Regeringen Hansson

I, 1932-36

Hansson

Den grundligare urskillning av folkhemmets goda och dåliga sidor som aktualiseras av dagens nationalisters åberopande av det kräver naturligtvis att vi tittar närmare på flera av dessa herrar (några nya tyngre socialdemokratiska namn tillkom väl inte i Hanssons senare regeringar utan först i Erlanders): fr. v. Arthur Engberg, Karl Schlyter, Östen Undén, Henning Leo, Hansson, Fritjof Ekman, Richard Sandler, Ernst Wigforss, Torsten Nothin, Ivar Vennerström, Per Edvin Sköld, Gustav Möller. Men vare sig ifråga om de goda eller dåliga sidorna räcker en sådan granskning; ett bredare och djupare historiskt perspektiv är nödvändigt.

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Vi, Sverigedemokraterna, har nu presenterat våra kandidater till Europaparlamentsvalet. Toppnamnet är Kristina Winberg, ledamot av Jönköpings kommunfullmäktige och arbetande i vården. På andra plats på listan står Peter Lundgren, lastbilschaufför, medlem i Metall, och partiets starke man i Gnosjö. Båda är således smålänningar. Först på tredje plats finner vi partiets mångårige huvudsaklige talesman i Europafrågor, riksdagsmannen Johnny Skalin.

Åkesson förklarar att det främst gäller att mobilisera våra egna väljare. De anses mindre intresserade av Europafrågorna och kan befaras avstå från att rösta i detta val. Därför var det nödvändigt att hitta “folkliga profiler” som våra väljare kan identifiera sig med.

Winberg säger dock att hennes roll också är att locka kvinnor, d.v.s. en grupp som inte i tillräcklig utsträckning tillhör de egna väljarna. Och det är uppenbart att Lundgren också måste vara vald p.g.a. den förmåga han antas äga att vinna över nya väljare från Socialdemokraterna.

Kandidaterna är okända, även för mig. Men de är säkert bra politiker. De ger ett sympatiskt intryck. Den bristande kunskapen om och erfarenheten av EU ska naturligtvis kompenseras av en stor stab av sakkunniga från partikansliet.

Fördelarna med valet vinns dock på bekostnad av annat. Problemet är väl främst att nomineringen signalerar att vi inte i någon större utsträckning prioriterar Europafrågorna – gjorde vi det skulle mer kända och på området meriterade politiker väljas. Samma fenomen ser vi visserligen också i andra partier, trots att de är för EU. Men i SDs fall är det inte bra av det skälet att vi, som jag föreslagit, bör bli det sanna Europapartiet i Sverige.

Winberg säger sig vilja motarbeta den alltför höga avgift vi betalar till EU, och Lundgren aspekter av den inre marknaden, särskilt med hänsyn till transportbranschen. Det är viktiga frågor.

Men på längre sikt borde, föreslår jag, målet sättas högre. Menar vi allvar med EU-motståndet, måste vi helt enklet arbeta för den nuvarande unionens avveckling och ersättande med någonting bättre. Båda dessa moment är naturligtvis oerhört omfattande och krävande. Å ena sidan en nedmontering, å den andra ett uppbyggnadsarbete.

Det är litet svårt att utan närmare insikter i de strategiska övervägandena och deras grunder bedöma vilka prioriteringar som måste göras, men Winberg och Lundgren kommer säkert åstadkomma det de är avsedda att eller förväntas åstadkomma. Inför nästa Europaparlamentsval borde dock inte de förhandenvarande nödvändigheterna behöva vara desamma. Då borde man kunna inrikta sig inte bara på de nämnda större Europafrågorna, utan också, och just genom denna inriktning, på att nå ytterligare nya väljargrupper, väljargrupper som vi i lika hög grad behöver.

Vi behöver kanske inte just nu, men definitivt i längden, kandidater som förstår det verkliga Europa, som förstår Europatanken, och som är motiverade inte bara att få bort enstaka missförhållanden i den nuvarande unionen, nej inte ens bara att få bort denna union som helhet. Vi behöver sådana som också, ja i ännu högre grad, är inriktade på att parallellt med detta, samtidigt med denna nedmontering, etablera samarbete med liknande partier i Europa, ett samarbete som sedan också kan användas för det nya, gemensamma, alternativa, konstruktiva arbetet för Europas stärkande.

SDUs ordförande Gustav Kasselstrand använder fortfarande en del populistiska grepp i sin retorik, men de kan förhoppningsvis snabbt arbetas bort. Han har inte bara en examen i nationalekonomi och erfarenhet från näringslivet utan även genuina kulturella intressen och är tysktalande, d.v.s. äger kvalifikationer av den typ man måste kunna kräva av en framtida toppolitiker. Han har dessutom redan lagt en grund för det nödvändiga Europasamarbetet på ungdomsförbundsnivån, inte minst med Frankrikes stora nationella parti.

Detta parti har ofta använt en retorik som vänder sig mot “Europa”, men naturligtvis menar man med detta EU – ett nationellt parti i Frankrike som inte förstår Europatanken vore en historisk absurditet. Till skillnad från UKIPs Nigel Farage, som dessvärre fortfarande med all säkerhet inte alls förstår Europaidén, hänvisade Marine Le Pen nyligen uttryckligen till den i sin appel aux peuples d’Europe och förklarade sig stödja den.

Men det är viktigt att hos alla lämpliga samarbetspartners konsolidera denna förståelse, som grund för det gemensamma arbete som verkligen, till skillnad från EU, är för Europa. Det är viktigt, ja avgörande, att på detta sätt balansera nationalismen och fast etablera grunden för framtidens enhet-i-mångfald. I detta sammanhang behöver vi personer som är mer fullständigt och allsidigt representativa för Sverige, svensk kultur, svensk historia, svensk tradition.

En annan och lika god kandidat jag skulle vilja förespråka som lämplig för denna uppgift är Anton Stigermark, kulturpolitisk utskottsledare i SDU, med de rätta kvalifikationerna i form av statsvetenskaplig såväl som filosofisk och idé- och lärdomshistorisk utbildning i Lund, och efter en rad viktiga artiklar på nedlagda Newsmill nu mest känd – om än i en alltför begränsad krets – som utmärkt kulturskribent i Tidningen Kulturen.

Stigermark äger den inte minst i Europasammanhanget nödvändiga förståelsen av den avgörande men fatalt försummade humanistiska kulturen i egentlig mening, och kan utan all tvekan starkt bidra med den kompletterande kulturkonservativa dimension som vi (SD) ännu inte tillräckligt införlivat. Han är en garant för att vårt parti inte sjunker ned i billig populism. Många fler av hans typ bör komma fram ur SDUs led, och ett sverigedemokratiskt studentförbund borde bildas, där sådana kan formas.

Erik Almqvist, en av partiets bästa företrädare, borde också, vid sidan av arbetet med nättidskriften Samtiden, återknytas till det via Europaparlamentet, i någon funktion. Han har gått i utmärkta skolor inte bara i Sverige utan även i Belgien, och har nu, efter att ha drivits i landsflykt p.g.a. misstag sådana som vi alla någon gång gör och som han måste förlåtas för, värdefulla erfarenheter och kontakter från Ungern. Även den i Europafrågor starkt engagerade Kent Ekeroth, och naturligtvis Skalin, framstår som rimliga Europaparlamentariker.

En eller ett par mandatperioder i Europaparlamentet borde inte behöva innebära ett avsteg från och en nackdel för en politisk karriär på hemmaplan. Kasselstrand vill kanske prioritera enbart den svenska riksdagen. Men det nya Europapartiet borde göra Europafrågorna centrala även i den inhemska debatten och politiken, borde se erfarenheten från Bryssel och Strasbourg som meriterande för en fortsatt politisk bana här hemma – ja, det borde överhuvudtaget göra motsättningen överspelad.

Sverige är en del av Europa, som Kasselstrand betonade under Almedalsveckan i somras, när hans vänner i tre europeiska ungdomsförbund var på besök. Menar vi allvar med svensk identitet, måste vi mena allvar med Europa.

Med detta vill jag inte säga att årets kandidater, Winberg och Lundgren, är dåliga val. Jag vet ännu inte tillräckligt mycket om dem. Rimligen måste de som valt dem göra det. Men generellt skulle jag nog ändå vilja påstå att SDs alla största problem eller mest akut trängande behov inte är att finna folkliga profiler som de som redan är våra väljare kan identifiera sig med.

Det finns i Sverige, delvis men inte enbart av historiska skäl, en märklig kultur där “vanlighet” alltid förväntas även hos toppolitiker, en kultur som ibland kan drivas till absurda, löjligt krystade och alltför ofta kulturfientliga ytterligheter – en missförstått demokratistisk fientlighet mot allt som på något sätt påminner om elitism.

SD ska naturligtvis vara folkligt, men det får inte vara ensidigt i detta. En kompletterande politikertyp som också vid behov kan vara mer och annat behövs för att bli ett riktigt stort parti, ett parti som kan spela den historiska roll som idag är nödvändig. Och inte minst behövs det för Europapolitiken.

Egnahemsrörelsen

Norra Ängby 1930
Norra Ängby 1930

Ett alternativ till lamellhusen var egnahemsrörelsen, som Hansson och socialdemokraterna starkt anknöt till och befrämjade. Även dess hus och områden framstår för mig som en arkitektoniskt hållbar del av folkhemmet – och som lösning på samma problem som lamellhusen borde den vara mindre kontroversiell. I dess fall blir kontinuiteten än tydligare med den äldre konservativa – och även liberala – social- och bostadspolitiken. Egnahemsrörelsen går tillbaka till 1800-talet, och statens egnahemslånefond tillkom 1904. I Bromma finns egnahemsområden i Olovslund och Norra Ängby. Den första nyligen färdigbyggda delen av det senare området ses ovan 1930 – en del av folkhemmet förverkligat före lamellhusen och före Hanssons socialdemokratiska maktövertagande två år senare; dubbelklicka för att förstora.

Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism

Petrusson fortsätter:

Självklart måste man se resultaten av politiska reformer i ljuset av de processer de rotar sig i och de förutsättningar de erbjuder väl realiserade. Att lamellhusen kategoriskt måste rivas som en konsekvens av något slags konservativ kulturrevolution är inte min poäng – utan att de gestaltar en funktion av en radikal stat och därmed i slutändan blir överflödiga givet en annan tingens ordning.

Även om industrialiseringens vara eller icke-vara är ett något brett anslag så är det kanske en tillräckligt närliggande process för att förbises i sammanhanget. Folkhemmet byggde ju på att arbetarfamiljerna i urbaniseringens kölvatten sattes i knät på socialdemokratin genom just dessa reformer. Hade det kunnat skötas annorlunda? Det är jag tämligen säker på, och jag ser en viss fara i att se alltför kausalt på historiska förlopp. Framförallt hade ägandet kunnat vara en nyckel. Lamellhusen hade vi säkert sett ändå, men både ägandeformen (eller snarare frånvaron därav) och det proletära arbetet cementerade ju dem som inslag i svensk tätort, med socialdemokratins goda minne.

Jag har förståelse för dessa argument. I den större diskussionen om det historiska folkhemmet måste de beaktas. Däremot ser jag fortfarande inte att de upphäver mitt begränsade – och, som jag hoppas, väl avgränsade – tentativa försvar av lamellhusen ur rent arkitektonisk synvinkel. Jag kan inte se att dessa hus som sådana, utifrån sitt eget väsen, nödvändigt, oundvikligen, konstitutivt “gestaltar en funktion av en radikal stat” i Petrussons mening. Det är min poäng.

Lamellhus i Åkeslund (Foto: Holger Ellgaard)
Lamellhus i Åkeslund (Foto: Holger Ellgaard)

De skulle lika gärna kunna vara ett resultat av den tidigare, mer socialkonservativa varianten av folkhemstanken. Ja, jag skulle vilja påstå att de också i viss mån indirekt är det. Och vi måste komma ihåg att termen “socialism” under 1800-talets senare del användes också av konservativa för att betona samhällelig gemenskap och sammanhållning contra liberalismen och kapitalismen, utan principiellt och essentiellt sammanhang med marxistisk ideologi och modernitetsutopism.

Att lamellhusen “i slutändan” kan “bli överflödiga givet en annan tidens ordning” håller jag förstås med om. Men redan nu är flera av lamellhusområdena högattraktiva och dyra, i synnerhet de närmast Stockholms centrum, och inte bara p.g.a. folkhemsnostalgikers efterfrågan. I den rådande tingens ordning kommer de finnas kvar.

Ja, bostadskooperationen kom att bli en del av arbetarrörelsens och socialdemokratins helhetliga rörelse. Och du har helt rätt i att det hade “kunnat skötas annorlunda” och att “ägandet kunnat vara en nyckel”. Men hur ser du på den kooperativa rörelsen? Den var ju alltifrån 1800-talet även på flera andra håll i Europa ett icke-marxistiskt och i allmänhet icke-socialistiskt (i den distinkt ideologiska meningen) svar på den historiska problematik som folkhemsreformerna ville hantera. Fredrik Erixon behandlade den i sin delvis utmärkta bok Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen.

Och slutligen: Ja, lamellhus hade vi utan tvekan i viss mån “sett ändå”. Även utan socialdemokratiskt folkhem, ja utan konservativt folkhem och kooperation, hade sannolikt andra byggt en del lamellhus. Det gjorde de också.

Men min begränsade poäng är oberoende av allt detta. Jag tror det är orättvist mot husen som sådana att bara se dem som symboler för och monument över folkhemmets dåliga sidor, dess “isolerande tragik”, “atomiseringen, konformismen och statsindividualismen”, “det socialistiska statsbygget” i Petrussons negativa mening. Tvärtom kan de, föreslår jag, vara en del av folkhemmet som vi kan acceptera utifrån en förnyad och utvecklad socialkonservativ ståndpunkt.

Foto: Holger Ellgaard

Diskussion om lamellhusen

När jag igår och idag svarade på två korta kommentarer med invändningar mot mitt inlägg Folkhemmet och lamellhusen av Motpol-medarbetaren Kim Petrusson glömde jag att göra det i form av nytt, separat inlägg på det sätt jag av princip gjort under en längre tid både för att lyfta fram bra kommentarer av goda skribenter i viktiga ämnen i vilka jag vill stimulera fortsatt diskussion, och för att lyfta fram dessa skribenter som sådana.

Mitt försvar för lamellhusen var försiktigt och tentativt formulerat – jag var väl medveten både om frågans svårighet och kontroversialitet, och om att jag har läsare som inte skulle förstå det. Den negativa reaktionen var inte oväntad, och Petrussons perspektiv är utan tvekan viktigt. Men jag fick också stöd av välkände kommentatorn Den Väldige i följande utmärkta kommentar som jag också, inledningsvis, vill återge här:

“Mycket glad att ämnet tas upp här då det är mycket viktigt, men jag ser det aldrig diskuteras. Några kommentarer skjutna från höften:

Det viktigaste är skillnaden mellan dessa hus å ena sidan, å andra sidan boendemaskinen. Smalhusen är enkla men värdiga. Sadeltaken är avgörande tillsammans med de små proportionerna och den organiska färgsättningen. Boendemaskinerna har vanligen platta tak, har steril färgsättning och är för stora och för höga. Dessutom liknar boendemaskinerna ofta något slags fängelser. Exempelvis kan fasaden helt sakna dörrar på utsidan, och huset kan endast nås via portar genom den för stora gården. De gamla lamellhusen har naturliga ‘smygdörrar’ på baksidorna i form av cykelkällare, några garage, osv.

Jag anser helt klart att gränsen går mellan smalhusen, som är gjorda för människor, och de senare modernistiska husen som är gjorda för avhumaniserade diffusa kolvätebaserade bipediska varelser utan historia eller framtid.

Personligen mår jag direkt dåligt om jag i ett område som exempelvis Årsta i Stockholm rör mig från den äldre delen mot den modernistiska delen som ligger mot Årstafältet.

Noterbart, och typiskt, i Årstaexemplet är också att den gamla delen ligger på kuperad mark medan den modernistiska ligger på en helt plan yta.

Spontant har jag alltid uppfattat den modernistiska boendemaskinen som ett slags uppenbart misstag. Någon skämtar? Snart spränger man boendemaskinerna och uppför riktiga hus. Väl?”

Nu Petrusson i fetstil, och mina svar.

En viss enlighet med tradition kan säkert hävdas, i allt väsentligt är de landshövdingshus (typiska för Göteborg kanske?) i uppdaterade material och disposition. Dock gestaltar dessa hus den folkhemmets isolerande tragik dess pionjärgeneration nu erfar på landets äldreboenden. Är inte dessa hus, sin standardhöjning till trots, atomiseringens, konformismens och statsindividualismens själva monument?

Vad jag försöker göra i detta inlägg är att bedöma husen enbart som sådana, som arkitektur. Är “en viss enlighet med tradition”, som i landshövdingehusens fall, för handen eller ej? Om ja, måste denna, i sig, räknas folkhemmet till godo i den av historisk urskillning präglade bedömning jag efterlyser.

Bostadspolitiken var kanske den mest påtagliga och centrala delen av reformarbetet. Det var nödvändigt att få fram en mycket stor mängd nya och goda bostäder till såväl städernas i trångbodd misär levande arbetarfamiljer som till de alltfler till städerna inflyttade, som också i de flesta fall var eller blev arbetare.

I denna situation åstadkom man, föreslår jag, med dessa lamellhus en acceptabel arkitektur som åtminstone inte var principiellt traditionsfientlig – även om den lätt under gynnsammare ideologiska förutsättningar och sannolikt utan orimlig merkostnad hade kunnat förbli, i första hand, tjugotalsklassicistisk.

Vad var alternativet? Är det inte så att du i alltför hög grad läser in i och projicerar på husen just den ogynnsamma ideologin, de problematiska andliga och kulturella aspekter av folkhemmet jag kritiserade i det tidigare inlägget? Visst finns ett mått av kollektivistiskt förenhetligande i denna typ av byggande, som inte bara förklaras av den materiella nödvändigheten utan även motiveras av ideologin. Men den partiella traditionsenlighet som trots detta åstadkoms möjliggjorde eller tillät s.a.s. åtminstone en mindre grad av atomisering, konformism och statsindividualism i livet i husen än vad som de facto, av andra skäl än husen som sådana, kom att prägla detta liv. Om inte annat är detta av betydelse idag och i framtiden.

Fast vilken nytta gör en bedömning för sig? Om man i dessa hus ser en så kallad trade off, så torde det väl stå ännu klarare att vi har att göra med en övergångsfunktion – som i sig möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget?

Bedömningen i sig innebär ju för det första att vi inte ser husen som något annat eller i annat sammanhang, exempelvis som en övergångsfunktion som möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget. Menar du att de inte kan bedömas i sig på det sätt jag gör, att de med nödvändighet, utifrån själva deras karaktär som hus, fyllde den funktion du beskriver? Även om de faktiskt gjorde det, visar, menar jag, en sådan bedömning att så inte var fallet.

Nyttan med denna bedömning är – om vi accepterar det resultat den för mig ger – att vi urskiljer ett av de viktiga element i folkhemmet som vi måste acceptera. Detta är av vikt i nuet och för framtiden. Vi måste ju hantera folkhemsarvet, och därför är urskillning, d.v.s. åtskiljande och bedömning av saker för sig och i sig, nödvändig.

Sedan undrar jag fortfarande vad alternativet skulle ha varit? Att låta de stora arbetarfamiljerna bo kvar i trånga enrumslägenheter inne i stan? Att stoppa urbaniseringen och industrialiseringen? Under de givna omständigheterna tror jag lamellhusen var en i det närmaste optimal lösning. Modernitetskritiken får inte hindra att vi också tänker historiskt konkret.