Olle Bengtsson

Med den ekonomiska liberalismens framväxt tillmäts det individuella självmedvetna subjektet allt större betydelse, och blir också alltmer medvetet inte bara om sin egen individualitet utan också om sin interioritet. Dess intresse för självbevarelse knyts till dess ekonomiska aktivitet, men kompletteras också med dess insikt i det egna moraliska ansvaret, även om den mer fördjupade moraliska självförståelsen alltmer skulle begränsa sig till den tyska pietismen och denna mer eller mindre motsvarande religiösa strömningar i Frankrike och England (jansenismen, kvietismen, metodismen, väckelserörelserna [Se om en del av detta F. G. Dreyfus, ‘Les piétismes protestants et leur influence sur la notion de personne aux XVIIIe et XIXe siècles’, i I. Meyerson, ed., Problèmes de la personne (1973), 181.]) eller rentav dröja till den idealistiska vändningen med Kant.

Den radikala upplysningen driver istället individualismen i den skepticistiska och/eller materialistiska riktning där subjektet som reellt bevetet, enhetligt centrum tolkas i materialistiska termer eller, som följd därav, rentav försvinner. Och det är viktigt att förstå att Günther Mensching sträcker sig ända till Kant när han skriver följande om själsbegreppet:

”Wenn auch der Begriff der Seele in Literatur und Philosophie der Aufklärung sich allenthalben finden lässt, so verweist er doch selbst bei Autoren wie Voltaire und Kant, die dem Materialismus kaum zuzurechnen sind, nicht auf etwas Selbständiges, vom steten Wechsel des materiellen Lebensprozesses Unberührbares. Die Seele ist nicht der wahrhaft seiende Wesenskern des Menschen, der alle seine zeitlichen Erscheinungsweisen überdauert. Im Verlaufe einer in sich folgerichtigen Entwicklung der Argumente wird die Seele von einem per se existierenden geistigen Ding im Menschen zu einem funktionellen Einheitsprinzip körperlicher Prozesse.” [’Vernunft und Selbstbehauptung. Zum Begriff der Seele in der europäischen Aufklärung’, i Gerd Jüttemann, Michael Sonntag, Christoph Wulf, Hg., Die Seele: Ihre Geschichte im Abendland (1991), 218 f.]

Själen kan inte längre förstås som

“das substantielle Wesen des Menschen…welches den äusseren Aktionen und inneren Vorgängen als Bewegungsprinzip zugrundeliegt…Je weniger die Seele ein immaterielles Ding in einer intelligiblen Naturordnung sein konnte, desto mehr bildete sich umgekehrt das Bewusstsein individueller Subjektivität im modernen Sinne, die, innerer wie äusserer Erfahrung fähig, ihren natürlichen und gesellschaftlichen Bedingungen entgegentritt.” [Ibid. 220.]

Vad den traditionella själsläran såg som ett andligt “ting”

“ist in der Aufklärung eine funktionale, nur im Prozess bestehende Einheit unterschiedener Momente. Die vielfältigen Affekte und deren Zusammanhang untereinander, deren sich das Subjekt bewusst wird, die Wechselwirkung dieser Affekte mit dem Körper, sowie die Beziehung der Sinnesempfindungen zu den logischen Operationen sind in der Aufklärung Gegenstände der Forschung, die diese Objekte nicht als Wirkungen einer hiervon unabhängigen Seele ansieht, sondern vielmehr als konstitutive Momente des Seele genannten synthetischen Vermögens, welches seinerseits eine Funktion der Materie ist.” [Ibid. 230.]

“Människan”, inte längre identifierande sig som själen i den äldre meningen, sjunker m.a.o., med den omdirigerade kunskapsteorin, ned i omkringbökandet i den lägre empirin allena, och glömmer sin högre identitet. Samtidigt förändras och på sitt sätt förstärks i den liberala statsuppfattningen uppfattningen av det ömsesidiga samhälleliga beroendet, och upplysningens förnuftsstyrda självhävdelse börjar ses som drivkraften bakom själva den samhälleliga ordning som fördelar maximal nytta och lycka till individerna. Genom sina syntetiska funktioner förmår den individuella personen i det så föreställda samhället förstå och sammanhålla sig själv som en enhet av sina affekter: “Die Seele vollbringt, ohne Substanz zu sein, die Synthesis der physiologischen dispositionen des Individuums so, dass sie mit den vielfältigen äusseren Einflüssen die Einheit einer Person konstituieren, die sich in Gesellschaft behaupten kann.” [Ibid. 231.]

Genom förnuftet, som är allmänt och gemensamt, förmår denna person också förläna egoismen en kvalitet som planmässigt befrämjar allas egoism, stundom under namn av det gemensamma samhällsintresset, och allt detta förstås nu entydigt som utveckling och framsteg. Subjektet, individen och personen kan så förskjutas till den sensualistiska materialismens plan, där de – t.o.m. under bibehållande av termen själ – nu analyseras i enlighet med den humeska psykologin: [Den härmed sammanhängande åskådningen och terminologin under upplysningen behandlas i G. S. Rousseau, ed., The Languages of Psyche: Mind and Body in Enlightenment Thought (1991).]

“Im Zusammenwirken von Selbstliebe und gesellschaftlicher Bestimmung…ergibt sich die individuelle Seele. War die Individualität für die traditionelle und noch für die rationalistische Philosophie ein unlösbares Problem, so ist es für die Aufklärung nach der Auflösung der substanzmetaphysischen Bestimmung der Seele leichter, die Individualität der Person zu begreifen. Da es eingeborene Ideen ebensowenig geben kann wie ein dem Menschen innewohnendes und für sich fertiges Wesen, so ist die Seele, welche in den Schriften der radikalen Aufklärer als Charakter bestimmt ist, einer Entwicklung unterworfen, in der vielfältige Faktoren eine jeweils einmalige Verbindung eingehen.” [Mensching, 232.]

Förvisso är den psykofysiska “människan” helt enkelt mycket lättare att förstå som både person och individ än både den “traditionella” och den modern-rationalistiska själen. Men vi är redan framme vid modernitetens rena profanhumanism. Vi har lämnat den verkliga verklighetens plan, och rör oss nu, genom “upplysningen”, bara bland den fenomenella apparensens skuggor.

Den engelska empirismen hade med Berkeley drivits i riktning mot en av de nya typerna av idealism, men Hume stod lika långt från idealismen som från materialismen. Den engelska filosofins alltmer radikala koncentration, i occamismens efterföljd, på den strikt individuella mångfalden som verklighetens grundkonstituent stod i överensstämmelse med en tendens inom den klassiska fysik som vid denna tid sökte förstå ett mekaniskt universum i termer av de allmännaste matematiska lagarna: den alltifrån renässansen åter framträngande, nyuppväckta antika atomismen.

I ordet atom finner vi ju den grekiska motsvarigheten till ordet individ: den odelbara enhet som är materiens och verklighetens minsta och yttersta beståndsdel. Gideon Frudenthal har belyst sambandet mellan den naturvetenskapliga och den samhällsvetenskapliga atomismen i sitt verk Atom und Individuum im Zeitalter Newtons: Zur Genesen der mechanistischen Natur- und Sozialphilosophie (1982). Demokritos’ atomism var en materialism. I främst Cusanus’, Leibniz’ och Berkeleys system hade nu utvecklats vad som i viss mån (skillnaderna mellan dessa är ju som vi sett stora, och i Leibniz’ fall uppvägs individualismen i hög grad – om det än, som vi sett, är omstritt exakt i vilken grad och på vilket sätt – av förnyad “traditionell” generalism) kanske kan betecknas som en partiell idealistisk motsvarighet. Men för den klassiska fysiken och den radikala upplysningen kunde även den materialistiska atomismen åter framstå som plausibel, och förenlig med de nyupptäckta matematiska lagarna.

Lindbom, som i stort sett endast kan finna det individuella på det materiella planet, och där ofta som något problematiskt och splittrande, finner, också han kopplande den fysiska atomismen till den mänskliga jagiskheten, att sekulariseringen ytterst härrör ur “den skepsis, det systematiska tvivel och den pockande jagiskhet, vars högsta form är atomismen” i betydelsen av den “existentiella evighetslära, som Epikuros grundar på föreställningen om den oförstörbara och odelbara atomen som tillvarons grundsten”, och som återupplivad av Diderot och andra ger “agnostiker, ateister, forskare och filosofer fria händer”. [Den gyllene kedjan (1984), 76.]

Viktigt att lägga märke till är att “individ” i den filosofiska atomismen dock antar en betydelse som går utöver vad som etymologiskt ligger i själva ordet. Avskalat ytterligare konnotationer betyder det ju endast det odelbara. Utifrån denna betydelse skulle atomerna tänkas som identiska. Men detta skulle leda till de filosofiska svårigheter som såväl Demokritos i vad gäller den materialistiska varianten som Leibniz i vad gäller den idealistiska framhållit. [En fysikers synpunkter på frågan om atomernas individualitet: Hans Günther Dosch, “Sind Atome Individuell?”, i  Boehm & Rudolph, Hg., Individuum: Probleme der Individualität in Kunst, Philosophie und Wissenschaft (1994).] I ordets direkta betydelse ligger icke vad individualitetens eller individualismens filosofi vid det här laget under lång tid, och med väsentliga föregångare redan under antiken, velat försvara gentemot den ensidiga generalismen, d.v.s. det som språket med sina otillräckliga resurser försöker förtydliga som det unika eller det singulära. Men å andra sidan hade väl en sådan betydelse givits ordet atom redan av Demokritos själv. Hans atomer är individuella även i den betydelsen att alla är olika varandra, att var och en av dem i sin särprägel och egenart äger egenskaper som ingen annan äger, som den är ensam om.

Samtidigt som den fysiska atomismen återkommer (och med tiden tänker atomerna icke som alla identiska men ej heller som alla unika), börjar termen individ alltmer överföras till subjektivitetens plan, alltmer användas om den mänskliga individen, ja som synonym till person. Under det den fysiska atomen betecknas med just det grekiska ordet, erhåller den latinska motsvarigheten alltmer den betydelse Weintraub betonar med hänvisning till en människa eller ett mänskligt subjekt som avgjort vunnit i individuellt rörelseutrymme sedan medeltiden. Bestämningen börjar alltmer tillämpas på det rent mänskliga, psykofysiska personskapet, när detta historiskt framträder som alltmer centralt.

Individ kan nu i regel inte längre, konstaterar Günther Wenz, betyda den fysiska atomen, “sondern nur jenes einzigartige und unersetzbare Einfache heissen, welches ein selbstbewusstes und selbsttätiges Ich-Subjekt ist. Entsprechend ist die Individualitätsthematik in der Neuzeit aufs engste mit dem Problem der Subjektivität verbunden”. [I Frank/Haverkamp, Hg. Individualität (1988), 123; jfr Franks egen inledande uppsats i samma volym, ’Subjekt, Person, Individuum’, s. 3: den förändring i språkbruket som (“vermutlich”) ägde rum under “der ‘Sattelzeit’ (1750-1800)”, innebar att “unter ‘Individuum’ nicht länger mehr ein unspaltbar kleines Einzelding, sondern ein Einzelsubjekt zu verstehen ist”.] Men frågan om subjektets medvetande som sådant, skilt från sitt innehåll, förblir fortfarande otillräckligt utredd – även hos dagens forskare i deras behandling av perioden.

När just vid denna tid i sin kamp för kvinnans förbättrade ställning Mary Wollstonecraft spelade ut individbegreppet mot de till det manliga och det kvinnliga knutna identiteterna och rollerna, finner vi väl både betydelsen av den rationalistiska likheten och allmänheten i insisterandet på rättigheterna och av unikt självverksamt subjekt. Men i betoningen av att det väsentliga var individen och icke könet blir väl också själva uniciteten i den senare betydelsen främst en allmän bestämning: alla individer är lika i det de alla är unika. Ändå är vi nu redan framme vid romantiken, där tonvikten på unicitetens positiva innehåll slutligen helt tog överhanden och även könsskillnadens, könssärartens, betydelse för detta kom att ofta starkt, om än på nytt sätt, betonas.

Hume valde en annan väg än Berkeley, en väg som ansetts ha lett tillbaka till ett tillstånd av skepticism delvis liknande det som occamismen tillfälligt försatt filosofin i innan den åter gavs nya grundvalar av Descartes’ rationalism, av empiristerna, och av Leibniz’ förnyade och varierade men partiella “traditionalism”.

Han ställer sig överhuvudtaget inte frågan hur jaget skiljer sig från sina föreställningar och idéer. Renaut vill visa hur monadologins radikala individualism återkommer i ny variant även hos honom:

“L’impression fonctionne donc, dans la pensée de Hume, comme un atome, atome psychique, préciserai-je, constituant ‘une unité indépendante, subsistant en elle-même et complète’, si l’on préfère: une monade par rapport à laquelle toutes les idées, y compris celle du Moi, sont à l’impression ce que les phénomènes, dans la monadologie leibnizienne, sont aux principes monadiques. Si le vocabulaire de la monadologie ici paraissait usurpé, il suffirait, pour se convaincre de sa pertinence, de considérer à quel point l’impression concentre sur elle-même toutes les déterminations constitutives de la monade: – La simplicité ou l’indivisibilité… – L’unicité ou l’individualité… – L’ auto-suffisance ou l’indépendance… – L’unité et la clôture sur soi…” [L’ère de l’individu, 181 ff.; citatet ur M. Malherbe, La Philosophie empiriste de David Hume (1976).]

Hume ägnar ett särskilt kapitel i A Treatise of Human Nature åt den vid denna tid oundvikliga frågan om “personal identity”. Hans huvudintresse rör frågan om hur människans empiriska personlighet uppbyggs, hur hennes mänskliga natur konstitueras genom lagarna för hennes föreställningars och idéers inbördes kombinationer och förändringar. Det är den rent empiriska kombinatorikens process och resultat i form av enskilda mänskliga psykofysiska naturer eller karaktärer som Hume vill förstå utifrån de allmänna lagar som måste förutsättas, men det väsentliga är förstås att vi i detta icke finner någon enhetsprincip för den karaktär eller personlighet som blir det tillfälliga resultatet:

“[L]a genèse de la nature humaine s’accomplit selon certains principes qui règlent l’association des représentations d’après des critères simples (ressemblance, identité, contiguïté); ces associations engendrent des habitus, des façons de se comporter, telle représentation finissant par en appeler telle autre, tel sentiment s’accoutumant à être suscité par un certain type de situation. C’est ce jeu des associations qui, peu à peu, construit un sujet structuré, créant ainsi l’impression d’une activité de l’esprit.” [Ibid. 180.]

Hume talar t.o.m. uttryckligen om dessa principer och lagar – som också möjliggör olika slags konsensus mellan de empiriska förnimmelse- och idéknippen som är Humes personer – som ett slags preetablerad harmoni mellan naturens förlopp och våra idéers succession, med Renauts ord “une communication sans sujets ni véritable intersubjectivité“. [Ibid. 186.] Vad som främst skiljer Leibniz’ och Humes monadologier är därför bara att den individuella förnimmelsen ersatt Descartes’ cogito och det tänkande monad-självet som erfarenhetens och kunskapens yttersta förutsättning.

Det gives för Hume varken någon andlig eller mänsklig natur som allmän essens, men heller inte någon individuell väsenskärna av något slag som bestämmer individens utveckling. Ingen direkt självmedvetenhet, ingen omedelbar intuition av självet, nej inte ens någon “klar och tydlig” idé om självet kan finnas, ty det finns helt enkelt inget distinkt själv: detta är endast en illusion, en fiktion, en fantasiskapelse. Jaget är endast en kombination av enskilda förnimmelser: “le sujet n’est qu’un ‘effet’ de l’individualité impressionnelle“. [Ibid. 185.] Det vi kallar “mind”, hävdar han, är ingenting annat än “a heap or collection of different perceptions, united together by certain relations, and suppos’d, tho’ falsely, to be endow’d with a perfect simplicity and identity”; [Historisches Wörterbuch, ‘Person’.] “mind” är blott “a bundle or collection of different perceptions, which succeed each another with an unconceivable rapidity, and are in a perpetual flux and movement”. [Ibid.]

Till Locke anknyter följande formulering: “Had we no memory, we never shou’d have any notion of causation, nor consequently of that chain of causes and effects, which constitute our self or person.” [Ibid.] Vems minne? Vad i det Hume beskriver är det som minns? Intrycket av permanent, oavbruten och oföränderlig identitet uppkommer endast genom den ofattbara snabbheten i intryckens succesion och genom likformigheten och kontinuiteten i succesionens, rörelsens, förändringens och kombinationens lagar. Uppkommer för vem? Renaut skriver med anledning av Humes liknelse med en teater (medvetandet som “a kind of theatre, where several perceptions successively make their appearance”): “on ne saurait davantage faire du sujet le lieu fictif d’une unité vide, comme le théâtre des impressions, mais un théâtre se réduisant aux acteurs qui y défilent, théâtre sans scène, illusion d’un théâtre ou d’un lieu qui n’est autre, en réalité, que le flux de ce qui s’y succède.” [Ibid. 185.]

Hume måste medge att “‘Tis evident, that the idea, or rather impression of ourselves is always intimately present with us, and that our consciousness gives us so lively a conception of our own person, that ’tis not possible to imagine, that any thing can in this particular go beyond it”, och i sitt appendix till tredje delen av Treatise tillstår han att hans försök att förklara den personliga identiteten misslyckats. Om det inte omedelbart stod klart hur detta tänkande var motsägelsefullt och självupplösande skulle Kant och idealisterna – i vilkas efterföljd Renaut befinner sig – snart med all tydlighet uppvisa detta.

Bortser vi emellertid från det omöjliga förnekandet eller överhoppandet av det bevetna subjektet kvarstår ändå de intressanta aspekterna av Humes analys av den empiriska karaktärens uppbyggnad. Här stod hans intresseinriktning i överensstämmelse med den hos många av den radikala upplysningens tänkare, som gick utöver den på sitt sätt rigorösa humeska empirismen i riktning mot en ren materialism och vad som ibland kallats “sensualism”. I hög grad uppmärksammade dessa nämligen just den nu alltså rent mänskliga, psykofysiska, empiriska naturen och dess formatering till karaktär, processen för, förändringarna i och resultatet av denna bildning i samspelet mellan människan, hennes kroppsliga sinnen och psykologi å ena sidan, och den yttre naturen och den sociala omgivningen å den andra. Personlighetens, i betydelsen maskens, maskpersonlighetens, uppbyggnad och förändringar.

Detta kan man naturligtvis ägna ändlös forskning, och det är vad den senare personlighetspsykologin gör, vad som blivit ett huvudsakligt användningsområde för person- eller snarare personlighetskategorin. Det är ett legitimt studium. Men liksom allt lägre-empiriskt sådant måste det alltid förbli endast ett irrande i relativitetens utmarker så länge det företas från Humes utgångspunkter, så länge man inte har förstått det mest centrala om verkligheten i övrigt och i allmänhet, och i synnerhet inte det som är allra närmast relaterat till det: subjektets verklighet som varvaro, som givetvis är vad som är det nödvändigt operativa eller av den psykiska nivån operationaliserade även i detta studium. Det blir ett hopplöst bökande omkring nere i det ständigt och oändligt föränderliga flödet av den fenomenella manifestationens lägre mångfalds dunkel, där man inte ens kan entydigt fastställa hållbara kriterier för vetenskapligt framsteg. Kunskapen saknar subjekt, det enda som finns är en tillfällig del av föremålet för studium som tillfälligt studerar en annan tillfällig del. Man är Herakleitos’ flod och ingenting annat.