När jag igår och idag svarade på två korta kommentarer med invändningar mot mitt inlägg Folkhemmet och lamellhusen av Motpol-medarbetaren Kim Petrusson glömde jag att göra det i form av nytt, separat inlägg på det sätt jag av princip gjort under en längre tid både för att lyfta fram bra kommentarer av goda skribenter i viktiga ämnen i vilka jag vill stimulera fortsatt diskussion, och för att lyfta fram dessa skribenter som sådana.
Mitt försvar för lamellhusen var försiktigt och tentativt formulerat – jag var väl medveten både om frågans svårighet och kontroversialitet, och om att jag har läsare som inte skulle förstå det. Den negativa reaktionen var inte oväntad, och Petrussons perspektiv är utan tvekan viktigt. Men jag fick också stöd av välkände kommentatorn Den Väldige i följande utmärkta kommentar som jag också, inledningsvis, vill återge här:
“Mycket glad att ämnet tas upp här då det är mycket viktigt, men jag ser det aldrig diskuteras. Några kommentarer skjutna från höften:
Det viktigaste är skillnaden mellan dessa hus å ena sidan, å andra sidan boendemaskinen. Smalhusen är enkla men värdiga. Sadeltaken är avgörande tillsammans med de små proportionerna och den organiska färgsättningen. Boendemaskinerna har vanligen platta tak, har steril färgsättning och är för stora och för höga. Dessutom liknar boendemaskinerna ofta något slags fängelser. Exempelvis kan fasaden helt sakna dörrar på utsidan, och huset kan endast nås via portar genom den för stora gården. De gamla lamellhusen har naturliga ‘smygdörrar’ på baksidorna i form av cykelkällare, några garage, osv.
Jag anser helt klart att gränsen går mellan smalhusen, som är gjorda för människor, och de senare modernistiska husen som är gjorda för avhumaniserade diffusa kolvätebaserade bipediska varelser utan historia eller framtid.
Personligen mår jag direkt dåligt om jag i ett område som exempelvis Årsta i Stockholm rör mig från den äldre delen mot den modernistiska delen som ligger mot Årstafältet.
Noterbart, och typiskt, i Årstaexemplet är också att den gamla delen ligger på kuperad mark medan den modernistiska ligger på en helt plan yta.
Spontant har jag alltid uppfattat den modernistiska boendemaskinen som ett slags uppenbart misstag. Någon skämtar? Snart spränger man boendemaskinerna och uppför riktiga hus. Väl?”
Nu Petrusson i fetstil, och mina svar.
En viss enlighet med tradition kan säkert hävdas, i allt väsentligt är de landshövdingshus (typiska för Göteborg kanske?) i uppdaterade material och disposition. Dock gestaltar dessa hus den folkhemmets isolerande tragik dess pionjärgeneration nu erfar på landets äldreboenden. Är inte dessa hus, sin standardhöjning till trots, atomiseringens, konformismens och statsindividualismens själva monument?
Vad jag försöker göra i detta inlägg är att bedöma husen enbart som sådana, som arkitektur. Är “en viss enlighet med tradition”, som i landshövdingehusens fall, för handen eller ej? Om ja, måste denna, i sig, räknas folkhemmet till godo i den av historisk urskillning präglade bedömning jag efterlyser.
Bostadspolitiken var kanske den mest påtagliga och centrala delen av reformarbetet. Det var nödvändigt att få fram en mycket stor mängd nya och goda bostäder till såväl städernas i trångbodd misär levande arbetarfamiljer som till de alltfler till städerna inflyttade, som också i de flesta fall var eller blev arbetare.
I denna situation åstadkom man, föreslår jag, med dessa lamellhus en acceptabel arkitektur som åtminstone inte var principiellt traditionsfientlig – även om den lätt under gynnsammare ideologiska förutsättningar och sannolikt utan orimlig merkostnad hade kunnat förbli, i första hand, tjugotalsklassicistisk.
Vad var alternativet? Är det inte så att du i alltför hög grad läser in i och projicerar på husen just den ogynnsamma ideologin, de problematiska andliga och kulturella aspekter av folkhemmet jag kritiserade i det tidigare inlägget? Visst finns ett mått av kollektivistiskt förenhetligande i denna typ av byggande, som inte bara förklaras av den materiella nödvändigheten utan även motiveras av ideologin. Men den partiella traditionsenlighet som trots detta åstadkoms möjliggjorde eller tillät s.a.s. åtminstone en mindre grad av atomisering, konformism och statsindividualism i livet i husen än vad som de facto, av andra skäl än husen som sådana, kom att prägla detta liv. Om inte annat är detta av betydelse idag och i framtiden.
Fast vilken nytta gör en bedömning för sig? Om man i dessa hus ser en så kallad trade off, så torde det väl stå ännu klarare att vi har att göra med en övergångsfunktion – som i sig möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget?
Bedömningen i sig innebär ju för det första att vi inte ser husen som något annat eller i annat sammanhang, exempelvis som en övergångsfunktion som möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget. Menar du att de inte kan bedömas i sig på det sätt jag gör, att de med nödvändighet, utifrån själva deras karaktär som hus, fyllde den funktion du beskriver? Även om de faktiskt gjorde det, visar, menar jag, en sådan bedömning att så inte var fallet.
Nyttan med denna bedömning är – om vi accepterar det resultat den för mig ger – att vi urskiljer ett av de viktiga element i folkhemmet som vi måste acceptera. Detta är av vikt i nuet och för framtiden. Vi måste ju hantera folkhemsarvet, och därför är urskillning, d.v.s. åtskiljande och bedömning av saker för sig och i sig, nödvändig.
Sedan undrar jag fortfarande vad alternativet skulle ha varit? Att låta de stora arbetarfamiljerna bo kvar i trånga enrumslägenheter inne i stan? Att stoppa urbaniseringen och industrialiseringen? Under de givna omständigheterna tror jag lamellhusen var en i det närmaste optimal lösning. Modernitetskritiken får inte hindra att vi också tänker historiskt konkret.
Olle Bengtsson 