej något för människan yttre och främmande. Vi har redan haft tillfälle att söka visa, att de ingenting annat är än våra förnimmelser, och att dessa ej heller kan anses framkallade av något yttre, ehuru de för oss framträder i denna form.

Men människan stannar ej därvid. Hon går även att söka förstå eller begripa sin värld. Vad innebär detta?

Det står klart att jag icke i egentlig mening kan sägas förstå en sak, så länge min uppfattning av saken stannar därvid att saken faktiskt är så eller så beskaffad. Jag måste även fortgå till insikt i, att den måste vara så. Jag måste fatta det väsentliga och nödvändiga i saken. Detta sker därigenom, att min uppfattning av saken blir klar och tydlig. Är den detta, så inser jag, att saken måste vara så, som den av mig fattas, och så fattas av en var, som fattar henne rätt. På detta sätt vinner jag ett begrepp om saken, och fattar i och genom detta dess väsende eller natur, samt skiljer den från andra föremål, icke längre därigenom, att den befinner sig i ett annat rum eller framträder i en annan tid, utan just genom denna dess natur, dess väsende.

Åtskilliga tänkare har lärt, att det för en sådan förnimmelse, som är förbunden med insikt i det förnumnas nödvändighet, ed ett ord för ett begrepp, även vore väsentligt att vara något allmänt, en för flera föremål gemensam egenskap, sålunda ej verkligheten själv, utan en sida hos den. Längre kan, har de förmenat, det väsentliga icke sträcka sig. Under erkännande att det så förhåller sig med människans begrepp, opponerar sig nu Boström mot antagandet, att detta vore något för begreppen i det hela väsentligt. Det är, framhåller han, fastmer blott en följd av vår ofullkomlighet, att vi ej kan fatta föremålen på en gång klart och fullständigt, utan, då vi skall göra det förra, måste stanna vid vissa sidor hos dem. Att därav draga den slutsatsen, att så skulle förhålla sig med varje förnimmande väsen, att följaktligen den nämnda egenskapen, att blott omfatta en sida av verkligheten, vore något för begreppet i det hela väsentligt, det är, anmärker han, ett förhastat slutsätt. Ett fullkomligt förnimmande väsen skulle fasthellre fatta hela sin värld på en gång fullständigt och dock klart, följaktligen också som alltigenom väsentlig och nödvändig.

Ett exempel må förtydliga det nu anförda. Vi hör på något avstånd ifrån oss ett morrande ljud, och vi förnimmer från samma håll vissa ljusintryck. Riktar vi nu vår uppmärksamhet härpå, så förnimmer vi en rörlig gestalt av ett visst utseende. Denna gestalt är danad av vårt, låt vara alldeles ögonblickliga aktgivande på vissa sinnesintryck. Vid närmare iakttagelse finner vi den äga bestämningar, vilka vi funnit hos en mängd andra föremål, som vi vant oss att med ett gemensamt namn nämna hundar. Vi hänför sålunda det ifrågavarande föremålet under kategorin hund, vilken är en allmänföreställning eller s. k. schema. I dagligt tal fäster vi nämligen vid ordet hund föreställningen om ett visst slag av föremål, sålunda om det för alla dessa föremål gemensamma, utan att vi dock gör oss bestämdare reda för, vilka de egenskaper är, som för dem är gemensamma. Först, då vi begynner göra detta, inträder det egentliga förståndets arbete. Vi avskiljer det oväsentliga, korrigerar vår uppfattning, om den varit delvis oriktig, och vinner så vissa egenskaper, som vi bestämt fordrar skall vara för handen för att ett föremål skall kunna kallas en hund. Så vinner vi, alltjämt genom reflektion på det för alla hundar gemensam, hundens zoologiska kännetecken.

I den mån vi nu fattar dessa såsom för alla hundar väsentliga så, att vi med bestämdhet fordrar att de skall vara för handen, för att ett naturföremål skall kunna sägas vara en hund, äger vi hundens begrepp. Vi finner, i den mån vi fortgår till klarare begripande, att vissa bland dessa egenskaper enligt tänkandets lagar med nödvändighet följer ur varandra, så att den varelse, som äger en av dem, har med nödvändighet en annan o. s. v. Vi kan också söka och i viss mån finna ett svar på den frågan, varför just dessa egenskaper finns hos de djur, vi kallar hundar; vi kan t. ex. se vilka de inflytelser varit, för vilka deras urfäder varit utsatta, och som haft dessa egenskaper till följd o. s. v. Men denna hund, som ännu står livs levande för våra ögon, vad förstår vi väl med allt detta om den? Blott vissa allmänna egenskaper, som den har gemensamt med alla andra hundar eller möjligen med ett visst slag av sådana, ej dess egen individualitet. Att fullständigt begripa denna, är och förbliver oss människor omöjligt. Ty hur långt vi än må fortgå på denna väg, aldrig blir vårt begrepp om hunden detsamma som hunden själv. Men varför? Jo, just därför att vi blott begriper vissa sidor hos föremålen, icke föremålen i det hela. Det står dock klart att detta är en brist eller ofullkomlighet i vårt förnimmande. Ett allvetande förstånd skulle begripa föremålen allt igenom eller så fatta sin värld, att hos föremålen ingen rest återstode, som ej vore begripen. Detta kunde då ej längre sägas ha begrepp om föremålen, utan dess begrepp skulle falla tillsammans med föremålen själva.

Vi har hittills betraktat människans förnimmande i högre och lägre former. Detta är, vad man kallar den teoretiska sidan av hennes liv, och vad hon som teoretiskt verksam söker, det är klarhet och tydlighet i uppfattningen av sin värld. Men människan är ej en, om vi så får uttrycka oss, likgiltig åskådare av denna sin värld. Hon ingriper själv i densamma som en bestämmande makt, hon äger praktisk förmåga eller vilja. Det är givet att den viljande människan vill något eller i sitt viljande ledes av något motiv, vilket alltjämt är en av den viljande med en viss grad av klarhet fattad förnimmelse. Men det är också klart att det är något som han vill skall rätta sig efter hans vilja. Detta benämner Boström viljeverksamhetens material, och verksamheten kan åsyfta antingen att undanrödja de hinder för motivets förverkligande, som till äventyrs kan förefinnas hos materialet, eller också att ordna detta senare så att det till motivet intager en tjänande och följaktligen en detsamma positivt befordrande ställning. Den t. ex. som för att stilla sin hunger bereder och intager födoämnen, han riktar sin verksamhet på naturens produkter för att göra dem till medel för sitt ändamål, hungerns tillfredsställande. Vill han nu bliva hungern kvitt t. ex. för att sedan kunna ostört fortsätta sitt arbete, så är det tydligt att det ligger i hela den förstnämnda verksamheten en befrielse från sådant, som på ett eller annat sätt är för viljans ändamål hinderligt.

Klarhet och tydlighet å ena sidan, frihet och makt å den andra är följaktligen två ändamål för mänsklig verksamhet. Såvitt verksamheten åsyftar det förra benämnes den teoretisk, såvitt det senare praktisk.

Men det gives också högre och lägre former av praktisk verksamhet, beroende på den grad av klarhet med vilken människan fattar sitt motiv, och den frihet hon i verksamheten äger. Så länge en människa till sitt motiv har en sinnlig känsla, framträder hennes praktiska verksamhet under formen av drift eller instinkt. Är åter motivet den mer distinkt fattade förnimmelse, som av Boström benämnes föreställning, så är yttringen av den praktiska förmågan vad man kallar ett begär. Så länge människan står under inflytelse av sina drifter verkar hon med rent blind naturnödvändighet i den riktning, som den starkaste driften anvisar henne. På begärets ståndpunkt blir hon godtycklig och nyckfull. Hon har visserligen ett slags vilja, men hon vet icke, varför hon vill, det hon vill; hon vill det därför, att det så faller henne in. Annorlunda förhåller det sig med människan, då hon uppställer ett begrepp eller, som detta då kallas, en grundsats, till motiv för sitt handlande. Den människa, som så gjort, vet varför hon så gör och så vill, som verkligen är fallet. Hon gör det därför att hon anser detta befordra den grundsats, som hon gjort till norm eller regel för sitt handlingssätt. Allt vad hon vill, hänför hon till denna grundsats. Det är klart, att det för en sådan människa gives ett helt system av grundsatser, högre och lägre, av vilka de senare upptagas för de högres skull, som medel för dessa. Sällan finner man väl en människa, som så planmässigt ordnat sitt liv, att allt vad hon gör hänföres till en enda grundsats. Begären och drifterna spelar en alltför stor roll i det mänskliga livet, för att detta skulle vara annat än ett sällsynt undantag. Men mer eller mindre kan dock den klokt beräknande egoisten närma sig denna ståndpunkt. För övrigt är det klart, att i detta liksom i teoretiskt avseende många mellanstadier och inom varje huvudstadium många underordnade stadier finns.