Jan Olof Bengtsson

Lecture by Wenhong You in New York, September 2019.

The term “socialism with Chinese characteristics” was prominently used by Deng Xiaoping, but Chinese characteristics were there from the beginning in the socialism of the People’s Republic. Even strong elements of a managed market economy of the kind Deng is known for having accepted were in fact there in the 1950s.

Troligen en inte helt oriktig framställning:

Bra panelsamtal med P. J. Anders Linder, Mattias Karlsson och Susanna Popova på Timbro 3:e mars, på temat ‘Hur ser den politiska konservatismen ut 2020‘.

Linder åberopar första ledet i Russell Kirks första “canon of conservative thought” från The Conservative Mind (1953): “Belief in a transcendent order…”. Nytt (eller: ett återupptagande av sådant som Carl Johan Ljungberg tilläts hålla på med på Timbro på 80-talet), och rätt. Flera bra poänger av Karlsson, även om jag ju måste tycka att han lägger sig – och SD, och nya tankesmedjan Oikos – alltför nära M och KD. Popova lyfter föredömligt fram personalismen.

Coronaviruset uppkom, på okänt sätt, i Kina. Men enligt rapporter har Kina snabbt fått kontroll över pandemin i Wuhan och Hubei-provinsen. På några få dagar byggde man ett antal stora, tillfälliga sjukhus. Igår stängde de. De sista patienterna skrevs ut. Endast ett fåtal nya sjukdomsfall registrerades.

Det är svårt att veta hur säkra rapporterna är. Men klart står att Kina har ett system där staten kontrollerar samhället i en utsträckning som möjliggör ofantligt mycket mer långtgående och effektiva åtgärder än vad som är fallet i den liberalkapitalistiska demokratins västländer.

Vissa svenska media tog redan från början fasta på de extremaste värsta fall-scenarierna, och har försökt upprätthålla ett konstant psykologiskt tryck av skräckrapporter. Det beror delvis, i synnerhet i så kallade alternativmedia, på en av politiska skäl motiverad vilja att framställa regeringens och den nuvarande statliga administrationens brist på åtgärder i ett så negativt ljus som möjligt.

Men det beror också på rädsla. Denna rädsla märker man nu på många håll. Normalt dolda sidor av människor blir plötsligt synliga, och visar sig oerhört starka. Folk är helt enkelt rädda för att dö. Varför är, i största allmänhet, en människa rädd för att dö? Därför att hon är djupt nedsjunken i en egoistisk sinnlighet, har en ytlig och felaktig förståelse av verkligheten, och har levt på ett sätt som inte står i överensstämmelse med sund andlig, religiös och moralisk undervisning.

Allt det som vår radikalsekulära kultur begränsar oss till och håller oss kvar i, den existentiella omognaden, den andliga blindheten, de små drömmarna om livet, de futtiga världsliga planerna, de enfaldiga egoistiska strävandena och målen, hela den fundamentala missuppfattningen om livet och om vad det innebär att vara människa, gör att chocken inför verkligheten, när den tränger sig på så som nu sker, blir särskilt stor. Skräckscenarierna ställer många inför en ny gränssituation där ingenting av det de trott på hjälper.

Verkligheten är sådan att inte ens den starkaste, mest välorganiserade och vetenskapligt kvalificerade statsmakt någonsin kan vara tillräcklig för att hantera och avvärja alla faror som hotar samhället och medborgarna. Staten delar rent principiellt människans egna begränsningar. Även den måste därför relateras till och hänvisa till det större mysterium som också den är underordnad, till den helhetliga uppfattning av tillvaron som innefattar Gud eller den andliga och metafysiska dimensionen.

Men en stark, välorganiserad och moraliskt och vetenskapligt kvalificerad statsmakt kan göra ofantligt mycket mer än vad exempelvis den svenska och amerikanska gjort de senaste veckorna. Alternativmedia har förvisso rätt: handfallenheten, den förlamade dekadensen är plågsamt uppenbar. Redan meddelas att man i Sverige inte längre ens kan göra provtagningar. Det blir därmed omöjligt att veta hur många som drabbas. I flera veckor hörde vi från ansvariga myndigheter mest nervösa, defensiva undanflykter, ursäkter för att man inte gjorde något. Hela sättet att resonera, hela den grundläggande inställningen var fel.

Givetvis är det av vikt att förebygga panik. Men kontrasten mellan informationen om smittspridningen i Italien och Iran, om den oavbrutna, frekventa flygtrafiken därifrån, om obefintligheten av kontroller av inresande, å ena sidan, och myndigheternas påståenden om den låga risken och onödigheten av fler åtgärder, gav ändå ett helt groteskt intryck.

Hade agerandet berott på en avsiktligt försök att hindra panik bland befolkningen, var det misslyckat i sin naivitet och genomskinlighet. Var och en kunde nämligen omedelbart förstå att de hade fel. Vad vi hörde var i verkligheten dels på ett närmast kuriöst arrogant sätt ansvarslösa, dels rädda, svaga röster. I båda fallen påmindes vi om att de moraliska och karaktärsmässiga egenskaper, den förmåga till realistiskt ledarskap som kännetecknar en stark och kvalificerad statsmakts företrädare, saknas.

Personer i ansvarig ställning lever liv, typer av liv, den liberalkapitalistiska demokratins typer av liv, som gör att de lika lite kan klara av att vidta nödvändiga åtgärder vid en snabb smittspridning som de förmår komma till rätta med det barbariska våld som tar över samhället till följd av den massinvandring och mångkultur de själva genom samma fatala egenskaper tillåtit.

Vi må tycka vad vi vill om den kinesiska socialismen. Men de som inte tidigare förstått betydelsen av den starka staten för Kinas ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utveckling, innebörden av dess förmåga att styra och behärska marknaden, företagen, det influtna kapitalet, använda dem för sina egna syften, borde åtminstone kunna förstå dess betydelse för förmågan att vidta adekvata åtgärder i den nu uppkomna situationen.

Vi vet ännu inte hur omfattande pandemin kommer bli. Den kan bli begränsad, som de många andra som kommit och gått de senaste årtiondena. Men den kan också bli betydligt större, och ser såvitt jag förstår ut att bli det. Vi vet inte hur stor en pandemi av detta slag kan bli i vår tid. Klart är i alla fall att redan dess hittillsvarande utbredning gör vissa såväl politiska som andligt-kulturella reflektioner motiverade, ja påkallade. Redan nu bör den möjliggöra viktiga insikter.

Om dess utbredning fortsätter och blir mycket stor, beror det åtminstone i hög grad på det västerländska samhällssystemet, den liberalkapitalistiska demokratin. Därmed kan den också få en stor politisk betydelse. Den kan framtvinga en politisk omprövning. I så fall är den en tragedi som, trots allt, gör den framtida mänskligheten en tjänst. En riktig teologi eller metafysik skulle rentav kunna träda in och lära ut att även det onda på sitt sätt tjänar människans andliga utveckling.

Vi har inte Kinas förutsättningar att hantera situationen. Vi tror ju på öppenhet, gränslöshet, fri rörlighet. Myndigheter och experter har i dagarna själva förklarat det, talat i termer av vad “vår typ” av samhälle överhuvudtaget kan göra, till skillnad mot Kina. Men vad detta innebär är att vi har svikits av den liberalkapitalistiska demokratins intressenter, av dekadenskulturens profitörer.

Måste inte vänstern nu sätta åt sidan sitt oändliga, bortskämda politisk-korrekta trivialpyssel i kapitalets tjänst? Vad säger libertarianerna? Att de är utopister har förstås alltid varit uppenbart för de klarsynta. Men i vår omtöcknade tid har alla inte varit klarsynta. Hälsa och sjukvård är för libertarianerna enbart individens sak. Det får inte ens finnas en statsmakt av det slag som skulle kunna göra något. I USA har många inte råd med läkarbesök när de nu blir sjuka, och eftersom de inte får någon sjukersättning måste de gå till jobbet.

Libertarianismen är en utopi, men även utan beaktande av den påträngande verkligheten i form av en av naturen individöverskridande pandemi är det bättre att beskriva den som en dystopi: så framstår dess samhällsvision nämligen redan där den delvis förverkligats, såväl som i dess egna framställningar, exempelvis hos den gamle amerikanske centralbankschefen Alan Greenspans och talmannen i USA:s representanthus Paul Ryans helt avgörande läromästare, Ayn Rand – som även är en favorit i det svenska näringslivets tankesmedja. Det är lättare att se idag.

Det här är inte ett alarmistiskt debattinlägg. Sådana har vi sett för många av. Men det jag säger måste sägas. Vi har inte Kinas resurser att stoppa coronaviruset, och vi har inte heller den andliga, kulturella och psykologiska beredskapen inför dess härjningar.

Socialismen och konservatismen förenas i förståelsen av staten, av nödvändigheten av den stat som är tillräckligt stark för att kunna vidta adekvata åtgärder åtminstone långt utöver vad den liberalkapitalistiska demokratin förmår. Det är den stat som förmår tillhandahålla den intelligenta, medvetna allmänna styrning som är nödvändig för att överhuvudtaget kunna tjäna samhällets och mänsklighetens fortsatta utveckling och framsteg – i den mening i vilken sådana är möjliga – utöver den stagnation och det förfall som idag i alla avseenden, inklusive det andliga, präglar den västerländska civilisationen.

En distinktion som blir allt viktigare att lyfta fram och betona är den mellan de två olika betydelserna av termen socialkonservatism. Det blir viktigare framför allt därför att SD idag alltmer orienterar sig mot den amerikanska konservatismen. Där betyder social conservatism nämligen i stor utsträckning något annat än socialkonservatism i Sverige och Europa, något annat än vad SD menade när man 2011 lyfte fram begreppet som det som främst definierade partiets profil och den egna ideologin.

Jag skriver “i stor utsträckning”, för gränslinjen är inte alltid skarp, den ena typen uppvisar i vissa fall inslag från den andra. Men normalt och primärt definieras den angloamerikanska eller främst rent amerikanska socialkonservatismen i termer av kulturkriget mot vänsterns – i synnerhet den postmarxistiska vänsterns – och vad SD ofta föredrar att kalla socialliberalismens olika radikala positioner och politiska korrekthet. Det sociala hör här främst till det civila samhället, som är slagfältet för detta kulturkrig. Det är där de socialkonservativa i denna mening vill värna vad som förstås som traditionella västerländska kulturella och moraliska värden, på familjelivets och sexualitetens område, på utbildningens och kulturlivets. Även bevarandet av det civila samhällets etablerade lokala institutioner, företrädesvis vad sociologen Robert Nisbet kallade de mellanliggande grupperna (intermediary groups), små lokala gemenskaper, mellan staten och individen, som föreningar, kyrkor, idrottsföreningar, klubbar, skolor, är en central angelägenhet för detta slags socialkonservatism.

Men dess traditionalism, denna kultur- och moralkonservatism, förenas i den angloamerikanska socialkonservatismen generellt med ett stark tro på den så kallade fria marknaden, det vill säga med den klassiska liberala ideologin i såväl dess politiska som ekonomiska aspekt, och ett avvisande av den kontinentaleuropeiska och skandinaviska välfärdsstatens modell, av det sociala i de betydelser som riskerar att komma i närheten av vad som kan uppfattas som någon form av socialism. Inte sällan är positionen här rent libertariansk. Den anglosaxiska liberala, kapitalistiska och parlamentarisk-demokratiska förståelsen av friheten ska förenas med den civilsamhälleligt skapade eller tillhandahållna gemenskapens ordning och de värderingar den kräver.

Denna förståelse av socialkonservatismen skiljer sig från den svenska och i Europa dominerande. Denna senare står inte i motsats till det väsentliga i de kulturella och moraliska värden som den angloamerikanska socialkonservatismen försvarar: ofta för den samma kulturkrig mot samma motståndare. Inte heller behöver den på något sätt avvisa de civilsamhälleliga värden, de lokala gemenskaper, som denna typ av socialkonservatism vill värna. Men till skillnad från den amerikanska socialkonservatismen förstår den det sociala också i termer av den moderna välfärdsstaten och dess socialpolitik, i termer av socialstaten i ny och uppstramad form.

Den europeiska socialkonservatismens begrepp bygger på distinkta filosofiska, sociologiska och ekonomiska tankeriktningar alltifrån 1800-talet. De är inte minst tyska, men återfinns också i mer allmänna, karaktäristiskt europeiska former på annat håll, inte minst i Frankrike. Och att skiljelinjen inte alltid är entydig visas bland annat av det faktum att Storbritannien – som trots allt ligger på den europeiska sidan av Atlanten – också uppvisat vad som kan betecknas som en stark socialkonservativ strömning i europeisk mening alltifrån 1800-talet, där det dock i hög grad var den tyska idealistiska filosofin och statsläran som upptogs och modifierades i enlighet med de inhemska tanketraditionerna, och gav upphov till en konkret socialpolitik av den europeiska socialkonservatismens typ.

Men det är också missvisande att, såsom sker hos Republikanerna och dem närstående tankesmedjor, reducera USA:s hela politiska identitet och egenart till “liberalkonservatismen”, de olika mer eller mindre instabila och motsägelsefulla kombinationerna av klassisk-liberal ekonomi och politik å ena sidan och kultur- och moralkonservatism å den andra. Den amerikanska konservativa rörelsen som sedan mycket länge, och inte minst på grund av neokonservatismen, i hög grad är ett etablissemangsfenomen, har naturligtvis haft ett intresse av att sprida en sådan nationellt-ideologisk självförståelse och historiografi. Därmed har den också velat dölja de mer eller mindre “socialistiska” idéernas närvaro i USA, och deras stundom avsevärda politiska genomslag.

När SD nu inte bara i sina internationella politiska allianser orienterar sig mot USA och atlanticismens politisk-ekonomiska system, utan också eftersträvar ett “konservativt” parlamentariskt block med den svenska borgerligheten, skulle den definitionsmässiga oklarheten hos begreppet socialkonservatism kunna tänkas få en särskild betydelse. När partiet lyfte fram termen som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning var det alltså primärt den andra betydelsen man åsyftade. Men när det nya atlantiska samarbetet och det eftersträvade borgerliga blocket kräver en anpassning av den egna politiken, en nedtoning av dess distinkta socialpolitiska moment, av socialkonservatismen i europeisk mening, skulle den kvarstående terminologiska identitet som döljer olika begreppsliga innebörder kunna komma väl till pass. Utan att behöva sluta använda termen socialkonservatism, skulle man ju nämligen på bekvämast och diskretast tänkbara sätt kunna börja föra in ett nytt innehåll under den oförändrade beteckningen, byta definition. Man kunde helt enkelt övergå till att med socialkonservatism åsyfta det amerikanska och inte längre det europeiska slaget.

Ännu har jag inte sett att man gjort det. Då och då betonar man fortfarande det distinkt europeiskt socialkonservativa, och även på trovärdigt sätt. Men å andra sidan har man i allt högre grad övergått till att tala bara om konservatism, utan prefix. Även det underlättar naturligtvis den atlantiska anpassningen, ja i ännu högre grad såtillvida som den för många naturligen kvarstående tolkningen av termen socialkonservatism i partiets tidigare europeiska mening undviks.

Genom att säga sig stå endast för konservatismen rätt och slätt, inordnar sig SD än lättare som bara ännu ett vanligt borgerligt europeiskt parti bland andra i atlanticismens alltmer uppenbart ohållbara unipolära världsordning. Man vill uppnå och förmedla en bild av ett enhetligt, konservativt “väst”, som står samlat mot nattsvart onda socialistiska och andra diktaturer. Men vi vet vad detta handlar om. Vi vet vilket det sociala, eller asociala, resultatet blir. De moralistiska paroller och ideal i vars namn detta försvar av “väst” sker är i verkligheten inte ens konservativa. De är den förmenta socialliberala motståndarens. Och man rustar för nya anfallskrig. Om SD inte vänder om, riskerar de att bli en del av den destruktiva makt i världen som de en gång såg ut att erbjuda ett svenskt och europeiskt socialkonservativt alternativ till.

Men allt samarbete med amerikansk konservatism är inte fel. Bortom den katastrofala imperialismens ny- och pseudokonservatism med dess enkla propaganda finns de värdefulla dimensionerna av den äldre, mer genuina och filosofiska amerikanska konservatismen, den traditionella konservatism och så kallade paleokonservatism som definieras just av att den från sina egna utgångspunkter tar avstånd från denna imperialism, från just det som vänstern bekämpar från sina. Och återigen: viktiga element i den amerikanska socialkonservatismens försvar av traditionella värden är givetvis förenliga med och äger motsvarigheter i den europeiska socialkonservatismen.