Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.
Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.
Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.
Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.
Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.
Jan Olof Bengtsson 
Läser jag nu korrekt mellan raderna: att det var den på andra håll uppdagade frågan om dessa väldigt stora arvoderingar för vissa som gjorde att du inte ville fortsätta med SD Stockholms stad? Jag har verkligen all respekt för att du – till skillnad från vissa i föreningen som tycks ha fått en helt oförtjänt “hjältegloria” trots en närtida historik av just ohyfsade anonyma påhopp – inte vill diskutera sådant som kan anses en privatsak för inblandade i offentligheten. Men vad som sker med föreningens pengar – som dessutom är nästan uteslutande skattemedel – måste väl ändå anses vara en sak för alla medlemmar och kunna diskuteras ärligt och rakt på sak även via ett forum som detta? Eller tänker du att det vore lönlöst? Det bekymrar mig verkligen om kloka människor inte vågar tala öppet om missförhållanden inom SD.
Ja, du har rätt i att jag trots allt kanske bör skriva mer om detta – viss privat respons på det här inlägget från annat håll tyder också på det. Ja, jag motsatte mig arvoderingarna, och även en del annat. Men framför allt var det, som jag nämner här, reaktionerna på mitt (och andras) motstånd mot dessa saker som gjorde att jag inte ville fortsätta. Och inte minst reaktionerna på mitt förespråkande av “enhetslinjen”. Oavsett medlemmars intresse av öppen diskussion om interna förhållanden gäller att det är ett kvarstående problem för mig att vissa medlemmar och f.d. medlemmar fortfarande tycks tro att vad jag förra året kallade “rumpstyrelsen”, den del av 2015-16 års styrelse som återstod efter att jag med hälften av ledamöterna avgått inför årsmötet, stod för ett hjältemodigt och seriöst motstånd mot partiledningens problematiska tendenser, medan jag tvärtom, i och med att jag ifrågasatte dess agerande och stödde Långs styrelse, anpassade mig och gav upp mina partiella invändningar mot partiledningen. Detta skulle kunna tänkas komma att kräva ytterligare förklaringar, inklusive sådana beskrivningar av vad som faktiskt hände som jag hittills velat undvika. Nya och helt avgörande uppgifter om de anonyma påhoppen sägs också ha framkommit, som bekräftar det riktiga i min kritik. Detta anknyter ju också till en gammal och central tematik i den här bloggen. Helst skulle jag vilja lämna det här bakom mig, men det är av flera skäl inte säkert att det blir så lätt.