Jan Olof Bengtsson

16 September

Die Ukraine, Russland und der Westen

PapyRossa, 2014

Ein neues Feindbild ist geschaffen: Russland und Wladimir Putin. Sie bedrohen, so heißt es, die Ukraine und den Frieden in Europa. Eigene Absichten, Ursache und Wirkung lassen sich damit gut verhüllen. Eine erschreckend gleichförmige mediale Berichterstattung sorgt dafür, dass dieser Schleier nicht zerreißt, und trägt dazu bei, die Spannungen noch zu verschärfen. Gegen dieses Zerrbild wendet sich dieses Buch. Es fragt: Wie kam es zur Protestbewegung auf dem Maidan und zu ihrer Kaperung durch rechtsextreme Formationen? Welche Rolle spielte die westliche Einmischung beim Putsch in Kiew, durch den der gewählte Präsident gestürzt wurde? Welche Folgen hatte er für den Konflikt mit der Ostukraine? Welche Interessen verfolgen Deutschland, die EU, die NATO und die USA? Was führte zum Beitritt der Krim zur Russischen Föderation? Was liegt der russischen Politik zugrunde? Und nicht zuletzt: Wie kann eine friedliche Lösung aussehen?

Mit Beiträgen von Erhard Crome, Daniela Dahn, Kai Ehlers, Uli Gellermann, Willi Gerns, Lühr Henken, Arno Klönne, Jörg Kronauer, Reinhard Lauterbach, Norman Paech, Ulrich Schneider, Eckart Spoo, Peter Strutynski, Jürgen Wagner und Susann Witt-Stahl.

Über den Herausgeber:

Peter Strutynski, Dr. phil., *1945. Politikwissenschaftler, leitete die AG Friedensforschung an der Universität Kassel, Sprecher des Bundesausschusses Friedensratschlag. Zahlreiche Publikationen zu friedenspolitischen Themen.

Vår näste statsminister, Stefan Löfven, betonade gång på gång under valnatten hur oerhört, oöverstigligt långt Sverigedemokraternas värden ligger från hans egna.

Detsamma hördes i olika varianter från alla de andra riksdagspartierna, och nu på morgonen stämmer ledarskribenter och kommentatorer in. Igen. Fortfarande. Med monoman enständighet. På samma sätt som de gjort sedan SD:s riksdagsinträde för fyra år sedan. Formuleringarna tycks från många starkare än någonsin, även om analyserna inte på något sätt vidgats och fördjupats, även om det är samma gamla trötta och nötta klyschor som används.

De här åren har varit ett uppvaknande. Helt nya sidor av personer som man trodde var åtminstone någorlunda normala och omdömesgilla har avslöjats. Och inte bara till vänster utan även inom vad som i Sverige uppfattas som höger. SD har varit en katalysator, som uppvisat dem som knäppa extremister.

Naturligtvis visste jag att de var mycket radikala, och jag var väl förtrogen med de historiska rötterna till och den åskådningsmässiga innebörden av denna radikalism. Men att de var förmögna till den bisarra och neurotiska fanatism vi nu ser, att de kunde sjunka till sådana kuriöst konforma och infantila uttryck för radikalismen, hade jag faktiskt inte anat.

Deras samsyn är total. Vänsterns ledare hyllar högerns, och högern avstår frivilligt och helt i onödan från makten och överlämnar den till vänstern. Jag förstår inte vad de talar om. Vad är det som är så fruktansvärt fel och farligt med SD?

Med vår framgång igår har Sverige tagit ännu ett stort steg mot normalisering och hälsa. Men när etablissemanget med sådan styrka fortsätter insistera på hur långt dess värden ligger från SD:s, måste vi på allvar ställa frågan: vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?