Den Boströmska världsåskådningen: Fenomenologi, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Märk nu emellertid, att vi kommit till detta resultat därigenom att vi förutsatt att människan ej kan med sitt förnimmande fatta någon annan art av verklighet än denna världen, icke ha kunskap om annat än det som för ögonen är, och vad vi från detta kan sluta rörande sådant som tilldragit sig i en annan tid än den närvarande, eller befinner sig i ett annat rum än det där vi befinner oss, eller tilläventyrs av andra anledningar är sådant att det undandrager sig vårt omedelbart sinnliga varseblivande. Men det kunde ju hända att själva detta antagande kunde tarva någon prövning. Det kunde ju tilläventyrs vara möjligt, att vi på annat sätt, t. ex. genom vår tanke, fattar något som är dugligt att utgöra väsendet i allt. Nej, svaras, så förhåller det sig förvisso ingalunda; med sinnena förnimmer vi verkligheter, oberoende av oss, vår tanke kan anses vara sann, blott såvitt den därmed stämmer överens. Och besinnar man detta, så är det kanhända ej så alldeles helt med det förda resonemanget och det resultat – naturens ofullkomlighet – vartill detta lett oss. Vi har ju kommit till detta resultat genom att på naturen lägga måttet av de fordringar på sann och fullkomlig verklighet, som vi hämtat från oss själva, från vårt eget förstånd. Hur kan vi anse oss befogade att göra detta? Vi är ju blott lemmar i det hela. Bättre än att göra vårt förstånds fordringar till normer för tingens sanning är väl, att vi rättar de förra efter världens verkligheter. Världen är nu en gång sådan den är, oss tillkommer blott att ta reda på, hur den är.

Detta tål att tänka på. Vi skulle ej ha rätt att göra vårt förstånds fordringar till normer för tingen. Antag, att en fysiker, livligt övertygad att så förhåller sig, ginge och anställde ett fysiskt experiment. Han finner då i ett tidsmoment ett kraftkvantum för handen, men under experimentets fortgång upptäcker han av någon, lika gott vilken, honom för tillfället obekant anledning därav intet vidare spår. Han börjar då forska efter, var detta kraftkvantum nu mer är tillstädes och verkar. En bredvid stående person utropar: ”forska ej efter, vart detta kvantum kraft tagit vägen; det har helt enkelt förintats”. Tvivelsutan skulle fysikern i detta fall tillbakavisa denna invändning såsom mycket barnslig. Däri har han också rätt, men hur vet han, att ett kvantum kraft ej kan förintas? Är det därför, att varken han eller någon annan forskare förut iakttagit något sådant? Någon gång skall väl bliva den första, eller hur? Nej, det är därför att hans förstånd säger honom, att det är orimligt, att det, som en gång varit något, skulle upphöra att finnas till, d. v. s. det är sitt förstånds lagar, han gör till normer för sant och falskt. Gör man detta i ett fall, varför icke göra det i alla, varför ej då det gäller förståndets högsta fordran, den att något fullkoligt skall ligga till grund för det, som ofullkomligt är? Gör vi det åter icke, så är tydligen varje vetenskap omöjlig.

”Men”, säger någon, ”jag går in på denna sistnämnda konsekvens. Med vetenskapen må gå, hur det kan. Världens verkligheter har i alla fall bestånd, oberoende av allt, vad vi om dem tänker. Världen är, sådan den är. Vi må lära känna henne; vi har ingen rätt att döma henne såsom ofullkomlig. Att så göra är en förvetenhet utan like.”

Vi nämnde världens verkligheter. Hur vet vi egentligen, att dessa finns till? Hur vet vi, att kroppar existerar? Därför att vi ser och känner dem, torde en var utan betänkande svara, ja vi kan ju till och med gripa i dem med våra händer. Det är sålunda för och genom våra sinnen, som den kroppsliga verkligheten är till. Javäl, torde man svara, det är genom sinnena, som vi uppfattar det kroppsliga, men sinnesintrycken eller, som vi för vår del hellre skulle vilja säga, sinnesförnimmelserna, förorsakas dock av något  yttre, av kroppar, som inverkar på våra sinnen, och med vilka sinnesförnimmelserna överensstämmer. Att så väl det ena som det andra är ett godtyckligt antagande, torde lätt inses. Vår erfarenhet lär oss ej något sådant. Hur man vet, att sinnesförnimmelserna stämmer överens med det yttre, som framkallar dem, under förutsättning av att sådant finnes, det har ingen någonsin kunnat upplysa oss om. För att veta detta skulle man väl förut på något sätt känna till detta yttre, sedan därmed jämföra sinnesintrycken och slutligen som resultat av denna jämförelse finna den nämnda överensstämmelsen. Men hur många gånger man än haft sinnesintryck, så är det dock blott sinnesintryck man har haft. Man må då väl finna, att sinnesintrycken sins emellan överensstämmer, men att de skulle överensstämma med något annat, utom dem befintligt, det är därmed ej på ringaste sätt givet. Nåväl, svarar man, härmed må nu förhålla sig hur som helst, det är väl i alla fall någonting yttre som framkallar sinnesintrycken, de må överensstämma därmed eller icke.

Ja, nog är det något som framkallar dem, men att detta vore ett yttre, ett kroppsligt, följer ej därav. Sinnesförnimmelserna, vad är väl de annat än vår egen andes tillstånd, följaktligen något rent inre? Själva varken är de något yttre, ej heller hänvisar de på något sådant, så länge man nämligen tänker dem som blotta sinnesintryck. Först då vi begynner att reflektera över dem, föreställer vi oss det i dem förefintliga innehållet såsom något yttre, för oss i viss mån främmande, och fattar detta som sinnesintryckens orsak. Att detta yttre tillvarelsesätt hos tingen kommer till stånd, är sålunda en frukt av vårt sätt att förnimma, vår reflektion. Sant är visserligen att denna reflektion i de flesta fall så liksom faller av sig själv, att vi knappt vet av den – den äger dock i alla fall rum. Sant är även, att det är för oss nödvändigt att göra som vi gör, såvida någon medveten och distinkt uppfattning av det för sinnena givna skall vara möjlig, men icke följer väl därav, att innehållet i sinnesintrycken, oberoende av denna psykiska nödvändighet skulle härröra från något i sig själv yttre. Och även kropparna, som vi på detta sätt föreställer oss som ett yttre, är ju även de våra förnimmelser och rakt ingenting annat. Vore de ej detta, så skulle vi varken kunna tänka på dem eller tala om dem. Ty vad vi känner, föreställer oss eller tänker på, det är dock ingenting annat än våra förnimmelser. Och vad vi med ord vilja uttrycka, det är det även.

”Men”, hör vi läsaren anmärka, ”detta var då i sanning det orimligaste, jag någonsin hört talas om. Existerar då icke världens verkligheter, de kroppsliga tingen?” Jo, visst existerar de, det är aldrig nekat, men såsom våra förnimmelser. Och än mer, de är visst inga drömbilder, de är nödvändiga förnimmelser, förnimmelser, som vi, på grund av vår natur, måste ha. Vi kan visst icke genom någon godtycklig akt å vår sida på världens kroppslighet att försvinna eller häva den genom noggrannare iakttagelse, liksom man så kan häva en irring. Vi kan det ej, ty vi kan ej förändra vår natur. Och till denna natur hör, att vi fattar vissa våra förnimmelser i kroppslig form, såsom ett yttre, fallande i rummet – liksom förvisso även som föränderliga, som fallande i tiden.

Men det finns ju naturlagar. Förvisso, men de är människoandens lagar, nödvändiga sätt, varpå människan måste fatta sin värld. Den omständigheten, att en sten, som befinner sig fritt svävande i luften, efter så eller så många sekunder måste träffa marken, innebär, att vi på grund av vår natur efter denna tid måste förnimma, att den så gör. Studiet av naturen är i grunden ett studium av människan.

Den som ej är van att tänka oberoende av den förutsättningen, att den kroppsliga världen existerar oberoende av vårt förnimmande, skall nog ännu ha tjogtals anmärkningar att göra, vilka dock alla utgår från det såsom självklart, som dock genom dem skulle ådagaläggas – kropparnas existens utom oss. En och annan skulle kanske hänvisa oss till den preadamitiska världen, den värld, som föregick människans aktuella framträdande på jordklotet. Vi svarar: Det är dock vi människor, som förnimmer denna förgångna värld som något, som en gång existerat, eller noggrannare uttryckt, vi sluter från vissa företeelser i den nuvarande världen till, att denna, nu existerande värld enligt naturens lagar har den preadamitiska till sin förutsättning i tiden. Vi förnimmer, att den nuvarande naturen är sådan, att om en mänsklig perceptionskraft funnits för så och så många millioner år tillbaka, så hade hon fattat världen på det sätt, varom geologin upplyser. Vår fingerade motståndare behöver dock ej besvära sig med att gå så översvinnerligen långt tillbaka i tiden. Han behöver blott peka på golvet ett stycke ifrån honom, om detta skulle skylas av en matta. ”Finnes icke detta?”, kan han fråga. Jo visst finns det, men det förnimmes också åtminstone i hans föreställning, som pekade därpå. Och även om han icke hade gjort detta, så hade det nog funnits, och det hade nog också förnummits – i sina verkningar, i sitt sammanhang med övriga, för tillfället medvetet fattade förnimmelser och med världen i det hela.

En annan skulle måhända anmärka, att vårt förnimmande själv är beroende av kroppsliga villkor. Ett slag i huvudet t. ex. upphäver eller modifierar mitt förnimmande, det är sant. Men märk väl, att även detta kroppsliga liksom allt sådant är en förnimmelse. Enär de själva är andliga, kan kropparna inverka bestämmande på andens liv. En förändring inom den kroppsliga världen är i grunden en förändring inom anden själv. Och detta kan förklara, hur en sådan förändring kan vara av den betydelse, att den väsentligen modifierar andens liv eller t. o. m. upphäver aktualiteten av den form av detta, som vi kallar vårt nuvarande liv.

Det är sålunda i och för oss människor, det är för vår förvisso nödvändiga uppfattning, som de kroppsliga tingen existerar. Att under sådana förhållanden söka förklara det mänskliga medvetandet ur något slags samvaro kroppar emellan eller dylikt påminner om Münchhausens bekanta utväg att lyfta sig själv och sin häst ur floden genom att gripa sig i håret. Fasthellre är det väl ur människoanden som den kroppsliga verkligheten skall förklaras, nämligen så vitt den är kroppslig.

Att våra känslor och tankar, våra minnen, fantasier och drömmar och allt sådant, är våra förnimmelser, erkänns naturligtvis utan minsta svårighet. Men vi har funnit, att detsamma också gäller om de kroppsliga tingen. Med allt, som vi kan tala om eller tänka på, är det fallet. Vi är också ur stånd, anmärker Boström, att vid ordet vara fästa någon som helst betydelse, så vida det skulle utsägas om något, som ej förnummes. Vi är ur stånd att göra detta, ty vad betydde det väl att något vore, som av ingen förnimmes? Kroppslig tillvaro kan det ej betyda, ty vi har ju sett, att kroppslighet är ett sätt att förnimmas av oss människor.

Och vilken betydelse man än må vilja inlägga i det ifrågavarande ordet, säkert är, att varje försök i den vägen innebär ett erkännande av, att det, varom det är fråga, ej är oss alldeles obekant. Vore detta fallet, så kunde vi ju ej om detsamma utsäga någonting alls, således ej heller, att det är, i vilken betydelse detta ord än må tagas, ej heller att det är oss obekant, eller ens att det möjligen finns till. Å andra sidan är det obestridligt, att allt, som förnimmes, på något sätt och  i någon mening även kan sägas vara. Även drömmar och fantasier är ju i någon mening, det är väl alldeles obestridligt. Tänker vi därför fullt ut, allt som ligger i egenskapen att vara, och allt som ligger i egenskapen att förnimmas, så finner vi att båda i själva verket innebär alldeles detsamma, ehuru betraktat från olika synpunkter. Allt, som förnimmes, är, och allt, som är, förnimmes. De anmärkningar, som däremot kan göras, härrör, anmärker Boström, allesammans därifrån, att de båda orden ej tagas i alldeles samma betydelse. Så t. ex. är det mycket vanligt, att man sätter sådant som inbillningar, fantasier och drömmar i motsats mot världens verkligheter och säger t. ex. att det i inbillningen förnams så eller så, men det var icke så. Givet är, att man härmed i själva verket förstår, att så som det förnams i inbillningen, så förnams det ej i åskådningen eller, vilket är alldeles detsamma, så som det för inbillningen var, så var det ej i den åskådade världen.

Den oss omgivande världen i rum och tid är sålunda en sammanfattning av våra förnimmelser och just såsom sådan verklig. Dess nödvändiga lagbundenhet är vår andes lagbundenhet, och dess ordning har i denna ande sin grund. Från naturen visas vi sålunda tillbaka till människoanden, för vilken denna natur är till. Men om det över huvud är en sanning, att vara är likbetydande med förnimmas, så kan det med skäl sägas, att varje verklighet innebär en sådan hänvisning på ett subjekt, ett förnimmande, ett medvetet väsen, för vilket den är till, av vilket den förnimmes. Just i detta medvetande, denna förnimmande ande, ser Boström väsendet, den innersta principen i allt. Vad än vi skulle vilja skjuta under medvetandet och säga, att av detta vore medvetandet en uppenbarelse, av dessa faktorer skulle medvetandet bestå – alltid är det något, som är till för vårt medvetande, och som därigenom visar sig förutsätta ett sådant.

Men förhåller det sig nu så, så är det en given sak, att människan måste anses befogad att lägga de fordringar på sann och fullkomlig verklighet, som i hennes medvetande förefinns, på denna natur samt, om naturen ej uppfyller dem, förklara att naturen är en ofullkomlig verklighet eller ett helt av ofullkomliga förnimmelser. Skall hon emellertid kunna göra detta, så måste hos henne en norm förefinnas, efter vilken ett sådant bedömande är möjligt. Att så är fallet, visar sig emellertid icke genast såsom självklart. Vi tycks fasthellre stanna vid den åsikt, som man benämner subjektiv idealism, och som gör det mänskliga subjektet till alltings princip. Ingen högre norm för sant och falskt skulle då finnas än det personliga infallet: vad man anser sant, det är sant. Ingen högre norm för rätt och orätt vore tänkbar än godtycket: vad man anser rätt, det är rätt. ”Människan är måttet för allt, för det varande, att det är, för det icke varande, att det icke är.” Så lärde fordom de grekiska sofisterna. Annorlunda ställde sig emellertid saken för Boström. Inom själva det mänskliga subjektet, lärde han, gives en skillnad mellan en högre och en lägre sida. I och genom den förra äger människan medvetande om rätt och sanning, vilka ej är yttre, utan rent inre, i vår egen ande förefintliga realiteter. Vi vill se, hur detta av Boström utfördes.

Vi erinrar oss, att vi funnit, att naturen, med all sin lagbundenhet, all sin ordning, är en ofullkomlig verklighet. Den fyller ej de krav, människoanden ställer på en sann och fullkomlig verklighet. Men det är för människan och genom henne som denna natur är till. Och dock är det människan, som finner henne vara ofullkomlig. Hur vore detta möjligt, om icke människan vore i vissa avseenden höjd över naturen, om icke hos henne ett medvetande funnes om en värld, som ej delar naturens ofullkomlighet. Icke kan väl den, som intet medvetande, ingen aning har om ett bättre, vara medveten om en ofullkomlighet. Redan den omständigheten att vi kan fatta naturen som ofullkomlig, visar att vi förnimmer något som till sitt väsende icke är natur. Människan förnimmer sålunda på en gång det ofullkomliga och det, som fullkomligt är. Att förnimma det ofullkomliga, det är att förnimma ofullkomligt, ty blott för ett ofullkomligt förnimmande är det ofullkomliga till. Det ofullkomligt förnumna benämnes av Boström fenomen, och naturen är ett fenomen i och för människan. Men människan är icke absolut bunden vid fenomenet, hon kan även tränga fram till väsendet, till den sanna och fullkomliga verkligheten.

Just här, på denna punkt, torde klarast inses, vad som skiljer den Boströmska världsåskådningen icke blott från materialismen, utan jämväl även från alla andra former av naturalistisk världsåskådning. Naturalismen stannar vid naturen såsom den enda verkligheten. Naturen, säger däremot Boström, är en ofullkomlig verklighet, närmare bestämt ett helt av den mänskliga andens ofullkomliga förnimmelser. Den kan följaktligen icke vara den enda arten av verklighet. Den kan icke detta, ty den vore då oförklarlig. Den är ej ur sig själv begriplig, utan blir detta först, då hon hänförs till en annan verklighet, i vilken hon har sin grund. Då nu filosofin söker alltings yttersta grund, så är det klart att denna andra verklighet blir filosofins egentliga föremål. Om naturen handlar den, endast så vitt denna natur hänförs dit.

Det är nu tydligt att vår uppgift blir att utreda arten och beskaffenheten av denna andra verklighet. Men då det är för människan som både den och naturen är till, så måste vi först av allt taga en, om än hastig, översikt av läran om människan och det mänskliga livets väsentligaste former.

4 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Fenomenologi, 2”


  1. 1 Den Väldige December 19, 2014 at 12:46 pm

    Den naive läsaren börjar nu känna en viss oro: resonemangen är nog verkligen mycket bra genomförda och bör följas vidare, men för min sinnesros skull vill jag inte gärna tänka mig att “Sinnesförnimmelserna, vad är väl de annat än vår egen andes tillstånd, följaktligen något rent inre?” (I alla fall inte till vardags.) Jag föredrar alldeles bestämt att tänka mig motsatsen, även om detta skulle vara fel, och känner precis som den fiktiva läsaren “detta var då i sanning det orimligaste, jag någonsin hört talas om. Existerar då icke världens verkligheter, de kroppsliga tingen?”

    Med mig själv som emotionell försökskanin, och gissande att jag är genomsnittlig i min syn på saker och ting rent allmänt, så tänker jag mig att de allra flesta som läser eller hör något liknande reagerar likadant. Man tänker kanske: mycket intressant, mycket bestickande, säkert mycket välbehövligt med denna undersökning och dessa resonemang, men jag känner inte att jag mår riktigt bra av att fundera för mycket på det här.

    Å andra sidan är ju påståenden som “Men märk väl, att även detta kroppsliga liksom allt sådant är en förnimmelse” och “Enär de själva är andliga, kan kropparna inverka bestämmande på andens liv” sådana att jag blir tvungen att läsa vidare för att, om möjligt, förstå vad karln menar…

    Fast det egentliga skälet för att läsa vidare är ju detta påstående: “Människan förnimmer sålunda på en gång det ofullkomliga och det, som fullkomligt är.” Jag måste nämligen hålla med där, och eftersom jag måste hålla med så bör jag ju läsa vidare för att se var vi hamnar…

    • 2 Jan Olof Bengtsson December 19, 2014 at 8:43 pm

      Jag visste att du skulle reagera så; det var därför jag skrev i mitt svar i kommentarfältet till förra avsnittet att det utan tvekan är så att “du i fortsättningen också kommer finna annat ‘ointuitivt och konstigt'”.

      Ja, “inre” är en problematisk term här, men i perspektivet av vad det motsvarande “yttre” i detta fall skulle vara, framträder i verkligheten en position där vi bara har olika sfärer av “inre”, s.a.s. det “inre inre” och det “yttre inre”, eftersom något “yttre” i en mening motsvarande “inres” vanliga helt enkelt inte längre kvarstår – det handlar ju här ändå hela tiden om en mänskligt fenomenell erfarenhetsvärld av nödvändigt spatiotemporal karaktär. Men därvid, hävdar jag, förlorar också termen “inre” sin mening i den här aktuella användningen, och det “yttre” kan s.a.s. rekonstrueras i det nya filosofiska sammanhang vars etablerande som sådant är vad det här egentligen uteslutande handlar om. Det har alltid förvånat mig att Heap Åberg och en del andra inte uppmärksammar detta utan använder “inre” precis som i kakelugnsanekdoten, eller snarare, att de trots att de förstår det, insisterar på att tala om “inre”. Poängen är ju i själva verket bara att hamra hem ohållbarheten av de filosofiska elaborationerna av common-sense-uppfattingen av yttervärlden, med det absoluta rummet och den absoluta tiden i vilka det flyter omkring av sinnena objektivt uppfattad materia i olika formationer, och den därmed sammanhängande hopplösa distinktionen mellan primära och sekundära egenskaper.

      • 3 Jan Olof Bengtsson December 21, 2014 at 12:24 pm

        Jag ser nu att detta svar kanske blev litet svårt och komplext. Men å andra sidan har du ju större filosofiska kunskaper än din blygsamhet – hur den nu närmare ska anses vara beskaffad – vill tillstå. Så jag hoppas du hängde med till någon del i alla fall. Kommentaren innehåller det representanter för den svenska idealismen som Heap Åberg borde svarat sådana för vilka denna punkt blev en stötesten i tillägnelsen av denna idealism. Den bör därför bidra till att underlätta dess förnyade tillägnelse, och jag kommer att upprepa den senare.

  2. 4 Den Väldige December 21, 2014 at 4:12 pm

    Inledningsvis tycker jag att vi, av hänsyn till eventuella läsare, härmed lämnar frågan om min (eventuella) blygsamhets natur åt sitt vidare öde.

    Alltså åter till ämnet:

    Är det Heraclitus som åsyftas med “kakelugnsanekdoten”? Jag menar när han får långväga besök och besökarna något tappar fattningen när den store mannen gör något så trivialt som att värma sig vid sin ugn. Jag frågar för att jag inte riktigt greppar parallellen mellan Åberg och Heraclitus avseende det “inre”.

    Jo, det första svaret var faktiskt lite för svårt för mig, det kan man lugnt säga, så jag är verkligen mycket glad åt den uppföljande kommentaren. Jag kan hursomhelst säga så här: Just nu uppfattar jag att vad Åberg sysslar med är att försöka få läsaren att förstå att det är riktigt och konstruktivt att, i alla fall under vissa omständigheter, nämligen när man filosoferar om vissa saker, släppa den invanda föreställningen om det “yttre” som något objektivt helt fristående från den mänskliga förnimmelsen. Tesen är då att detta är en illusion som leder till omöjliga återvändsgränder, alltså ur filosofisk synpunkt, och att man därför bör öva sig på att förstå att det är riktigt att tänka sig att det vi menar med det “yttre” endast är ett slags sammanställning av våra samlade förnimmelser och inget annat.

    All right. Resonemanget kan väl sägas hänga ihop, så vitt jag kan se från min nuvarande horisont, och visst kan man förskjuta hela sitt perspektiv från att röra sig mellan det “inre” och det “yttre” till att i stället röra sig mellan det “inre-inre” och det “yttre-inre” för att markera och förtydliga perspektivskiftet.

    För min del är problemet bara det att, även om denna beskrivning av människans villkor skulle vara riktig, och det är den kanske, så kan jag inte se något hinder för att det fortfarande finns en “yttre-yttre” verklighet. Det som har hänt är, i sådana fall, endast att vi medger att vår föreställning, alltså vår vardagliga intiutiva föreställning om denna “yttre-yttre” verklighet med nödvändighet är inte bara är ofullständig, det är ickeexisterande då vi inte kan jämföra det “yttre-ytttre” med det “inre-yttre” på något sätt, och dessutom har vi förväxlat det “yttre-yttre” med det “inre-yttre”. Försöker vi ändå närma oss det “yttre-yttre” så kan det inte gå.

    Det kan ju dock också vara så att det problemet löser man, i detta sammanhang, genom att anser att frågor om den eventuella “yttre-yttre” världens beskaffenhet helt enkelt inte har någon betydelse i sammanhanget.

    Du skriver att “det ‘yttre’ kan s.a.s. rekonstrueras i det nya filosofiska sammanhang vars etablerande som sådant är vad det här egentligen uteslutande handlar om.” Meningen är alltså den att när tankesättet och begreppsapparaten skiftat från “yttre” till “inre-yttre” så kan vi vinna viktiga insikter i filosofiska sammanhang som vi annars inte kunde ha nått?

    Det känns som att detta på något sätt relaterar till, eller i alla fall kan jämföras med, vissa typer av högre matematik där man för att “komma någon vart” måste lämna den intuitiva verkligheten på ett sätt som för den oinsatte i normalfallet verkar underligt. Jag tänker exempelvis på sådant som användade av imaginära tal. Är jämförelsen rimlig eller användbar i sammanhanget?


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi