Jan Olof Bengtsson

Vi befinner oss i den borgerliga revolutionens värld i vid mening, som är densamma som modernitetens. Även den tyska pietismen har varit av den största betydelse för liberalismen, men åtminstone i sin tidiga form äger den väsentliga särdrag i jämförelse med den engelska puritanism från vilken den dock hämtat centrala impulser. Den tidiga pietismens varmt innerliga, levande och praktiska tro tillför en del i sig andligt värdefulla impulser. Dess starka samfundsanda balanserar dess individualism, och i det den förlänar den en distinkt etisk kvalitet gör den det på ett sätt som skiljer den även från calvinismens. Ur pietismen utvecklar sig med F. G. Dreyfus ord en ny uppfattning av den mänskliga personen, centrerad kring individualiteten, “qui, reprise et développée sur d’autres plans par les fils, ou au moins les neveux spirituels du piétisme, c’est-à-dire l’Aufklärung et le Sturm und Drang, plus tard par le mouvement romantique tout entier, va marquer profondément l’homme du XIXe siècle”. [I Meyerson, 181.]

Dess toleransbegrepp är också skilt från en Voltaires: det grundar sig på den uppfattningen att var och en “exprime à sa manière plus ou moins parfaitement la volonté de Dieu: c’est en partant de cette conception que l’on admet la tolérance, et non parce qu’on estime que toutes les religions ont à peu près la même valeur”. [Ibid. 176.] För den teologiska liberalismen har den varit avgörande genom sin förmåga att i sin frihet från dogmatism kunna samexistera med upplysningen och acceptera neologin och den historiska bibelkritiken. [Wenz i Frank/Haverkamp, 125 f.] Det är först i den sena pietismen som genom huguenottiskt inflytande den tyska pietismen antar de av Weber tecknade dragen. [Dreyfus i Meyerson, 179.]

Pietismen var i mycket en reaktion mot den ortodoxa lutherska teologi som redan under 1600-talet, mutatis mutandis, hade hunnit bli i hög grad skolastisk. Men med Wolff återvinner också filosofin tilltron till förnuftets metafysiska kompetens i ny variant. Wolff anknyter inte bara till Leibniz och Descartes utan också, i Leibniz’ efterföljd, delvis till skolastiken (exempelvis essentialismen och Gudsbevisen), fastän han släpper de av Lindbom hyllade platonskt-intellektiva dragen hos Leibniz och återfaller i den moderna rationalismens blotta logiska deduktionism. Såväl skolastikens som 1600-talets systematisk-rationalistiska nit upptages därför av Wolff, som också gör en för framtiden viktig uppdelning av den så nysystematiserade filosofins delområden.

Trots att Descartes’ själ innehållsligt förändras och begränsas är det dock hans dualism som öppnar vägen för en ny filosofisk disciplin, den rationella psykologin, där själen inom kort återvinner sina positiva bestämningar, utan att dock längre inifrån sig själv medvetandegöras i samsken med den högre gudösa intellektivitetens ljus. När därvid tillvaratages också Descartes nya tydliggörande av själens rena immaterialitet, förblir trots allt på grund av förskjutningen från intellectus till ratio denna själ, hur än de logiska bestämningarna tycks bestrida det, i mycket en annan än den traditionellt-platonska.

Hos Wolff finner vi denna rationella psykologi i utvecklad form. Själen är för honom en enkel, immateriell, intellektiv, oförstörbar, odödlig, över tiden identisk substans som kännetecknas av varsehet, självmedvetande och medvetande av en från sig själv åtskild yttervärld, av andlighet, och, sist men inte minst, av personalitet, d.v.s. egenskapen att vara en person. Här återfinner vi de flesta av den platonska traditionens uppfattningar om själen kompletterade med den explicita, skolastiskt färgade personalitetsbestämningen – men det är i första hand en logiskt deducerad, icke en på samma sätt som i den äldre traditionen andligt levd och intelligerande själ. Även Wolff bibehåller också i Leibniz’ efterföljd minneskriteriet, personens bestånd över tiden. [Trendelenburg, 16.]

Luthers misstro mot det filosofiska förnuftets förmåga ledde liksom Occams naturligt både till filosofins utilistisk-instrumentella inriktning och till att denna inriktning inte sågs som motsatt tron i den betydelsen av blott försanthållande. Lindbom framhåller att Luther “ställer sig helt oförstående till den platonska dialektiken”, det för det blotta diskursiva förståndet paradoxala tänkande som bejakar och leds av den intellektiva återerinringen i helhets-och transcendensuppfattningen och i den “alkemiska” återföreningen med enheten, [Den gyllene kedjan (1984), 83.] – men som s.a.s. på vägen dit också utmärks av vad jag kallat generalismen.

I Lindboms ord om Luther finner vi mycket av det som är karaktäristiskt för hans negativt värderande individualitetsuppfattning: “För Luther finns endast den enskilda människan, denna människa, som står i frälsningsverkets centrum och där utkämpar sin trosstrid”, “Luther är en mystiker [!], men hans mystik är innesluten i världen”, “Det centrala för Luther är den rättfärdigade, helgade människan såsom jordevarelse”, “die Christenmenschen, de heligas samfund, fångas in i det jordiskt-territoriella”, “Luther avvisar…det inre ljuset, medvetandet om att det andliga är det verkliga och att det skapade är en illusion, att det objektiva och det subjektiva sammanfaller i upplevelsen av sanningen själv”, det finns “ett antropocentriskt drag hos Luther: det egna jaget är den förhärskande observationspunkten”. [Ibid. 84-90; jfr Fallet Tyskland (1988), 25 ff.] Det mesta av detta är ju dock helt enkelt bara den gamla vanliga kristna exoteriska ortodoxin, och inte alls specifikt för Luther.

Luthers trosuppfattning rymmer nu visserligen mer än förståndsmässigt försanthållande, men kvar står att den visade sig icke ställa några hinder i vägen utan istället kunde förenas med den tyska upplysningen. Men detta var också en huvudorsak till att denna upplysning inte blev irreligiös. [Om den tyska upplysningens särdrag: Nicolao Mercer, Die Aufklärung in Deutschland (1982).] Luthers betonande av tjänandet av Gud, Guddie, i det sociala livets vanliga former kunde visserligen sekulariseras till den moderna världsliga framgångsindividualismen, men pietismens innerlighetsreligiositet tillhandahöll en personligt-andlig motvikt, t.o.m. för nyttofilosoferna själva, och förhindrade tills vidare i vissa avseenden samhällstänkandets sekularisering.

Kvar står dock också att såväl den liberala som den pietistiska individualismen förvisso i mycket innebär en förskjutning från teocentrism till antropocentrism, från den traditionella andlighetens totalitets- och enhetsperspektiv till den individuella mångfaldens perspektiv, och från andlig direktkontakt med transcendensen till blott mänsklig rationalitet respektive emotionalitet. Ingendera riktningen förmår förena det individuella och personliga – på såväl den “mänskliga” själens som Guds plan – med den platonska traditionens vision, möjliggjord av det i världen och själen inbrytande guda ljuset, av verklighetens kosmiska och metakosmiska, enligt objektiva ideella normer strukturerade och hierarkiserade helhet och enhet. Övervinnandet av den ensidiga generalismen tenderar i mycket att ske blott i sekulariseringens tecken.

Lindboms platonska esoterism relegerar det bibliska teistiska Gudsbegreppet till exoterismens lägre plan, där det för honom inte spelar någon större roll. Men även från den i detta avseende icke-ortodoxa ståndpunkten måste han tolka den här beskrivna processen, som dock utan all gensägelse måste kunna sägas ha innefattat också en förnyad levande tro på den personlige Guden, i termer av “kätteri”. [Man bör här också känna till att Lindbom är noga med försvaret av vad han betecknar som den sanna gnosis hos exempelvis Origenes, en gnosis som dock skarpt måste åtskiljas från övrig, samtida och senare, falsk, “svärmisk” sådan.] Och i detta sammanhang ger Lindbom en mer generell förklaring av vad som i detta perspektiv är kätteriets väsen. Det vänder sig icke mot den guda allmakten, utan “tvärtom vill kättaren ‘förstärka’ Guds makt genom att såsom…Occam förklara allmakten vara en godtycklig viljeutövning, därmed uteslutande nödvändigheten”. “Kätteriet” vänder sig istället, enligt vad vi redan ovan sett Lindbom framhålla, mot den hierarkiska “ordning, på vilken den gudomliga makten vilar”. [Mellan himmel och jord (1970), 48.]

Detta ligger i linje med Gillespies tematik. Occam upphäver den objektiva ideella (och väl också logiskt-matematiskt-rationella) ordning som präglas av vad vi talat om som “generalismen”, ytterst förankrad i transcendensen och det absoluta, och som det, enligt vad vi funnit hos främst Filon, vid mötet mellan den israelitiska religionen och den hellenska filosofin var nödvändigt att förena med den teistiska Gudsuppfattningen.

Men Lindbom fokuserar nu på “kätteriets” skenbart världsfrånvända renhets- och innerlighetsstävan, som i själva verket inte är dygdens väg utan blott moralens. Innerligheten “skall icke förverkligas genom det utplånande av jaget, som är dygdens uppgift, det är tvärtom i det egna jaget, som kätteriets andliga förverkligande skall ske”. Därför blir kätteriets förverkligande av innerligheten trots allt inomvärldslig, “en rationalistisk och sentimental individualism, en narcissism i religiös dräkt. Det är ett förlitande till de egna mentala resurserna, och därmed ett förläggande av den religiösa upplevelsen till den rationellt-sentimentala, begränsade jagsfären.” [Ibid. 49 f.]

Moralismens inomvärldsliga religiositet uttrycker sig naturligt icke blott som inre liv, utan också som extrovert handlingsliv: “Moralen vill, skild från dygden, förverkliga sig som en jagiskhet i såväl inre som yttre mening.” I dygden träder enligt Lindboms esoteriska lära “Guds odödliga väsen i människan…i förbindelse med sin källa, med sin gudomliga urbild”, under det i moralen det blott är “den sinnliga världen, som i det mänskliga jaget manifesterar sig i såväl inre som yttre mening”. Dygdens “andliga förverkligande” står så mot moralens “sinnligt-normativa manifestation både som ‘innerlighet’ och som utåtriktat handlingsliv”. [Ibid, 51.] Ur det senare följer för Lindbom – här väl också helt enligt den ortodoxa traditionalistiskt-katolska analysen – alla de kända demokratistisk-egalitära, individualistiska, subjektivistiska, desakraliserande, exploaterande och rationalistisk-fundamentalistiska moderna urspårningarna. [Ibid. 50.]

De klassiskt reaktionära inslagen i denna analys rymmer väsentliga sanningar som bara kan förstås utifrån det “andliga förverkligandets” perspektiv, inte något blott politiskt. Och frånvaron av ett perspektiv som detta utarmar förvisso ofta den historiska förståelsen av moderniteten. Likafullt lider det som modernitetsanalys av en distinkt ensidighet. Eftersom utvecklingen är förebildad under antiken borde vi också kunna förstå själva sakfrågorna på så sätt att den på intet sätt uttrycker någon inre filosofisk nödvändighet. Den uttrycker endast en partiell yttre, faktisk, historisk nödvändighet: i sekulariseringens värld står andligheten, monistisk-generalistisk såväl som teistisk-personalistisk, självklart ofta tillbaka. Den fördjupade förståelsen av den andliga personligheten, vad vi kan kalla den bevetna individualitetens utveckling inom den i vid mening platonska kosmototalitetens och transcendensmetafysikens enhetsram, förblir i den västerländska kulturen ett rudiment, hängande i en tentativ oavgjordhet som en icke fullföljd ansats. Men den finns där, och den förblir i det moderna sammanhang Lindbom analyserar icke helt ouppmärksammad.

Värdet av Lindboms analys på detta område tenderar att minskas i någon mån av det delvis onyanserade i handhavandet av de många härtill hörande ofrånkomliga frågorna. Lindbom saknar på grund av sina egna utgångspunkter blick inte bara för individualitetsuppfattningen i den platonska traditionen utan också för den personalism som är det som främst utmärker den bibliska och kristna religionen (och därmed för motsvarande andlighet också i andra religioner), liksom för de inslag i den moderna kulturutvecklingen som åtminstone ibland också innebär ett fortsatt och varierat tillägnande av denna andlighet. Det är inte riktigt så enkelt som att den andliga personalismen kan uteslutande och restlöst hänföras till den bibliska och kyrkliga exoterismen, och att den är oförenlig med hela den esoteriska traditionen. En kompletterande och balanserande analys framstår som nödvändig p.g.a. ensidigheten av den historiska motbild som åtminstone implicit alltid uppställs av Lindbom. Dess sanning följer inte automatiskt av modernitetsanalysens, i synnerhet som den senare är blott partiell.

Vi har ägnat uppmärksamhet åt frågan om personlighet på olika nivåer av kropp och själ, eftersom det finns viktiga dimensioner av denna distinktion som inte minst modern personalism, om än i fullständig samsyn med det mesta av övrig samtida filosofi, förtränger och förnekar. Vi har också fokuserat på den nya tidens såväl terminologiska som innehållsliga nyheter rörande subjektet, självet och självmedvetandet. Men vi har givetvis också sett att personlighetsproblematiken alltifrån Grekland och Rom nära sammanhänger med den centrala frågan om vad vi med en senare terminologi kommit att kalla bildningsideal, den idealt-normativa frågan om vad människan bör vara, vilka karaktärsdrag som bör prägla människans – och i vissa avseenden människors i olika kategorier – personlighet i betydelsen empiriska, psykofysiska karaktär.

Allt bildningstänkande i västerlandet är i grunden format av det klassiska Greklands παιδείᾱ, sådant det framställdes av Werner Jaeger i ett stort verk på 30- och 40-talen (Paideia. Die Formung des griechischen Menschen, efter att Jaeger flyttat till USA p.g.a. nazisternas attacker översatt till engelska med den varierade undertiteln The Ideals of Greek Culture). Vi rör oss här visserligen inte enbart på kroppsperson-planet, efersom ju i högsta grad den karaktärsdaning Platon, Aristoteles, Isokrates, Cicero och andra klassiska auktorer förespråkar inte minst är det inre sinnets, tankens och viljans träning, skolning, övning, disciplin. Kallar vi detta själsligt är det dock fråga om det själsliga som är möjligt att i den mänskliga existensformen påverka, förändra och forma, inte om den redan färdiga, preexisterande själ om vilken Sokrates, Platon, gnostikerna, Origenes och andra talar.

Frågan huruvida vad vi uppfattar som själsdaning inte i själva verket djupast sett är en fråga om ett framfödande av den redan existerande, om än övertäckta, materiehöljda, dolda och glömda själen och dess innehåll, eller åtminstone ett komplext samspel med detta framfödande, var självfallet en  huvudpunkt hos Sokrates. [Intressanta utläggningar om Sokrates’ âme-daimon i förhållande till humanistiska bildningsfrågor, där den unika väsenskärnan i den klassiska antikens tappning starkt framhäves (och sätts i samband med modern idealistisk filosofi och nutida psykologi), återfinnes i David L. Norton, Personal Destinies: A Philosophy of Ethical Individualism (1976), i sht kap. 1, ‘The Ethical Priority of Self-Actualization’.] Primärt har dock den bildningsmässiga aspekten av personlighetstematiken sådan den kan följas i västerlandets idéhistoria att göra bara med Människan, d.v.s. med kroppspersonligheten och med det “formbara” själslivet, den bildbara själspersonligheten i dess relation till denna kroppspersonlighet, d.v.s. den psykofysiska enheten. Det är såtillvida ett humanistiskt ideal alltifrån början, och de kristna tilläggen – som också, på sitt sätt, är begränsade till Människan – har inte alltid och definitivt integrerats med det. Jaeger behandlade den förändring av idealet som ägde rum med den tidiga kristendomen i Early Christianity and Greek Paideia (1961), men alltsedan renässanen har det, med olika nytida variationer och andra tillägg, ofta mobiliserats mot kristendomen.

Det är människans drifter, böjelser, begär, instinkter, känslor och vanor det gäller att styra, kontrollera, förädla. I motsats till vad som är fallet i den radikala upplysningsmaterialismen och den framväxande liberalismen sker denna karaktärsformation i klassicismen under den klassiska etiska generalismens ledstjärnor – Platons idéer och/eller Aristoteles rätta medelväg. Oaktat det förhållandet att såväl själen som “människan” stundom uttryckligen förstås som individuell är det således de allmänna och allmänt eftersträvansvärda ideella karaktärsegenskaperna och dygderna som här står i centrum för uppmärksamheten.

Till de klassiska dygderna fogade kristendomen de likaledes i sig allmänna teologiska. Den kristna medeltiden fångade in och begränsade därmed på ett delvis nödvändigt sätt den senantika världsliga individualismen genom sitt individuella frälsningsbudskap, men tenderade samtidigt att både tappa bort den andliga individualiteten och otillbörligt kringskära den mänskliga. I jämförelse härmed uppvisade den förkristna antiken av olika skäl i några avseenden ett visst större utrymme för individualiteten, och det är naturligt att vi under renässansen, förstådd som återupptäckt av antiken även utanför humanisternas krets, återfinner en nyhävdad individualism. Huvudsakligen förstods dock även vid denna tid den klassiska antiken i termer av vad jag här kallat generalism, och i detta avseende är väl därför befogat att säga att den nya tidens program för förnyelse av denna antik såväl pragmatiskt som i faktiskt estetiskt genomförande kom till sin rätt först med franskklassicismen.

Men det är just i denna ensidighet i uppfattningen som det pseudoklassiska i den nya klassicismen med tiden visar sig och kommer att dominera. Den klassiska diktningen och konsten uppvisade förvisso inte endast i sina sena hellenistiska former en känsla för det individuella (här föregrips åtskilliga av den moderna erans fenomen, bland dem en excessiv och normlös individualism), utan även de främsta århundradenas yppersta verk kan ofta sägas uppvisa en distinkt blick för balansen mellan och den nödvändiga föreningen i den konkreta verkligheten av det individuella och det allmänna. Det unika och enskilda har här icke endast alltid del i det ideellt-allmänna, kan icke endast uppbära och uttrycka dettas etiska och andra värden, utan kan också förstås som förblivande eller ägande, som Sokrates’ âme-daimon eller Filons och Origenes själ, irreducibel individualitet också på vad som ofullkomligt kunde uppfattas av verklighetens transcendenta plan.

Det högsta uttrycket för denna klassicitet skulle därmed kunna formuleras som ett uppfattande av det fenomenellt individuella i ljuset av det transcendent och kosmiskt universella samtidigt som detta individuella åtminstone i viss utsträckning också förstås som ett fenomenellt uttryck av en likaledes transcendent, med universaliteten koexistent individualitet. Det skulle vara orättvist att påstå att den nya tidens klassicism aldrig uppnår detta ideal av förmåga till estetiskt levandegörande av den konkreta upplevelsen av såväl verklighetens allmänna som enskilda sidor i deras olika subtila föreningar och samspel. Men i den mån den blir blott pseudoklassicism består dess avvikelse i att den, liksom medeltiden i viss mån trots kristendomens nya impulser till individualitets- och personförståelse på alla plan tidigare gjort det, på sitt sätt förfaller till ensidig generalism. Präglas antikens kultur när den når som högst verkligen av balanspunkten och syntesen, måste om den moderna tiden sägas att dess utveckling kommer att kännetecknas av tvära kast mellan polernas ytterligheter – pseudoklassisk generalism contra romantisk och/eller atomistisk-liberal individualism – där den ena ständigt reagerar mot den andra, och därför av en ständig strävan, med oklar grad av framgång, att ånyo, och oftast oundvikligen på delvis nytt och eget sätt, uppnå denna balanspunkt och syntes.

Den europeiska smaken med den franska i spetsen fördömde den oproportionerliga upptagenheten med det privata och individuella sens propre och dess utsvävande originella – om än under senrenässansen i hög grad intellektuella – fantasi, och hyllade istället normalitetens, sannolikhetens och det sunda och behärskade omdömets sens commun. Dr Johnson – som dock både vände sig mot regeltvånget och försvarade Shakespeare – kritiserade de s.k. metafysiska poeterna för att ha förlorat “the grandeur of generality” (således användande mitt begrepp), men med Pope hade redan uppnåtts en motsatt generalistisk ytterlighet som snabbt skulle framstå som lika ensidig.

Exempelvis Boileau förstår emellertid nu med “naturen” den sanna, allmänna, representativa mänskliga normaliteten, differentierad blott i de som grundläggande uppfattade samhällsklasserna och deras respektive stilnivåer, helst enligt vergiliansk förebild, och vad som för den föregående epoken framstod som geni och “wit” sågs nu som inte endast blott besynnerliga och kuriösa individualistiska krumbukter utan också som en onaturlig abnormitet, ja monstruositet. Fantasin som sådan kunde rentav uppfattas som stridande mot den goda, allmänna, naturliga och förnuftiga smaken – och vid denna punkt blev det därför självfallet mycket svårt att återge den levande, konkreta verkligheten, såväl den sinnliga som den översinnliga, i dess förening av skiftande mångfald och enhetliga värden och normer.

Klassicismen tenderade därmed mot regeltvångets och förutsägbarhetens schematiska pseudoklassicism, där blott det allmänna kvarstod. Det var icke som hos Aristoteles fråga om att genom den typ av kreativ, imaginativ akt från poetens sida där omdöme och fantasi bildar en enhet i den för poeten egna insikten urskilja det allmänna i den levande konkreta verklighetens partikulära mångfald med vilket det alltid var förenat, och att fiktivt återge denna mångfald såsom riktad av det allmänna som etisk norm, som böra – verklighetens endast för poesins pejling åtkomliga högre moraliska essens. Den nya klassicismen kom att nöja sig med en mer dogmatisk traditionalism, med imitation av färdiga, fixa mönster enligt orubbliga regler. Skillnaden mellan Aristoteles och senare klassicism utreds enligt dessa linjer av Irving Babbitt i första kapitlet av Rousseau and Romanticism (1919), ‘The Terms Classic and Romantic’. Hans analys av romantiken tar sin utgångspunkt i en klassicism som han vill frigöra från pseudoklassicismen och närma till det antika ursprungets insikter, vilket nödvändiggör ett propedeutiskt klargörande av dessa. Framför allt är det denna subtila förståelse för klassicismen som – även om han själv kanske inte alltid i sin tillämpning helt lever upp till den – gör att Babbitts bok står sig väl i jämförelse med det efterföljande 1900-talets romantikforskning.

Med sin kritik av regeltvånget är Dr Johnson ett exempel på hur den formalistiska klassicismen aldrig kunde bli lika dominerande i England. Till detta bidrog inte bara den särpräglade inhemska litterära bakgrunden, utan också den empiriska naturforskningens mer framskjutna positioner: naturvetenskapens empiriska, kritiska och experimentella metoder undergrävde ju traditionella auktoriteter i största allmänhet, och därmed även de ideal för personligheten som såväl kristendomen som de klassiska auktorerna uppställde, samtidigt som den öppnade en horisont av outtömliga enskilda noviteters upptäckt. Addison vänder sig skarpare mot imitationens medvetna odlande och försvarar det naturvuxna, ursprungliga och spontana, och redan hos honom har begreppet natur fått en helt annan innebörd än i Frankrike: den franska innebörden framstår här istället som naturens motsats, artificialiteten. Babbitt framlyfter följande passager från Addisons personlige vän Edward Young: “Modern writers have a choice to make…They may soar in the regions of liberty, or move in the soft fetters of easy imitation”, och “An original may be said to be of a vegetable nature; it rises spontaneously from the vital root of genius; it grows, it is not made; imitations are often a sort of manufacture, wrought up by those mechanics, art and labor, out of preëxistent materials not their own.” [Cit. op.cit. 37.]

Babbitt kontrasterar ofördelaktigt förromantikern mot den förmente antike “romantikern” Longinos, vars förståelse för inspirationen och geniet inte medför något förnekande av imitationen och traditionen. Babbitt tycks i viss mån vilja se både Aristoteles och Longinos som uttryck för samma den sanna klassicitetens förmåga till förening av imitation och skapande fantasi i uppfattningen av den levande konkreta verklighetens oupplösliga sammanhang av det enskilda och det allmänna, som pseudoklassicismen utmärker sig genom att sakna. Hos Young finner vi tvärtom redan primitivismens temata: “Some are pupils of nature only, nor go further to school”. [Cit. ibid. 38.] Inom kort föreligger Ossians sånger, och Diderot kungör att poesin kräver det enorma, det barbariska, det vilda. Det individuella, enskilda, unika är här avgjort tillbaka – i ny form.

Fascinationen inför primitiva tidsåldrar såväl som återvändandet till naturen analyserar Babbitt som en projektion på det mytiska förflutna av ett 1700-talsmänniskans eget behov, “the need to let himself go”. [Ibid.] Det är detta behov som gör att det med klassicismens normativa natur lierade förnuftet nu kommer att ses som ett hinder, och känslan sätts i dess ställe: “The primitivist…means by nature the spontaneous play of impulse and temperament, and inasmuch as this liberty is hindered rather than helped by reason, he inclines to look on reason, not as the equivalent but as the opposite of nature.” [Ibid. 38 f.] Fantasin hade tidigare styrts av traditionens normativa innehåll, men när det moderna förnuftet av Descartes eller Lockes typ nu gör uppror mot traditionen och vill vända vår uppmärksamhet mot den empiriska vetenskapens värld av nyupptäckter, åtföljs det av fantasin, som orienterar sig mot samma naturalistiska plan. Den originella genialitetens fantasi, som nu börjar hyllas i den litterära världen, “is associated entirely with the element of novelty in things, which means, in the literary domain, with the expansive eagerness of a man to get his own uniqueness uttered.” [Ibid. 41.]