Olle Bengtsson

17 janvier 1995

Ett ställningstagande för Sverigedemokraterna och motsvarande partier i övriga Europa är, som jag försökt argumentera, motiverat av det skälet att det blivit uppenbart att det gamla högerpartiet och det kristdemokratiska partiet inte längre står för en meningsfull konservativ, i betydelsen nyskapande traditionalistisk, politik, förankrad i det bästa i det svenska och europeiska kulturarvet.

Det har sedan länge stått klart att båda tvärtom arbetar, inte minst i och genom EU, för en abstrakt, radikal, revolutionär, i mycket från det under 1900-talet framvuxna och nu i hög grad neokonservativt dominerade USA men också av rent trans- eller postnationella organisationer styrd globalistisk politik, som redan låter oss skönja slutet för Europa och dess nationer. Den intellektuella och allmänkulturella kollaps detta innebär är monumental och tragisk. De gamla vänsterpartierna driver givetvis samma politik, och har i detta, i sin egen ideologiska självupplösning, anpassat sin ekonomiska politik till den före detta högerns – samtidigt som den senare accepterat vänsterns kulturradikalism.

Många som korrekt uppfattar denna situation frågar sig om partipolitiskt engagemang inom ramen för den parlamentariska demokratin överhuvudtaget längre är meningsfullt. Icke få kommer till slutsatsen att det inte längre är det, och söker i stället verka uteslutande på de kulturella, religiösa, akademiska områdena, bortom partipolitiken. Argument finns dock fortfarande för att engagemang i den senare är motiverat och påkallat.

Så är fallet trots att de efter den ovan kort sammanfattande analysen s.a.s. återstående partierna, de enda som nu kan komma ifråga, de enda på vars program står ett vändande av den katastrofala trenden, uppvisar flera från det konservativa perspektivet problematiska drag. Först och främst gäller detta naturligtvis nationalismen som sådan.

Denna kan självklart definieras på många sätt och har historiskt förelegat i många olika former. Och inte bara i den moderna historien. Håller vi oss emellertid till den senare är växlingen i dess ideologiska inriktning slående. Förenklat uttryckt var den under större delen av 1800-talet radikal och liberal; under samma århundrades sista årtionden blev den konservativ; och under 1900-talets första hälft blev den åter, i ny form, radikal. Dess värdering måste självfallet ta hänsyn till dessa och flera andra centrala variationer.

Dock finns en generell distinktion som jag velat föreslå som tillämpbar i samtliga fall, nämligen den mellan å ena sidan nationalism, å den andra nation och nationalitet. Jag är benägen att se den förra som i de flesta former en åtminstone potentiellt problematisk överdrift och förvrängning.

Givetvis blir nationalismen en fullt naturlig reaktion på det extrema, revolutionära projekt av massinvandring och programmatisk multikulturalism som exempelvis Moderata Samlingspartiet i Sverige, det brittiska torypartiet, de tyska kristdemokraterna och de skiftande franska högerpartierna driver. Det blir det begrepp som i denna helt nya situation ligger närmast till hands att tillgripa, den strömning som framstår som mest relevant att ansluta sig till, för det elementära syftet att försvara hotade egna värden och traditioner. Detta måste man ha förståelse för.

Men det hindrar inte att nationalismen som politisk ideologi, sådan den i samtliga former historiskt existerat, till och med för dessa syften, och naturligtvis för en lång rad andra, förblir otillräcklig. Kritiken av och det politiska motståndet även mot denna revolutionära politik kräver en ideologisk utveckling och fördjupning utöver nationalismen.

Det andra problematiska momentet i de nationalistiska partierna, och nära förbundet med nationalismen, är deras populism. Eller åtminstone deras ”lägre” populismen – inslag av ”högre” populism är i sig ofta försvarbara, ja värdefulla och välgörande. Men de senare blir tyvärr allt mer sällsynta; deras själva möjlighet blir alltmer begränsad under vår tids kulturella förhållanden.

Förutsättningen för ställningstagandet för de nationalistiska partierna måste, menar jag, vara att möjligheten finns att förändra dem i riktning mot kultur-, social- och värdekonservativa partier, mot den nyskapande traditionalism som är vad Europa och var och en av dess nationer behöver. Möjligheten att bygga vidare på de element av detta slag och de ansatser i denna riktning som de redan äger.

Det har hittills sett ut som om denna möjlighet verkligen varit för handen. SD omdefinierade sig ideologiskt som ett i första hand socialkonservativt parti, och även franska Front National har sänt ut starka signaler om vikten av ett alternativt Europasamarbete. Detta var stora framsteg som pekade entydigt i den rätta och nödvändiga riktningen. Man kunde önska att man omedelbart hade gått ännu längre, men det är begripligt att det i partileden skulle ha uppfattats som om alltför stora steg togs på en gång.

Tydligast blir skillnaden mellan nationalismen och den position jag försökt försvara i synen på Europa och Europafrågorna, och på det nära relaterade kulturpolitiska området. Europatanken och ett enat Europa, med bevarad nationell mångfald, måste försvaras. De respektive ländernas kulturella identiteter kan inte definieras i snävt nationella termer.

Men Europa är inte den abstrakta, nationerna likriktande enhet i globalismens större intressesammanhang som EU i alltför hög grad kommit att bli. Den ståndpunkt jag tidigt klargjorde här i bloggen innebär ett lika starkt avståndstagande från denna i verkligheten icke sällan rent antieuropeiska union som från nationalismen.

Europa är en konkret enhet, som existerar främst i och genom sina historiskt framvuxna nationer och regioner. Den förenande, allmänna europeiska identiteten, arvet från Athen, Rom och Jerusalem, och den differentierande nationella partikulariteten är inte motsatser, utan bildar den dynamiska mångfald av synteser som är både det verkligt existerande Europa och de verkligt existerande nationerna. Båda är lika viktiga. Det ena kan inte finnas utan det andra. Såväl EUs ideologer – inklusive den tidigare Europarörelsens från 1920-talet – som nationalisterna har en otillräcklig förståelse av dessa sammanhang. Nya kombinationer och mer eller mindre övernationella europeiska identiteter har naturligtvis genom hela historien skapats inom detta Europa. Men de har inte ersatt nationerna, och de är inte något problem så länge de förblir trogna den egentliga förenande identiteten och förstår och respekterar den historiskt framvuxna mångfalden och variationen.

SDs ungdomsförbund har visat stark vilja och förmåga att verka för det nödvändiga nya alternativa Europasamarbetet – ett samarbete som jag hoppas på sikt, med fortsatt historisk och ideologisk fördjupning, ska kunna ta de respektive partierna utöver sina nuvarande ideologiska begränsningar och bidra till räddningen inte bara av Europaidén utan i verkligheten också av de nationer nationalisterna kämpar för.

Därför är det problematiskt att SD som toppkandidater till Europaparlamentet nominerat två personer som av allt att döma är helt ointresserade av dessa frågor och i stället driver en rent populistisk-nationalistisk linje. Jag har tidigare skrivit om dem, och vill upprepa och betona att jag är övertygad om att de båda är förträffliga personer, som säkert gjort en utmärkt insats för partiet och för Sverige som kommunpolitiker i Småland. Men vad de hittills sagt om i Europafrågorna räcker inte.

Visst behöver vi ”Mer Sverige, mindre EU”, i den meningen att det nuvarande EU måste i grunden rekonstrueras och dess centraliserade makt i hög grad återföras till den nationella nivån. Men vi behöver inte mindre utan mer av det verkliga Europa. Vi behöver mer förståelse av svensk identitet som europeisk identitet. Vi behöver mer samarbete med de andra europeiska länderna på grundval av vår delade kultur och historia. Och skillnaderna mellan den position jag menar måste försvaras och populistnationalisternas blir påtaglig även på andra områden än kulturens. Vart och ett för sig är de europeiska länderna alldeles för små för att hävda sig mot stormakterna i dagens framväxande multipolära värld. Vi behöver både Sverige i Europa och Europa i Sverige – det sanna Europa, och det sanna Sverige som är en del av det.

”Vanligt folk mot Bryssel” är en sympatisk paroll i ljuset av de fanatiska jakobiner vi sedan länge skickat dit. Kristina Winberg och Peter Lundgren, SDs toppnamn på Europaparlamentslistan, skiljer sig utan tvekan markant från dem. De är nominerade med syftet att det vanliga folk som anses vara SDs kärnväljare ska kunna identifiera sig med dem. Det har ansetts nödvändigt att på detta sätt mobilisera dessa väljare, som vanligen inte röstar i Europaparlamentsvalet. Och Winberg och Lundgren ska verkligen lyftas fram: SD satsar i år mycket mer pengar på Europavalet än Moderaterna.

Kommer det fungera? Till de invändningar jag tror skulle kunna göras hör att de som identifieras som kärnväljare inte längre ensamma kan räknas som sådana, och att deras intresse för Europavalet kan tänkas vara så begränsat att de ändå inte kommer rösta. Den populistisk-nationalistiska storsatsningen riskerar redan därmed att slå fel. Till detta kommer att i stället för att få upp gamla kärnväljare från sofflocket, skrämmer den med stor sannolikhet bort de nya väljarna. Dessa, som nu i lika hög grad bör börja kunna räknas som kärnväljare, och som i stor mängd strömmat till partiet inte minst från M och KD, är ofta i högsta grad intresserade av Europa och tillhör dem som alltid röstat i Europavalet. Några av dem är kritiska till SDs kompromisslösa EU-motstånd, men har anslutit sig p.g.a. partiets ståndpunkter i andra frågor. Andra delar även det mesta av EU-kritiken, men förblir varma Europavänner och önskar alternativt Europasamarbete.

Med den linje jag föreslår i Europafrågan, och lämpliga kandidater som representerar den, skulle ännu många fler väljare av denna typ vinnas över – sådana väljare som verkligen röstar i Europavalet. Paroller och kandidater som bara signalerar främlingskap för Europa och illusorisk svensk självtillräcklighet alienerar dem. Alienerar just de väljare man för framtiden verkligen måste nå och måste vinna.

Samtidigt befarar jag alltså att dessa paroller och kandidater är otillräckliga för att mobilisera de gamla kärnväljarna. Vanligt folk vill inte ha vanligt folk – eller folk som bara är vanligt folk – som politiska representanter, och i synnerhet inte som politiska representanter i utlandet. Här står vi inför poulismens grundläggande misstag. Visst måste de politiska representanterna ha folklig förankring. Självklart måste den ideologiska och teknokratiska pseudoeliten avvecklas. Men vanligt folk vill i verkligheten representeras av ovanligt folk. Tvärtemot de nivellerande ideologierna är det i verkligheten det ovanliga som värdesätts, och inte bara inom politiken utan på alla områden.

Vanligt folk väljer just sådana företrädare som är bättre än de vanliga. Mer kvalificerade, mer kunniga, mer erfarna, mer omdömesgilla, mer ansvarskännande. Mer representativa för det bästa i den egna gemenskapen, kulturen, historien, traditionen. Endast det bästa är gott nog åt folket, som Gustav Möller sa. Folkstyret är helt beroende av på detta sätt fritt framvuxna och valda, genuina eliter – eliter som självklart bevarar kontakten och gemenskapen med folket.

Den populistisk-nationalisiska storsatsningen i Europavalet förväntas ge ett resultat som ”spiller över” till höstens riksdagsval. Men detta kan ju dessvärre ske inte bara i positiv utan även i negativ riktning.

Låt oss emellertid anta att partistyrelsen (som såvitt jag förstår fattat beslutet om nomineringen på egen hand, till skillnad från riksdagslistan – även om väl en valberedning måste ha varit involverad även här) har rätt i att Winberg och Lundgren och deras kampanj kan locka åtminstone fler av de gamla kärnväljarna. Även om så är fallet menar jag att det inte är tillräckligt. En sådan framgång upphävs av förlusten av de nya väljarna.

Därför föreslår jag att kampanjen omedelbart – det är inte lång tid kvar – kompletteras genom att sådana partiföreträdare som åtminstone behärskar Europafrågorna, och helst också är starkt engagerade i dem och intresserade av det alternativa Europasamarbetet, släpps fram och sköter debatten vid sidan av Winberg och Lundgren. Sådana finns ju.

På längre sikt – till nästa Europaval om fem år – krävs ett framodlande, i en delvis ny partikultur, av en ny typ av partiföreträdare som är fri från nationalismen och populismen i allmänhet. Socialkonservatismen, rätt definierad, på rätt sätt utvecklad och fördjupad, värnar bättre än nationalismen och populismen det som är bra och viktigt i det partiet hittills stått för. Med företrädare som är väl förankrade i den kan SD bli vad jag menar att det bör bli, ja av flera skäl måste bli: det sanna svenska Europapartiet. Vi behöver en sverigedemokratisk politik för Europa.

För många av dem som förstått den gamla högerns och kristdemokratins hopplöshet, och för den delen också de som blivit besvikna på vänstern, är meningsfullheten i fortsatt partipolitiskt engagemang beroende av en sådan utveckling. Detta är personer vars kultursyn, uppfattning av den svenska identiteten, och förståelse av Europa är sådana att de omöjligen kan acceptera populistisk nationalism som ett möjligt alternativ, en framkomlig väg. För denna stora grupp finns ett tomrum i dagens svenska och europeiska politik. Partier som SD bör fylla det.

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Ett tecken på att en sverigedemokratisk öppning i övervakningsfrågorna och en förändring i linje med min argumentation i ett flertal inlägg kan vara möjlig, är den motion om översyn av IT- och integritetsfrågor som framlades på landsdagarna förra året av Christoffer Dulny och Pavel Gamov, och inte minst partistyrelsens relativt positiva och välkomnande svar. Jag återger här texten och svaret in extenso:

–

LO13004 – Översyn av it- och integritetsfrågor 

Motionär/Motionärer

Christoffer Dulny, ombud Stockholms kommun

Pavel Gamov, motionär 

Motionstext

För Sverigedemokraterna har Internet och den digitala revolutionen under de senaste decennierna inneburit att det skapats en viktig arena att verka på och som starkt bidragit till partiets framgångar. Bland annat lyfts lanseringen av partihemsidan 1997 fram som en viktig milstolpe i den nyligen utkomna skriften till 25-årsjubileet.

Utvecklingen på IT-området har varit viktig inte bara för vårt parti utan för för hela det svenska samhällets välstånd och demokrati och har lett till att Sverige idag ses som ett av världens mest framstående IT-länder. Denna teknikutveckling är något vi bör vara stolta över och bejaka i högre utsträckning. Sverige bör fortsätta utvecklas i den riktningen.

Precis som med allting finns det dock baksidor med det digitala samhället. För partiets del har det exempelvis handlat om kriminella grupper som gjort sig skyldiga till dataintrång i form av hackade hemsidor och stöld av känsliga uppgifter. För oss sverigedemokrater torde därför integritetsskydd vara en viktig aspekt när det gäller Internet.

Sverigedemokraterna har haft stor nytta av de nya kommunikationsmöjligheter som Internet erbjuder men saknar tydlig politisk inriktning när det kommer till frågor som gäller IT och integritet. Samtidigt har vi de senaste åren sett flera förslag både i riksdagen, från EU-håll och internationellt som syftar till att inskränka friheten och integriteten kopplad till It-samhället.

För att få bukt med att partiet saknar en tydlig hållning gällande IT- och integritetsfrågor kan exempelvis en arbetsgrupp tillsätts som, utifrån de principer som vägleder partiet, skapar ett sammanhängande inriktningsprogram där partiets hållning framgår. Partistyrelsen bör avgöra på vilket sätt man vill framhäva dessa frågor.

Jag föreslår Landsdagarna 2013 besluta 

att Sverigedemokraterna verkar för att synliggöra och förtydliga partiets inställning i IT- och integritetsfrågor.

Partistyrelsens förslag till Landsdagarna

Partistyrelsen tillstyrker motionärernas synpunkt om att partiet saknar ett klart och tydligt program vad gäller informationstekniks- och integritetsfrågor. Partistyrelsen anser det dock inte ändamålsenligt att samla samtliga mycket heterogena integritetsfrågor inom ramen för ett principprogram. Partistyrelsen anser att det i stället är ändamålsenligt att låta en principiell pragmatism vara styrande för hur partiet ställer sig i vitt skilda frågor som fildelning, kameror på fotbollsarenor, patientjournalshantering eller Säkerhetspolisens rätt att rikta signalspaning.

Inom samtliga dessa områden ställs självklara värden i form av individens integritetsintresse och samhällets behov av effektivitet mot varandra. Avvägningen mellan dessa två värden samt i förhållande till andra ämnesspecifika omständigheter låter sig dock inte sammanfattas under några få vägledande principer eftersom att det kan handla om så vitt skilda ämnen som de som räknats upp ovan.

Partistyrelsen anser därför att det vore mer ändamålsenligt om sådana frågor behandlas noggrant och lyfts fram var för sig. Exempelvis kan ett separat program tas fram som behandlar fildelning och immateriellrättsliga frågor med tillhörande integritetsproblematiker, medan frågan om kameraövervakning på fotbollsarenor istället kan behandlas i ett program om sport och fritid eller arbetet mot huliganism.

Med anledning av ovan föreslås Landsdagarna besluta

att anse motionen vara besvarad.

Wednesday

Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i Luxemburg har nu förklarat det s.k. datalagringsdirektivet ogiltigt.

Som jag argumenterade i ett flertal inlägg i samband med riksdagsdebatten före beslutet om Sveriges accepterande av direktivet, var inte bara övriga riksdagspartiers ställningstagande felaktigt – även Sverigedemokraternas var det. Rättssociologen Marcin de Kaminski säger, enligt SvD, med rätta att domstolens beslut är “ett tecken på att man borde ha lyssnat på kritiken mot direktivet”. Ställningstagandet är ”en väldigt stor sak”. Europaparlamentarikern Kent Johansson (C) säger att “domen är en milstolpe i kampen för integritet och grundläggande rättigheter. Jag hoppas att sådana här tydliga besked kommer att stoppa dem som försöker komma med liknande integritetskränkande förslag i framtiden.”

Dock kan fortfarande de nationella regeringarna behålla den lagstiftning de infört på grund av direktivet och för dess skull – det vill säga, de kan, om de själva vill, fortsätta med datalagringen. Men självklart gör beslutet att det nu finns ny anledning att kräva att vi själva ändrar lagstiftningen. Detta blir nu beroende av om, och hur, kravet kommer drivas politiskt. Nu finns tillfälle och anledning för SD att ompröva sitt ställningstagande och ta upp den linje jag och Joakim Larsson förespråkade. Det är helt onödigt att fortsätta slarva bort sådana här frågor till Piratpartiet.

Som jag försökt insistera måste övervägandena rörande brottsbekämpning skiljas från den illegitima övervakningsfunktionen. Sedan debatten fördes i Sverige – liksom debatten om FRA upphörde den obehagligt snabbt efter en kort och intensiv period före riksdagsbeslutet – har också såväl sak- som opinionsläget i frågor av detta slag ändrats genom Snowden och NSA-avslöjandena. När även journalister pressar SD rörande en alltmer allmänt efterfrågad nyansering, blir det än mer ohållbart att bara hänvisa till ”polisens önskemål” och liknande.

Det är orimligt att insistera på de i detta sammanhang felaktiga brottsbekämpningsargumenten även gentemot EU-domstolen.

Problemet med datalagringsdirektivet

Stoppa datalagringsdirektivet!

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen