Ännu ett stort steg tas nu av Sverigedemokratisk Ungdom i utvecklingen av Sverigedemokraterna till det sanna svenska Europapartiet.
“Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på”, fastslår ungdomsförbundets kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och ordföranden Gustav Kasselstrand i en ny debattartikel. Denna kritik är självklart nödvändig, men det är, hävdar de, “ett misstag att stanna på den här nivån”. Där erbjuds nämligen inget alternativ till det som kritiseras. Man måste förstå att “det finns en djupare dimension i EU-problematiken”, nämligen att EU idag är “ett hot mot idén om Europa”:
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.”
Med denna formulering av en insikt som borde vara central för all Europapolitik, går Stigermark och Kasselstrand beslutsamt vidare på den väg förbundet slog in på i somras, när ledarna för tre liknande europeiska partiers ungdomsförbund inbjöds till ett uppmärksammat seminarium i Visby under Almedalsveckan. Därmed visar de än tydligare vägen också för moderpartiet. SDU är SDs framtid, och vad dessa två företrädare säger om den europeiska kulturen och de nationella variationerna är vad SD måste komma att stå för i framtiden.
Den Europaförståelse som här kommer till uttryck är också en nödvändigt integrerande del av de kulturpolitiska positioner SDU under Stigermarks ledning håller på att utarbeta. “Det här arvet”, d.v.s. den gemensamma men nationellt varierade europeiska kulturen, “är vårt att förvalta”, heter det i den nya artikeln. I detta ligger givetvis att vår egen kultur, vår egen identitet, inte kan förstås utan detta arv; att de, i nationell variation, är del av det. Detta utesluter givetvis inte att det också finns unika, alldeles egna, svensknationella komponenter, med vilka vi dels bidrar till den gemensamma europeiska kulturen, dels tolkar och gestalter denna här i Sverige.
Samma dialektik återfinns i alla Europas länder. Och deras intresse att förvalta det europeiska arvet är därmed gemensamt: uppgiften löses ofta bäst i samarbete. “Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete” måste, hävdar SDU-ledarna, ha detta förvaltande som “sitt undantagslöst viktigaste mål.”
Kulturen räknas, som Roger Scruton säger, och i sitt omfattande filosofiska författarskap tydligt förklarar varför. För första gången på mycket länge har vi här två svenska politiker, dessutom unga, som sätter kulturen i egentlig mening i centrum, för in centrala kulturella kategorier i sitt politiska tänkande, artikulerar sin politik i termer av en av kulturen bestämd förståelse.
Deras ledande ställning i ungdomsförbundet ger anledning att hoppas att en ny generation nu är på väg att formas där – och även i det nya sverigedemokratiska studentförbundet – som snabbt kan sätta sin prägel på moderpartiet och genom det, efter partiell reformation av dess partikultur, föra ut denna akut nödvändiga politik i den svenska politiska debattens ödeland.
Det framstår nästan som något helt nytt i svensk politik, som så länge präglats uteslutande av den typ av förutsägbar likriktning, utarmning, förtorftigande, ja förstörelse av det politiska och samhälleliga tänkandets perspektiv, kategorier och språk som vi finner på tidningarnas ledarsidor, i radions tyckarprogram (såsom ”Panelen” i ”God morgon världen”) och i TVs partiledardebatter (jag nämner de senare eftersom jag råkade ta del av båda igår, samma dag som jag läste den nya artikeln på SDUs webbplats) – en förstörelse av språket som, med få undantag, är jämförbar med Melodifestivalens förstörelse av musiken. Signifikativt nog lär sex eller sju tidningar ha vägrat publicera Stigermarks och Kasselstrands artikel.
Samma förstörelse präglar naturligtvis EU. “Den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU” gäller enligt artikelförfattarna att det “gör anspråk på att representera idén om Europa” och därmed “ser…till att pervertera densamma”. EUs “stora brott” är att det har “kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte”; “när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja”. Unionen “finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad”.
Den linje Stigermark och Kasselstrand nu vidareutvecklar motsvarar den som även Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy, en av dem som deltog i Visby, driver i sin snart utkommande bok, L’Union Européenne contre l’Europe: Et si la UE était la pire ennemie de l’Europe?.
Den verkliga Europaidén är alltså hotad – men lever vidare i partier som SD och Front National. En åskådningsmässig grund börjar läggas för det nödvändiga nya, alternativa Europasamarbetet, en grund som nu lätt ytterligare kan stärkas och konsolideras genom fortsatt filosofisk, historisk och allmänkulturell fördjupning. Redan inför årets EP-val om tre veckor är det viktigt att väljarna görs medvetna om att det är detta som kommer bli SDs framtida, Sverigevänliga Europapolitik.
Fortfarande kan det nämligen hända att SD, liksom jämförbara partier på kontinenten, ibland av misstag råkar sända ut missvisande, populistiska signaler, och att folk därför kan få en felaktig uppfattning av det. Vissa politiska frågor som partiet driver har ibland gjort att fel typ av människor dragits till det, människor som i själva verket missförstår dess verkliga ideologi och värderingar. Men alltifrån början har ju partiet också arbetat systematiskt för att få bort dem och låta sitt verkliga väsen klarare framträda.
Denna process måste naturligtvis fortsätta. Det måste tydligt kommuniceras att SD i verkligheten står för europeisk kultur, europeisk identitet, europeiskt samarbete – det vill säga, för svensk kultur som en självklar del av den europeiska, och vice versa.
Läs hela artikeln.
–
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid”