Öppning i integritetsfrågorna?

Ett tecken på att en sverigedemokratisk öppning i övervakningsfrågorna och en förändring i linje med min argumentation i ett flertal inlägg kan vara möjlig, är den motion om översyn av IT- och integritetsfrågor som framlades på landsdagarna förra året av Christoffer Dulny och Pavel Gamov, och inte minst partistyrelsens relativt positiva och välkomnande svar. Jag återger här texten och svaret in extenso:

–

LO13004 – Översyn av it- och integritetsfrågor 

Motionär/Motionärer

Christoffer Dulny, ombud Stockholms kommun

Pavel Gamov, motionär 

Motionstext

För Sverigedemokraterna har Internet och den digitala revolutionen under de senaste decennierna inneburit att det skapats en viktig arena att verka på och som starkt bidragit till partiets framgångar. Bland annat lyfts lanseringen av partihemsidan 1997 fram som en viktig milstolpe i den nyligen utkomna skriften till 25-årsjubileet.

Utvecklingen på IT-området har varit viktig inte bara för vårt parti utan för för hela det svenska samhällets välstånd och demokrati och har lett till att Sverige idag ses som ett av världens mest framstående IT-länder. Denna teknikutveckling är något vi bör vara stolta över och bejaka i högre utsträckning. Sverige bör fortsätta utvecklas i den riktningen.

Precis som med allting finns det dock baksidor med det digitala samhället. För partiets del har det exempelvis handlat om kriminella grupper som gjort sig skyldiga till dataintrång i form av hackade hemsidor och stöld av känsliga uppgifter. För oss sverigedemokrater torde därför integritetsskydd vara en viktig aspekt när det gäller Internet.

Sverigedemokraterna har haft stor nytta av de nya kommunikationsmöjligheter som Internet erbjuder men saknar tydlig politisk inriktning när det kommer till frågor som gäller IT och integritet. Samtidigt har vi de senaste åren sett flera förslag både i riksdagen, från EU-håll och internationellt som syftar till att inskränka friheten och integriteten kopplad till It-samhället.

För att få bukt med att partiet saknar en tydlig hållning gällande IT- och integritetsfrågor kan exempelvis en arbetsgrupp tillsätts som, utifrån de principer som vägleder partiet, skapar ett sammanhängande inriktningsprogram där partiets hållning framgår. Partistyrelsen bör avgöra på vilket sätt man vill framhäva dessa frågor.

Jag föreslår Landsdagarna 2013 besluta 

att Sverigedemokraterna verkar för att synliggöra och förtydliga partiets inställning i IT- och integritetsfrågor.

Partistyrelsens förslag till Landsdagarna

Partistyrelsen tillstyrker motionärernas synpunkt om att partiet saknar ett klart och tydligt program vad gäller informationstekniks- och integritetsfrågor. Partistyrelsen anser det dock inte ändamålsenligt att samla samtliga mycket heterogena integritetsfrågor inom ramen för ett principprogram. Partistyrelsen anser att det i stället är ändamålsenligt att låta en principiell pragmatism vara styrande för hur partiet ställer sig i vitt skilda frågor som fildelning, kameror på fotbollsarenor, patientjournalshantering eller Säkerhetspolisens rätt att rikta signalspaning.

Inom samtliga dessa områden ställs självklara värden i form av individens integritetsintresse och samhällets behov av effektivitet mot varandra. Avvägningen mellan dessa två värden samt i förhållande till andra ämnesspecifika omständigheter låter sig dock inte sammanfattas under några få vägledande principer eftersom att det kan handla om så vitt skilda ämnen som de som räknats upp ovan.

Partistyrelsen anser därför att det vore mer ändamålsenligt om sådana frågor behandlas noggrant och lyfts fram var för sig. Exempelvis kan ett separat program tas fram som behandlar fildelning och immateriellrättsliga frågor med tillhörande integritetsproblematiker, medan frågan om kameraövervakning på fotbollsarenor istället kan behandlas i ett program om sport och fritid eller arbetet mot huliganism.

Med anledning av ovan föreslås Landsdagarna besluta

att anse motionen vara besvarad.

E. Michael Jones: Living Machines

Bauhaus Architecture as Sexual Ideology

Ignatius Press, 1995

Back Cover:

JonesFollowing up his best selling books Degenerate Moderns and Dionysos Rising, E. Michael Jones completes the trilogy as he reveals in this book how modern architecture arose out of disordered lives of its creators.

Beginning with the simultaneous collapse of both his marriage and the Austro-Hungarian empire, Walter Gropius began to formulate an architectural rhetoric that he felt would speak to the needs of the newly emerging modern man. As a sexually liberated social nomad, modern man would have no need for home or family, no need to be rooted in a particular time or place or family or soil or culture. He was to live henceforth in the “international style”. Within a period, that deeply materialistic architectural vision would conquer the world.

From the suburbs of Moscow to the south side of Chicago, the new man would live in machines, living machines, to use Gropius’ words. Jones’ book, Living Machines is an explanation of where that vision came from, where it led, and why it ultimately failed.

“Socrates said that the order of the city was the order of the soul writ large. In other words, man’s internal spiritual order, or disorder, is inevitably reflected outward in the political and cultural arrangement of his surroundings. In Living Machines, E. Michael Jones shows this to be no less true for modern architecture. Anyone who has stood dumbfounded before the sterility and ugliness of many modern buildings must have wondered what conception of humanity inspired these structures. Jones has the answers in the moral biographies of the seminal architectural revolutionaries of the 20th century. As Jones has shown in his other works, aesthetic revolutions are born of moral revolutions. As provocative as Tom Wolfe’s From Bauhaus to Our House, Jones’s book is far more profound. In his dissection of the spirit of modernity, Jones has again proven to be a master pathologist. This book should be read as part of a brilliant trilogy including his Degenerate Moderns and Dionysos Rising.”  Robert Reilly

EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i Luxemburg har nu förklarat det s.k. datalagringsdirektivet ogiltigt.

Som jag argumenterade i ett flertal inlägg i samband med riksdagsdebatten före beslutet om Sveriges accepterande av direktivet, var inte bara övriga riksdagspartiers ställningstagande felaktigt – även Sverigedemokraternas var det. Rättssociologen Marcin de Kaminski säger, enligt SvD, med rätta att domstolens beslut är “ett tecken på att man borde ha lyssnat på kritiken mot direktivet”. Ställningstagandet är ”en väldigt stor sak”. Europaparlamentarikern Kent Johansson (C) säger att “domen är en milstolpe i kampen för integritet och grundläggande rättigheter. Jag hoppas att sådana här tydliga besked kommer att stoppa dem som försöker komma med liknande integritetskränkande förslag i framtiden.”

Dock kan fortfarande de nationella regeringarna behålla den lagstiftning de infört på grund av direktivet och för dess skull – det vill säga, de kan, om de själva vill, fortsätta med datalagringen. Men självklart gör beslutet att det nu finns ny anledning att kräva att vi själva ändrar lagstiftningen. Detta blir nu beroende av om, och hur, kravet kommer drivas politiskt. Nu finns tillfälle och anledning för SD att ompröva sitt ställningstagande och ta upp den linje jag och Joakim Larsson förespråkade. Det är helt onödigt att fortsätta slarva bort sådana här frågor till Piratpartiet.

Som jag försökt insistera måste övervägandena rörande brottsbekämpning skiljas från den illegitima övervakningsfunktionen. Sedan debatten fördes i Sverige – liksom debatten om FRA upphörde den obehagligt snabbt efter en kort och intensiv period före riksdagsbeslutet – har också såväl sak- som opinionsläget i frågor av detta slag ändrats genom Snowden och NSA-avslöjandena. När även journalister pressar SD rörande en alltmer allmänt efterfrågad nyansering, blir det än mer ohållbart att bara hänvisa till ”polisens önskemål” och liknande.

Det är orimligt att insistera på de i detta sammanhang felaktiga brottsbekämpningsargumenten även gentemot EU-domstolen.

Problemet med datalagringsdirektivet

Stoppa datalagringsdirektivet!

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Sir William Jones

Jones

“Sir William Jones (28 September 1746 – 27 April 1794) was an Anglo-Welsh philologist and scholar of ancient India, particularly known for his proposition of the existence of a relationship among Indo-European languages. He, along with Henry Thomas Colebrooke and Nathaniel Halhed, founded the Asiatic Society of Bengal, and started a journal called ‘Asiatick Researches’.”  Read more: Wikipedia

Sanskrit Transliteration, 2

Sanskrit Transliteration

The main objection is that my system of tranliteration makes no distinction between long and short vowels. This, it is claimed, must always be indicated, since it can lead both to semantic misconceptions and generally unacceptable pronunciation. Other sounds indicated by IAST can, it is agreed, be left out, but in addition to ṛ, ḷ, ś, ṣ och c, which I chose to mark in my system, the quantity of the vowels must always be indicated, not just in transliteration of verse. This, it is suggested, can be done – as historically it has been – in two ways: either by adding another vowel (Bhagavad-Giitaa), or by accent or circumflex (Bhagavad-Gítá, Bhagavad-Gîtâ).

I am inclined to think this is not a good solution. The double vowels simply do not look good, and the accent and circumflex would be just another system of diacritics. Both seem to me to have an unnecessarily alienating effect similar to that of IAST. The things indicated by ri, lri (not yet in my translated verses), sh, and ch must be indicated in order to avoid unacceptable pronunciation. But in these cases, the IAST virtually rules out correct pronunciation for those who have not learnt that system. The reason, on the other hand, that I left out the marking of the long and short vowels as less important is that this at least allows, as it were, the correct pronunciation, along with the incorrect one.

My general argument for my system and against the IAST is not that the latter is a bad system, that it is not excellent in academic works, or that it is difficult to learn. It is both an excellent system for some purposes, and very easy to learn. The argument is rather that it nonetheless appears unnecessarily alienating and pedantic in some connections. I have found one scholarly introduction to Indian philosophy where the author, normally using IAST, significantly feels compelled, in the difficult case of the word ṛṣi, to add rishi (my transliteration) in parentheses. That is certainly not a good solution. But quite as significantly, another such introduction, to Hinduism, consistently uses my system, without indicating long and short vowels.

It seems to me that this system is in many cases the best way to familiarize Western readers without any knowledge of Sanskrit or familiarity with IAST with the language. I submit that by transliterating the words in a way they recognize, a way that is congruent with their own languages (or some of them, like English and Swedish), not only will the pronunciation be much better, but it will also be easier for speakers of Western languages to recognize Sanskrit as their own language, as it were – to identify the close relation between these languages.

It is a fact that Westerners have already incorporated many Sanskrit words in their own languages in the way I suggest: atman, rishi, darshana, jnana, kshatriya, shakti, asana, guna, maya, samsara, lila, ashtanga, svami, chakra, jiva, ashram(a), shastra, kundalini, sadhu, ananda, moksha, avatar(a), and vedanta, written in this way, are today more or less common words in some Western languages – as are yoga, dharma, mukti, brahman, siddhi, japa, muni, karma, guru, tantra, advaita, bhakti, and mantra, which are written in the same way in my system and in IAST or in the system recommended by my critics as an alternative to it.

By using my system for verse transliteration as well as for single words in texts in the Western languages, it seems this process will be furthered and facilitated to a greater extent than if IAST is used. New words will be more quickly and easily incorporated. More people will then also be motivated to take up the proper study of Sanskrit, and incorrect or imperfect pronunciation (which, I repeat, is produced to an even greater extent by the IAST for those who are not familiar with it) will naturally be corrected and refined. Concepts conducive to spiritual enlightenment, to lifting the West out of the darkness of ignorance and illusion, will be more easily learned.

Bhagavad-Gita 1.2

sanjaya uvacha

drishtva tu pandavanikam vyudham duryodhanas tada

acharyam upasangamya raja vachanam abravit

–

Sanjaya said:

Having seen the army of the sons of Pandu drawn up in order of battle, king Duryodhana turned to his master and spoke these words:

Sanjaya sade:

Efter att ha sett Pandus söners armé uppställd i slagordning, vände sig kung Duryodhana till sin läromästare och talade dessa ord:

Sanskrit Transliteration

Not surprisingly, objections have been made on Facebook to the Sanskrit transliteration in the foregoing post, Bhagavad-Gita 1.1. My purpose, however, was simply to give the readers a rough idea of the pronunciation of what, in a proper transliteration with diacritical marks, would be written as ṛ, ś, ṣ and c (other things that would be indicated by such marks I chose to leave out as less important) – as when I write rishi, shakti and chakra in English, or Swedish, texts. In other words, I did not intend to give a regular transliteration at all. For my limited purpose, I think the diacritical marks – and simply c – would have created unnecessary confusion for those who are still not familiar with them; it would, indeed, have made it impossible for them to have any idea of the right pronunciation.

International Alphabet of Sanskrit Transliteration