Jan Olof Bengtsson

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 2

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 3

Man skulle väl kunna nämna andra namn för de ideal, vari människan sökt uttrycka det högsta mänskliga, och även få fram andra bilder. Men kanske är i alla fall de fem typer vi här ha nämnt de väsentliga grundformerna. Var och en av dem kan naturligtvis ha många nyanser, liksom det finns otaliga nyanser av regnbågens sju färger.

Men nu är det det egendomliga, att man kan sitta och se på dessa idealbilder så länge, tills man upptäcker, att de på ett förunderligt sätt börjar likna varandra. Jag menar ju inte, att skillnaderna plånas ut, men jag menar, att de kommer att likna varandra som syskon i en och samma familj. Man säger ju att ideal och värdeskalor växlar med tider och kulturer, med samhällsklasser, miljö och uppfostran. Och detta är otvivelaktigt sant. Alla våra värdeskalor är relativa. Men detta hindrar inte, att ju högre de olika idealbilderna lyfts upp, desto mer likhet får de med varandra. Och skulle det förhålla sig så, så varslar det kanske om att det mitt i relativiteten finns en bestämd riktning.

Och märk, att det just är de väsentliga egenskaperna, som de alla får gemensamma och att det, som på ett lägre plan tycktes som oförenliga motsatser, löper samman till ett, när det lyftes upp på ett högre plan. Den stillsamma, hemliga glädjen, hos människor, som lidit djupast – den finns hos dem alla. Hos den stoiske vise i form av den ljusa hilaritas, varom man kan läsa åtskilligt hos Spinoza, hos Epikurs människa naturligtvis, men även hos helgonet, som ”övervunnit världen”, hos lille broder Frans, som spelar sina gladda låtar för regnet och vindarna. Glädjen finns i hjältens segerleende och den skall ju framförallt finnas i övermänniskans triumf.

Modet, heroismen, finns hos dem alla: hos den stoiske vise, som med upphöjt lugn möter sitt öde och hos den epikureiska glädjemänniskan med det klara, havsstilla sinneslugnet. Det finns hos helgonet som ett mod att lida och fördraga, som det mod, som kallas tålamod, det finns hos hjälten och övermänniskan. Mildheten, den slösande generositeten finns hos dem alla: de sprider ljus och värme kring sig av samma skäl som solen lyser över ond och god; emedan den är så rik, att den icke kan annat än dela med sig av överflödet. Och hos dem alla finns den suveräna frigjordheten, som lyfter sig över ”världen”…

Likheten mellan idealbilderna har också anats och setts av deras egna skapare i klarsynta ögonblick. Nietzsche låter sin Zarathustra, när han stiger ned från berget för att tända sin eld bland människorna, sammanträffa med helgonet. De båda männen ser varandra i ögonen, hälsar med vördnad på varandra – den gudlöse Zarathustra och eremiten, som sjunger Guds lov i skogen – och skiljs åt ”leende som tvenne gossar ler mot varandra”. Sagan låter Alexander vid sammanträffandet med Diogenes utbrista: ”Vore jag icke Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes.” I en vacker och djuptänkt dikt har Jändel skildrat ett sammanträffande mellan Kristus och Antikrist (Zarathustra). Båda, heter det, ”såg mot samma stjärna”. Just så är det. Och är det så, så anar man ovan alla dessa skiftande idealbilder något ännu högre, som skulle kunna ena alla de motsättningar, som ännu finns kvar. Men visserligen finns det en gräns, där fantasi och dröm icke längre kan följa med, och vi sjunker ständigt tillbaka i den obegränsade relativitetens och de oförenliga motsatsernas värld. Ty ”motsatsernas enhet” är, såsom en gammal medeltidsmystiker uttryckte det, ”den mur, som omgärdar Guds paradis.”

Den europeiska filosofin under första världskriget

Nya Doxa, 1998

Baksida:

Första världskriget upplevdes av samtiden som ett sammanbrott för den europeiska civilisationen. I ett av historiens blodigaste krig slaktades miljontals unga män i skyttegravarna. Ur denna katastrof uppstod nya. Kommunism, fascism, nazism och till slut ett nytt världskrig hade kriget 1914-1918 som sin omedelbara förutsättning.

Hur upplevde Europas intellektuella detta krig? Hur tolkades det av filosoferna? Hur uppfattade man krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd? Och hur förändrades det filosofiska landskapet genom kriget?

Svante Nordins bok söker svar på sådana frågor. Ett femtiotal filosofer passerar revy – britter, fransmän, tyskar och österrikare. Somliga är världsberömda som Ludwig Wittgenstein, Bertrand Russell, Henri Bergson och Martin Heidegger. Andra är mindre bekanta som Émile Boutroux, Richard Burdon Haldane, Hermann Cohen eller Edith Stein. Tillsammans illustrerar de olika aspekter av den europeiska krigsupplevelsen, olika själslägen, olika intellektuella reaktioner. De genomlevde kriget på olika sätt, de tolkade det olika. Men ur de många tolkningarna, genom de många rösterna växer en bild fram, bilden av ett filosofiskt och krigiskt landskap som inte liknar något annat.

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 2

Och i denna skara kommer nu också hjälten, dådets och ödets man, segerns och den ljusa bragdens son. Några skulle kanske vilja ställa honom främst, och därom är ingenting att säga, men för ögonblicken har jag inte försökt införa någon rangordning utan blott velat se representanterna för det högsta mänskliga sådana de en för en infinner sig. Hjälten tar gärna för fantasin gestalten av den unge makedoniern, den ljuslockige Alexander, som i spetsen för en ringa skara drar ut att erövra Österns sagoländer efter att bland sina vänner med slösande hand ha fördelat allt sitt gods och blott behållit för sig själv det gyllene hoppet. Det är åter icke frågan om historiens Alexander utan om legendens. Det är Akillevs i det homeriska sagoskimret mot bakgrunden av det blåa havet i morgonljus, det är Foibos Apollon med den gällt klingande silverbågen, som dräper vidunder, det är Persevs med vingskorna och Gorgonas huvud, det är Herakles, den starke självförbrännaren, det är Julius Caesar, när han i rykande storm i bräcklig farkost korsar havet (”du har Caesar och hans lycka ombord”) eller när han med kunglig värdighet draperar togan omkring sig, fallande för lömska dolkstygn. Det är det ljusast och ädlast mänskliga, det örn- och lejonlika, som då och då kan blixtra fram i dagens gärning. En ung svensk diktare (Lagerkvist) har sett det och sildrat det i dessa stolta och sköna rader:

Ej ännu någon dag sänkts ned till jorden

den ej en man förhärligat med ädel gärning,

som höljde den med ära och den skilde

med dådets hugstorhet från alla andra.

Så skall till tidens slut det än förbliva,

så länge dagens maning oss besöker.

Och varje afton skall på bergets skymning

ses, lutad emot svärdet än, den ljuse segrarn.

Men förändra nu hjältens drag en nyans och de kommer strax att likna något annat: den brutale despoten, hjältens skugga och ”apa”. Och märk dock, att det här i grunden likväl är fråga om raka motsatsen. När Tegnér i dikten ”Hjälten” besjunger Napoleon, får hans hjälte onekligen ett drag av den brutale despoten, fastän det ju inte från början varit dktarens mening. Men historiens ”hjältar” har nog ofta haft detta drag – där de inte liknat Bernhard Shaws “hjältar” i dramat med detta namn. Despoten är grym och sniken, hjälten mild och generös, despoten är ständigt misstänksam och ser sig om med lurande och lömska blickar, hjälten är omisstänksam och har stadig och öppen blick. Macbeth är dramat om hur hjälten förvandlas till despot, hur det högsta mänskliga förbytes till det mörkt demoniska.

Och ”övermänniskan”, Nietzsches övermänniska – är hon med i denna skara? Säkert – men hon är icke lätt att få syn på med riktigt klara linjer. Nietzsche själv har sett hennes mantelfåll; kanske har han också ibland skönjt anletsdragen, men jag är icke säker på att han fått syn på hela gestalten. ”Ett leende lejon”, ”ett barn”, ”en dansande gud”, sonen av Ariens sol-land, friboren och ädelboren, rak och starkväxt som en ensam fura i skogen, munter krigare och glad äventyrare, stolt och hård men också mild och slösande med sin godhets rikedom som solen med sitt ljus över morgonens daggvåta marker. Syntesen av allt detta skulle ju övermänniskan vara, men vem mäktar ena de skilda dragen och de skenbara motsättningarna utan att bilden brister sönder? Kanske Fröding har lyckats därmed i sin Graldiktning? I alla händelser är det i dess banor blicken måste riktas in, om man skall ana något om övermänniskodrömmens storhet och skönhet. Framför allt har jag dikten ”Aningar” i tankarna.

Visst är i alla händelser, att försöket icke lyckats Nietzsche själv. Caesar Borgia är verkligen ingen övermänniska, om han också har övermänniskans frihet från samvetsskrupler. Han är mera lik övermänniskans ”apa”, vilddjuret, vars regioner ligger lika mycket nedanför det mänskliga, som övermänniskans skulle ligga ovan hennes plan. Och till slut har ju Nietzsche väl förstått, att det aldrig lyckas honom att ställa fram övermänniskans bild på det rätta sättet:

”Ni, de högsta människor mitt öga mötte, detta är mitt hemliga tvivel om er: fick ni se min övermänniska – jag antar att ni skulle förväxla henne med – en djävul.”

Och hur kommer det sig, att bilden av det högsta mänskliga brister sönder och förflyktigas på denna punkt av skalan? Är det icke därför, att vi icke kunna få med vilddjurets goda egenskaper, ”det ulvhärdigt starka, fast vilda”, den ”catilinariska tigernaturen” – för att nu använda Frödings ord – att vi, säger jag, icke kan få med dessa egenskaper upp på det plan, där godhet och förnuft, rättvisa, mildhet och kärlek skall regera? Och ändå borde vi ju ha med dem, ty det är värdefulla ting, som vi icke utan vidare vilja vara av med. Släppa vi grymheten, så händer det lätt, att vi också släppa styrkan och vildheten och modet, och detta var ju dock icke meningen. Att kunna låta det ”lägre” gå upp i det ”högre” utan att plånas ut – detta borde vara all utvecklings innersta mål och mening. Men det är just detta vi så ofta icke rå med – icke ens i våra högsta fantasier. Och därför – bland annat därför åtminstone – traskar ”apan” troget i följe med idealen.

Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1

Som ett stolt, olympiskt tåg kan man se dem skrida fram dessa det gudomligas stridsmän och sångare – och vid deras sida traskar ett tåg av ”apor” och gycklare. Där kommer den stoiske vismannen med den klara blicken i ögat, med den stilla havsdjupens ro i själen och med det tappra och härdade hjärtat. Många har skymtat honom men ingen kanske klarare än Spinoza. Det är människan, som har blick för tingens sammanhang, för den gudomliga nödvändigheten i allt och som ser på oss andra med våra svagheter och dårskaper sub specie aeternitatis. Hon dväljes i de klara rymder, från vilka man kan överblicka allt och inordna varje detalj i dess rätta samband. De egocentriska perspektiven – ”hålans villfarelse”, såsom en filosof kallar det, emedan var och en har en benägenhet att se tingen ”från sin håla” – är här borta och de egna ödena och misssödena bekymrar inte längre, emedan de drunknar i den eviga nödvändighetens svala ljus. Hon harmas icke utan förstår. Hennes liv är klarhet, ro och samling, ett liv i Det Hela.

Till detta livsplan har ingen nått för beständigt och ett fåtal blott i stora ögonblick. Men förändra blott obetydligt vismannens drag och ni skall se, att han får en betänklig likhet med sin ”apa”. Apan är klädd som skolmästare och har en pekpinne i handen. Det är den blodlösa principmänniskan, det egenrättfärdiga och självkloka dygdemönstret, den felfrie, som aldrig slår sönder någon gatlykta men heller aldrig tänder upp något ljus i världen. Det är människan utan starka lidelser och stolta drömmar. Hon deklamerar alltid med falskt patos (falskt, emedan hon överhuvud icke har något äkta patos) om ”dygden”, som för henne består i att hålla sig inom vissa, noga utstakade gränser. Och det faller sig icke svårt för henne att vara ”dygdig” emedan hon aldrig känt blodets oro och den äventyrliga dragningen mot djupens dunkel och höjdernas ljus. Men på bottnen av hennes dygdighet lurar hat och instängt groll, skelögdhet och avund, ty hon har en dunkel föreställning om att det finns marker, som hon gärna ville men icke vågar beträda. Hon är en glädjedödare av begynnelsen.

Och efter Stoas visman kan vi låta stiga fram för vår syn Epikurs människoideal, glädjemänniskan, som hon skulle kunna kallas. Även hon dväljs i de höga och rena rymderna, i det torra, svala ljuset som faller över ”Epikurs trädgårdar”. Helst vill man se henne belyst av en hög och klar septemberdags stilla ljus. Ty hennes glädje är stillsam, själfull, förandligad. Den har intet att skaffa med tingel-tangel från fåfängans marknad eller orgiers rusiga skrän. Ett gästabud, med ost och fikon och klart källvatten på bordet är i Epikurs smak. Kryddan skall vara visa och leende ord, växlade mellan goda vänner, som förstå varandra med lågmält tal och stillsamt minspel. Den epikureiska människan lever asketiskt, icke därför att asketismen i och för sig är något gott, utan därför att endast ett asketiskt levnadssätt kan förlikas med själens ro och ljusa glädje. Hennes ideal är Epikurs strålande gudavärld, den ”lätt levande skaran”, som den store tyske diktaren Hölderlin i en oförgänglig vision skildrat i ”Hyperions ödessång”:

Ni vandrar krönta av ljus

på vita vägar, saliga genier.

Glänsande gudafläktar

smeker er lätt

som kitharaspelerskans finger

heliga strängar…

Men hur har inte just denna epikureiska glädjemänniska förblandats med sin motbild, den vulgära njutningsmänniskan, svinet, vars högsta mål är ”köttets lust”. Detta var ju just vad epikureism redan i antiken kom att betyda, och denna betydelse har ordet fått bibehålla. Att njutningslivet drar nedåt och vulgariserar, medan glädjelivet drar uppåt och förfinar hör till de enkla sanningar, som dock ständigt på nytt behöver upprepas.

Och bortom den epikureiska glädjemänniskan med sitt fina, måttfulla leende ser vi stiga fram – det kristna helgonet. Det är den lille Frans från Assisi – legendernas helgon, ty om gestalten är historisk eller ej är i detta sammanhang likgiltigt. Han står i det vackra umbriska landskapet med de rena linjerna, som långsamt förtonar sig i kvällsljuset, den Kristuslike broder Frans, Guds fattige spelman med sin innerliga kärlek till allt levande, till ”broder sol” och ”syster måne”, till de svala vindarna och det klara vattnet, till träden och fåglarna. Det finns ingenting av den sjukliga världsfrånvändhet hos honom, som man gärna vill tillägga helgonet; inga dystra miner, domsord och rynkade ögonbryn. Där finns tvärtom en glädje, som lever i nuet som himmelens fåglar och markens liljor och som i allt, även det fulaste, vanskapligaste och mest föraktade och ringa ser en glimt av det eviga ljuset lysa fram. Dostojevski och Fröding har haft den blicken för livet och dess ting; den är närmast i släkt med humorn.

Men i helgonets sällskap kommer ynkryggen, ressentimentmänniskan, trälmänniskan. Hur ofta har inte de båda blivit förväxlade; Nietzsche kan ingalunda fritagas från anklagelsen att ha gjort det. Där helgonmänniskan lyfter sin klara blick mot dagen och ser den broderligt i ögat, går trälmänniskan med blicken mot jorden i dyster fanatism och hemlig, instängd avund och självförgiftning. Som glädjen från ”lusten”, så skiljer sig helgonets glada frigjordhet från trälasinnets dystra världsförnekelse. Helgonsinnet är i släkt med humorn, trälasinnet med fanatismen. Och dock blir de båda så ofta slagna tillsammans, ehuru de är varandras motsats.