Europeisk idealism

Det är viktigt att förstå att den “moderna” idealismen inte bara var ett tyskt fenomen, utan att den var utbredd och tidvis dominerande i hela Europa.

De olika franska idealistiska riktningarna, genom hela 1800-talet och in på 1900-talet, har länge varit förbisedda och väntar såvitt jag förstår på mer allmän filosofihistorisk återupptäckt och återupprättelse. I Italien är kontinuiteten bättre: där var intresset för de transalpinska idealistiska impulserna alltifrån början oerhört. Man utmärkte sig inte minst genom den rika sekundärlitteraturen, men ledande tänkare var också idealister, och de tre stora italienska 1900-talstänkarna, Croce, Gentile och Evola, var alla på avgörande sätt, om än i olika avseenden, formade av idealismen. Den svenska idealismen behöver jag inte nämna här, bara påminna om att idealismen också var rikt representerad i övriga Norden.

Det viktigaste och mest signifikativa som behöver framhållas och betonas är emellertid den mycket starka brittiska idealistiska strömningen, tidigare ofta ensidigt benämnd “Anglo-Hegelianismen”. Ansatser till den hade funnits alltsedan Coleridge och den tidiga introduktionen av Kant och Hegel, men den blev dominerande när den genom T. H. Green fick fäste i Oxford. Det kan ha haft viss betydelse att Oxford ligger på maximalt avstånd från alla kuster: de gamla, mer typiska brittisk-thalassiska tankeströmningarna kunde där under en längre tid ersättas av den i alla andra avseenden naturligt kontinentalanknytande idealismen.

Balliol College blev under andra hälften av 1800-talet ett centrum för idealismen, som genom de där utbildade imperieadministratörerna spred sig i alla kolonierna, där den i flera fall erhöll en självständig utgestaltning. Inte minst viktigt är att den ömsesidiga påverkan som ägde rum med den “vediska” traditionen i Indien och därigenom senare även i Storbritannien och inte minst Oxford, där resultaten av den i imperiets hägn räddade, återupprättade och utforskade traditionen från 1886 kom att samlas av Indian Institute och dess bibliotek: medvetenhet om detta finns också vid Oxford Centre for Hindu Studies, som tillkom under min tid vid universitetet; i dess hittills jämförelsevis blygsamma bibliotek finns redan verk av åtminstone en brittisk, i Indien verksam filosof om indiskt tänkande.

Den idealistiska traditionen i Oxford fortsattes av Edward Caird, Bernard Bosanquet och Francis Herbert Bradley. Den distinkt personalistiska varianten av idealismen kom i Storbritannien att representeras främst av Andrew Seth Pringle-Pattison. Många andra betydande namn i den brittiska idealismen kunde nämnas, och alla behandlas i William Manders utmärkta British Idealism: A History. Detta verk är ett av många resultat av den renässans för forskningen om den brittiska idealismen som ägt rum under de senaste årtiondena, och som utöver det rent filosofihistoriska intresset i allt större utsträckning också präglats av ett aktuellt filosofiskt intresse, d.v.s. av det korrekta urskiljandet av idealismens bestående relevans.

Inte minst är det den brittiska idealismens etik och sociala och politiska filosofi, motsvarigheten till den för dagens socialkonservatism relevanta tyska idealistiska och historicistiska socialfilosofiska och nationalekonomiska skolan, som stått i centrum för denna förnyade forskning. Alltifrån Green stod naturligt nog kritiken av den inhemska thalassiska dominansen i centrum, den klassiska liberalismen, utilitarismen o.s.v., men de logiska, epistemologiska, metafysiska och estetiska frågorna förbisågs för den skull ingalunda, och så sker inte heller hos dagens forskare.

Även den amerikanska idealismen uppmärksammas ofta av samma krets av forskare. Josiah Royce var väl den som kom närmast den europeiska idealismen, och Borden Parker Bowne fortsätter direkt den europeiska personalistisk-idealistiska riktningen. En tidig hegeliansk skola fanns i St Louis. Fastän filosoferna senare oftast förblir i Boston, eller vid Harvard, hotas den amerikanska idealismen nästan redan från början att flyta ut i den karaktäristiska pragmatismens utmarker, bort från det europeiska ursprunget och det europeiska centrum. Men det är signifikativt för förståelsen av vad Amerika djupast sett är att denna filosofi dock fått fotfäste även där, och att intresset för den är bestående; även den historiska forskningen om den europeiska idealismen, och inte bara den tyska utan även den brittiska, är ofta framstående.

Vad som är viktigt att förstå här är att vi har att göra med en i hög grad åskådningsmässigt sammanhängande, allsidig, filosofiskt väl elaborerad tankeströmning, en karaktäristisk, central produkt av den europeiska kulturen, med utbredning i hela den europeiska världen, som också representerar en oavslutad kulturell ansats och utveckling av avgörande betydelse för dagens såväl kulturella som politiska utmaningar. Den förnyade forskningens resultat måste därför i större utsträckning börja översättas till och operationaliseras i dagens debatt.

Av stor pedagogisk betydelse är därvid utan tvekan också de kopplingar, utöver den ursprungligen i stor utsträckning tyska idealismen, som kan och måste göras till de partiellt motsvarande och alltid relevanta, gemensamma, all-europeiska strömningarna av idealism alltifrån antiken. Deras mobilisering bidrar också till att möjliggöra den kritiska urskillning som de av modernitetens specifika rationalistiska och romantiska dynamik genererade problemen kräver, även och inte minst när det gäller den moderna idealismen. Såväl en “klassicistisk”, etisk uppstramning som en inordning och partiell omtolkning inom ramen för en större, andligt-traditionalistisk förståelse är, som jag ser det, oundgänglig för ett framgångsrikt vidareförande och fullbordande av den stora, kvintessentiellt europeiska ansats som den idealistiska filosofin representerar.

2 Responses to “Europeisk idealism”


  1. 1 RB September 13, 2016 at 8:14 pm

    Hur skulle du populärvetenskapligt definiera idealism, i dess mest fundamantala mening, Jan Olof? Att världens grundläggande princip är att den består av idèer, snarare än atomer eller något annat?

    Jag läste igenom inlägget om Boströms idealism, och blev lite nyfiken på hur du själv ser på saken. Läste även ett antal inlägg i början av serien av Heap Åberg, och slogs över hur bra skrivet det var, och att det stämde bra med min egen ståndpunkt. Sedan kom det något emellan, och det återstår att läsa resten av serien.

    Min ståndpunkt är väl ungefär så här: Världen möter oss på två sätt. Den första vet jag inte riktigt vad jag ska kalla, men låt oss kalla den förnimmelse för den här gången, där vi dock måste tänka oss att det kan vara ett sinnesintryck eller en inre förnimmelse, såsom en känsla. Den andra är då idén. Dessa två förhåller sig till varandra på så sätt att den andra är ett slags “nät”, som binder samman de första till en enhet, en enhet som vi inte alltid – kanske oftast inte – förstår innan en vetenskaplig utforskning görs. På ett högre plan kanske dessa två – förnimmelse och idé – kan sägas vara en enhet, men för människan visar de sig i allmänhet som en tvåfald på detta sätt. Sinnesintrycken är alltså inte “subjektiva” i meningen att de är godtyckliga resultat av verkliga objektiva processer. De är “objektiva” i den meningen att de är verkliga, dvs del av något område av verkligheten, och vår uppgift i kunskapsprocessen är att sätta samman dem till en begriplig helhet. När vi gjort detta förstår vi den bakomliggande idèn/tanken som sammanlänkar förnimmelserna.

    Matematiska begrepp, såsom gravitationslagen, är specialfall av ovannämnda idèer, men endast ett exempel på dem. De flesta är ickematematiska, något som vetenskapen, även den naturvetenskapliga, väl så småningom lär upptäcka, och inse att den då har en hel del att göra. Om man – som jag – studerade naturvetenskap och teknik så hör man naturligtvis inte om några andra naturlagar än de matematiska. Som så ofta – inte minst i vår tid – är man då hänvisad till den egna, långa, ensamma vägen till kunskap…

    Är vi på samma våglängd här?

    RB

    • 2 Jan Olof Bengtsson January 21, 2017 at 3:25 pm

      Det här är stora frågor. Det är också svårt att populärvetenskapligt definiera idealism “i dess mest fundamentala mening”. Det finns idealism på olika områden, eller olika slags idealism som är giltiga på olika områden eller nivåer av filosofiskt tänkande. Vissa accepterar bara något av dessa, andra flera eller nästan alla. Jag tillhör de senare. En hel del om detta finns förstås redan i filosofikategorin här i bloggen, men det är alltså svårt att kort och enkelt sammanfatta. Jag får tills vidare hänvisa dig dit, men jag ska försöka komma på något åtminstone tillräckligt meningsfullt sätt att ge den typ av svar du önskar. I övrigt är vi nog delvis på samma våglängd, ja. Roligt att du uppskattade Heap Åberg.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi