Svar till “Den Väldige”
“Den Väldige” svarar på mitt svar på de frågor han nyligen ställde, och fortsätter därmed den viktiga, och i verkligheten, sådan den definieras av honom, huvudsakligen politiska diskussionen om Lindbom, islam, kristendomen och den andliga förnyelsen på ett sätt som förtjänar att lyftas fram från kommentarfältet; jag svarar därför ännu en gång med ett separat inlägg. Möjligen är dock karaktären av mina svar sådan att diskussionen borde flyttas till kategorin Spirituality.
–
Vänligen tack för svar, rättelser, bekräftelser, kommentarer och motfrågor!
Angående Lindbom fattar jag ditt svar som att det helt enkelt var en tillfällighet att han, när han efter sin inledande andliga väckelse gick från det främst exoteriska till det snarare esoteriska, kom i kontakt med Almqvist som ledde vidare till Schuon.
Lindbom gick alltså direkt, eller inom ett halvår efter upplevelsen i katedralen i Chartres, till den traditionalistiska skolan. Denna skola betonar i lika hög grad exoteriken som esoteriken, något som är mycket tydligt även i Lindboms egna böcker.
Jag tror det är fel att tala om en tillfällighet här. Efter beskrivningen av erfarenheten i Chartres fortsätter Lindbom på följande sätt:
“En upplevelse är vad den är, en ljusstråle från den gudomliga solen. Det gällde för mig att nu vinna all den insikt, allt det, som vi med ett gemensamt namn kan kalla en trosgrund. Och tron är ett stort och invecklat byggnadsverk, tron är inte en kapitulationsakt. Jag upplevde den teologiska förvirringen, det teologiska förfallet, de teologiska förvanskningarna. Det gällde nu att söka sig fram, och det var mera ett famlande än ett sökande. Till slut tyckte jag att jag stod inför en hög och lång mur, och det var i denna väldiga mur, som det gällde att finna en port. Att komma igenom denna port var att vinna insteg i den verklighet, som ej var av denna världen.
En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ‘Den glömda dimensionen’. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människans i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne den position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.
I denna objektivitet kom allt att framstå i ett nytt ljus: den skapade världen med dess formella begränsning, den kosmiska ordningen med dess cykliska återvändande till skapelsens Källa, människan som i all sin sinnliga skröplighet bär det eviga inom sig, det himmelrike invärtes i oss, varom Kristus talar – allt detta fick fasthet, mening, klarhet. Tron var alltså ej ett desperat bestridande av ‘vetenskapliga fakta’, tron var en förtröstan, fides, på det som redan måste finnas, för att tro över huvud taget skall ha någon mening. Tron var förtröstan på det intellektiva medvetandet om den gudomliga Verkligheten.
Att stiga in genom denna port var emellertid ej liktydigt med att i ett slag vinna full klarhet. Det var begynnelsen på en väg, som vi har att vandra livet ut. För mig okända tänkare trädde mig nu till mötes, förmedlade genom Kurt Almqvists skrift: Frithjof Schuon, René Guénon, och många många andra gav mig full sysselsättning. Den värld av ideologier och utopier, i vilken jag levat under årtionden, förvandlades till en blek skuggvärld. Jag mindes denna värld utan bitterhet, ja till och med med en viss tacksamhet över den fond av erfarenhet – i såväl positiv som negativ mening – som jag under alla dessa år samlat. Ty ingenting sker av en slump, ingenting sker genom en blind determinism. Allt har en mening, men i denna mening är vi människor ingalunda vanmäktigt passiva. Vi har en fri vilja, vi har en sanning att söka, och vi skall efter måttet av våra krafter fullfölja detta sökande. Men ytterst är det inte vi som söker och finner Gud. Det är Gud som söker och finner oss.”
På detta sätt avslutar Lindbom Omprövning (i flera avseenden hade omprövningen fortgått under hela femtiotalet, som tidigare kapitel beskriver; men det var först mot slutet av detta årtiondena som det alternativ omprövningen utmynnade i, med hjälp av Chartres och Almqvist, klart framstod för honom).
Det var alltså inte fråga om något särskilt missnöje med kristendom i sig, eller att någon särskild lockelse till islam/sufism drev processen, det var snarast, och kanske framför allt, det personliga mötet som gjorde att han tog denna riktning. (Allt detta kanske beskrivs och förklaras i hans böcker.)
Ja, men mötet med Schuon i egenskap av den främsta levande representanten för den åskådning Almqvist presenterat och den skola som omfattade denna.
Utifrån sett kan jag känna att processen i sådana fall inte är förvånande då de flesta med någon form av “andlig instinkt”, om uttrycket tillåts, säkert själva har känt i otaliga sammanhang att de andliga batterierna inom kristendomen mycket länge varit dåligt laddade, medan fallet inte varit så inom många andra stora religioner, varför dessa givetvis känts mer angelägna att närma sig på djupet för den utpräglade sökaren.
Ja, Lindbom beskriver i det avsnitt jag citerade “den teologiska förvirringen, det teologiska förfallet, de teologiska förvanskningarna”. Det finns mycket att säga här, och en hel del som från mitt perspektiv, som ju skiljer sig en del från Lindboms, måste komplexifieras. Klart är dock att de kristna kyrkorna i väst befinner sig i fritt ideologiskt fall, ofta med militanta övertoner, eller i bästa fall bara sömnigt följande av en tidsanda som i verkligheten redan börjat blåsa bort.
När det gäller JOB själv, och jag inser att min fråga på ett sätt kan ha varit lite väl personlig för att ta i plenum (tack för särskilt visat tålamod i denna svarsdel), är jag mycket glad åt första delen i svaret. Jag är alltså glad att jag blir rättad helt enkelt. Det var ju också lite uppmuntrande att jag tydligen förstått saken rätt angående JOB:s uppfattning om vikten av vedisk impuls.
Den saken kan väl inte ha varit svår att förstå rätt? Den “vediska” impulsen har ju varit ett grundtema i den här bloggen alltifrån början (se i synnerhet de längre texterna i kategorin Spirituality), och i högermarginalen, ovanför Teaching Spirituality, står det Om, så tydligt att ingen som besöker bloggen någonsin kan missa det. About-sidans första långa avsnitt, efter inledningen, handlade också huvudsakligen om denna impuls.
Angående det som avslutar avsnittet, alltså “ofullständighetsfrågan”, är jag givetvis intresserad av att försöka förstå vad det är JOB känner som bristfälligt. (Nej, inte för att hitta något att kritisera om någon trodde det, utan för att försöka förstå ståndpunkterna och inställningen.) Dock är jag tacksam för några länkförslag angående den saken då jag inte riktigt vet vilka inlägg inom nämnd kategori som stämmer in på det vi pratar om just nu.
Jag undrar också om det är möjligt att få en mindre antal länkförslag angående detta för att få lite starthjälp i det eventuella svaret:
“Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.”
Jag hänvisar till samma texter för båda syftena – ofullständighetsfrågan (som också, som framgick av mitt förra svar, är en modifikationsfråga) och frågan om specifika läror. Men dessa texter är alltför många för att jag ska kunna lägga in länkar här. Gå till Contents-sidan och rulla ned till underkategorierna Idealism och Personalism i Philosophy-kategorin. I dessa underkategorier finner du en lång rad historiska texter, och de klickbara rubrikerna bör i någon mån antyda vilka som är relevanta.
Slutligen skulle jag vilja säga det nog inte var så att jag menar det är någon specifik kristen lära du bör eller måste omfatta,
Detta bekräftar att problemet för dig i första hand är politiskt: samling kring den historiska fakticitetens kristendom allena är enligt dig önskvärd för att moststå hotet från och problemen som medförs av muslimska invandrare och vad du kallade vulgärislam, oavsett kristendomens specifika innehåll.
utan det handlar mera om att jag försöker förstå varför den kristna läran inte framträder mer än den gör på din blogg jämfört med hur mycket västerlandets kultur representeras i form av musik, konst och politik. Något sådant tror jag.
Det är just därför att jag finner den ofullständig och i behov av modifikation. Den har varit lika mycket en källa till svaghet som till styrka för västerlandet. Ingen som kastar den flyktigaste blick på dagens kyrkor kan förneka detta. Detta innebär dock alltså inte att jag inte själv hämtar inspiration även från kristendomen. Jag brukar försöka sitta längre stunder i s.k. enskild andakt i kyrkor, inte minst när jag reser och besöker kyrkor jag inte tidigare varit i. Jag kan också, utifrån min egen förståelse, ta del i den exoteriska praktiken, i den mån respektive kyrka tillåter mig att göra det.
Det finns främst fyra områden där jag tar till mig och själv regelbundet återvänder till och refererar till det kristna arv jag nämnde i det förra svaret: 1) Jesu undervisning och inte minst hans liknelser. Även om också annat innehåll återfinns i evangelierna, är dessa saker utan tvekan något anmärkningsvärt, som ofta går långt utöver Bibeln i övrigt och naturligtvis, som Jesus också själv framhåller, måste tolkas esoteriskt och då befinner sig i överensstämmelse med vad som kan kallas den stora traditionen. 2) Den kristna mystiken, och den allmänna förståelsen av den andliga kulturen och det andliga livet som vi finner hos exempelvis Thomas a Kempis. Detta är ofta mycket imponerande och även det i överensstämmelse med min förståelse av traditionalismen. 3) Teologin när den varit som bäst, sådan den utvecklades med hjälp av den grekiska filosofin och ofta frigjorde sig från den direkta kopplingen till mer specifikt bibliskt innehåll. Här finns mycket som, på teologins (och filosofins) nivå, inom dess begränsade ramar, är av bestående, ja tidlös giltighet och ävenledes överensstämmande med andra traditioner. 4) Det allmänna, av kristendomen inspirerade kulturarvet i form av konst, musik, kyrkobyggnader o.s.v.
Däremot ställer jag mig på visst sätt frågande inför delar av det specifikt bibelteologiska innehållet, åtminstone som exoterik (men jag kan inte heller se hur traditionen kan inordna dem på annat sätt). Det är detta som gör att jag förespråkar en komplettering och modifikation, delvis inifrån den kristna traditionen själv, genom förstärkt tonvikt på de ovan beskrivna punkterna, men också genom impulser från andra manifestationer av den stora traditionen, och då främst den “vediska”.
Jag tror kanske heller inte att jag har några sanningsanspråk gentemot dig och Lindbom. Det är självklart möjligt att jag lider av en sådan förmätenhet utan att vara klar över det själv, men på ett medvetet plan kan jag inte förnimma detta när jag sitter här och försöker svara.
Det låter bra.
Nu ser jag att jag glömt svara på detta:
“Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ‘vulgärislam’ då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition?”
Det kan man kanske tro, men som du förhoppningsvis anat är det inte riktigt så jag menar.
Bra.
Här kan jag kanske inte ge ett riktigt precist svar, men på något sätt handlar det kanske om två nivåer. Mitt intryck, det må vara riktigt eller inte, är att problemet är att det faktiskt kan vara riktigt eller nödvändigt att levandegöra det andliga med hjälp av andra traditioner än den som den egna geografin och traditionen bjuder, men att detta är för svårt att förstå för den genomsnittlige medborgaren, kristen eller ej.
Jag ser inga tecken på det. Tvärtom tar denne medborgare med viss lätthet till sig min vediska impuls och annat liknande, om än oftast i mer eller mindre anpassad och populariserad form. Detta är ändå en rörelse i rätt riktning, som gradvis kan fördjupas (och redan på många håll har avsevärt fördjupats). Och den är som sagt förenlig med den modifierade kristendomen och bevarandet av det kristna andliga och kulturella arvet, enligt mitt förra svar – inom vad jag kallar den “kvalificerade pluralismens” ramar.
Denne tänker och känner, fler och fler menar jag då, att invandrare från islamska länder drar med sig problem, och i många avseenden är det ju också verkligen så, och kan inte skilja på detta och på övergripande behov av andlig förnyelse.
Varför kan de inte skilja mellan dessa saker? Det förefaller inte svårt.
Och ‘Den vanlige’ kommer då småningom att opponera sig mer och mer mot detta slags avancerade andliga förnyelse
Andligheten manifesteras på olika nivåer, förnyelsen kan vara avancerad såväl som mer lättillgänglig och populär. Men varför leder av invandrare från islamska länder meddragna problem till opposition mot avancerad andlig förnyelse?
för att i stället hävda mer rigida återgående till traditioner, även andliga,
En rigid återgång till rigid kristen tradition? Fundamentalistisk evangelikalism som i USA, och som därifrån spridande sig? Denna icke-traditionalistiska “tradition” är förvisso rigid i vissa avseenden, och vinner visserligen en del anhängare, men dess framtid åtminstone i Europa förefaller tveksam. Andra kyrkor i väst erbjuder ju definitivt ingen rigid tradition att återgå till, och knappast något i någon rimlig mening kristet eller genuint andligt överhuvudtaget. De har ju nästan helt tagits över av modern ideologi och samtidskulturens mest problematiska aspekter. Det är detta deras företrädare är verkligt engagerade i och intresserade av. Samling kring denna kristendom skulle därför vara en katastrof för just de syften du har i åtanke. På punkt efter punkt, område efter område, krävs här i stället avståndstagande från vad dessa kyrkor står för, även om det också finns sådant som jag från mitt perspektiv bejakar såtillvida som det skulle kunna peka framåt mot rätt förändring – såsom den nya öppenheten mot och de nya formerna för dialog med andra traditioner.
och då kan det bli problem.
Ja, fundamentalistisk islam + fundamentalistisk kristendom innebär naturligtvis problem. Men vad är det du förespråkar?
Dessa problem måste dock på något sätt lösas då den andliga förnyelsen ju är ett uppenbart faktiskt behov för oss här och nu.
Om problemen är sådana du beskriver dem, kan de enligt min mening bara lösas genom den andliga förnyelsen i sig, genom andlig upplysning, d.v.s. genom den förnyade “vediska” (och motsvarande) impulsen. Endast detta kan vi, eller bör vi, försöka arbeta för så långt det går. Och här lever också andligheten i någon utsträckning i väst idag. Den behöver bara ytterligare fördjupas och s.a.s. uppstramas.
Hur man koordinerar denna andliga förnyelse med en mer avvisande praktisk politik mot samhälleliga avarter som kommer genom invandring av muslimer utan synbar andlig höjd är väl egentligen den fråga jag försökte ställa men inte fick fram riktigt, och den fråga/frågor som oroar mig.
Mitt förslag är att man tar till sig sådant som jag försöker säga på alla de tre nära sammanhängande och i varandra gripande huvudområdena eller nivåerna i denna blogg: andlighetens, den humanistiska kulturens, och den Europaräddande politikens. Där finns koordinationen. Men denna lösning innefattar bejakandet av det faktum att det också finns muslimer med andlig höjd!
(Några frågor kunde jag inte svara på just nu av ren oförmåga och okunskap. I bästa fall kan jag återkomma till dem senare.)
Inte minst om du har någon uppfattning om specifikt innehåll i den kristna läran som är relevant här vore det viktigt om du tar upp det. Jag tror att diskussionens betydelse skulle bli mer uppenbar om sådana frågor också behandlades. Men här kräver de förstås att de verkligen är relevanta för dig, att det inte bara handlar om ett av andra, politiska skäl motiverat försvar för kristendomen.
Paul Brunton is generally recognized as a major contributor to the spiritual renaissance of modern Culture. His first book, A Search in Secret India, was an instant popular success in 1934, vividly recounting his fascinating spiritual odyssey seeking out the genuinely holy men of India. It was followed by A Search in Secret Egypt, which highlighted his awesome experience of spending a night alone in the Great Pyramid. Nine more books followed in quick succession, including his monumental twin works The Hidden Teaching Beyond Yoga and The Wisdom of the Overself. 
“Bland boströmianer som satt spår i svensk kulturutveckling bör…nämnas Clas Theodor Odhner [1836-1904], sin tids kanske mest prominente historiker, vars läroböcker under en mansålder dominerade undervisningen i hans ämne. Odhner var självfallet medlem av Svenska akademin. Sin syn på historiens filosofi formulerade han mest utförligt i Om möjligheten af Historiens Philosophi (1862). Här följer Odhner strikt boströmianska linjer. Sitt resultat sammanfattar han så här: ‘Vi hafva härigenom kortligen uppvisat möjligheten af Historiens Philosophi såsom den rationella, philosophiska vetenskapen om de historiskt förverkligade offentliga samhällena eller om dessa samhällens idéer betraktade som grund, lag och ändamål för den föflutna historiska utvecklingen.’
Olle Bengtsson 